Det är så härligt att se alla påskbilder hemifrån, speciellt eftersom påsken inte alls är lika stor här. Jag kan sakna påskfirandet där hemma samtidigt som jag är lite för lat för att dra igång något eget här. Vi borde nog börjar lite traditioner för killarna skull dock. Hade tänkt ta dom på Egg Hunt i eftermiddag men dagsvilan blev lite sen så vi skippar nog det. Nästa år…

Killarnas dagis har påskstängt idag så dom hänger hemma med mig. Morgonpromenad vid havet och cykelträning i bakgården. Oändlig vattenlek, billek och briotåg. Och så ett försök att bygga lite IKEA möbler. 😅 Och så en liten lillasyster som sparkar och buffar på som bara den i magen. ❤️

Ä

Så härligt med bakgård alltså!! Kommer inte över hur himla mycket enklare vårt liv är med hus och trädgård. 🙏✨

Men nu måste jag väcka mina små sovtroll innan dom sover allt för länge och aldrig vill gå och lägga sig ikväll. Önskar er alla en härlig påsk! Ta hand om er själva och varandra. 💛

Eftersom resten av huset fortfarande är mer eller mindre kaos hur mkt jag än plockar och rensar får ni vänta med att se fler bilder från inne i huset. Till helgen kommer en laddning från IKEA (bla en ny soffa!!) så då blir det tillfälligt mer kaos innan det förhoppningsvis blir bättre. Det hjälper också att min handyman aka kära man kommer hem i helgen. Det är svårt att få gjort så mkt när man är ensam.

Bakgården är också fortfarande kaotisk (full av utdragna leksaker och jord) men det är i alla fall där vi hänger mesta tiden hemma. Vi hade kommit in i en ganska tråkig rutin sista tiden i lägenhet med mycket tv-tittande, dels pga långdragna sjukdomar, gravid, trött och illamående mamma, oändligt mkt regn och alldeles för lite plats. Det resulterade i att killarna skrek efter tvn så fort dom kom innanför dörren vilket var väldigt trist. Men nu vill dom istället inte gå in när vi kommer hem utan springer ut i bakgården på en gång och leker ute så länge dom får. Dom har också blivit duktigare på att leka inne nu när det finns mer plats att faktiskt leka på. Så vårt tv-tittande har drastiskt minskat vilket är så skönt!! Man blir ju galen av att se på alla dessa youtube-videos.

Jag älskar att bakgården är helt inhängnad så att jag kan släppa ut dom och så kan dom pyssla på på egen hand där ute. Självklart är jag där ute men dom ibland men det är så skönt att kunna plocka bort efter frukosten/förbereda middagen och veta att dom är okej där ute. Oftast hör jag dom prata, skratta och bråka med varandra och om det blir alldeles för tyst brukar det vara en bra idé att checka vad som pågår. ?

Bägge två är väldigt duktiga på att leka på egen hand (och med varandra) även om dom gärna kommer och hämtar oss när dom vill ha sällskap, hjälp eller visa något. Det är så mysigt att smygtitta på dom och höra dom prata med sig själva och varandra.

Dom leker generellt bra med varandra (vattenkrig är det roligaste just nu) men bråkar också extremt mkt. Konstant fredsmäklare är mitt andranamn. Nu övar vi på att dela (en Cocomelon youtube låt som heter “Can you share?” hjälper faktiskt) och att byta/turas om. Det går så där kan jag säga…

