Då var det officiellt! Jag har härmed jobbat min sista natt på (just nu) obestämd tid. Kanske 6 månader, kanske ett år. Maternity leave. Mammaledighet. Surrealistiskt men välbehövt. Jag kan fortfarande känna ett sting av dåligt samvete över att gå så pass tidigt – för jag mår ju egentligen bra. Jag har jobbat som sjuksköterska i nästan 12 år och alltid alltid alltid jobbat mycket. Sista året har jag bara jobbat heltid på sjukhuset (dvs i princip ingen övertid) men haft mitt pilatesjobb vid sidan om men innan dess blev det gärna en, två eller fem extravakter i månaden. Så att gå på total ledighet 8 veckor före beräknad födsel var inte direkt något jag planerade eller något som känns naturligt utan snarare något som jag aktivt måstat jobba med att acceptera. Senast imorse när jag lämnade jobbet tänkte jag att jag kanske borde jobba lite till.

Men nu är vi alltså här och det känns innerst inne bra. Att vara gravid generellt, men kanske speciellt med tvillingar (inte för att jag vet något annat), har fått mig att tänka om på många plan och det är nyttigt. Att läsa om rekommendationerna angående sjukskrivning för tvillinggraviditeter hemma (vecka 25) och att ha en läkare som verkligen pushat för tidig leave har hjälpt. Att prata med andra tvillingmammor har också satt perspektiv på allt. Jobba kan man göra när som helst senare i livet. Just nu är det viktigast att killarna stannar kvar i magen så länge som möjligt. Att höra om andra som gått från att må bra till att föda (alldeles) för tidigt har också hjälpt mig att acceptera (lite mer) att jag nu behöver vila och inte springa runt tolvtimmar natten lång. Att jag sen blir trött av att stå, gå eller sitta längre än 1 timme i sträck eller andfådd av att bara sitta rakt upp och ned och att min rygg känns som det ska gå av efter 12 timmars jobbande – det i sig borde man kanske ta som ett tecken.

För att fira mina sista nätter före maternity leave hade jag beställt en stor smörgåstårta och prinsesstårta från min kära vän Maria som driver Ibsens Kakes. Vackrare och godare tårtor får man leta länge efter alltså. Och det blev en 100% succé bland mina amerikanska kollegor som skrapade varenda smula. Så om ni råkar bo i Bay Area och ska ha kalas, företagsfest, bröllop, begravning eller bara ha lust på någon svensk tårta rekommenderar jag verkligen att ta kontakt med Maria. Hon är fantastisk!

Men nu har jag alltså checkat ut, kramat goa arbetskamrater och varit lite sentimental (och tänkt att det här gör blivande mammor i Sverige/Norge hela tiden, säger tack och hej för ett år eller mer alltså). Jag har slängt scrubsen till tvätt en sista gång på väldigt länge, kastat både jobbskor och jobbryggsäck som gått på övertid hur som helst. Sagt hej då och vi ses snart med en sån där overklig och överväldigande tanke i huvudet att nästa gång jag sätter min fot där kommer jag vara tvåbarnsmamma. Hur sjukt är inte det egentligen? Jag kommer att sakna att jobba och jag kommer att sakna att träffa mina arbetskollegor på en regelbunden basis men nu ska det bli skönt att inte behöva vända dygnet fram och tillbaka och kanske få ta igen lite sömn innan huligarnerna kommer.

Jag börjar min maternity leave med att äta IKEA kakor och äntligen se på den norska serien SKAM som alla pratar om där hemma. Jag har många planer för min ledighet men samtidigt inga planer. En dag i taget känner jag. Barnrummet borde kanske prioriteras. Och att köpa bilstol och vagn. Tvätta upp lite barnkläder, läsa böcker och hänga med vänner. Men just nu är det alltså kakor och tv som står på programmet. Perfekt aktivitet i ett regnigt SF.

