img_1872

Andra advent och inget mer julpynt har hunnit kommit fram. Däremot har en gigantisk julstjärna flyttat in. I bakgrunden skymtas våra nya blå skåp som inte alls är blåa utan vita men som fortfarande har skyddsplasten på. Vi har också möblerat om för att känna efter hur det känns. Ska visa mer bilder så småningom.

Nu slänger hela familjen i soffan efter en alldeles för stor lunch. Älskar våra helgluncher (när jag är ledig alltså) då vi köper in gott bröd från bageriet, dukar fram allt av pålägg vi kan komma på och bara njuter. En tradition som E har med sig från sin familj fast dem brukar göra det till frukost istället och en tradition som jag gärna skickar vidare till våra barn. Lugn-och-ro-helg-bruncher och att äta middag tillsammans som familj. Det känns viktigt.

Annars börjar vi äntligen landa i vårat 75 kvm’s hem. Barnrummet behöver fortfarande göras i ordning och kontorområdet är en ständig diskussion men det har vi tid att göra något med så småningom. Vardagsrum/kök börjar däremot kännas hemma, mysigt och funktionabelt. Vi är förberedda på kaos med hund och två bebisar och småningom toddlers i denna lägenhet men  vi vill gärna ha det så organiserat som möjligt i alla fall. Nu har vi förberett så gått vi kan.

I natt börjar jag jobba igen efter 6 nätter ledigt. Jag har undervist min sista fasta pilatestimme före maternity leave och det känns himla konstigt men samtidigt lite skönt att kunna fokusera på vila mellan mina nattperioder. Jag har fortfarande inte pratat med HR angående min föräldraledighet men det borde tas tag i soon rather than later. I Sverige har jag förstått att Tvillingklubben rekommenderar att man blir sjukskriven på heltiden from vecka 25. För min del hade det alltså varit from nästa vecka vilket känns lite för tidigt för mig personligen. Mycket kan så klart ändras fort men mitt personliga mål just nu är att jobba fram till vecka 30-31. Sen får vi se hur det går med det. Jag är öppen för allt.

Men nu ska vi faktiskt ta en tur ned till förrådet och se om vi kan gräva fram lite julpynt till detta hem. Det blir ingen julgran i år men några tomtar ska väl få komma fram i alla fall. Hoppas ni har en härlig söndag i advent och unnar er att njuta förjulstiden. Stor kram och TACK för den respons jag fått på mina inlägg om vår IVF resa. Era ord värmer som vanligt. Så tack tack tack! ♥

img_1867

Jag kan fortfarande inte komma över Nelson nya utseende men det hjälper att vakna till en GLAD kille som skuttar på som aldig förr. Jag tror han gillar den lite lättare looken och verkar inte det minsta brydd att han är skamklippt från topp till tå. Jag har också fått ett nytt objektiv till våran systemkamera i födelsedagspresent och Nelson få vara model som alltid (han får väl konkurens tids nog…).

Vår lilla kille (ja, han är fortfarande våran lilla kille) slutar aldrig att förvånas hur smart han egentligen är. Han har ju alltid varit en thinker och en liten filosof och vi har alltid pratat med honom om allt och ingenting som om han vore en människa. Egentligen har vi väl inte tänkt att han förstår så mycket av vårt babbel men det är mysigt att ha någon att prata med när man är ensam hemma. Men så har vi insett att han förstår mer än vi tror. Kanske inte allt vad vi säger men mycket och han plockar också upp signaler så himla snabbt.

Som tex när jag sitter i soffan och han kommer och luktar på mitt vattenglas och jag säger att “det är mattes glas och du får gå och dricka i din egen skål” och han därpå hoppar ner från soffan och faktiskt går och dricker ur sin vattenskål. Kanske ett sammanträffande, kanske inte.

Eller som när jag sitter och äter frukost vi köksbordet och han kommer och vill leka med en boll men släpper den så den hamnar under bordet och jag säger att “där får ju inte matte tag i den” och han då går och hämtar den och lägger den direkt i mitt knä, gång på gång på gång.