Idag fick jag lite oplanerad egentid med Theodor då han vaknade skrikande i smärta och höll sig till huvudet och nacken. Jag trodde egentligen att det bara var att han sovit konstigt men då han fortsatte att skrika och hålla sig till nacken varje gång jag försökte få honom att sitta, stå eller röra på sig även efter både alvedon och Ibuprofen ringde jag läkaren som sa att han tyckte vi skulle komma in för säkerhetsskull. Så Oliver fick åka på dagis ensam medans jag och Theo åkte till doktorn. Där blev han magiskt bättre och sprang omkring som vanligt om än med lite stel nacke. Nackspärr och förstorade lymfkörtlar (pga förkylning) blev domen och även om det kändes lite fånigt att åka in pga det kändes det bra att i alla fall få utesluta hjärnhinneinflammation. Fika på kafé, liten promenad hand i hand och egentid på lekplatsen hann vi med innan vi åkte hem till Nelson. Oliver fick vara kvar på dagis hela dagen och jag fick mysa med Theo. Så mysigt att få kvalitetstid med en av dom. Kunna sitta och prata (även om jag bara förstår 10% av vad han säger), ta allt i hans takt och göra det han har lust att göra.

Varje gång jag bara har ett barn slår det mig hur enkelt det är. Inte bara att man bara har en unge att hålla koll på utan också att den ungen inte har någon annan att konkurrera och dela med. Med andra ord – så mycket mindre bråk och drama! Jag tycker alltid jag har så harmoniska och enkla barn när jag hänger med bara en av dom. Sen kommer den andra hem och tredje världskriget är ingång inom få minuter. Och så tänker jag att vi nog inte var riktigt kloka när vi tänkte att det var en bra idé att skaffa en till…

Men nu ska jag krypa i säng. Sista natten innan E kommer hem. Förhoppningsvis inte allt för många uppvak och förhoppningsvis inte ett skrikande barn imorgon bitti. Imorgon har jag läkarkontroll ska få höra lillans hjärta igen. Jag är generellt inte orolig. Det var jag inte heller med killarna. Men det är alltid mysigt att få höra det lilla hjärtat slå. ?

Bara en liten bildbomb från vår söndag. E är som sagt i Norge på jobbresa och jag behövde en paus från vattenlek bakgården (vi går igenom ca 4 klädskift var per dag) och flyttkartonger. Tänkte att vi skulle gå till lekplatsen som ligger ca 20 min gångväg härifrån. Hade bara glömt den extremt branta uppförsbacken upp dit. Köra tung vagn är tyvärr döden för mitt bäcken just nu så halvvägs upp tog vi av och hittade en liten stig istället. Och där fick dom alla tre springa av sig. ?

Dom är så roliga just nu (när dom klarar att vara vänner). Pratar massor och lär sig nya ord hela tiden. Mest engelska men mycket svenska/norska. Förvånansvärt lite spanska faktiskt. Bägge kan räkna till tio och kan de flesta färger. Färger är det stora ju nu så det pekas överallt och ropas diverse färger. Insekter är också jätteroliga. Och att säga “Mamma, come!”. Två och treordsmeningar har börjat komma så jag antar att vi snart får höra mer och mer vad som försiggår i deras huvuden.

Igår sa Theodor i sängen före han skulle sova: “Fire truck, mixer truck, garbage truck, ice truck. YELLOW! One, two, three, four, five. Night night!”.

Efter en mysig men intensiv helg tillsammans är killarna tillbaka på dagis och jag tillbaka bland flyttkartonger och tvättberg. En kartong och ett berg i taget medans jag lyssnar på ljudböcker och podcasts. Vilar i soffan ibland och leker med Nelson mellan varven. Då och då gör sig lillasyster påmind med en lite boff och det gör mig nästan lite rörd. Tänk att vi kommer att ha tre barn springandes runt i framtiden. Tre barn i soffan och tre barn runt matbordet. En svindlande tanke. ?

Nu är det lunchdags och lite mer städande innan jag hämtar hem mina små. Jag tror vi har bestämt oss vilket dagis och när vi ska byta. Vi får se om det blir som vi planlagt.

Ha en härlig vecka!