Om det är någonting jag har ätit under denna graviditet så är det bananer. Under första trimestern när jag spydde mest hela tiden var jag tvungen att ha en banan i närheten hela tiden (inklusive på nattbordet) och åt det till frukost, lunch, middag, snacks, nattmat osv. Under denna tid etablerade även Nelson en vana att äta bananer (vi brukade sitta i sängen innan jag klev upp och dela på en banan och nu kommer han och vill ha varje gång jag äter det). Under andra trimestern blev bananer min go-to-snack och en livräddare när jag jobbade natt och behövde snabb energi samt när jag vaknade efter bara 3 timmars sömn och var hungrig och behövde något snabbt för att kunna somna om. Nu i tredje timester har mitt morgonillamående kommit tillbaka lite (och nu är det faktiskt morgonillamående och inte all-day-long-illamående) så nu har nattduksbananen flyttat in igen.

Om det är något jag har haft svårt att äta under denna graviditet så är det protein. Första trimester spydde jag av bara tanken men när illamåendet försvann i vecka 18 har det gått bra med små mängder ägg, fisk eller kyckling. Böner och linser går okej men annars har det mest gått i mjölkprodukter (läs: mjök och yoghurt).

Jag stressar inte allt för mycket med att jag kanske inte får i mig nog av någonting så länge jag mår okej och killarna växer som dem skall men ibland kan det ju vara kul att variera intaget lite. Så imorse slängde jag ihop bananpannkakor med blåbär till frukost. Enkelt, snabbt och gott!

1 banan och 2 ägg mixas ihop (jag körde med stavmixern).
Steks sen i stekpannan där jag ploppade på frysta blåbär.
Kan varieras i oändlighet med nötter, frukt och bär.

Annars då? Tredje trimester slog mig lite i ansiktet. Jag är trött! Illamående har så smått kommit tillbaka på mornarna (men ingenting i jämförelse med de första 18 veckorna). Magen växer med kanonfart och gör det omöjligt att hitta en bekväm sovställning. Och igår kväll efter en liten Nelsonpromenad kom plötsligt värken från ingenstans. Ni vet den där lite konstanta ryggvärken som liksom inte försvinner varken när man står, sitter eller ligger. Att jobba en hel natt kändes omöjligt så jag ringde mig sjuk men i natt ska jag prova i alla fall. Tre nätter kvar. We can do it!

Det positiva är att jag har en gosig hund här hemma som på något sätt förstår att matte inte orkar på samma sätt som förr. Så vi sover tillsammans i soffan (och i sängen) och så sparar han all craziness till husse kommer hem på kvällen. Det tackar jag för! Och killarna i magen sparkar på som vanligt. ♥ Lite senare idag ska jag på läkarbesök så då får jag se dem en snabbis igen (min läkare kollar med ultraljud istället för att lyssna på hjärtljuden). Men nu ska jag återgå till att spoona med min hund. Jag förstår inte hur folk orkar vara gravid när dem har småbarn att ta hand om. Jag har nog med att ta hand om mig själv och en väldigt chill valp.

Och plötsligt var vi bilägare – till denna monsterbil! Kanske inte direkt den bil som E trodde han skulle köpa som första bil men så går det när man går från två till fyra plus hund på mindre än ett år. Vi känner oss stolta över att vi har bott nästan 6 år i USA utan att äga bil (vi är definitivt dem sista av våra vänner med att skaffa bil) men nu är det dags för en ny era. Denna Honda Pilot är en åtta-sätes 4WD där vi förhoppningsvis ska få plats med två barnstolar, dubbelvagn och en 25kg hund (och gärna lite packning). Vi ser fram emot många framtida äventyr med denna skönhet och första långturen går förhoppningsvis till Tahoe om ett par veckor då vi planerar att packa in 4 vuxna, 2 hundar och 3 set skidor och köra upp till fjällen. Älskar Kalifornialivet alltså.