Eller som när vi är färdig att äta middag och E alltid lägger sina bestick ned på tallriken och Nelson tar det som ett tecken att det är hans tur att få en smakbit. För det får han alltid efter middagen. Han tigger aldrig medans vi äter men så fort besticken läggs ned är han redo.

Eller som när han alltid spottar ut godsaker när han vet att något är på gång. Vi brukar att ge honom ett tuggben när vi ska lämna honom ensam. Nelson ÄLSKAR tuggben men vägrar att ta det när han vet att vi ska åka iväg (sen tuggar han upp det i alla fall när vi väl har gått).

Eller som när han hör när E är färdig att borsta tänderna. Jag brukar lägga mig tidigare än E och medans han borstar tänderna brukar Nelson får komma upp i sängen (ingen mer kissolycka tack och lov!). I sängen brukar Nelson gå bärsärk och rulla runt som en galning både över och under täcket men så fort han hör att E stänger av sin eltandborste lägger han sig knäpp stilla och hoppas att han inte ska synas för att han vet att det snart är dags att gå och lägga sig i sin bur. Han blir lika besviken varje gång husse kommer och säger “sengetid”.

Alltså Nelson, som du har berikat vårat liv. Och som vi älskar dig. E kanske tyckte jag var lite töntig som blev så upprörd över din nya look igår men han har allt ett litet blödande hjärta han också för vår lilla gris och gick och köpte massa gott till dig på djuraffären efteråt. Så lilla smarta Nelson vår, fortsätt vara ditt corky jag. Fortsätt vara en livsglad filosof som då och då hittar på hyss. Dina småbröder kommer att älska dig och förhoppningsvis kommer du att älska dom lika mycket tillbaka.

img_1869

Alltså. Någon tog min söta lilla (stora) fluffboll till valp och ersatte honom med denna fullvuxna (skamklippta) hund. I början ville jag nästan grina (hej gravidhormoner!) men nu har jag smält första chocken lite och han verkar tack och lov inte särskilt traumatiserad efter nästan 5 timmar hos groomer till trots att hans stackars öron blivit helt rakade. Nelson går igenom pälsbyte just nu (från valpäls till vuxenpäls) och hans uppfödare varnade oss redan när vi fick honom att i princip alla labradoodles måste rakas helt runt denna ålder pga stora tovor. Åtminstone kan han se någonting nu…

img_1820Nelson för ett par dagar sedan.

v22_4Magen vecka 22+4 (alltså i tisdags).

Första december och jag fyller 33 år. Det känns som att åren efter trettio är ett enda blurr och ibland kan jag glömma bort hur många år jag faktiskt är när någon frågar. Men trettiotre alltså. Dubbeltrea som pappa säger. Känns helt okej.

Förra året firades inte alls för jag mådde halvkyvens efter äggplocket inför IVF försök nr 1 (som ni nu kan läsa om här). Sedan dess har vi hunnit gå igenom tre IVF försök, ett färskt och två frusna, ett misslyckat, ett missfall och nu denna tvillinggraviditet. Allt sker som ska ske. Vi har också hunnit skaffa hund och köpa lägenhet så vi kan ju i alla fall säga att mitt trettioandra livsår blev händelserikt även om jag har på känn att detta kommande år blir det mest överväldigandes i mitt liv.

Annars? Jag är TRÖTT. Det känns som den där tröttheten som jag skröt så över att jag inte fått slog mig i huvudet efter min 4-nättershelg. Hangover deluxe till trots för lediga dagar. Så idag blir en dag på soffan innan ett par pilatestimmar i eftermiddag och sen middag med kära vänner. Killarna blir starkare och starkare och E har äntligen fått känna buffar utanpå magen. Tänk att jag har två halvkilos bebisar där inne. Och större ska dom bli. ♥

Till sist vill jag bara säga att jag är glad att jag bor i en stad som tar ställning mot Trump.