19 veckor gravid. Redan. ♥ Jag är inne i perioden där jag ibland kan glömma bort att jag är gravid. Fram tills tröttheten tar över. Eller bäckensmärtan. Eller en liten boff kommer. Jag känner henne varje dag (speciellt om jag dricker kaffe eller juice) och igår kände jag första boffen utanpå magen. Jag mår generellt bra. Illamående om jag är för trött eller för hungrig och bäckenont om jag lyfter eller bär för mycket (dålig kombo med flytt och åtminstone en liten som gärna vill bli buren runt av mamma). Och trött, men det skyller jag mest på dom två små utanför magen som fortfarande krånglar om natten.

19 veckor gravid och helt ofattbart att vi snart är halvvägs. Förra graviditeten följde jag appar och tog bilder varje vecka. Det här är bokstavligen bild nr 2 på min mage och jag tror jag har läst i appen kanske tre gånger totalt. Dagarna och veckorna rusar förbi och det känns helt okej även om jag ibland kan bli lite sentimental av att veta att det här förmodligen är sista gången jag är gravid. Men jag älskar inte att vara gravid så tiden får gärna gå.

Det är mindre kontroller med en singelgraviditet än med en tvillinggraviditet vilket också bidrar till att jag ibland glömmer bort att jag har ett litet liv i magen. Jag känner definitivt av det rent fysiskt (mer med denna graviditet än förra) men kan glömma bort att det faktiskt är en liten bebis där inne. Jag får liksom påminna mig själv att det finns en grund till att jag inte orkar och klarar av att göra det jag i vanliga fall gjort utan problem. Rent fysiskt är det tyngre och jobbigare att vara gravid den här gången. Jag känner mig svagare, känsligare, får ont lättare och orkar mindre. Jag kan bli så irriterad över att inte orka när det är så mycket jag vill få gjort. Jag vill göra det fint här hemma, komma i ordning i bakgården och rensa, organisera och ordna. Men orken finns inte. Allt jag vill göra är att sova. Men lite i taget får det bli. Det ordnar sig till slut.

E är Norge nu så jag kör solo med mina grabbar. Det underlättar med en bakgård och ett stort hus att springa runt i. Vi har en kille som är extremt mammig just nu och jag känner att så får det vara. Han får tanka så mycket mammanärhet han behöver nu när jag faktiskt har tid. Tack och lov är den andra lite mer självständig och har inte alls samma behov av närhet och mys. Det går i perioder och jag har slutat att ha dåligt samvete över att bägge inte får lika mycket uppmärksamhet/närhet/mys precis hela tiden.

Nu ska jag snart iväg på en preschool tour innan jag ska hämta hem mina killar igen. Igår blev det middag i soffan och jag känner att det kanske blir samma ikväll. Vanligtvis försöker vi så klart äta vid matbordet men ibland får man välja det kamper man tar. Just nu tar vi färrest möjliga. Nya tag i föräldraskapet när vi sover genom nätterna igen (utan 2-6 uppvak var).

Önskar er alla en fin helg. ♥

Alltså det här med att vara mamma. Så många stora och små beslut man ska ta. Nu när äntligen flytten är gjord handlar nästa beslut om när vi ska byta dagis (och ja, jag vet att det inte heter dagis längre utan förskola och här i USA ska killarna nu flyttas från daycare till preschool). Just nu går dom kvar på sin gamla daycare och det tar ca 25 min för oss att köra dit vilket inte alls är en big deal eftersom det ligger på vägen till Es jobb. Men planen är så klart att byta till en preschool som ligger närmare där vi bor både för att underlätta logistiken och för att det är betydligt billigare här nere än uppe i SF.