Sa jag förresten att jag tänkte protestera om att bli sjukskriven i vecka 30? Jag tar tillbaka det. Efter de senaste nätterna känner jag att det nog börjar vara nog. Jag mår bra men det blir tugnt att springa omkring 12 timmar med denna växande kula (jag tror den vuxit extra mycket sista dagarna för jag slår i den överallt hela tiden). Att böja sig ned till golvet är en utmaning varje gång och att lyfta tunga vätskepåsar, köra sängar och vända patienter är inte helt optimalt. So I get it! Det börjar vara på tiden att kasta in handduken. 4 nätter kvar…

Och appropå föräldraledighet. Detta är alltså vad San Francisco kan skryta med – landets bästa föräldraledighetslag: 6 veckors 100% betald ledighet (om du jobbar inom stadsgränsen och har en arbetsgivare som har nog många anställda). Vi är självklart glada och stolta över att bo i staden som plöjer vägen för många sociala förbättringar men jämförelsevis är det självklart skrattretande.

Nu ska jag lägga mig på soffan tillsammans med min två vildingar i magen. ♥

 

Vecka 28+0.

Då har vi kommit in i tredje trimestern och det är max 10 veckor kvar tills vi får möta våra killar. Jag hoppas lite mer på 8 veckor. Jag mår fortfarande bra och har återhämtat mig från den lite tuffa starten på året. I natt låg dock killarna och sparkade konstant hela natten så jag fick knappt någon sömn alls. Inte E heller eftersom vi sover i en queen size bed och jag inte längre är så smidigt när jag vänder på mig.

Igår var vi på Hospital Tour och fick se förlossningen och postpartum avdelningen. Jag klarar inte riktigt att förhålla mig till att vi om ett par månader kommer att vara där, på ett eller annat sätt föda fram två så bebisar som vi sedan kan kalla våra barn. Nästa vecka ska vi på Newborn Care class och Breastfeeding class och lite senare Birth Class. Det är nästan ett heltidsjobb att vara gravid i tredje trimester här borta. Speciellt eftersom jag träffar min läkare var och varannan vecka i tillägg till ultraljud och prebirth nurse calls och snart börjar non-stress-tests varje vecka. Vi kan inte klaga på uppföljningen i alla fall.

En annan vanlig fråga vi får speciellt från våra amerikanska vänner här borta är hur vi ska klara oss utan våra familjer i närheten, speciellt nu när vi väntar tvillingar. De allra flesta utgår från att våra föräldrar kommer att komma och bo här i månadsvis alternativt att vi kommer att ta vårat pick och pack och flytta hem. För vem ska ta hand om barnen?

Ja, vem ska ta hand om barnen? Jag, E och så småningom en nanny så länge barnen är under ett år i alla fall. Sen förmodligen daycare. Våra föräldrar kommer kanske (förhoppningsvis!) på besök men stannar definitivt inte månadsvis (dem har sina egna liv, tack och lov) och vänners hjälp är självklart välkommet men inte något vi förväntar oss eller räknar med. Jag tycker generellt inte man kan räkna med och ta för givet att andra kommer att hjälpa en varken när det gäller mor- och farföräldrar, andra familjemedlemmar eller vänner. Alla har sina egna liv och ingen annan annan än vi själva har valt att skaffa barn. Vi känner oss inte särskilt stressade över att inte ha våra familjer i närheten (ledsna så klart men inte stressade) utan försöker att skapa förutsättningar till att vi ska kunna ta hand om våra barn själva och med inhyrd hjälp om nödvändigt.

Hur ska vi överleva utan hjälp? Rätta mig gärna nu om jag har fel men det känns som att det är mer acceptabelt här i USA att ta in hjälp (typ nanny) än hemma i Sverige/Norge. Vi kommer förmodligen att försöka hitta en nanny ganska tidigt som dels kan hjälpa mig när E går tillbaka till jobbet och sen kan ta barnen själv när vi bägge jobbar. I början kanske bara någon/några timmar, sen halvdagar och heldagar.

