IMG_5021.JPG
Till sommaren är det tio år sedan jag var blev sjuksköterska. TIO ÅR! Jag har sedan dess jobbat en sommar på en medicinsk avdelning i Umeå, 3-4 år i Tromsö på en neurokirurgisk avdelning och en hjärt- och kärlkirurgisk avdelning samt 3-4 år i Oslo på trauma intensiven. Och så här i SF så klart. Snart 2.5 år på San Franciscos mest crazy sjukhus (helt klart). Vart tiden tagit vägen är jag inte helt säker på men något jag vet är att jag har älskat att vara sjuksköterska med allt vad det har innebärt. Att beskriva en sjuksköterskas vardag är omöjligt men jag känner en djup tacksamhet och ödmjukhet för vad jag varit med om genom mina år och hur det har format mig som person, både på ett personlig plan och ett yrkesmässig plan. 

För bara några år sedan trodde jag att jag var sjuksköterska och bara sjuksköterska. Jag var sjuksköterska långt in till märg och ben och gick igenom en smärre kris när vi flyttade hit till Kalifornien och jag inte kunde jobba som sjuksköterska i något år. 

Det tog mig 1.5 år att få en amerikansk sjuksköterskelicense (i Florida), ytterligare drygt ett år att flytta över den till Kalifornien. Efter att jag fått min CA license tog det mig ett halvår att få ett sjukhusjobb och ytterligare 3 månader innan jag faktiskt började jobba. Det var månader och år fylld av frustration. Jag åkte fram och tillbaka till Norge för att jobba på mitt gamla jobb och allt jag ville och kunde tänka på var att få ett sjuksköterskejobb här i SF. 

Jag började jobba på mitt nuvarande jobb i februari 2013 och älskade det. Ingen var så lycklig som jag. Efter år av slit gick min dröm äntligen i uppfyllelse. Jag hade inta bara fått ett sjuksköterskejobb i San Francisco, stan där uppenbarligen ingen får jobb, utan jag hade fått ett jobb på det sjukhuset och den avdelningen jag allra helst ville jobba på – detta till trots för att alla amerikaner jag mötte sa att jag aldrig skulle klara att få ett jobb på ett sjukhus inne i SF utan amerikansk erfarenhet. 

Needless to say, jag var over the moon. I cirka 1.5 år. Sen hände något. Inte plötsligt men gradvis. Det kom snikande in på mig innan det plötsligt vid jul förra året slog till mig med en sån kraft att jag nästan inte kunde andas. Jag var redo att gå vidare. Kanske inte där och då, men snart! Färdig med sjuksköterskeyrket. Spyfärdig av att jobb skift, helg och högtider. Less på sjukdomar och mediciner. Less på det som en gång varit mitt allt. 

Sanningen är väl att mina två år som ofrivillig hemmafru/arbetslös förändrade mig. Plötsligt insåg jag att livet var så mycket mer än bara jobb och sjukhus. Och efter att den största exhalteringen över att ha fått ett amerikanskt jobb lagt sig så kom det över mig igen. Efter tio år i tjänst känner jag nu att det börjar vara på tiden för mig att gå vidare. 

Men i och med min nya insikt kom också ångesten, rädslan och skuldkänslan. Varför lämna något som man jobbat så hårt för (och tjatat om)? Varför lämna något som är tryggt och som jag vet att jag är bra på? Varför inte bara vara nöjd med livet? Tio år är ju trots allt ingenting, det finns ju dom som har jobbat i 30 år! Vem tror jag att jag är? Hur kan jag ens tänka tanken på lämna ett välbetalt tryggt jobb med benefits (som andra skulle göra vad som helst för att få) för att gå till osäkerhet? Men framför allt, tänk om jag inte är bra på något annat? Tänk om jag misslyckas…

Jag vet att jag är dramatisk och gör det större än vad det är. Tro mig, jag vet! Intellektuellt vet jag att jag alltid kan komma tillbaka till sjuksköterskeyrket och att det inte är någon big deal. Men för någon som så intensivt har identifierat sig som sjuksköterska och dessutom alltid jobbat 150% minst är det en stor deal. Så till den gradatt bara tanken av att gå ned i tid (alltså inte att sluta helt) får mig att tappa andan.

Men tidigt under min sjuksköterskeutbildning gav jag mig själv löftet att aldrig aldrig aldrig bli en bitter sjuksköterska. Att alltid gå vidare före det var för sent och aldrig låta det gå ut över mina patienter. Den tiden börjar närma sig nu. 

Men frågan är till vad.

Jag har nu undervisat Pilates i snart ett år och älskar det. Jag vet inte om det är det jag vill göra för alltid med det är absolut något jag gärna skulle satsa mer tid på just nu. Och på något sätt är det väl det som betyder något, just nu. Jag har ingen konkret plan ännu (men många tankar). Ting ska klaffa, inte bara för mig utan också för E och våra gemensamma planer. Jag är glad att jag har en man som tror på mig. En man som kanske inte alltid hänger med i svängarna och kanske inte alltid förstår men som alltid alltid litar på att jag vet bäst vad som är bra för mig.

Och vad jag vill med det är inlägget? Lufta tankar, sätta tankarna ut i världen, fiska efter pepp från er och kanske få något tecken från universum. Eller kanske bara bjuda in er lite till mitt huvud. 

Älskade Mint-team! ❤

 
Jag slutade med FB. Tre veckor, and counting. Vilken befrielse. Och jag började yoga igen. Kanske var det i omvänd ordning, men det ena ledde hur som helst till det andra. 