“We will not turn our back on the men and women from other countries who help make this city great, and who represent over one third of our population. This is the Golden Gate-we build bridges, not walls; and, be it”

 

img_1808

Jag ser så många mysiga bilder på julpyntade hem och blir lite avundsjuk. Det här kan väl på ett ungefär sammanfatta vår första advent i år. En naken advensstake som inte fått någon mossa eller någonting är det enda julpynt som har kommit fram i detta hem. Jag har jobbat fyra nätter denna helg och känner att det är tur att det är sista gången jag har så många nätter i rad. Förr i tiden kunde jag göra 6 nätter i rad utan problem men nu är nog tre max. E har byggt IKEA skåp hela helgen eftersom vi bestämde oss för att göra en mini-makeover här hemma före twinsen blir födda. Ett första steg i att babyproofa vårt lilla hem. Så just nu lever vi i byggkaos vilket inte heller direkt inbjuder till julpyntande. Vi får helt enkelt komma igen nästa söndag. Eller nästa år…

thanksgiving2016

Efter mer än 5 år i USA börjar Thanksgiving kännas som en naturlig högtid att fira även om det ofta blir firat lite si så där för oss. I år ska jag jobba och E iväg till vänner. Thanksgiving på jobbet är något utöver det vanliga och en av mina favoritdagar att jobba så det känns helt okej. Vi kör nämligen all in med knytkalas/matbuffé med 10-tals av rätter om inte mer. Jag har lagat Butternut Squash Soppa hela morgonen och den blev lika god som vanligt. I år körde jag med kokosmjölk i och det blev himla smarrigt.

Och appropå Thanksgiving. Jag känner mig så otroligt långt in i hjärtat tacksam för de två liven jag har i min mage. Att dom växer (magen växer helt sjukt mycket nu i alla fall) och gör sig påminda med små buffar, sparkar och rörelser nästan hela tiden. Jag tror (och hoppas) att de flesta är tacksam över sina barn men jag tror också att det blir en annan sorts tacksamhet när man gått igenom ofrivillig barnlöshet en tid. Så idag känner jag mig tacksam över att få gå igenom den här gravidresan (något som jag nästan inte trodde att jag skulle få göra). Att min kropp än så länge orkar och mår bra och att jag har en man som är engagerad och lika pepp och tacksam som mig (något som jag har förstått kanske inte är en självklarhet?).

Och i dagens värld och samhälle är jag tacksam över att ha ett jobb som betalar väl, en trygg bostad, sjukförsäkring och en ekonomisk buffer om någonting skulle hända. Jag är tacksam över att få privilegiet att bo här frivilligt men också över att ha möjligheten att flytta hem.

Nu ska jag sluta innan det blir för klishéaktigt. Men jag hoppas ni tar er tid och reflektera över era liv och vad ni är tacksamma över just idag. Även om ni inte firar Thanksgiving kan ni väl ge varandra en extra kram och uppskattning i alla fall.

Happy Thanksgiving kära ni! Tack för att ni tittar in här och lämnar spår ibland. ♥

img_0834Den här killen alltså. Så mycket kärlek. ♥

img_0825Dagens frukost.

Jag måste säga att jag hittills har varit förskonad från den där extrema tröttheten som så många gravida pratar om där dom nästan somnar stående. Kanske det är för att jag är så van att jobba natt att jag egentligen hela tiden går omkring i konstant trötthetsdvala men även om jag definitivt känner att orken inte riktigt finns där som förr så har jag ändå känt mig okej. Men vissa dagar – som idag alltså – slår den där tröttheten bara till. Igår hade jag en pigg dag då jag orkade både handla mat, baka bullar och gå på långpromenad med Nelson. Idag har jag bokstavligt talat legat och sovit på soffan hela dagen. Jag är tacksam över att kunna göra det för det mesta när jag behöver.