Till Nelson har vi daycare. Vi använder oss också av Wag som är en on-demand dog walking service vilket betyder att vi betalar någon som kommer och tar ut honom på en promenad när vi inte har tid/ork själva.

Vi kommer att fortsätta att städhjälp. Just nu har vi en supersöt tjej som kommer ca en gång i månaden och gör en storstädning av lägenheten. När barnen kommer kommer vi säkert att öka detta till var eller varannan vecka.

Vi har använt oss av Blue Apron i över ett år nu vilket är en service där man får hemskickat ingredienser och recept till tre middagar i veckan. Utan den hade vi ätit pasta varje dag. Detta kommer vi också att fortsätta med.

Utan Amazon.com hade vi aldrig överlevt. Vi beställer ALLT – och då menar jag verkligen allt (inklusive mat, toalettpapper, diskmedel, framtida blöjor och wipes, osv) – via internet och det blir hemlevererat till våran dörr. Amazon är våran lifesaver.

Så det var lite om hur vi ska överleva utan hjälp från våra familjer. Fråga mig gärna igen några månader in i tvillinglivet. Kanske vi då är redo att ta vårt pick och pack och flytta hem till mamma och pappa.

Nu ska vi faktiskt iväg och titta på bilar. Tjoho!

Jag har knappt tränat någonting sedan jag blev gravid, om man inte räknar med hundpromenader dvs. Hade en ambition om att göra yoga men tiden och orken har liksom inte ruckit till. Det har varit nog med att jobba både på sjukhuset och på pilatesstudion och att försöka återhämta mig mellan varven. Men nu när jag slutat på pilatesstudion känns det som jag plöstligt har ett hav av tid och att jag saknar att röra min kropp. Försökte få in ett litet hemmapass vilket gick så där eftersom jag har en hund som tror att universum cirkulerar runt honom hela tiden. Matte på golvet = lektid. Men fick in lite rumpträning i alla fall med side-lying legs och några bridge poses. Imorgon ska jag försöka komma mig på prenatal yoga även om det är i tidigaste laget för min del (kl 08). Om 1.5 vecka jobbar jag inte mer och förhoppningsvis mår jag fortfarande bra då och kan fokusera lite mer på min stackars kropp som blir tyngre, stelare och svagare för varje dag.

Nu ligger träningsmarodören och sover i soffan och jag ska ta ett bad i badkaret. Förr hade jag aldrig ro att bada badkar men nu känns det lyxigt att slänga på en ansiktsmask och bara ligga och slappna av i det varma vattnet. Gäller att passa på nu för det blir väl kanske inte tid för sånt sen när man har två små bebisar?

 

Hej 2017! 2 januari och äntligen har jag vaknat ur min dvala. Förra inlägget var tidsinställt eftersom jag skrev det ett par dagar tidigare och inte riktigt kände för att publicera det på en gång (hellre sprida ut inläggen än posta flera direkt efter varandra i och med att jag inte är så flitig bloggare hur som helst). Nyårsafton blev inte riktigt som vi tänkt. Dagen började bra med en brunch tillsammans med våra vänner och en liten promenad i ett soligt SF. Jag kände mig lite off men skylde på att jag sovit dåligt natten innan. Tog en nap på soffan och klädde sen upp oss för att möta upp ett par vänner för middag på en restaurang bara 5 min ifrån vårt hus. Kände mig inte alls i form och sa till E att jag nog inte kommer att orka vara vaken till tolvslaget men att han kunde ju gå ut och ta en drink efter middagen (det var ffa hans vänner vi skulle ut med). En timme in i middagen kände jag att jag var tvungen att gå hem. Och efter det började spykalaset. Herregud! Har inte varit så dålig sedan min matförgiftning i Nicaragua och lägg då till en tvillinggraviditet så kan jag lova att det blir hundra gånger värre. E kom hem så klart och spenderade tolvslaget tillsammans med en spyende utslagen fru som var på telefon med sjukhuset. Vi behövde tack och lov inte åka in men ingen av oss sov särskilt många timmar den natten. Nyårsdagen spenderades för min del största dels på soffan med tappra försök att rehydrera min stackars kropp. I natt sov jag 12 timmar och vaknade upp både hungrig och törstig vilket kändes som ett bra tecken. Så nu är vi redo för 2017!

