Sa jag nyss att vi var inne i en bra period då det bara var härligt att hänga med dom här två? Well, not anymore! Igår vet jag till exempel inte vem som hade flest meltdowns. Dom eller jag? Det slutade med alla skrek tills hela familjen såg Daniel Tiger på tv. Mom of the year alltså.

Stor känslor, få ord. Starka viljor som ibland (ofta) kraschar. En bror som vill ha uppmärksamhet när man helst vill ha mamma/pappa för sig själv. Så många tårar, så mycket skrik. Idag var det skönt att skicka dom på dagis och dricka kaffet i lugn och ro. Nya tag en annan dag.

Som ni kanske har hört i nyheterna härjar wildfires här i norra Kalifornien igen. En hel stad (Paradise) är försvunnen i bränderna och tusentals av människor står utan hem. Så himla hemskt och sorgligt. Vi försöker hjälpa med donationer till organisationer som hjälper dom som blivit av med sina hem.

Här i SF är vi än så länge trygga men har levt med red flagged luftkvalitet som klassificeras som värre än i Beijing sista veckan. Första natten jobbade jag på sjukhuset och då kändes det bokstavligen ut som vi jobbade vid en stor lägereld. Alla rekommenderas att hålla sig inne med stängda fönster och dörrar, speciellt barn, äldre och andra med utsatt immunförsvar. Sjukhusen är fyllda med personer med astma och andra lungsjukdomar. Vi investerade i två luftrenare förra gången det var bränder och det är vi tacksamma för med två små (plus en hund) i hemmet.

I söndags försökte vi rymma ifrån röken och körde ca en timme söderut för att kunna springa av lite energi hos våra små. Tacksam för att vi har möjligheten att åka iväg. Tacksam för att vi är trygga i vårt hem. Tacksam för att vi har friska barn. Och tacksam över denna natur. 🙏✨

Då har jag varit ensam hemma med killarna 5 hela dagar och jag kan än en gång konstatera att jag inte är hemmamammamaterial. Älskar så klart mina barn och älskar att hänga med dom men att bara hänga med dom gör mig galen. På grund av att vi inte velat smitta andra (det sägs att det är en barnsjukdom men jag fick det också så vuxna kan alltså också få det) har vi försökt att hålla oss borta från alla. Vilket betyder att jag i princip bara har pratat med mina barn som inte direkt ger så himla intelligenta samtal. Och apropå prata, på 18 månaders kontrollen fick vi lite bakläxa för att killarna inte säger så många ord. Vi skyller på att dom lär sig 4 språk och hoppas på att det lossnar snart.

Hur som helst hoppas jag att killarna kan gå tillbaka på dagis snart. Jag längtar efter att min man kommer hem igen (imorgon) och efter att få jobba, träffa kompisar och träna Pilates igen. Men ja, jag lovar, jag älskar fortfarande mina barn.

Olivers blåsor håller på att torka ut och försvinna medan Theodor fortfarande får nya. Jag vet inte hur regeln är hemma men här kan barnen gå tillbaka på dagis när blåsorna är torra och inte blir fler och barnet annars är symtomfritt (när är små barn symtomfria förresten? Känns som vi lever i konstant hosta och snor…).

Man kan inte tro att dessa två är sjuka för energi till hundra har dom i alla fall. Idag började dagen kl 05 så Nelson fick åka på dagis så jag kunde ha full fokus på att springa av dessa små ben utan att ha dåligt samvete (och stressa ihjäl mig) över Nelson. Vi hängde flera timmar i parken och inspekterade minsta detalj. Jag blir så fascinerad över allt dom ser och hittar. Spindlar och andra insekter är väldigt intressanta.

Oliver är fortfarande fysiskt mer atletisk än Theodor. Dels beror det nog på kroppsbyggnad, styrka och träning men också att han är mindre rädd att prova än Theo. Jag är tacksam för att han har börjat inse sina egna begränsningar och ber om en hand när han behöver hjälp.

Theodor är språkligt mer avancerad än Oliver. Han härmar mer och försöker säga fler ord. Oftast blir det bara det första bokstäverna i ordet (Neee för Nelson, Baaa för banan, Biii för bil osv) men jag tror det kommer lossna snart för honom. ‘No’ är fortfarande favoritordet men än så länge är det bara gulligt när han säger det. Olivers nya ord är “mami” och “papi” (han brukade förr säga mamma och pappa). Gulligaste som finns när han säger “no mami” eller “hi papi”. Längtar efter att dom börjar prata mer (mest för att deras röster är så gulliga när dom säger riktiga ord och inte bara bebisbabblar). Det blir också spännande att se vilket språk dom börjar prata på. Vi tror på engelska just nu.

