Ibland behöver man bara lufta av sig dom där dåligt samvetskänslorna/tankarna, sänka kraven och lägga en plan så känns det bättre. Jag har officiellt lämnat in mitt datum för “leave” (22 juli) och har därmed bara 4 nätter kvar att jobba. Att ha tagit beslutet känns så bra även om det bara handla om 1.5 veckas skillnad. Jag har nu också jobbat klart mina timmar för att få betald föräldraledighet och det i sig är en lättnad. Jag har kunnat andas, sänka skuldrorna och bara vara och till trots för extremt hektiska nätter på jobbet, en sliten och tung kropp, trött huvud och lite sömn plus en liten som helt plötsligt aldrig vill gå och lägga sig på kvällarna har jag inte haft något psykbryt alls sedan sist jag skrev. Jag har sänkt kraven och känner att det får vada ok att bara ligga på soffan och se på TV med killarna när det är faktiskt det dom vill (Mamma sit down. Mamma kose! Mamma kom). Pedagogiska aktiviteter, städning och organisering får ske en annan gång. Vi överlever. Och vi kommer att överleva. En dag i taget. Andas in, andas ut.

33 veckor gravid och definitivt inte den bästa mamman just nu. Inte världens bästa fru eller vän heller för den delen. Sista veckorna har varit fylld av dåligt samvete pga lite ork, allt för lite tålamod och för många utbrott (från mamman). Det är ingen kul känsla så häromdagen bestämde jag mig för att försöka sluta jobba ett par veckor tidigare än tänkt. Eller ta bort några jobbnätter mitt i lite beroende på vad som passar bäst för avdelningen. Att jobba går fortfarande bra. Jag mår så pass bra och orkar göra allt jag ska på jobbet utan problem. Men problemet är sömnen och återhämtningen mellan mina skift. Jag sover som en kratta, har svårt att somna och vaknar flera gånger och har då svårt att somna om. Att vända dygnet fram och tillbaka flera gånger i veckan är verkligen inte optimalt. Om jag inte hade två små hemma som behöver min ork och energi hade det inte varit något större problem men jag känner att jag hellre prioriterar att försöka vara en bättre mamma, speciellt nu innan bebisen kommer och vi går in i en period med ännu mindre sömn, än att tjäna några extra dollar. Så så får det bli!

Killarna är skitjobbiga men urhärliga. Det är fint att se hur dom utvecklas till egna individer men jag vill också ha energien till att låta dom göra det. För här är det utbrott om allt och ingenting och så ska och får det vara men gud vad jobbigt det kan vara ibland. Speciellt när det handlar om vilken färg på sockarna man ska eller att mackan blir förstörd när man äter den. Eller när det enda man vill ha hela vida världen är precis den leksaken som brorsan också vill ha. Tvååringar alltså.

Men vi älskar vår förskola som räddar oss i vardagen. Och vi har blivit med sandlåda och bassäng i bakgården så nu älskar dom att leka hemma och kan leka på egen hand ganska länge (fram tills det blir slagsmål om någon leksak eller utrymme). Deras favoritord just nu är annars “mamma kose” (kose är mysa/cuddle på norska) och det gör jag så klart mer än gärna. Oliver ger världens härligaste kramar och Theodor sitter nära nära i armkroken. Det bästa som finns. 🖤

Men nu ska jag faktiskt iväg på en 1.5t gravidmassage innan jag ska försöka sova lite innan ytterligare två nätter på jobb. Förhoppningsvis bara 1.5 vecka kvar att jobba (6 nätter totalt). Vi hörs!

Vecka 30 med killarna till vänster. Vecka 30 med lillasyster till höger. 