I januari ska vi:

+ köpa bil.

+ börja bygga barnrum.

+ köpa barnvagn? Eller kanske vänta till februari.

+ gå på tre miljoner olika födsel- och newbornkurser som sjukhuset erbjuder (gör man sånt i sverige också?).

+ jag ska jobba mina 8 sista nätter och sen gå på mammaledighet.

+ och E flyttar in i ett kontor som ligger 2 min gångväg från vår lägenhet. Hur praktiskt är inte det?

+ kanske åka till Tahoe om jag mår bra och får klartecken från min läkare.

Men största målet för januari är att hålla barnen inne i magen hela månaden ut. Vi ska inte ha januaribarn alltså!

Vad har ni för planer för årets första månad?

Vecka 27 och jag känner att det varit en bra vecka till trots för 3 nätters jobb. Jag har försökt att medvetet dricka mer vatten och har haft mindre sammandragningar och molvärk även om jag känner av det varje gång jag står eller går lite längre. Läkarbesök i torsdags och allt såg bra ut igen. Baby B som tidigare har legat med huvudet upp hade plötsligt vänt sig och jag kan faktiskt gissa exakt när han gjorde det för det var en natt som jag jobbade som han som vanligtvis är väldigt lugn verkligen bökade runt alldeles helt extremt. Så nu ligger faktiskt bägge två med huvudet ned och vi får se om dom stannar så fram till förlossningen. Jag klarade också glukosbelastningen denna vecka så ingen graviditetsdiabetes så långt i alla fall. För varje vecka som går känner jag mig mer och mer tacksam över hur bra jag mår och hur lite krämpor jag faktiskt har. Ja, det börjar vara tugnt, ibland blir jag så andfådd att jag måste lägga mig ned och jag är trött och vill sova hela tiden men annars så känns livet helt okej. Ingen foglossning eller smärta så långt, bank i bordet för det, och killarna växer och mår till synes bra. Min läkare ville trots mitt nuvariga braiga mående sjukskriva mig från vecka 30 pga high risk pregnancy (tvillingar) och i början ville jag protestera lite men kände att det nog bara var att tacka och ta emot. Mycket kan hända på 3 veckor och jobba kan man göra en annan gång.

Och appropå sjukskrivning. En av de absolut vanligaste frågorna jag får från er där hemma är hur länge jag har tänkt att vara hemma med barnen, om jag ska sluta jobba och om och hur länge E kan/ska vara hemma. Jag förstår intresset runt detta i och med att det skiljer sig så himla mycket från Skandinavien. Om vi hade väntat bara ett barn hade jag nog kunnat svara med lite större säkerhet men så fort vi fick veta att det var två där inne kändes allt så mycket mer osäkert och inte så självklart längre. E är definitivt en planläggarmänniska och jag kan vara det av och till men när det kommer till det här med föräldraledighet har vi fått inse att vi helt enkelt får ta det lite som det kommer. Det är så mycket som spelar in och påverkar framför allt när dom blir födda (hur tidigt), hur deras personligheter är (läs: hur bra dem kommer att sova) och hur vi kommer att vara och känna som föräldrar. Men vi har en plan som egentligen inte är så mycket av en plan utan mer en början på något som så småningom skulle kunna bli en plan som jag tänkte att jag kunde dela med mig lite av. Sen kan vi ju utvärdera när vi kommit oss på andra sidan tunneln.

Först av allt vill jag bara nämna att jag är tacksam för att vi bor i Kalifornien som har USAs bästa föräldraledighetslag som stat och i San Francisco som har ytterligare bättre lagar. Jag är tacksam för att jag är anställd inom City and County som erbjuder något av de bästa benefits man kan få (har jag hört) och att jag har en hälsoförsäkring som täcker det mest. Sen är jag också tacksam för Es jobb. För att han fortfarande är anställd i sin firma, för att dom är super supportiv och för att dom faktistk erbjuder pappaledighet (INTE en självklarhet).