Fördelen med att hänga hemma med kidsen är att jag får tid att blogga när dom sover. Men nu tror jag att jag babblat nog för idag (märker ni att jag saknar att ha någon att prata med?? 😂😂). Hoppas ni har fått en bra start på veckan. Vi hörs nog snart igen. 😉

Då har höstblåsorna (hand, foot, mouth disease) även kommit till vårat hus. Innan barn hade jag ingen aning om vad denna sjukdom var men nu verkar det gå hos var och vartannat hem med barn. Tacksam över att vi har pigga killar trots allt. Lite mer mammiga än vanligt (speciellt Theodor) men i stort glada och förnöjda. Framför allt sover dom fortsatt på natten (bank i bordet) och det är räddningen efter heldagar med dessa energiknippen. Vi försöker hänga på barnfria platser (pga smittorisken) men behöver komma ut i frisk luft och springa av energin hos de tre yngsta killarna i familjen. Pappan har åkt till New Orleans.

Idag sparkade jag mig själv i baken och åkte till en ny park. Ny för mig men E har varit där förr och rekat läget med killarna så lite fusk var det nog. Men så fin och mysig park, perfekt för oss. Som vanligt blev alltför lite bilder tagna men så blir det ofta när vi är ensamma med tre wildlings. Det är så härligt att kunna gå på promenad med dom. Theo ville mest sitta i vagnen idag men Oliver gick brevid, sköt på vagnen, höll mig i handen eller strosade och upptäckte på egen hand. Nelson fick leka med hundkompisar och Theo fick hälsa på sina älskade fåglar (det enda som fick honom att vilja lämna vagnen). Lyckad morgon säger jag. Nu sover alla tre små och jag kan dricka kaffe (+ blogga, plocka ut/in av diskmaskinen, vika tvätt och lyssna på ljudbok) i lugn och ro. Dagsvilan alltså. 🙏✨

Hoppas ni alla har en härlig helg. Vi skulle egentligen på Halloweenfest ikväll men smittsamma barnsjukdomar är visst inte så populärt. Vi återkommer ett annat år.

Våra dagar går i ett. Som alla andra antar jag. Jag kommer ihåg att vi pratade om att vi inte ville fastna i det där ekorrhjulet som så många verkade hamna i när dom fick barn. Det där med att få ihop livspusslet med karriär, familj och fritid. Vi har nog hamnat i hjulet trots allt. Fast är man egentligen i hjulet om man känner sig ganska förnöjd med det?

Vi har det bra just nu. Vissa veckor är mer hektiska än andra men till syvende och sist är vi nog bägge relativt nöjda med vår work-life balance. Mina jobbveckor varierar från vecka till vecka. Ibland jobbar jag nästan ingenting och ibland jobbar jag nästan hela veckan. Killarna går på dagis 3-4 dagar i veckan och det verkar dom vara nöjda med. E jobbar vanliga timmar men tar korta dagar ibland och får mycket pappakvalitetstid när jag jobbar natt och helg.

De dagar vi hänger med barnen försöker vi hitta på saker. E är nog allra bäst på att åka till nya platser, parker och stränder medans jag tycker det är skönast med de gamla vanliga lekplarkerna. Strandhäng är nog favoriten hos alla dock, oavsätt väder. Älskar Cali life alltså!

Killarna är så roliga just nu. Enkla att ha att göra med och för det mesta glada och förnöja. Dom bråkar mindre än vad dom brukar och leker mer och mer med varandra. Förr sprang dom alltid åt olika håll men nu håller dom sig ofta tillsammans vilket gör det enklare att hitta på saker ensam med dom. Theodor försöker så smått att forma ord medan Oliver babblar på med sitt babypladder som ingen (utom Theodor) förstår. Favoritordet just nu är “no” och det sägs på det spanska sättet mer än det engelska. Annars går det mycket i duplo lego, rita med pennor/kritor och leka med bilar, lastbilar och tåg. Häromdagen testade vi vår cykelvagn för första gången. Vi fick den av våra f.d. grannar när dom flyttade men har inte tagit oss för att prova den förrän nu. Att kalla det en hit är kanske att ta i men vi tror att dom kommer att tycka om det när dom blir van vid hjälmarna.

Så dagarna går alltså i ett. Men vi har det bra och njuter faktiskt livet. Att bo där medeltemperaturen är typ 15-20 grader året runt hjälper verkligen på vårt mående. Att slippa tänka på vad man ska ha på sig är så himla skönt. Jag är redan stressad över vad vi ska klä på barnen när vi ska hem i december. Så all cred till er som gör det varje dag!

