IMG_5995

I torsdags kom min kära australienska vän Carmel hit till SF. Vi mötes genom IIN Health Coach utbildning och klickade direkt och har sedan dess haft regelbunden kontakt över Skype, FB och mail. Hon har gått 100% online (business) och är just nu i början av en 5 månaders jorden runt resa (hon gjorde 5 månader förra året också) – hur amazing är inte det?! Jag är sååååå glad att hon satte av några dagar här i SF och vi har kört all in San Francisco på 4 dagar. Det har varit så himla roligt att ha henne här men ikväll bär det av till Salt Lake City för henne och jag ska försöka kurera min förkylning och vila upp mig lite innan nästa runda av nätter börjar igen.

Jag älskar verkligen hur internet fungerar och hur det hjälper mig att connecta med alla dessa människor. Många av mina närmaste vänner här i SF har jag mött via bloggen och efter hälsocoachutbildningen har jag fått många nya vänner runt om i världen. Det är så härligt att man kan lära känna varandra så bra och nära utan att ha träffats. Men all ära till online-vänner, att träffas på riktigt slår ingenting!

Nu ska jag mysa med mina kära man i soffan. Det tar på krafterna att surra runt en hel helg. Hoppas ni alla har det bra! ♥

IMG_5928.JPG

För en vecka sedan utnyttjade jag äntligen min vision del på vår försäkring för första gången och gick och gjorde en ordentlig synundersökning. Den var betydligt mer utförlig här än när jag gjorde den i Norge för nästan sex år sedan. Min ögonhälsa var det inget fel på (inga tecken på någon ögonsjukdom) och synen var ungefär som för 6 år sedan, dvs ett pyttelitet brytningsfel som jag i vardagen vanligtvis inte känner något av men desto mer under långa nattskift.

IMG_5923.JPG
Jag passade också på att beställa mig ett par nya glasögon (mina gamla är som sagt nästan 6 år gamla och med vision försäkring får man 1 par nya glasögon varannat år betalt). Jag provade många olika men när jag såg dessa föll jag pladask på en gång. Det var helt enkelt kärlek vid första ögonkast. Kärleken växte mer när jag efter att jag beställt dem gick hem och lästa på lite om dem. Proof Eyewear (www.iwantproof.com) är en relativt liten firma som gör handgjorda bågar av olika kombinationer av trä och plast som är hundra procent förnybar och biologiskt nedbrytbar. Bara det känns ju bra. Att glasögonen dessutom är sjukt snygga, sitter bra och skönt och kommer i en stilig träbox ger bara flera plus. Dessutom betalade jag bara $25 i motsättning till 5000NOK i Norge.


IMG_5924.JPG

Varje glasögonmodell kommer dessutom med ett motiverande citat ingraverat på insidan av ena bågen. På min modell står det Never stop dreaming vilket kändes himla passade för mig. Trädetaljerna får mig dessutom att känna mig som den skogsmulle jag innerst inne är. 

Om jag älskar mina nya glasögon? (vem skriver egentligen ett helt inlägg om sina glassögon?). Oh yes! Can’t stop talking about them…

#nerd


Herregud vad det känns som om vi är inne i ett bra flyt, du och jag. Vårat förhållande har alltid varit stabilt. Självklart har vi haft perioder med ups and downs men sällan någon dramatik och väldigt lite osäkerhet. Det har varit skönt. Och tryggt. Men elva år är ändå elva år och ibland slås jag av det liksom. Tanken av allt vi varit med om och delat tillsammans. Och fascinationen av hur något så bra bara blir bättre och bättre. Jag vet att jag skulle klara mig utan dig, på samma sätt som att du skulle klara dig utan mig. Men jag vill inte. Jag väljer dig, om och om igen. Vi är som sagt inne i ett bra flyt just nu. Där vi inte bara skrattar och har så fantastiskt roligt tillsammans (något jag alltid älskat med oss) utan vi har också hittat ett annat djup. En annan dimension av oss. Jag älskar dig så oändligt mycket. Tack för att du väljer mig. ❤️

Okej. Som jag nämnt tidigare behöver min kära man minst en topptur för att liksom känna att han varit på fjället och inte bara i fjällen. Han hade sett ut tre toppar: Mt Price (3040 möh), Mt Agassiz (3038 möh) och Pyramid Peak (3043 möh) och läst någonstans på internet att man kunde göra alla toppar på en dag. Och det kan man absolut! Om man inte startar där vi startade, om man hittar rätt trail på en gång och om man inte sover till kl 9.30 och käkar frukost till kl 11.