Idag var jag på tour på en preschool och fredag ska jag på en annan. Det är inte superlätt att hitta ställen som har två öppna platser samtidigt men den jag var på idag hade faktiskt det. Men så börjar mina tankar (som jag i och för sig haft sedan jag blev gravid och på allvar visste att vi var tvugna att flytta): När är det bästa att byta dagis? Hur jobbigt är det för tvååringar att flytta till ett nytt hus? Och blir det för jobbigt att byta dagis i samma sväng? Jag vet att många nog gör det automatiskt när dom flyttar i och med att man kanske flyttar till ny stadsdel, stad eller kommun men vi har privilegiet att faktiskt kunna ha dom kvar på sitt gamla ställe om vi tror att det är bäst för dom. Men det är just det, vad är bäst för dom? Våra killar älskar att komma till sitt dagis just nu. Dom springer in och kramar personalen innan dom vinkar hejdå till oss. Och det känns så tryggt i mammahjärtat. Men kanske är det just mammahjärtat som är känsligast i den här sammanhanget. Kanske tvååringar faktiskt är tåligare än mamma?

Vi vet att vi vill byta dagis och vi vet att vi vill göra det i alla fall i god tid innan lillasyster så dom hinner bli trygga där innan deras värld förändras totalt igen. Vi ska åka hem i mitten av maj till mitten av juni och frågan är om vi ska byta för eller efter den resan. Jag tror kanske jag komplicerar det lite för mycket innen i mitt huvud men jag är så rädd för att det ska bli för mycket för dom. Någon som har några goda råd, inputs, tankar? Är det bara jag som tänker för mycket? Borde vi bara dra av plåstret och köra på? Byta dagis, hoppas på det bästa och lita på att dom klarar det? Mina små hjärtan. ♥♥ Livet, och att göra förändringar, var lite lättare när man inte hade två (tre, snart fyra) små att oroa sig för. Mammalivet alltså. Stora och små utmaningar. Vissa viktigare än andra.

Barnens lilla lekhörna i allrummet städat och organiserat som alltid….eller inte.:)

Efter en intensiv helg är vi äntligen på plats i vårt nya hem. Jag ska så klart visa mer bilder när vi kommit lite mer i ordning men i helgen har vi mest hängt i bakgården och det känns SÅ bra!! Jag var lite ledsen dagen vi flyttade, orolig för att vi inte skulle trivas och att killarna skulle längta tillbaka hem. Men så var vi plötsligt på plats med (nästan) alla våra saker och killarna sprang omkring som galningar både inne och ute och ropade “Happy!” och jag kände långt inne i hjärtat att detta var rätt beslut. För dom. För oss. För vår familj. ?

Vi har stor bakgård där vi kan kasta boll till Nelson och utforska insekter men killarna (i helgen har dom tex lärt sig att säga “bi”, “ant” och “fjäril”, ja vi mixar språken…). Hela bakgården är helt inhängnad så lyckan av att bara kunna öppna dörren och låta dom gå ut och in som dom vill är total. Vi har planer om att ordna åtminstone en sandlåda och en badpool, en bbq, ett matbord och plantera lite grönsaker och bär. Fram till dess är det mest vattenlek och vattna blommorna som står på agendan. Jag är övertygande om att bakgården kommer att bli vår favoritplats i vårt nya hem. ?

Idag är killarna på dagis och jag och Nelson är hemma och packar upp och försöker organisera lite i kaoset. Jag blir sliten fort och får väldigt ont i mitt bäcken om jag lyfter för mycket så det går låååångsamt framåt. Vi ska köpa ny soffa och behöver lite skåp och hyllor (tack för Ikea home delivery) men på det stora hela börjar vi faktiskt vara på plats.

Men nu ska jag återgå till nästa flyttlåda. Vi hörs snart igen!

Efter 8 år in da city flyttar vi nu till suburbia. Idag signerade vi (äntligen) hyreskontraktet på detta hus! Många menar nog att vi borde ha flytta till hus för länge sedan men jag är så glad att vi fått våra år inne i stan. Men nu flyttar vi alltså! Vi flyttar till Pacifica som ligger ca 20-25 min söder om SF ut mot kusten. E saknar att bo nära havet och där nere kommer vi ha nära till både strand och hiking trails. Jag tror absolut vi kommer att trivas även om det blir en liten omställning. Flyttlasset går redan om en vecka så nu är det lite kaos. Men bra blir det när vi är på plats!