En liten vecka 30 uppdatering fast jag snart går in i vecka 31 (eller 32 som ni räknar/säger i Sverige). Jag mår bra! Lite jetlag hangovertrött fortfarande efter en vecka med väldigt lite sömn, förskoleinskolning samt nattjobb och kursdagar. Jag känner mig större än vad jag gjorde med killarna men ser ju på bilder att jag inte är det. Under semestern slet jag en del med ont i ryggen och bäckenet men jag tror det framför allt berodde på att jag bar runt på två stycken 14+ kg klumpar mer än jag borde. Nu när vi är tillbaka i vardagen och dom tillbaka på förskolan har jag nästan inget ont i bäckenet längre (förrutom när jag går längre promenader). Ryggen kan fort bli lite sliten och magen gör ont om jag inte använder min “magstrumpa” som jag älskar. Jag hade nästan glömt att jag använde den hela tiden under förra graviditet men nu när jag fått två nya (den gamla var helt utsliten) och faktiskt använder dem större delen av dagarna märker jag så stor skillnad!

Jag planerar att jobba fram till slutet av juli om allt känns bra. Jag behöver 8 till nattskift för att få betald föräldraledighet och det känns överkomligt. Min läkare är villig att sjukskriva mig i princip när som helst om jag vill men jag jobbar gärna så länge jag orkar och kan (utan att slita ut mig totalt). Med killarna gick jag på föräldraledighet runt den här tiden men då bar jag också två.

Jag får många frågor om hur jag ska föda den här gången i och med att killarna blev födda med kejsarsnitt. Jag förstår att folk är nyfikna men sanningen är att jag inte vet ännu. Min läkare är har okej’at mig för VBAC (vaginal birth after ceasarian) vilket inte alls är en självklarhet här i USA. Just nu tar vi det lite som det kommer men en liten preliminär plan är att boka ett snitt som “slutdatum” men att om hon bestämmer sig för att komma före den dagen prova vaginalt. Jag känner mig inte stressad för själva födseln (ut kommer hon alltid) men känner mig lite stressad inför vem som ska vara med killarna när det drar igång. Förhoppningsvis hinner bestemor/farmor hit i tid…

Men som sagt, vecka 30ish och jag mår bra. Lillasyster gör sig påmind nästan hela tiden med mycket rörelser och sparkar. Tacksam för att få gå igenom relativt lättsamma graviditeter även om denna känts tyngre fysiskt än den förra. Att dessutom ha det här precis utanför dörren och kunna strosa där i lugn och ro efter förskolelämning gör mig lycklig. På just den här stigen får Nelson också vara lös vilket är hur härligt som helst. Nelson går sällan mer än ett par meter ifrån oss även om vi möter både andra folk, hundar, cyklar och kaniner men det är så härligt att han får springa lös och lukta i sin egen takt. Idag gick vi över en timme och jag visualiserade mig själv med en liten bebis i antingen bärsele eller vagn på denna stig. Och att så småningom kunna jogga här känns som en dröm. Jag älskar verkligen att bo här och saknar inte city life.

Och så en liten uppdatering på byte av dagis/förskola. Jag var lite orolig inför det här bytet men allt har gått över förväntan! Här i USA (i alla fall på de dagis jag vet om) kör dom inte med inskolning på samma sätt som vad jag förstått man gör i Sverige och Norge. Här lämnar man bara barnen första dagen vilket jag tror framför allt beror på att föräldrar inte har samma möjlighet att ta ledigt från jobbet som hemma. På förra stället gick det relativt bra men dom var också mycket yngre (strax över året) och mindre mammig då. Den här gången var dom mer medvetna och extremt mycket mer mammiga än vad dom varit tidigare. Första dagen fick dom vara där i 2 timmar och det gick hur bra som helst. Theo skrek lite när jag gick men lugnade sig fort och lekte utan problem resten av tiden. Resten av veckan gick dom halvdagar (8-12) och det gick också bra med bara lite skrik precis när vi lämnade. Den här veckan kör vi heldagar vilket innebär att dom både äter lunch och sover dagsvilan där. Vi trodde inte dom skulle sova någonting eftersom dom är vana att sova i sängar på ett mörkt rum och här sover dom i stor sovsal på madrass på golvet tillsammans med alla andra barn men dom hade slocknat nästan på en gång. Och vi är så himla glada att vi tog steget och bytte dagis. Vi älskade den förra platsen under den tid vi var där men ser nu att dom var redo för något annat. På förra platsen var det bara 10 barn och våra killar var bland dom äldsta. Här är det betydligt fler barn med klasser från 2 år upp till 5 år och alla leker tillsammans ute vilket våra killar tycker är så roligt. På förra platsen fick dom vara utomhus kanske 2-3 gånger i veckan ca en timme i gången men här får dom leka ute i princip hela dagarna. Så himla härligt! Oliver älskar det och springer in (med sin lunch bag) varje morgon. Theodor är fortfarande lite ledsen när vi går men leker alltid glatt när vi kommer och hämtar honom och enligt personalen så tar det bara ett par minuter för honom att bli glad efter lämning. Så inne i mammahjärtat känns det bra och att bara ha 5 minuter till dagis istället för 30-40min känns också helt okej.

