IMG_8772

När vi kom fram till Big Sur var alla campingplatser redan fullbokade, vilket vi i och för sig redan hade räknat med och nu i efterhand också var tacksamma för (hur kul är det egentligen att ligga på en campingplats och höra grannen snarka i tältet brevid?). Istället körde vi upp en liten kringlig väg, körde förbi många andra som tänkt samma tanke, men till slut hittade vi två fantastiska tältplatser alldeles för sig själv och med utsikt över havet och bergen.

Vi visste inte alls att det var sk supermoon just den helgen men insåg det fort när månen kom fram. Vi låg på liggunderlaget ute i det fria och spanade in månuppgången, tittade på stjärnorna och filosoferade om livet. Som alltid när vi kommer ut i naturen så tänker vi genast att vi måste göra det oftare. E ville åka tillbaka redan helgen efter men helgerna just nu är fullbokade med annat.

 
IMG_8786

IMG_8796

IMG_8800

Jag jobbar nio nätter just nu. Inte i rad men det känns lite så. Två nätter ledigt är liksom ingenting när dagarna är fullbokade. Samtidigt är det skönt att jobba. Skifta fokus och få ta paus ifrån sin egen sorg. Tack för att ni bryr er. Livet är så oändligt sorgligt ibland, men ändå så fantastiskt vackert. Ta hand om varandra! ♥

DSC00547

En vecka har gått. Idag skulle han har fyllt 31. Den första födelsedagen jag firade med honom fyllde han 15. På den tiden var vi som mest engagerad i att driva Ungdom mot Rasism Umeå som sedan blev Mångfaldsföreningen. Vi älskade och hatade världen tillsammans. Växte och blev starkare. Slogs för det vi trodde på och hittade på något sätt oss själva tillsammans.

Det är ofattbart att han inte finns längre. Han som varit en självklart plats att komma till när jag åkt hem. Han som jag haft så många kompisdejter med, lagat mat, druckit vin och pratat hela natten. Bilden ovan är ifrån vår resa till Milano 2011. Sist jag pratade med honom pratade vi om att han skulle komma hit till SF. Och att han skulle få vara extrapappa till mina framtida barn. Men idag finns han inte längre.

Jag skickar mail till honom på facebook och väntar på att få svar. På Skype står det fortfarande att han är online. Jag ser det lite som en tröst, att han på något sätt fortfarande finns där. Men sakta men säkert börjar det sjunka in att jag aldrig någonsin mer kommer att få träffa honom mer.

Jag hoppas att du har det bra där du är.
Du kommer alltid att vara saknad.

IMG_7886a

Vi tar vårt pick och pack och flyr stan.
Dags för campinghelg i Big Sur!
(fast bild från Colorado)

Det värsta med att vara expat och umgås med andra expats är att man vet att man vid någon tidpunkt måste säga hejdå. Folk flyttar och det suger när man äntligen fått sitt stabila nätverk. Idag sa jag hej då till en av mina allra bästa vänner här i SF. Dom flyttar visserligen bara till Seattle och jag vet att vi kommer att ses snart igen. Men jag kommer definitiv att sakna våra spontana middagar och löpturen tillsammans. Våra hiking turer och våra långa samtal om livet. Så ikväll är jag ledsen.

photo1(7)

Att varken jag eller E är särskilt (läs: absolut inte alls) intresserad i något som helst som har med inredning att göra är ju direkt ingen nyhet. Men i helgen (efter en vecka med crazy nattskift*) fick vi plötsligt ett ryck och tvättade vår heltäckningsmatta, hängde upp våra förstoringar (som vi beställde för 1 år sedan), hängde upp mörkläggningsgardiner på sovrummet, möblerade om vardagsrummet och hängde i hela dagen. Nu går vi omkring och myser i vår lägenhet som känns lite mer hemtrevlig (och betydligt renare). Att sedan tavlorna kunde ha hängt lite längre ned och lite närmare varandra ignorerar vi helt enkelt. Vem vill bo i ett perfekt hem? ;)

* Jobbet är crazy just nu. Juli betyder nya läkare som över natten försöker gå från att vara medicin student till färdig läkare. Det går som vanligt så där. Vissa nätter vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Härom natten var det dessutom en anhörig till en av våra patienter som hotade med att komma tillbaka med pistol och skjuta oss (han blev tatt och satt i häktet över natten). Samma natt slutade vår läkemedelsmaskin (den som spottar ut alla våra mediciner) att fungera och vi fick in 6 nya patienter i loppet av en timme. När du då måste argumentera med läkaren som varit läkare i ca ett minut om att du vet vad du håller på med (men att han inte vet vad han håller på med) känner man att det där livet som hemmafru inte var så farligt trots allt. Om det vanligtvis är svårt att förklara hur det är att jobba som IVA-syrra på San Francisco offentliga sjukhus så tar den här helgen priset av allt.