 

Spysjuka in da house så då känner jag att det känns bra att drömma tillbaka till vår härliga helg i Arnold. Tre dagar i skogen gjorde bra för alla fyra (Nelson fick vara hemma den här gången), inte minst för relationen. Oliver och Theodor älskar att vara ute i skogen och vi njuter av att se deras lycka och nyfikenhet.

Hikade både Arnold Rim Trail och lite i Big Tree Park. Just att komma tillbaka till Big Tree Park känns speciellt eftersom det var dit jag och E åkte på en liten weekend precis efter att vi fått reda på att det var två små killar i min mage (och att allt såg bra ut med dom). Där på stigarna gick vi och diskuterade namn och efter den helgen började vi kalla dem Oliver och Theodor även om vi höll det öppet för andra namn.

Nu traskar dom för egen maskin, tre steg framåt, två steg bakåt och många pauser för lek och upptäcksfärd men det är ju precis så det ska vara. Att vända på alla stenar, inspektera varenda kotte och pinne, klättra över stock och sten, känna på alla träd och lukta på alla blommor. Att uppleva livet genom barnens ögon är så speciellt. Många barndomsminnen kommer tillbaka och det är härligt.

Sen är det så klart skönt att ta en paus på mamma och pappas rygg. Och skönt för mamma och pappa att få gå på lite snabbare ibland.

Men nu kör vi alltså lite spysjuka/matförgiftning. Vaknade kl 04 av två spyande små och efter det torkade vi ca 10-12 spyor före kl 08. Jag skulle egentligen sitta på ett flyg upp till Seattle just nu men det blev så klart ändrade planer. Familjen går först. Alltid. ❤️ Så nu ska jag återgå till vår tvättmaskin som går varm.

Hoppas ni har det bra!

En av få bilder där bägge faktiskt ser in i kameran.

18 månader. Ett och ett halvt år. Herregud. Jag kan fortfarande inte förstå att vi – jag och E – är föräldrar. Att dessa guldklimpar är våra. Att vi får lov att vara det bästa dem vet (just nu i alla fall) och ta del och följa deras liv. Åldern 12-18 månader var tuff. Härlig på många sätt men sååå busy med två aktiva små som klarade av så mycket fysiskt men inte äger något vett i huvudet. Baby proofing, baby proofing, baby proofing. Och jaga jaga jaga. Nu känns det som vi lite kommit oss igenom den tunneln. Det är fortfarande hektiskt, dom är fortfarande lika aktiva men börjar kanske att förstå mer, lyssna mer och tänka och avväga mer. Dom stoppar inte allt i munnen, springer inte ut för stup/trappor, slår inte huvudet och klämmer fingrarna i allt men framför allt så slåss dom inte heeeela tiden. Nu leker dom tillsammans, råkar i luven på varandra ibland men klarar mer och mer att ha vara sams och ha kul tillsammans. Och deras skratt och bus tillsammans gör allting värt. När Oliver jagar Theodor runt och runt i lägenheten och dom håller på att kikna av skratt bägge två. Då glömmer vi allt bråk som varit under dagen, stannar upp och bara njuter.

Oliver är vår lilla polis. Stort rättspatos där rätt är rätt och fel är fel. Saker ska ligga där dom ska och som dom ska (hallå, inga veck på mattorna tack!). Han trätter på Theodor och Nelson när dom gör saker han vet att dom inte får. Han ÄLSKAR bilar, helst små metallbilar men stora lastbilar går också bra. Han är en hoarder och blir helt förtvivlad om han inte har någon plats att lägga det han samlat upp i sin famn. Ofta hittar man honom körandes runt på sin lastbil och/eller traktor fullastad med småbilar, nappar, magneter och allt han hittar liggandes runt omkring. Ingen får röra hans lastbil när den är lastad och han hatar när någon (läs: Theodor eller pappa) kommer och plockar ur saker därifrån. Han är en klätterapa som tacklar de flesta klätterställningar just nu vilket ger mamma en hjärtinfarkt ungefär varje dag. Ibland måste man vara där och fånga honom men oftast ropar han på hjälp när han inser att han satt sig fast och före han släpper taget/ramlar ned. Han är min lilla gosklump. Mammakille som ger de allra bästa och gosigaste kramar och slemmiga pussar som finns. Ibland när han ser mig blir han så lycklig att han först står och trampar på stället och sen måste springa ett extra varv före han kommer och ger mig en kram. Känslan av att få vara hans mamma är obeskrivlig.