Och appropå nattjobb och sånt. Det är många som undrar varför jag fortfarande jobbar natt. Det är både självvalt och samtidigt inte. Jag har jobbat natt nu i snart 4 år. Jag står på en väntlista på att få byta till dagtid och jag tror att jag kanske börjar vara nästa på listan eller något liknande. När jag blev gravid var det många av mina svenska/norska vänner och exkollegor så menade att jag var tvungen att komma mig över på dag ASAP. Även min läkare förespråkade (och gör det fortfarande) att byta till dag så fort jag kan. Tyvärr är inte reglerna samma här i USA som där hemma. Jag har inte automatiskt någon “rätt” att få dagtid bara för att jag är gravid. Min läkare kan sjukskriva mig om hon menar att det är fara för mig eller barnen och hon kan också skriva ett rekommendationsbrev till min chef. Min chef är tyvärr inte känd för att vara den mest flexibla människan och har visat flera gånger tidigare att hon helt enkelt inte bryr sig i om man är gravid eller inte. Seniority är seniority och om du inte är nästa på listan att “flytta upp” så är det inget hon anser sig kunna göra med det.

Så över till mig och vad jag vill. I början när jag gick över till natt var allt jag kunde tänka på att komma mig tillbaka till dagtid. Men så gick månaderna och åren. Nu, snart 4 år senare, så vet jag inte längre vad jag vill. Jag trivs plötsligt att jobba natt. Älskar arbetskollegorna, arbetsflowen och lugnet. Jag sover relativt bra mellan mina skift och byter okej mellan nattrytm och dagrytm men hatar att vara konstant jetlag och trött. När jag blev gravid visste jag att det inte fanns ett alternativ att bara byta till dagtid så jag var inställd på att så länge jag mår bra, sover okej och att barnen växer och mår bra så stannar jag. Och det kan jag vara glad för än så länge. Tempot är lugnare på natten. Vi sitter mer, hjälper varandra mer, får i princip alltid vår timmes sovpaus (något dem nästan aldrig får på dagen) och vi har kul tillsammans. På dagen stressar dom mer, är sämre bemannade, mer irriterade och generellt mer missförnöjda. Så än så länge har jag inte pushat för att få byta. Blir jag erbjuden så tar jag förmodligen chansen men annars fortsätter jag så länge jag känner att jag orkar. Min läkare säger hur som helst att vecka 30 förmodligen är det absolut längsta hon vill att jag ska jobba och det är trots allt mindre än två månader kvar till dess.

Så det var lite om tröttheten och jobbet osv. Nu har jag faktiskt svirat om till klänning och ska möta upp ett härligt tjejgäng för middag. Efter en dag på soffan känner jag att det är nog precis det jag behöver.

Vi hörs! ♥

img_0813Bullar på jäsning. 😉

Jag har än så länge inte haft några speciella gravidcravings. Inte sånna jag-måste-ha-det-just-nu-annars-dör-jag-cravings i alla fall. I början (fram till vecka 16ish) mådde jag så dåligt att jag knappt kunde äta någonting. Jag gick igenom en period då jag bara kunde äta sallad (tänk romansallad, tomat och gurka). Sen var det havregryngröts. Sen när jag väl började kunna äta ville jag mest ha bröd, pasta och potatis. Nu har min aptit tack och lov stabiliserat sig och börjar vara någolunda allsidig och normal. Men något som jag definitivt har mer lust på nu är tidigare är bakverk. Tidigare gillade jag det så klart men åt det kanske nån gång i månaden. Nu – helst varje dag! Och det hjälper inte att vi bor mitt emot ett konditori.

Senaste veckan har jag haft så himla lust på kanelbullar så idag slog jag till och bakade. Blandade i lite saffran också men saffranen här är så himla dålig (eller så är det jag som gör något fel) så dem blev varken väldigt gula eller smakade särskilt mycket saffran. Men goda blev dem! Och nu har jag redan ätit alldeles för många. Tough life.

img_0817

img_0788Här försökte jag jobba lite men det gick så där bra med en sovande hund och två killar som levde rövare i magen.