Så här är lite facts och lite lösa planer:

– E får 12 veckors betald pappaledighet som han kan fördela lite som han vill. Han har också 4 veckor betald semester per år. Vår plan är att han ska ta ca 6-8 veckor ledigt när twinsen blir födda lite beroende på när dom blir födda och hur länge dem måste vara på sjukhuset. Efter det får vi se hur vi gör. Kanske en dag i veckan. Kanske en vecka här och där.

– Jag får delvis betald sjukskrivning från att min läkare tar mig av jobbet fram till 6-8 veckor efter att barnen blir födda. Min läkare har som sagt i dagsläget sjukskrivit mig från vecka 30 vilket blir 20 januari och sen får vi se när killarna bestämmer sig för att titta ut.

– Jag får sedan 16 veckors betald mammaledighet (child bonding time) som inte nödvändigtvis behövs tas på en gång men måste tas ut innan barnen är 1 år. Jag har krav på 12 veckor ledigt direkt efter min sjukskrivning och kan sedan försöka förlänga med 12 veckor i gången vilket kan godkännas eller nekas av min chef utifrån avdelningens bemanning. Ryktet är att det bör vara relativt lätt att få förlängt. Min förhoppning är att jag ska kunna ta mina 12 veckor direkt och sedan förlänga en eller två omgångar beroende på hur jag/vi känner att det går. Efter att man använt upp sina 16 veckors betald ledighet går man obetald men min anställning är officiellt skyddad i ett år efter att jag blev sjukskriven (dvs fram till januari 2018) vilket betyder att jag inte kan bli av med jobbet även om jag väljer att stanna hemma obetalt (om jag får det godkänt). Om jag inte får förlängning godkänd måste jag komma tillbaka eller säga upp mig. Om jag säger upp mig måste jag officiellt betala tillbaka de pengar jag fått från mammaledigheten (inofficiellt har jag hört rykte om att dem inte kommer efter en även om man säger upp sig).

– Jag har i dagsläget inte tänkt att sluta jobba helt men har tänkt att gå ned i tid. Sen får vi se hur jag känner när barnen är här. Jag har turen att faktiskt ekonomisk kunna välja lite hur mycket jag vill jobba och också turen att ha både ett sjukhusjobb och ett pilatesjobb som är relativt flexibelt. Så möjligheterna är många.

Så det var lite om våra tankar och planer inför föräldraledigheten. Vi är otroligt nöjda med den ledighet vi kommer att få även om jag vet att situationen sett annolunda ut om vi hade bott i Sverige eller Norge. Jag vet också att vår situation inte alls är representativ för USA generellt men det är det enda jag kan jämföra med just nu.

Det får vara nog för den här gången.

Gott nytt år kära bloggläsare! Ser framemot ännu ett år tillsammans med er. ♥

Året 2016 skålades för min del in på SF General tillsammans med mina härliga arbetskollegor. Vi hade precis gått igenom IVF försök nr 1 och jag var nog mer deppiga än vad jag ville erkänna för mig själv. Vi var också hundvakt till Toby vilket hjälpte samtidigt som vi båda var eniga om att det varken fanns tid eller plats för en hund just nu. I slutet av januari fick vi besök av min bästa vän S samtidigt som vi drog igång IVF försök nr 2.

I februari var det IVF försök nr 2 som tog full fokus och energi därav också en lång bloggpaus. I mars fick vi veta att jag var gravid men kanske inte gravid i alla fall något som sen visade sig sluta i s.k. missed abortion (missfall). Vi tog en helgtur till vårt älskade Monterey och började samtidigt kika på lägenheter att köpa (i SF). Sen går vi på visningar varje helg i mars  för att i slutet av månaden äntligen vinna en budrunda.