Nu när semestern är över, vi på plats i ett hus som vi älskar, killarna någolunda inskolade på sin nya förskola och betald föräldraledigheten i box snart (det har varit ett litet stressmoment att inte veta om jag får ihop nog timmar) känns det som jag äntligen kan fokusera på lillasyster lite mer. Hennes namn är spikat (om inte något händer i sista eliten) och det blir en liten O igen. Jag har så smått börjat gå igenom alla saker vi har kvar från killarna för att se vad vi behöver och inte behöver. Vi har sparat en del kläder men också gett bort mycket. Jag har aldrig direkt varit en riktigt tjejig tjej och trodde inte jag skulle tycka det var så kul och mysigt med små tjejkläder men att få ta fram små klänningar känns ju helt fantastiskt. Vi har inte börjat köpa in så mycket ännu (behöver fortfarande sortera det vi har) men ett par små plagg slank med från Sverige/Norge (och så har vi fått några). Och idag förbeställde jag faktiskt vagnen som jag drömt om (release i början av augusti så förhoppningsvis hinner den komma innan babyn är här). ♥

Det blev en liten bloggpaus under vår Sverige/Norge semester. Full fokus på barn, familj och vänner – precis som det ska vara. Ni som hänger på Instagram har fått följa med litegrann men här kommer en liten recap som vanligt.

Vi började semestern i Sverige hemma hos mina föräldrar. Norrland bjöd på kallt väder och mycket regn men våra killar ville helst vara ute hela tiden så det var bara att ta på sig kläder och hänga med.

Och jag måste väl erkänna att hur jobbigt det än kan vara att bli tvingad ut i regn och rusk så älskar jag att ha “ur och skur barn”. Att dom mycket hellre springer ut och hoppar i vattenpölar än sitter inne hela dagarna. Vi får se hur länge det håller i sig.

Några (någon) dag visade sig solen så då passade vi på att utforska den sjö jag är uppvuxen vid. Här lärde jag mig att simma och tillbringade säkert 90% av mina sommarlovsdagar vid denna strand och brygga. Så speciellt att få ta med sig sina egna barn till sina barndomsplatser.

Topp på listan från Sverige var nog ändå att få mata fåglarna med morfar. Och att sitta i fönstret och spana efter kråkor och ekorrar – i alla fall för Theodor. Annars var det nog gungorna som lockade mest. Vi hängde med min familj och släkt och tog det väldigt lugnt. Jetlagen gick hur bra som helst dem vägen (den här vägen ska vi inte tala om dock…). Vi imponeras över hur lätta killarna är att resa med och hur lätt dom anpassar sig till ny miljö och nya situationer. Dom pratar mycket nu. Både på engelska, norska och svenska och göra sig mer och mer förstådd även av andra och inte bara oss.

Att resa till andra sidan jordklotet med två tvåringar är inte bara bara alltså – men alltid värt det. Att se sina barn interagera och skapa relationer till de personer som betyder mest för en själv är fantastiskt. Självklart älskar jag att komma hem och få krama mamma och pappa, kusiner och vänner men att se Oliver och Theodor tillsammans med släkten slår allt. Och tänk, nästa gång vi åker hem har vi med en liten lillasyser (och förhoppningsvis en stor lurvig boll också). ♥

. . .