Men lite vemodigt känns det allt att lämna stan (även om vi kommer att fortsätta komma upp i och med att vi bägge jobbar inne i stan). Det känns lite sorgligt att lämna vår lägenhet, vår första egenägda lägenhet. Lägenheten där alla våra tre killar vuxit upp fram till nu. Dit vi tog hem en liten fluffig valp och två små härliga bebisar. Där barnen lärt sig att krypa, gå och springa runt. Vi har verkligen älskat att bo här och vi har älskar vår lägenhet. Men nu är det dags för en ny epok. Suburbia Life here we come!

Samtidigt som vi är mitt i signering och flyttlass och allt vad det innebär så pågår ju så klart livet vid sidan av, både här och hemma. Vi har mistat en väldigt kär person, en annan är sjuk och vi känner oss maktlösa på denna sidan av jordklotet. Vi har båda jobb att jonglerar och vårt dagis bestämde sig för att ta vårlov med en veckas varsel (missförstånd och felinformation låg bakom). Så vi pusslar och försöker hålla huvudet över vattnet. Andas och lita på att det blir bra till slut. För det blir det!

Nu är jag på väg till ytterligare en natt på sjukhuset. I helgen blir det packning och mys med mina killar. Oliver ville inte på dagis imorse (och mitt hjärta gick lite sönder när han var tvungen så att jag fick sova) så jag känner att det är på tiden att han få tanka lite mammanärhet.

Lilla bulan börjar komma fram. ?

Hörni! Jag tror vi nått botten (för den här gången) och vänt. Hur härligt vore inte det? Humöret är bättre, förkylningen är på väg bort och trots extremt busy jobbnätter – med allt för många patienter och allt för lite personal – känns livet ändå ganska ok. Den extrema tröttheten och dimman börjar lätta. Andra trimester, here I come!

Kanske det bara var lite sol som skulle till? (måste förresten kolla upp mina D vitamin värden igen. Sist det var lågt var också mitt humör väldigt lågt) Eller kanske är det faktumet att vi kaaaaaanske har hittat vårt hus. Väntar på hyreskontrakt men när det är ev signerat ska jag dela med mig mer!

Hur som helst, jag mår bättre! Och det är härligt, fast jag bara sovit 3 oroliga timmar efter mitt nattjobb. Busy nätter betyder tyvärr oftast orolig sömn efteråt. Det borde vara tvärtom men kroppen (och huvudet) är liksom uppe i högvarv. Tacksam ändå för att jag faktiskt orkar med i tempot och för att mitt illamående äntligen verkar ha stuckit sin kos. Och tacksam för den där lilla bulan (eller den lilla tulla som orsakar bulan) som börjar visa sig mer och mer – speciellt efter långa timmar med mycket spring.

Nu ska jag försöka vila lite till innan mina monster kommer hem. ❤️

En grå liten pöl – så känner jag mig just nu. Trött, sjuk och gravid. Världens sämsta mamma, världens sämsta matte och världens sämsta fru med noll energi till någonting mer än det mest nödvändiga (om ens det, igår fick killarna leverpastejmackor till middag…) och kanske lite soffmys (före kl 20 i alla fall, efter det däckar jag i sängen). Gravidillamåendet verkar i alla fall ha gett sig men tröttheten är fortfarande där. Hann precis återhämta mig från förra förkylningen så kom en ny – en kraftig sådan. Tack och lov – bank i bordet och allt sånt där – har killarna hållit sig friska och kunnat hänga på daycare. Betydligt roligare än att hänga med mamma just nu i alla fall. I helgen skulle jag ha jobbat fyra nätter men har hittills ringt mig sjuk på två av dom. Förhoppningsvis vaknar jag mindre sjuk imorgon.