Samma dag som vi fick veta att IVF försök nr 2 inte fungerat bestämde vi oss för att skaffa valp. Jag började googla redan samma kväll och dagen efter (26 mars) träffade vi Nelson för första gången. Väntetiden för en labradoodle valp är oftast lång och egentligen måste man sätta upp sig på en lista redan innan valpen är född. Men Nelson var tänkt att bli en avelhund men pga av en missbildad tand ändrades planerna för honom vilket gjorde det möjligt för oss att få honom. 31 mars flyttade han sedan in hos oss och förändrade hela vår värld och vårt liv (till det bättre).

I mitten av april flyttar vi in till vår nya lägenhet. April, maj, juni känns annars som en enda lång väntan inför IVF försök nr 3. Det enda som cirkulerade i vårt liv var livet med Nelson och att försöka komma i ordning i vårt nya hem.

Midsommar firades i Tahoe tillsammans med vår kära SF familj och juni avslutades sedan med bronkit för oss bägge som resulterade i 6 veckors hosta för min del och ett brutet revben.

I juli sker IVF försök nr 3 bakom kulisserna och i början av augusti får vi äntligen höra två små hjärtan slå inne i magen. Sen åker vi på semester hem till Norge och Sverige. Jag mår illa och spyr mest hela dagarna men känner mig gladare än på länge.

I slutet av september gör vi KUB ultraljud och får veta att allt ser bra med våra bebisar i magen och bestämmer oss för att göra det offentligt. Allt därefter har visst cirkulerat runt denna graviditet. I början av oktober åker till Russian River och firar Es födelsedag och i början av november åker vi till Murphys/Arnold och firar 5 års bröllopsdag. Vi får veta att det är två killar som bor inne i magen min och börjar spåna på namn. I november bli också Trump vald till ny president och hela USA hamnar i chock.

December avslutar året som vanligt. Jag fyller 33 år men fascineras mest över vad mina kropp är kapabel till. Nelson får sin första stora shave down och julen firas som ni vet tillsammans med käraste SF familjen igen.

Imorgon är det nyårsafton och vi har inga planer alls vilket känns helt okej. 2016 har varit ett fantastiskt år på många sätt och nu ser vi framemot ett spännande 2017. ♥

Annandagen, som kallas 2. juledag i Norge och Boxing Day i Storbritannien och egentligen ingenting i USA, började med att jag vaknade tidigt helt av mig själv dels för att jag nu är så van att vakna när Nelson behöver gå ut och kissa och dels för att jag hade några krabater i magen som tyckte det var på tiden att dra igång partyt. Plus att jag var så himla törstig! Men det gjorde ingenting för jag nästan hoppade ut av sängen (nåja…) för det var nämligen dags att hämta hem vår lilla hundälskling. Som jag har längtat efter honom!

Han blev gladare än någonsin när jag kom och hämtade honom och ännu gladare av att komma hem. Han älskar verkligen att komma hem och springer alltid omkring som en galning, drar fram alla sina leksaker och skuttar runt mellan sin säng och soffan. Två timmar höll han ut och sen slocknade han i soffan och har sovit sedan dess. Ibland snarkar han och ibland drömmer han djupt. Och jag njuter av att ha han hemma igen. ♥

Jag har alltid som mest energi på morgonen från att jag kliver upp, äter frukost fram tills efter lunch då jag gärna tar en nap i soffan och efter det går det bara nedför. Så om jag vill få gjort något förnuftigt måste jag göra det direkt på morgonen så medans Nelson var galet lycklig av att vara hemma passade jag på att sätta en tekakdeg på jäsning. Jag har nog aldrig bakat så mycket som under den här graviditeten men det känns härligt att ha fått tillbaka lite av den matinspiration jag hade förr även om det handlar mer om vetebröd än nyttiga sallader just nu.