Efter Sverige åkte vi till Norge. Bilder därifrån kommer snart (eller när jag får tid). Nu är vi i alla fall tillbaka i SF och försöker överleva tidernas jetlag. E jobbar och försöker ta igen det han missat under semestern, killarna har börjat ny förskola och jag börjar jobba till helgen. Så tillbaka till vardagen och det känns helt okej. 6 veckors jobb kvar för mig (förhoppningsvis) och så går jag på mammaledighet. Vi försöker ta vara på dagarna och veckorna med bara två barn och hund och även om jag är less på denna graviditet och vi längtar efter lillasyster så känner vi oss ändå inte redo för bebis riktigt än. Så hon får gärna stanna inne i magen åtminstone till början av augusti men helst till bestemor är på plats (och jag har hunnit jobba in de timmar som behövs för att få betald föräldraledighet).

Men nu ska jag snart hämta hem mina små igen. Vi kör halvdagar nu första veckan på nya förskolan och det är nog bra för våra jetlaggade kids.

Kanske tvillingar men så olika på alla sätt och vis. Precis som det ska vara. Vi försöker att ta vara på deras olikheter och tillåta dom att få bli sina två olika personligheter. Lättare sagt än gjort. Men så viktigt! Självklart för alla syskon men kanske ännu viktigare för dem som är forever stämplade som tvillingar. Jag tänker ofta på det – kanske mer och mer ju äldre dom blir. Vi pratar sällan om dom som tvillingar utan som Oliver och Theodor och försöker att förhålla oss och anpassa oss till deras stora och små olikheter. Just nu är det mycket egna viljor om både smått och stort och det är jobbigt att hantera men härligt att se och höra. Att hitta sig själv börjar tidigt och är ett evigt långt projekt. Så vi kör på många kramar, mycket närhet och frihet till tårar, ilska och utbrott varje dag. Att få vara mamma. 🖤🙏✨

Vänstra bilden är från 24 veckor med killarna och högra 24 (ish) veckor med lillasyster. Det känns som att jag är så mycket större den här omgången men när jag ser på sånna här bilder och jämför inser jag ju att jag egentligen inte är det. Jag tror skillnaden är att med killarna hade jag fortfarande ganska intakta magmuskler långt in i graviditeten så därför blev magen mer platt och liksom avlång eftersom dom låg horisontellt ovanpå varandra. Medan jag redan nu kan känna att mina magmuskler gett upp och att magen sväller ut en god del under dagen. Den är också mkt rundare och sticker ut mer och är svårare att “dölja” (även om jag så klart inte försöker dölja den).

24 veckor alltså och jag tror det är nu dom säger att bebisen är viable dvs kan överleva utanför magen om den skulle bestämma sig för att komma. Vi hoppas ju så klart att lillasyster stannar kvar några månader till men jag kommer ihåg att den här veckan var en milstolpe med killarna.

Annars har jag inte mkt att rapportera från gravidlivet. Jag är på dåligt humör och har kort stubin vilket jag mest tror beror på att jag jobbar mycket och upphackat just nu för att få in så många timmar som möjligt utan att behöva jobba mer än 2 nätter i rad. Men bara 1.5 vecka kvar tills vi åker hem på semester, något vi inte alls är förberedda eller redo för. E är en klippa mitt i allt och ordnar det mesta i hus och hem samt med alla våra tre killar. Nu har han tagit med sig dom två små och åkt iväg till ett par kompisar så jag får sova ifred inför nattjobb i natt igen. Så det är bäst jag kryper i säng och får en lite powernap.