Nelson har plötsligt blivit rädd för trafik. Vi har bott vid samma gata helt sedan vi fick honom och gått längst den flera gånger om dagen. Men nu sista veckorna har han börjat bli så himla rädd för motorcyklar, spårvagnar och lastbilar något som han aldrig brytt sig i förr (motorcyklar har han varit lite rädd för men inte alls på den här nivån). Idag var han så rädd att vi var tvugna att stanna flera gånger eftersom han vägrade gå innan jag kramat om honom och sen sprang han hem och nu ligger han helt utslagen här hemma. Enligt vår labradoodle FB grupp så är detta helt normalt och kallas typ Second Fear Period så förhoppningsvis växer han ifrån det så småningom. Inte roligt att vara så rädd alltså.

img_0792Annars mår han bra alltså…

 

img_0782Magen idag vecka 20+4. ♥

Varje gång vi berättar att vi väntar tvillingar får vi alltid frågan om vi har tvillingar i släkten. En helt naturlig fråga som vanligtvis leder vidare till mer privata frågor. Typ om dom blev till naturligt eller konstgjort (ja, många uttrycker sig faktiskt så), om jag ska föda vaginalt eller ta kejsarsnitt, om jag har tänkt att dubbelamma osv. Jag har ingenting emot att svara på dessa frågor till folk som jag känner men det är ingenting jag vill gå in i detalj med personen i kafeteriakön eller taxichauffören. Inte varje gång, flera gånger om dagen.

Men! Låt oss ta det här:

Dessa barn är extremt efterlängtade och välplanerade om man kan säga så. De kom till på vårt tredje IVF försök – något som jag ska skriva mer om en annan gång (om ni är intresserade?). Våra killar är tvåäggstvillingar (fraternal som man säger här i USA) och det vet vi med 99% säkerhet eftersom vi satte tillbaka två embryos och de hela tiden har haft varsin moderkaka och varsin fostersäck (det finns alltså en pytteliten chans att ett av embryoerna delade sig i ett tidigt stadium och att det andra embryot inte fastnade). På mitt sjukhus låter man inte en tvillinggraviditet gå längre än till vecka 38, så senast i mitten av mars får vi möta dessa troll, troligtvis före.

Jag har inte bestämt (och det är inte heller jag som bestämmer) om det blir vaginal födsel är kejsarsnitt. Om båda barnen ligger med huvudet ner får man lov att prova sig på vaginalt annars blir det snitt. Jag känner mig okej med båda alternativen men vet att risken/chansen för snitt är ganska stor.

Får jag mjölk så vill jag amma. Kanske inte helamma men delvis i alla fall. Detta är inte heller något jag stressar över utan tar det som det kommer. Generellt känner varken jag eller E oss stressade över det här med tvillingar. Vi vet att det kommer att vara mycket jobb, lite sömn och kaos i många år och kanske borde vi vara mer stressade men efter år av kämpande, besvikelser och sorg känns vetskapen om att det växer två små så långt friska killar i min mage bara fantastiskt. Resten får vi helt enkelt ta när det kommer. Till och med våran läkare kommenterade att hon aldrig mött några twin-parents-to-be som är så lugna som oss men det tror jag också har med kulturskillnader att göra.

mage_v18_v20

Killarna och magen växer som ni kan se. För bara två veckor sedan kunde man knapp urskilja en liten bula men nu känns det som om den växer varje dag. Jag har kommit till det stadiet där folk gratulerar mig utan att fråga om jag är gravid även om alla också säger att min mage är så liten för att vänta tvillingar (vad vet egentligen folk om det?). Jag mår fortfarande bra och det är skönt. Trött så klart och har inte mycket överskottsenergi efter sjukhusjobb, pilatesjobb och hundpromenader men det känns okej. Lite ryggont efter många timmar stående och jag har fått börja använda stödstrumpor på jobbet pga onda/tunga ben. Min aptit har stabiliserat sig från att inte existera till att vara helt enorm till att nu vara så där lagom. Folk älskar att kommentera varje gång jag äter, hur mycket jag äter, vad jag äter, om jag äter – vilket ibland kan irritera mig (Ja du äter ju för tre nu. Ska du verkligen äta det? Borde du inte äta mer? Jasså du dricker fortfarande kaffe? osv). Jag vet att alla bara menar väl men jag kan irriteras över hur socialt accepterat det är att kommentera/ha en åsik om gravida.

Nu ska jag gå och mysa med mina killar som buffar i magen och min valp som är en liten tröttfis idag efter mycket lek med husse igår. 3 timmars sömn efter nattjobb kommer dessutom nog att resultera i en liten nap på soffan.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.