Men nu är jag ledig och andas igen. Jag ska försöka fokusera på mina coaching- och pilates studier den här veckan. Och att mediterar.

 

IMG_8728Smör (mjölkfritt) | Kokossocker | Havregryn (glutenfria) | Rå Kakao | Vaniljsocker | Kaffe

Akut chokladcravings men tomma skåp och ingen energi till att gå till affären resulterade i dessa vi-tar-vad-vi-har-hemma-chokladbollarna. Snacka om barndomsminnen alltså. Hur kan något så enkelt vara så gott egentligen? Tror kanske jag måste slänga ihop en extrasats och ta med till jobbet. Viktigt att bjuda på lite svensk kultur nu i 4th of July-yran, eller hur?

photo1(6)

Igår blev det en härlig kväll med underbara tjejer (#vadskullejaggörautandom?). Det kan hända att det slutade i lite för många glas prosecco (därav den akuta chokladcravingen) – men vad gör det om hundra år? Tjejsnack, livsprat, skratt och pepp = bästa kvällen på länge. Då är det helt ok med en lite trött dagen-efter ibland.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När jag åkte tillbaka hit till SF stannade E kvar i Norge i två veckor. I fredags kom han äntligen tillbaka men då började jag en 4-natt-stretch. Idag åkte han till LA och kommer tillbaka på torsdag men då börjar jag en ny 4-natts-omgång. SEN kanske vi äntligen får tid att ses. Vi blir ju inte less på varandra i alla fall.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Både jag och E kommer från fantastiskt idylliska hemplatser och i år blev vi äntligen vuxna nog till att förstå det. Man växer liksom upp där och det enda man tänker på är hur mycket man vill bort. Kanske inte alla, men rastlösa själar som mig och E. Man får klaustrofobi av att alla känner alla och av att ingenting händer. Åren går, man kommer hem till jul och sommar – kanske någon fler gång- men hela tiden är man fokuserad på livet man har någon annanstans. Livet där saker sker. Men så en dag vaknar man upp och inser hur fantastiskt lyckligt lottade man är att man fått lov att växa upp precis här. Och att man får lov att komma hem. Jag – mitt ute i skogen där man kan strosa, plocka bär, jogga på oändliga stigar, plocka svamp, spana in djuren och bada i sjön. Där det är så tyst om natten att man kan höra sina egna tankar och där sommarnatten är ljust. Han – mitt ute på en ö i norska fjorden. Med fjällen runt omkring, oändliga toppar att bestiga och oändligt hav att utforska. Hur kan man egentligen klaga?

Vi har blivit äldre, mindre rastlösa, mindre storstadsmänniskor. Vi har blivit lite klokare och lite mer ödmjuka. Kanske inte så höga i hatten. Störst är inte bäst. Längst bort är inte heller bäst. Längst bort suger faktiskt några dagar. I år kunde vi tagga ned, landa och bara vara. Vara tacksamma för det vi har och det vi fått. Inte vara så jäkla bortskämda och inte vara så jäkla stressade. Det behöver inte hända någonting hela tiden. Och det är inte så dumt när grannen faktiskt hejar på dig.

Vi älskar att bo i SF. Kalifornien är perfekt för oss just nu. Men jag är tacksam för att vi har två familjer som alltid står där med öppna dörrar när vi behagar komma hem. Som älskar oss fast vi frivillig bosatt oss på andra sidan jordklotet och som ger oss 100% när vi kommer hem. Det SKA vara svårt att säga hej då. Som sagt, motsatsen hade varit så oändligt mycket sorgligare.

 

Video tagen i maj när vi var mitt i vår teacher training, dvs super fit. No so much anymore.
 

OMG. Comeback på Mint Studios idag efter 5 veckors uppehåll = no more muscles. Buh! Aldrig har en Pilates timme känt så tung! Mina muskler skakade, jag mådde illa och ville nästan spy. Mitt i timme undrade jag dessutom vad jag egentligen höll på med – jag ska ju bli pilates instruktör!! HA HA HA! Måste vara ett skämt…

Men det är väl bara att bita ihop som med allt annat. Har suttit och planera min träning kommande veckor och känner att jag måste blir mer strukturerad. Dels för att jag faktiskt har en bunt med teacher training requirements att fylla och dels för att jag har en halvmaraton att springa i slutet av juli (vilket jag nästan hade glömt bort). Semestern är över. Definitivt.

12 timmars sömn i natt gjorde sitt och jag vaknade upp om än lite groggy men med betydligt mer energi än de sista dagarna. Lägenheten är städad och organiserad igen och det känns som jag är beredd att ta tag i livet igen. Eller inte riktigt ännu förresten – bara en dag till med svenska deckare, pliiiis.

Och appropå svenska böcker – ett lästips: Livet efter dig av Jojo Moyes. Inte alls en deckare men såååå fin och vacker. Spoiler alert: jag grinade nästan på flyget när jag kom till slutet.

Ok. Slutpladdrat.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.