Jag använde mig av det här receptet som var superenkelt att slänga ihop. Jag hade inte rågsikt (jag vet inte ens vad det heter på engelska) så jag blandade vetmjöl och rågmjöl istället och det gick bra. Dem blev lite större (tjockare) än vad jag tänkt mig så nästa gång får jag nog kavla ut lite tunnare men himla mummig blev dom i alla fall.

Så nu har jag slängt i mig alldeles för många tekakor med ost och gurka till lunch och börjar vara redo för min eftermiddagsnap. Ikväll ska jag tillbaka till jobbet och förhoppningsvis går det bättre än förra jobbrundan då jag var tvungen att gå hem pga sammandragningar och magont.

Vad har ni för er nu i mellandagarna? Här i USA känns det som allt är tillbaka till vardagen men där hemma kanske ni fortfarandra njuter lite lugn och ro?

Julen 2016 börjar lida mot sitt slut – i alla fall för min del. Imorgon är det tillbaka till jobbet och då åker nog det lilla julpynt vi har ned igen. Det känns som den här julen blev lite av en mellanjul som nästan glömdes bort. Det är svårt att beskriva men förra julen var speciell dels för att jag och E firade vår första jul tillsammans någonsin men också för att vi var så himla himla ledsna för att vårt första IVF försök hade misslyckats. Vi gick all in med julpynt, julklappar och julgran och firade själva julafton med vår kära SF familj innan vi åkte vi iväg ut i skogen och rehabiliterade oss med skogsmulletid. Inför den här julen har jag varit trött, inte bara lite trött utan helt utmattat trött och knappt orkat julpynta, köpa julklappar eller någonting. Vi bestämde oss för att dela på oss i år och fira var för sig för att nästa jul kunna fira tillsammans som en liten familj. Och det känns som att fokuset i år har varit just på nästa år och att årets jul därför kommit lite i skymundan.

Men missförstå mig inte. Jag har haft en fantastisk mysig jul tillsammans med vår kära SF familj i år igen. Det har blivit lite av en tradition att fira svensk julafton hemma hos M & J även om det varje år varierar lite vem som är med (beroende på vem som åkt hem, vem som stannat kvar och vem som jobbar). Evigt tacksam för dessa vänner som öppnar sitt hem för sina strandade expatvänner.

Stora fokuset för vår jul var så klart julbordet som vi planerat länge och noggrant vilket också visade sig när vi försökte samla ihop tagna bilder och det enda vi hade var sjuttioåtta matbilder men i princip ingen bild på oss som åt den. Men jag älskar hur organiserade vi blivit och hur alla bidrar till ett ståtligt julbord. Julmiddag, dessert, lek med barnen och mysigt häng. Kvällen avslutades med Secret Santa/White Elephant innan vi kapitulerade lite tidigare än vanligt. Det var nämligen ett allmänt trött gäng bestående av gravida, nyblivna föräldrar och småbarnsföräldrar som firade tillsammans men det känns också som om det är det som är det fantastiska med att ha hittat en SF familj som man kan vara precis sig själv med. Ingen press utan bara mys och avslappning. ♥

Jag sov över och fick vakna upp i julhuset vilket kändes som en lyx. Äta julrester till frukost och lunch, ta en liten julpromenad, slänga i soffan och sen bara ta en uber hem var ungefär allt jag orkade denna juldag. Jag hade stora ambitioner om att träffa ett par andra vänner ikväll men det får tyvärr skjutas på på grund av denna extrema trötthet som slår mig helt ut. Det gör mig lite deppig att inte orka men samtidigt försöker jag vara snäll med mig själv. Så nu ligger jag nedbäddad i soffan tillsammans med mina karatekids i magen och ska se om jag kanske hittar en film att se på innan jag tar tidig kväll. Imorgon ska jag äntligen hämta hem vår lilla hundälskling och på tisdag kommer min stora älskling hem. Då är hemmet komplett igen och så väntar ett spännande nytt år.

Hoppas ni alla har haft ett härligt julfirande tillsammans med nära och kära. Stor kram från mig! ♥


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.