Att söka hyreshus, gå på visningar och skicka in ansökningar, är nästan ett heltidsjobb. Vi har några intressant alternativ och hoppas på att få napp snart! Då börjar jobbet med att göra i ordning vår lägenhet och hyra ut den. När det är gjort och vi är på plats i vårt nya hem ska jag andas ut lite. Allt annat kan vänta tills lillasyster är här om det behövs.

Men igår, inför en husvisning, tog jag faktiskt på mig jeans istället för träningsbyxor, min gula tröja och lite smink i ett tappert försök att se piggare ut än vad jag faktiskt kände mig (solglasögon hjälper!). Solen har äntligen kommit tillbaka till SF och det hjälper på humör och energi. Jag hoppas vi går ljusare och piggare tider till mötes även om det ser ut som om regnet kommer tillbaka redan nästa vecka. Men jag ska inte klaga alltför mycket. Jag vet att det är en övergående period och vips kommer energien tillbaka. Jag drömmer och visualiserar om att leka ute med alla våra killar i vår framtida bakgård. Jag vill skaffa sandlåda och låta dom gegga och springa runt så mycket dom vill innan sängtid. Att bara kunna öppna dörren och låta dom gå ut lockar mer och mer nu när det känns som inom räckhåll.

Men nu ska den här lilla gråa pölen sparka sig själv i baken, hoppa in i duschen och förbereda mig för ännu en husvisning i eftermiddag. Håll tummarna för att vi snart kan signera vårt framtida hem!

Det här borde man väl egentligen inte säga, speciellt inte när man är gravid, men…. jag kan inte direkt påstå att jag ser framemot att gå tillbaka till bebistiden igen. Bebisar är söta men jag är absolut ingen bebismamma. Efter ett år tycker jag allt blev mycket roligare. Men kanske det känns annorlunda den här gången?

Men tänkte i alla fall skriva lite vad jag ser framemot (mest för att peppa mig själv):

– Att bara få en bebis. I princip allt jag ser framemot innefattar faktumet att det bara är en bebis. Och JA! Vi är helt säkra på att det bara är en den här gången. Vet inte hur många gånger vi fått den frågan – helt förståeligt – men nu har vi alltså fastslått det. Just one.

Bebismys. ♥

– Att förhoppningsvis faktiskt få tid för lite bebismys. Visst vi mysde med killarna men långt ifrån så mycket som vi kanske hade velat. Vi hade helt enkelt inte tid! Mellan matningar, blöjskift, etc fanns inte så mycket tid till att bara sitta ned och mysa. Och om man gosade med den ena kände man lite dåligt samvete över att man inte gosade med den andra så det blev alltid lite upphackat. Med bara en hoppas jag på att vi ska kunna ha mer kroppskontakt och mindre vagn/golv/babynesttid. Totalt sett alltså. Vi får se.

Första dubbelamningen hemma.

– Att kanske få till att amma. Jag ammade killarna delvis första månaderna men övergick ganska fort till att i första hand flaskmata. Amningen var mer mitt sätt att få in lite mystid. Jag valde att pumpa istället för att amma för att jag tyckte det var viktigt och näst intill nödvändigt att även E kunde mata killarna. Amningen hade säkert funkat om jag lagt mer energi i att just få det att fungera – för mjölk hade jag – men när ena killen tog närmare en timme på sig att amma färdigt och den andra oftast var så arg/hungrig att han behövde flaskmatas först för att ha ro att amma sen kändes det lättast där och då att flaskmata på heltid. Två nöjda och mätta killar som lätt kunde matas samtidigt och därmed vara på samma “schema”. Jag pumpade 10-12 gånger om dagen första tiden och sen 7-8 gånger per dag i nästan 6 månader. Den här gången ser jag framemot att försöka amma på “heltid” och pumpa mer vid sidan. Men som med allt annat, vi får se hur det går.