Theodor är vår lilla virvelvind och rotekopp. Överallt där han går bokstavligt flyger det saker åt vänster och höger. Han är envis som en åsna på ett helt annat (intensivt) sätt än vad Oliver är och han gör oss galna en och tusen gånger om dagen. Har han bestämt sig för något går det inte att avleda honom på något sätt oavsett om det handlar om att klättra upp på bordet, vilken gaffel han ska ha eller vad han ska äta. Han är familjens drama queen och slänger sig gärna på golvet och skriker om han inte får det han vill. Det bästa han vet är att få följa med pappa ut och gå med Nelson och varje gång han förstår att någonting är på gång springer han och hämtar sina skor och ställer sig vid dörren och vägrar flytta på sig. Han är en tergeflis/retsticka och det har han nog från sin far. Han vet exakt hur han retar upp Oliver och tycker det är så himla kul när han bli arg. Han älskar att bli jagad, läsa böcker och borsta tänderna. Annars går det mest i bollar. Och allt som liknar bollar. Citroner till exempel. Lycka över att hitta ett “bollträd”. Han är i första hand pappakille. Inte alls lika gosig och närhetssökande som sin bror men har sina stunder och det mysigaste som finns är när han kommer med en av sina böcker och vill sitta i knät eller när han sträcker upp sin lilla hand för att hålla handen när man är ute och går. ❤️

Vi är tillbaka i SF sedan en dryg månad och det känns bra. Två veckor av jetlag men nu är vi tillbaka i vater och rutiner och allt vad som kommer med att vara en familj med två wildlings och en (galen) hund. Killarna har börjat på dagis och det går över förväntan. Jag försöker hitta en balans mellan sjuksköterskejobb, pilatesjobb, träning och återhämtning. Det går så där. Vi försöker också hitta en balans mellan egentid, familjetid och kärestetid. Inbokad datenight med barnvakt en gång i månaden är en bra start. Så får vi se vad hösten bär med sig.Hur har ni det? ❤️

Från skog och mulleland i Sverige till hav, fjäll, bondgård och ö-liv i Norge. Tänk vilken tur vi har som har dessa platser att komma till. 🙏✨

Tänk att få springa runt på stora åkrar, klappa, mata (och rida på) kossor, leka och samla snäckor och skal i strandkanten, åka båta, fiska och gå på små och stora fjäll. Det är semesterlivet det.

Norge i mitt hjärta. ❤️💙

Att lämna Sverige. Alltid en liten sorg. Tacksam för de dagar och veckor vi fått tillsammans. Tacksam för de minnen vi skapat och framför allt de minnen Oliver och Theodor har fått tillsammans med sin mormor och morfar. Att se sina barn tillsammans med sina föräldrar är verkligen speciellt. Så mycket kärlek. ❤️❤️

Tänk att få uppleva lyckan av att plocka smultron och blåbär ute i det fria. Att få samla kottar, stenar, blommor och gräs. Att få bada ute varje dag – med eller utan kläder. Att få springa ute tills allt spring i benen är borta eller att få bli buren runt av morfar och bli visad på skogens äventyr. Att få lära sig hur kråkor och ugglor låter och ser ut och få ropa på dem varje dag. Eller att få en härlig mormorkram varje morgon. Den lyckan. De minnena. Oförglömligt och obeskrivligt vackert. ❤️

Jag är evigt tacksam för att vi har möjligheten att komma hem och spendera så många veckor tillsammans med nära och kära. Varje gång går tiden alldeles för fort och avskeden är jobbiga. Men som alltid känns det bättre att tänka på återseende än farväl och gömma de goda minnena långt in i hjärtat. Det är precis det jag gör nu när vi kör vidare mot Norge och vår efterlängtade norgefamilj.

Vi njuter lata dagar spenderade ca 90% utomhus. Det är verkligen en speciell känsla att återupptäcka barndomsskogarna med sina egna barn. Och vilka skogsmullar vi har! Går över stock och sten utan större problem. Jag älskar att hänga ute i skogen och bara ta det i deras takt och intresse. Vända på stenar, käka lite kottar och plocka pinnar.

Alltså, att ha tvillingar. Så fantastiskt roligt och underbart. Jag är så stolt över bägge och blir rörd över deras relation till varandra. Det är mycket bråk just nu men och så mycket kärlek och skratt. ❤️

Och att få gå hand i hand med sin son. Hur stort är inte det? Oliver och Theodor – jag älskar er till månen och tillbaka och flera varv runt.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.