IMG_3368.JPG

Världens finaste par fick äntligen säga JA till varandra inför familj och vänner. En magisk dag fylld av kärlek och skratt! ❤️ Att sedan dela hus med 6 kära vänner, laga god mat och bara vara var liksom pricken över i:et. Precis vad både jag och E behövde just nu. Vi hade stora planer om att hika och allt möjligt men en lite för vällyckad bröllopsfest resulterade i ett slött gäng. Lite stand-up-paddleboard, häng på stranden och några dopp i sjön blev det i alla fall.

Nu är vi tillbaka i vardagen igen och jag har 7 nätter i sträck innan jag sätter mig på flyget mot en tung vecka hemma. Att det har gått en månad känns ofattbart. Att han aldrig kommer tillbaka likaså. Från bröllop till begravning. Livets gång.

IMG_3051

Världens bästa storebror fyller år!
Tusen miljoner grattiskramar. Önskar jag kunde fira dagen med dig! ♥

IMG_3533

Sedan jag fick beskedet har jag jobbat nio nätter utav elva. Sovit alldeles för lite och kanske tränat alldeles för mycket. Utåt sett har jag kanske skrattat och lett, skämtat med mina arbetskamrater, hållt handen, gett kramar och tröstat mina patienter och deras anhöriga men innerst inne är det bara en enda stor sorg och tomhet. Nu är jag ledig några dagar och plötsligt känner jag hur extremt trött jag är. Ni vet så där förlamande trött att minsta lilla sak blir en sak för mycket.

Igår tog E med mig ut på en lugn hike runt Lake Chabot. Vi trodde att det var ca 7-8 km men det visade sig vara 15. Det gjorde egentligen ingenting för det var skönt att bara vara ute och lunka utan några måsten som helst. Naturen är verkligen helande för själen. Idag skulle jag egentligen har sprungit en halvmaraton men insåg till slut att det inte var värt det. Min kropp orkar inte med. Inte mitt psyke heller. Det får bli en annan gång.

E skämmer bort mig med färdiglagad mat, kakor, glass och många många kramar. Jag gråter för allt och ingenting, tjurar och beter mig som ett barn. Om tre veckor åker jag hem. Jag kan inte förstå att vi ska säga ett sista farväl till vår kära Erik.

IMG_8772

När vi kom fram till Big Sur var alla campingplatser redan fullbokade, vilket vi i och för sig redan hade räknat med och nu i efterhand också var tacksamma för (hur kul är det egentligen att ligga på en campingplats och höra grannen snarka i tältet brevid?). Istället körde vi upp en liten kringlig väg, körde förbi många andra som tänkt samma tanke, men till slut hittade vi två fantastiska tältplatser alldeles för sig själv och med utsikt över havet och bergen.

Vi visste inte alls att det var sk supermoon just den helgen men insåg det fort när månen kom fram. Vi låg på liggunderlaget ute i det fria och spanade in månuppgången, tittade på stjärnorna och filosoferade om livet. Som alltid när vi kommer ut i naturen så tänker vi genast att vi måste göra det oftare. E ville åka tillbaka redan helgen efter men helgerna just nu är fullbokade med annat.

 
IMG_8786

IMG_8796

IMG_8800

Jag jobbar nio nätter just nu. Inte i rad men det känns lite så. Två nätter ledigt är liksom ingenting när dagarna är fullbokade. Samtidigt är det skönt att jobba. Skifta fokus och få ta paus ifrån sin egen sorg. Tack för att ni bryr er. Livet är så oändligt sorgligt ibland, men ändå så fantastiskt vackert. Ta hand om varandra! ♥

DSC00547

En vecka har gått. Idag skulle han har fyllt 31. Den första födelsedagen jag firade med honom fyllde han 15. På den tiden var vi som mest engagerad i att driva Ungdom mot Rasism Umeå som sedan blev Mångfaldsföreningen. Vi älskade och hatade världen tillsammans. Växte och blev starkare. Slogs för det vi trodde på och hittade på något sätt oss själva tillsammans.

Det är ofattbart att han inte finns längre. Han som varit en självklart plats att komma till när jag åkt hem. Han som jag haft så många kompisdejter med, lagat mat, druckit vin och pratat hela natten. Bilden ovan är ifrån vår resa till Milano 2011. Sist jag pratade med honom pratade vi om att han skulle komma hit till SF. Och att han skulle få vara extrapappa till mina framtida barn. Men idag finns han inte längre.

Jag skickar mail till honom på facebook och väntar på att få svar. På Skype står det fortfarande att han är online. Jag ser det lite som en tröst, att han på något sätt fortfarande finns där. Men sakta men säkert börjar det sjunka in att jag aldrig någonsin mer kommer att få träffa honom mer.

Jag hoppas att du har det bra där du är.
Du kommer alltid att vara saknad.

IMG_7886a

Vi tar vårt pick och pack och flyr stan.
Dags för campinghelg i Big Sur!
(fast bild från Colorado)

Det värsta med att vara expat och umgås med andra expats är att man vet att man vid någon tidpunkt måste säga hejdå. Folk flyttar och det suger när man äntligen fått sitt stabila nätverk. Idag sa jag hej då till en av mina allra bästa vänner här i SF. Dom flyttar visserligen bara till Seattle och jag vet att vi kommer att ses snart igen. Men jag kommer definitiv att sakna våra spontana middagar och löpturen tillsammans. Våra hiking turer och våra långa samtal om livet. Så ikväll är jag ledsen.

photo1(7)

Att varken jag eller E är särskilt (läs: absolut inte alls) intresserad i något som helst som har med inredning att göra är ju direkt ingen nyhet. Men i helgen (efter en vecka med crazy nattskift*) fick vi plötsligt ett ryck och tvättade vår heltäckningsmatta, hängde upp våra förstoringar (som vi beställde för 1 år sedan), hängde upp mörkläggningsgardiner på sovrummet, möblerade om vardagsrummet och hängde i hela dagen. Nu går vi omkring och myser i vår lägenhet som känns lite mer hemtrevlig (och betydligt renare). Att sedan tavlorna kunde ha hängt lite längre ned och lite närmare varandra ignorerar vi helt enkelt. Vem vill bo i ett perfekt hem? ;)

* Jobbet är crazy just nu. Juli betyder nya läkare som över natten försöker gå från att vara medicin student till färdig läkare. Det går som vanligt så där. Vissa nätter vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Härom natten var det dessutom en anhörig till en av våra patienter som hotade med att komma tillbaka med pistol och skjuta oss (han blev tatt och satt i häktet över natten). Samma natt slutade vår läkemedelsmaskin (den som spottar ut alla våra mediciner) att fungera och vi fick in 6 nya patienter i loppet av en timme. När du då måste argumentera med läkaren som varit läkare i ca ett minut om att du vet vad du håller på med (men att han inte vet vad han håller på med) känner man att det där livet som hemmafru inte var så farligt trots allt. Om det vanligtvis är svårt att förklara hur det är att jobba som IVA-syrra på San Francisco offentliga sjukhus så tar den här helgen priset av allt.

Men nu är jag ledig och andas igen. Jag ska försöka fokusera på mina coaching- och pilates studier den här veckan. Och att mediterar.

 


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.