Trevlig helg! Och Happy American Mother’s Day! 🇱🇷

Jag invigde maj månad med att plocka fram mina sommarsandaler. Det känns skönt att tänka på idag när regnet öser ned. Man ser det inte på den här bilden men magen växer så det knakar. Jag måste bära magen mycket lägre den här gången för byxor som jag använde helt till slutet av min förra graviditet börjar redan vara obehagligt trånga och trycka på magen så jag nästan får andnöd. Så i helgen grävde jag fram de få gravidbyxor/leggings jag har (jag köpte väldigt få gravidbyxor sist utan bar mina vanliga bara under magen) och jag känner att även om jag är glad att tulla växer får det gärna lugna ned sig lite nu.

Vi utforskade nya trails i helgen och jag är så tacksam över mina små minihikers (och dom lite större två). Familjetid ute i naturen är verkligen det bästa som finns just nu. Det babblas och pekas och varje liten detalj ska utforskas. Helgens upptäckt blev en tusenfoting och en stor svart skalbagge. Och fästingar! 😱😱

Helgen avslutades med Cinco de Mayo middag med en nära vän som alla våra tre killar är väldigt förtjust i (kanske allra med Nelson). Så nattningen igår kväll tog evigheter och i natt har vi inte sovit många timmar i sträck pga en liten kille med många mardrömmar. Morgonen började med att allt som kunde vara fel var fel (fel sorts blöja, fel tröja, fel byxa, fel sockar och fel skor. Fel sorts frukost, fel juice och fel TV). Dessutom var det slagsmål om “babyn” (dockan) och vem som skulle sitta på vilken sida av bilen. Jag börjar dock tack och lov veckan med en ledig barnfri dag och det var välbehövt.

Så här känner vi oss både jag och Nelson. 🖤

Jag glömmer alltid bort valborgsmässoafton eftersom jag inte firat det på nästan 15 år (varken Norge eller USA firar det). Men så pratade jag med pappa som påminde mig så – Glad Valborgsmässoafton till er där hemma!

Här kör vi VAB dag med hostiga killar med allt för mycket energi. Det känns som vi aldrig har sånna där mysigt sjuka barn som vill hänga i soffan framför en film utan det är alltid fullt ös medvetslös oavsett om det är kräksjuka, feber eller förkylningar. Så vi körde skogsmulledag idag också. Förlåt för bildspam men det är bara så härligt att äntligen bo nära skogen igen. 💚


Fullt ös och perfekt liten stig för små ben med mycket spring. Man märker att våra barn är van med mycket trafik där dom varit tvungna att hålla våra händer hela tiden för det tar lite tid innan dom släpper och springer iväg på egen hand. Jag älskar att hålla deras små händer så jag bara njuter så länge det varar. Det är det gulligaste som finns när dom sträcker upp handen och säger “hand!”.

Tittar ni noga ser ni kanske rådjuret som gömmer sig i buskarna. Den låg på stigen när vi kom och låg kvar helt tills vi var bara några meter ifrån. Sen hoppade den in i buskarna tills vi passerat och så kom den fram igen. Theodor framför allt var väldigt fascinerad. Theodor ser allt ute i naturen, allt från en liten myra till en fågel långt långt där borta. Han är en liten skogsfilosof och också den som är bästa på att gå långt och länge. Vi hoppas att hans naturintresse håller i sig och är glada att vi flyttat närmare naturen, mkt för hans skull.

Oliver älskar också att vara ute men är mer fysisk och mer för att klättra, gräva och hoppa runt. Han är mer explosive än Theodor och springer fort men blir också fortare less. Att bli buren av mamma är dessutom det bästa som finns även om man mkt väl kan gå med sina egna två ben. Och mamma har lite svårt att säga nej när två armar sträcks upp och han säger “bära”. Och ännu svårare att neka när han kramar hårt och säger “tänk you” (thank you). Så denna mamma är lite trött i mage och rygg nu men tacksam för att ha det här precis runt hörnet. Vi njuter det gröna så länge det varar. Snart blir det nog torrt och gult.

Hoppas ni alla har en härlig valborgsmässoafton. Och tänk, imorgon går vi in i maj månad! Ofattbart.

Lyllo oss som har det här precis utanför dörren.