 

IMG_0354

Men hur som helst. Vi satte siktet på Mt Price som vi trodde att vi såg ifrån våran camp. Turen började med en brant klättring upp för granitfjället…

 

IMG_0358

…och fortsatte med ännu mer klättring. Jag var sådär nöjd. Att klättra på stenblock är inte direkt min favoritsyssla.

IMG_0361

Ungefär här började jag vara ganska sur (mest pga min höjdrädsla). Ungefär här insåg vi också att den toppen vi trodde var Mt Price inte alls var den utan någon annan minitopp. Mt Price låg snarare längre bort (typ toppen ni ser i bakgrunden). Efter noga övervägande och en lång diskussion (läs: övertalning) bestämde vi oss för att fortsätta lite till.

IMG_0370

Och det gick bra helt tills vi kom hit (och for the record, kullen ni ser i bakgrunden är inte toppen). Här började till och med E tvivla på att vi någonsin skulle komma upp på den jäkla toppen men vi bestämde att vi bara skulle prova lite till.

IMG_0372

Sen insåg vi att vi nog hade tappat bort stigen (igen!) och gått fel. Det resulterade i att vi var tvugna att klättra över och ned på andra sidan fjällryggen…

IMG_0377

…för att sedan gå upp upp upp igen.

IMG_0379

Och efter 4 timmars klättrande kom vi faktiskt äntligen upp på toppen! Utsikten gjorde det såååå värt besväret.

IMG_0381

Och jag kände mig som om jag var on top of the world!

IMG_0386

Lake Aloha i bakgrunden och inga sura miner längre. Vi träffade två andra hikare (som faktiskt gjort alla tre toppar på en dag) och tvingade dem att ta en bild på oss.

IMG_0393

Efter lite fika på toppen gick färden ned igen. Inte samma väg tillbaka, mindre upp och ned men lika mycket stenblock och stenrös.

IMG_0398

Sista branten ned mot Smith Lake igen.

. . .

Om jag skulle rekommendera att gå upp på Mt Price? Absolut! Men inte om du inte gillar klättring. Det är ingen lätt hike – inte ens om du faktiskt hade gått rätt väg. Jag som är lite höjdrädd var livrädd på flera ställen och till och med E som är den eviga optimisten var lite osäker ibland. Men absolut värt turen när du väl kom upp på toppen och blev belönad med utsikt över större delar av Desolation Wilderness (+ kaffe och hemmalagade crackers med mandelsmör på).

De killar vi mötte som gjorde alla tre toppar på en dag gick från Lyon Creek Trail upp på Pyramid Peak, till Mt Agassiz och till slut till Mt Price. Det tog dem 7 timmar att komma till Mt Price och skulle nog ta dem åtminstonde 3 timmar till att komma tillbaka till bilen. Om vi hade startat lite tidigare och gått rätt hela vägen hade vi utan problem klarat att gå upp på Mt Agassiz som bara låg en liten timme ifrån Mt Price men vi valde att hellre gå hem i tid (innan det blev mörkt) och bada i sjön istället.

Allt som allt en fantastisk dag. Lite sura miner från min del i början men efter det blev det mest till en utmaning för oss båda. Jag känner att min kropp är starkare än den någonsin varit vilket gör det roligare att pusha lite extra.

Och det får bli sista delen av Desolation Wilderness för den här gången. Vi förälskade oss verkligen i området och planerar redan nästa tur tillbaka.

Här kommer alltså en lite bildbomb ifrån Smith Lake.

IMG_0335

IMG_0429

Det är något speciellt med fjällsjöar. Så klara och kalla. Smith Lake var belägen och omgiven av granitfjäll.

IMG_0428

Att kunna bo så nära en vattenkälla är guldvärt. Vi drack vattnet men använde vattenfilter eller vattenrensningstabletter. Största risken med att dricka vattnet runt Lake Tahoe fjällen är parasiten Giardia som kan orsaka allvarliga och långvariga magproblem. För att ta död på denna parasit kan du antingen koka vattnet i 5-10 minuter (gaskrävande!), filtrera (se till att du har litet nog filter) eller använda water treatment pills (påverkar smaken).

IMG_0318

Vår första camp.

IMG_0403

Våra andra camp. Vi flyttade tältet kanske 50 m bort andra natten då vi hittade en bättre tältplats. Om ni tänkt att campa i Tahoe området (i hela Kalifornien egentligen) – kom ihåg att använda er av Bear Cannisters för mat och toalettartiklar. Anledningen till att man använder Bear Proof Cannisters är i utgångspunkten inte att skydda dig själv och maten utan snarare att skydda björnen från att få i sig farliga partiklar.