– Att kanske inte vara på att strikt schema hela tiden. Att ha mat- och sovschema som näst intill följdes slaviskt med killarna kändes för oss nödvändigt för att överleva första halvåret. Vi kunde inte ha dom på olika scheman även om dom kanske hade haft behov för det utan att gå totalt i väggen. Så var den ena hungrig fick den andra fint finna sig i att äta han också och bägge “tvingades” till att sova samtidigt. Med en bebis hoppas jag att kunna följa lite mer hennes naturliga klocka i början även om jag fortfarande tror att bebisar och barn mår bra av rutiner. Men att inte behöva stressa på samma sätt med när hon åt sist, hur mycket och när hon sov sist och bör sova igen. Mer go with the flow. Förhoppningsvis!

Ett försök att få in lite träningstid.

– Att kunna göra mer saker under bebistiden. Jag hoppas att kunna gå på baby and me yoga/pilates, kanske hitta en mammagrupp, gå på lite mer hikes och promenader utan vagn (ser för mig att den här ungen kommer bo i ergoselen), springa efter killarna som förhoppningsvis börjar gilla sina cyklar, ta Nelson till stranden, etc. Jag var ganska busy under mammaledigheten men mest med att överleva två små på egen hand. Jag försökte gå på baby and me yoga men lycka till med två bebisar. Inte så mycket yogatid dvs. Det blev mest långpromenader med vagnen, vilket jag älskade, men jag kände mig lite låst att hitta på mycket annat på egen hand utan E. Den här gången hoppas jag kunna känna mig lite friare även om vi nog kommer vara tvugna att vara bägge två för att ta ut både bebis, storgrabbarna och Nelson samtidigt.

En av oändligt många barnvagnspromenader med mina killar.

– Att få en tjej. ♥ Det går helt enkelt inte att bortse från att faktumet att vi får en tjej den här gången har fått mig att längta och glädja mig lite extra. Vi har fått många frågor om vi nu kommer att helt förnya vår bebisgarderob, men det kommer inte att ske. Denna jenta får allt tåla att växa upp i sina brosors gamla bebiskläder, men ett eller annat nytt plagg kommer nog att smyga in. 😉 Och även om man inte vet vad denna lilla person kommer att få för intressen kan jag inte mer än hoppas på att det i tvåårsåldern kommer att vara något annat än bara bilar, bussar och lastbilar. Vad som helst annat säger jag. Vad som helst. Pliiiis.

♥♥♥

Jag hoppas ingen missförstår mig. Denna bebis är efterlängtad och önskad. Och som vi längtar efter henne! Men vi gruvar oss lite till den där första bebistiden med minimalt med sömn, innan matning/amning och allt har fallit på plats och innan man kommit in i någon sorts rutin och känner att man kan andas igen. Samtidigt känner jag att jag får lite en revansch på min förra bebistid då allt kändes väldigt mycket som en mat-, blöj- och sovfabrik. Många skrattar åt mig när jag uttrycker dessa tankar då jag kommer att ha två toddlers mitt uppi terrible threes – hur kan jag ens tro att jag kommer att få tid för bebismys? Men en förhoppning och önskan är lov att ha. Sen får man – som med allt annat – helt enkelt ta det som det kommer och se vad som sker.

Långt inlägg idag med många tankar. Igår fick jag höra vår lilla dotters (nej, jag kommer aldrig bli less att skriva att det är en tjej!!) hjärta igen. Jag känner henne som sagt lite nu och då och tanken på att jag har en liten person i min mage igen är svindlande fint. Tacksam för att få uppleva det igen. Och tacksam för att det bara är en.

Nu ska jag preppa lite middag innan jag hämtar hem våra grabbar. Jag vet inte om jag törs att säga det men kaaaaanske sömnen håller på att rätta till sig igen. I natt sov dom i all fall fram till kl 05 utan att vakna en enda gång. Bägge två. Fantastiskt efter månader med upphackad minimal sömn. Så håll tummarna för oss!


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.