Alltså bokstavligen precis utanför dörren. 🙏✨ Enda negativa är att dom inte tillåter hund precis i denna park. Som tur var har vi hittat andra ställen vi kan ta Nelson. Och om ni tittar noga på första bilden ser ni rådjuren som stod och betade ute på ängen.

En härlig skogsmullesöndag och killarna har blivit så himla duktiga på att gå. Hand i hand med oss går dom långt och länge och pluddrar på om allt möjligt. Vi tar många fikapauser och trädkramarpauser men ett par kilometer klarade vi att skrapa ihop på ett par timmar och jag är så imponerad över våra små hikers. Jag är så nöjd med vårt liv just nu. Ibland kan jag känna en sån stolthet och tacksamhet över oss (mig och E) och hur långt vi kommit och vad vi skapat tillsammans. Allt började för snart 15 år sedan i ett litet studentrum uppe i Tromsö och nu sitter vi här i Kalifornien med hund och barn (i plural). Vem hade egentligen trott det när dom såg oss mötas där under djupaste studenttiden mitt under mörkaste mörkertiden? Livet alltså. 🖤

Slutet av april och 22 veckor gjorda. Magen växer och lillasyster gör sig påmind där inne i princip hela tiden. Vi har en mycket aktiv liten dam. 🖤 Jag mår bra och det är skönt! Vissa dagar känner jag mig väldigt gravid speciellt framåt kvällen men efter att magmusklerna fått vila upp sig en natt känns det ok igen. Jag hade Diastasis (muskeldelning) kvar ifrån tvillinggraviditeten och känner definitivt att mina magmuskler redan gett upp för denna gång. Jag ser fram emot att kunna fokusera på att läka och stärka igen efter denna graviditet. Men fram till dess försöker jag vara snäll med kroppen som trots allt är fantastisk och skapar och bär fram ännu ett litet liv.

En liten fot och hand som vinkar hej. 🖤 Efter två ultraljud (eftersom vår dam inte ville samarbeta på det första) har vi nu fått ok på att allt ser bra ut med lillasyster. Skönt att få veta och så håller vi tummarna för att resten går bra. Vi spånar på namn och tror nästan att vi bestämt oss. Mycket kan ju ändras under de återstående fyra månaderna men vi har ett namn som funnit med hos mig sedan länge. Med killarna bestämde vi namn ungefär vi den här tiden också även om vi även då höll dörrarna öppna för andra namn. Jag tycker det är mysigt att försöka bestämma namn tidigt på samma sätt som det är att få reda på könet tidigt. Det hjälper mig att fokusera, bonda och faktiskt förstå att det kommer en liten person i slutändan.

Vi har börjat prata lite med killarna om lillasyster men jag tror inte dom förstår vad som är på gång. Vi har en docka som dom kallar baby och som ibland matas och klappas på. Ibland slängs hon i golvet, trampas på och glöms bort. Så storebror prep går lite så där….

Vi har pausat lite i flyttkaoset och försöker istället ta till vara på tiden och njuta av det vi faktiskt har. Vi älska vårt (hyrda) hus, området vi bor i och allt runt omkring. Städa, tvätta babykläder och rensa ut kan vi ta lite som det kommer. Jag försöker ta vara på tiden med bara två barn medans jag fortfarande har lite ork att hitta på saker med dom. Jag njuter av att sitta och ligga nära, hålla en eller två händer på promenad, snufsa i håret och få snoriga pussar. Vi sjunger baby shark och wheels on the bus på repeat, leker alldeles för mycket med vatten och jord, sover alldeles för lite, äter alldeles för enformigt och har pausat allt som heter avvänjning av spjälsäng, nappar och nappflaskor samt potty training. Det kommer en tid för det också men just nu får det vara det det är. Livets ebb och flod.

Nu ska jag väcka min små och se vad vi ska hitta på. Vi har redan skrapat ihop 5 utetimmar idag så kanske det blir lite innelek (in my dreams dvs. Här ropas det nämligen ut! och shoes i ett så det blir nog ett par till klädbyten innan läggdags i kväll).


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.