IMG_0340

Partystämning på fjället (portable högtalare och extra batteri för att kunna ladda våra telefoner, kindle och högtalare). Kanske en anledning till att vår pakning vägde lite väl mycket. Nästa gång lämnar vi högtalaren hemma men laddaren är bra att ha. Mobiltäckningen är visserligen urusel ute i fjällen här, vilket i och för sig också är skönt. Däremot använder vi gärna telefonerna som kamera och min iPhone håller just nu knappt en dag utan att laddas.

IMG_0426

Aldrig smakar väl mat så gott som på fjället? Vi körde som vanligt havregrynsgröt till frukost (och kokta ägg).

IMG_0405

Till middag hade vi potatismos, vegetarisk chili och korv första kvällen. Andra middagen fick bli frystorkad mat (inklusive dessert!) mest pga svårigheten med att ha färskvaror samt platsbrist i Bear Can:en.

IMG_0408

Solnedgång. ♥

IMG_0414

Kanske ännu en orsak till att vår packning vägde lite mer än för folk flest. ;) Totalt värt det dock! Mysfaktorn är viktig.

IMG_0344

God natt!
(tycker ni det är kul att se sånna här bilder?)

IMG_0305Starting point: Wrights Lake med 20 kilo på ryggen.

. . .

Alltså – fantastiska Kalifornien! ♥ Vi har haft en helt underbar helg tillsammans. Jag älskar känslan av att vara så nära naturen, bo i tält och bara vara. Att använda kroppen, svettas och få mjölksyra en hel dag för att sedan bada (naken) i en kall fjällsjö och käka mat i det fria på en primus = total lycka för oss två skogsmullar.

På fredag kväll körde vi 4 timmar tills vi kom till Wrights Lake, ca 20 min ifrån South Lake Tahoe. I och med att jag undervisar Pilates på fredag kvällar så kom vi inte iväg förrän efter kl 19 och var alltså inte framme förrän närmare midnatt så vi slog upp tältet i mörkret bara en liten bit ifrån vägen. På lördag morgon gick vi sedan från Wrights Lake (ca 2100 möh) till Smith Lake (ca 2700 möh) där vi hade sökt permit om att få övernatta (man måste ha permit i själva Wilderness). Gåturen var bara ynka 5 km men med ca 600 meters stigning tog det oss runt 4 timmar att fullföra. På internet står det att hiken är strenuous och med 20-25 kg på ryggen är vi beredda att hålla med. Utan packningen skulle vi nog snarare kalla den moderate.

IMG_0443Smith Lake ligger uppe i fjällen där bak.

. . .

Trailheaden startar egentligen på den sydöstra sidan av Wrights Lake men parkeringen där var full så vi parkerade vid Rockbound Trailhead (på den sydvästra sidan av sjön) och följde sedan Loop Trail innan vi kom in på Grouse Hemlock Trail/Twin Lake Trail. Ungefär halvvägs upp delar sig trailen och ungefär där börjar det också gå kraftigt uppåt.

IMG_0442Grouse Lake – så fantastiskt vacker!

. . .

Fram till Grouse Lake är trailen relativt bra och tydlig. Många tar en dagstur hit från Wrights Lake och utan tung packning bör det nog bara ta ett par timmar. För dagsturer finns det obegränsat antal permits (man kan söka dem online eller signera en vid trailheaden) och de ges mest ut för att dem ska kunna hålla koll på hur många som använder sig av trailen. Om man däremot vill övernatta behövs ett speciellt permit och jag tror att det endast delas ut 3 per natt.

IMG_0312På väg upp till Hemlock Lake

. . .

Stigningen efter Grouse Lake upp till Hemlock Lake är brant och stenig. Vi fick några regnskurar på vägen upp, därav ingen bild på Hemlock (vissa bilder är också tagna på vägen ned, därav olika klädval). Sista delen upp till Smith Lake var brutal med näst intill ingen utmärkt stig. Vi tog egentligen bara sikte upp och klättrade på granitstenblocken.

IMG_0313Smith Lake.

. . .

Väl uppe möttes vi av denna syn och då kändes allt värt besväret. Enda nackdelen med Smith Lake var att det var svårt att hitta bra tältplatser. Runt både Grouse och Hemlock var det utmärkta tältplatser där man fick slå upp tältet men runt Smith Lake var det fritt fram men desto svårare att hitta platser.

IMG_0316

Till slut hittade vi en liten spot och var glada över att vi köpt ett nytt mindre (och lättare!) tält som faktiskt fick plats. Vårt gamla tält väger över 4 kilo och är stort som ett litet hus. Detta tält väger ynka 1.7 kilo och får plats på en yta på typ 220×120 cm.

Okej, det var lite om våran hike upp till Smith Lake. Nästa gång ska jag visa lite mer bilder ifrån området och sen bilder ifrån vår hike upp till Mount Price. Men nu får det vara nog för den här gången.

IMG_0307

Tillbaka till civilationen efter tre fantastiska dagar ute i Desolation Wilderness. Jag har massor av bilder att visa så småningom men just nu vill jag mest säga hej och vi hörs! Puss!

IMG_3600

Ingenting får mig att värdera livet så mycket som att jobba på en intensivavdeling – kanske speciellt på en trauma ICU. Att dagligen möta människor som från den ena sekunden till den andra fått sitt liv totalt vänt upp och ned utan förvarning gör något med en som person. Det har varit några tuffa veckor på vår avdelning. Många dödsfall, en del unga, en del oväntade och en del som vi jobbat hårt och länge för. Andra kämpar vi för att de ska få en värdig död. Den kampen är energikrävande när den drar ut på tid (månader) och när advokater blir inblandade känns det som om jag bara vill gråta. Är det verkligen så här det ska vara? Idag ringde dom dock och frågade om jag vill vara ledig i natt. Det betyder att det vänder nu. Ebb och flod som vanligt.

Livet är värdefull. Så oändligt skört ibland, så ovisst och så orättvist. Men ta vara på det du har och ta vara på varandra. I helgen åker jag och min man till fjällen. Det är så vi gör när vi känner att vi behöver ta vara på livet.

Ge någon en extra kram idag! ♥

pose2“Bring acceptance into you nonacceptance. Bring surrender into your nonsurrender. Then see what happens”
– Eckhart Tolle

(bild och citat lånat från Mint Studios Instagram)

. . .

Efter åtta nätter ledigt är det dags att förbereda sig för sex nätter igen. Det känns ok. Jag har verkligen tagit vara på de lediga dagarna och fyllt på med massor av energi från både vänner, träning och solljus. Jag har hängt på Mint Studios i princip varje dag, antingen tränat själv eller undervisat (vissa dagar både ock). Min kropp börjar komma tillbaka, känna igen, slappna av och musklerna börjar känna rutinen igen. Den konstanta träningsvärken börjar lätta.

Posen på bilden ovan är en av mina favoritposer. Den löser inte bara upp spänningar i ryggen, skuldrorna och höfterna utan öppnar också upp sinnet och verkar lugnande på hela kroppen. När jag sitter i den posen översköljs jag alltid av en enorm tacksamhet. Tacksamhet för min kropp och vad den kan göra. För livet och all vad det innebär. För det jag har, det jag haft och för det som komma skall. Andas in. Andas ut. Surrender yourself.

Igår slog det mig hur ironiskt det egentligen är. Jag som hatar att prata inför en grupp, som alltid har tänkt (och till viss grad fortfarande tänker) att jag inte kan prata engelska och som hatar att vara i centrum. Att jag nu jobbar som Pilates instruktör där det enda jag gör är att prata engelska, förklara och visa inför en grupp människor. Vem skulle kunna tror det?

Men nu får det vara slut på fredagstankar. Mat och Pilatestimmar måste förberedas.

Ciao!

IMG_5832.JPG

Det blev visst lite bloggtyst efter att vi kom tillbaka hit till SF. Lite chockad av att slängas tillbaka till vardagen med nattjobb, pilatesjobb, träning och allt vad det innebär. Plus massor av härligt häng med vänner, bebisar och hundvalp. Det känns skönt att det känns skönt att vara tillbaka här i San Francisco. Varje gång jag åker hemifrån känns det tugnt och sorgligt och därför är det extra skönt att känna att man faktiskt kommer hem när man kommer hem. Hit till SF alltså. Haha, så svammligt det här blev då.

IMG_5833.JPG

E bestämde att det var hög tid att tvätta våran heltäckningsmatta (vilket han visserligen också har helt rätt i) så i helgen hyrde vi en Rug Doctor och körde över vardagsrum och sovrum. Nu är vi good to go ännu ett år. SF bjöd på fantastiskt sommarväder så vi passade också på att lufta våra blommor som överraskande nog överlevde fyra veckors torka.

IMG_5827.JPG

Vi körde också frukost, lunch och middag på balkongen. Den här tiden på året är enda gången vi eventuellt får nån timmes sol på balkongen och med 30 grader plus kändes det som om det var det enda rätta. Annars går det som sagt mest i tjejhäng, träning och pilatesjobb. På fredag börjar jag nattjobba igen efter åtta nätter ledigt. Behöver jag säga att jag älskar att jobba 12-timmars skift? Just nu jobbar jag 6 nätter och är ledig åtta. Så även om jag jobbar heltid känns det som om jag jobbar halvtid. Mer tid till vänner och Pilates. Passar mig perfekt!

Så intet nytt på den här fronten alltså. Mest ett Hej!

Hur har ni det?

 


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.