Efter att jag tog min hälsocoachutbildning samt startade min egen business har min tid på social media bara ökat och ökat. På utbildningen skedde all kommunikation genom Facebook och efter det rullade det liksom bara på. Jag älskar social media och alla möjligheter att connecta med människor runt omkring i hela världen. Men plötsligt vaknade jag en dag och insåg att jag lite tappat bort mig själv någonstans mitt i alla inlägg, förfrågningar, mail, kommentarer, uppdateringar och notifications. Så jag tog en paus. Började yoga och meditera igen. Läste böcker, umgicks med mig själv och med mina vänner. Andades lite. Städade och rensade ut både mitt inre och vår lägenhet. Andas ut och känner att jag är på väg åt rätt håll igen. 

Jag började med yoga för ca 6 år sedan när vi bodde i Oslo. Jag provade många olika stilar men fastnade för Ashtanga Yoga, mest för att den var fysisk tung. Då kunde jag inte hantera den lite mer spirituella delen av yoga utan ville bara ha ett ordentligt träningspass. Sedan dess har jag yogat till och från. Mer från än till måste jag väl erkänna. Men nu är jag tillbaka igen och den här omgången känner jag att jag både är mer mottaglig och behöver den spirituella delen. Jag behöver fortfarande svettas och kör mest Vinyasa yoga, men har en mer mind-body-approach. Ibland somnar jag på min yogamatta, ibland gråter jag. Och det känns ok. Till och med bra. 

What If?

What if our religion was each other?

If our practice was our life?

If prayer was our words?

What if the Temple was the Earth?

If forests were our church?

If holy water—the rivers, lakes and oceans?

What if meditation was our relationships?

If the Teacher was life?

If wisdom was self-knowledge?

If love was the center of our being

– Ganga White


OaklandRunningFestival-Logo

Så kom då dagen då jag hade tänkt springa min första maraton. Men ärligt talat så var jag nog aldrig 100% committed att göra det och ganska tidigt insåg jag att mina prioriteringar just nu inte ligger på en ordentlig maratonträning. Jag vet att jag skulle kunna om jag verkligen ville men samtidigt måste jag nog inse att jag har så himla mycket andra projekt just nu. Och det är helt okej.

Samtidigt kände jag att jag ville ha något mer än “bara” en halvmaraton. En halvmaraton springer jag titt som tätt på egen hand och det är ingenting som jag känner är utmanande att klara i dagsläget (men det är självklart utmanande att träna till att springa den fortare). Jag blev därför så himla glad när jag såg att Oakland Running Festival hade en We Run The Town Challenge där man först springer ett 5km’s lopp och sen en halvmaraton. Perfekt utmaning för mig!

E är inte särskilt svår att övertala så han hängde med på halvmaran och till 5K hade jag övertalat två vänner till att springa sitt första lopp (och sina första 5km!!). Vilken lycka för en springnörd!

orf5kHappy 5K runner!

Ni vet ju alla att jag och E har en intern tävling mellan varandra och just nu är vi i i princip exakt lika bra form där bara dagsformen avgör vem som vinner. Därför var jag så i valet och kvalet om vilken taktik jag skulle ha i och med att E bara skulle springa halvmaran och inte 5K först. I sista sekund bestämde jag mig för att köra all in, bära eller brista. Min GPS klocka strejkade på startlinjen för 5km’n så istället tog jag rygg på en av killarna som såg ut att vara snabb och sprang så fort jag klarade utan att egentligen ha någon uppfattning om vilket tempo jag höll. E stod vid mållinjen och tog i mot mig så jag pressade lite extra upp för sista backen och kryssade mållinjen på 23 minuter och 52 sekunder, vilket i sig inte är någon bragd eller något personligt rekord men betydligt snabbare än vad jag vanligtvis springer och förmodligen betydligt snabbare än vad jag hade sprungit om jag hade haft min GPS klocka som talade om hur fort jag faktiskt sprang (fördelar och nackdelar med att alltid veta hur fort man springer).

Sen var det på tiden att heja våra kära vänner in i mål. Jag har kanske aldrig varit stoltare över någon, dom som började springa bara några veckor före loppet och aldrig tidigare har sprungit 5km i sträck. Båda sprang i mål med ett leende (vilket var mitt absoluta nr 1 mål) och båda klarade att springa utan att stanna (vilket var deras nr 1 mål). Kära C & M – you killed it!

Egoistiskt sett så hoppas jag att jag haft någon del i att inspirera dom att komma igång med löpningen. Att inspira folk genom att bara vara sig själv är kanske något av det mest tillfredställande i livet. Jag menar absolut inte att alla borde börja springa men jag hoppas att jag på något sätt kan inspirera och motivera folk till att i alla fall prova det – och att pusha lite mer.

orfhalfTired, but happy half marathon runner.

Efter att vi hade fått våra vänner i mål var det dags att rehydrera, byta kläder och ladda om. Jag svettas alltid – oavsett hur långt eller kort och hur snabbt eller långsamt jag springer. Och då menar jag inte så där några droppar, utan jag bokstavligen dryper av svett. Jag hade en timme på mig att fylla på med nog vätska, hinna gå på toa och inte ha för mycket vatten i magen.

Sen vinkade vi hej då till våra vänner och ställde upp på startlinjen igen. Vi hittade pacern som skulle ta oss i mål på under 1:50 och när startskottet gick skuttade E efter honom. Jag kände direkt att jag definitivt inte hade 1:50 kvar i mina ben (och ångrade lite grann att jag sprungit så hårt på 5K) men tog det lite lugnare och försökte att fokusera på mitt lopp. Vid 12K vara mina ben trötta och stela och vid 17K fick jag mjälthugg/håll och sista kilometerna blev mest en kamp mot mitt eget psyke. Men i mål kom jag och på något sätt var jag nöjd med att ha klarat att springa hela tiden även om jag många gånger ville stanna och gå. Halvmaraton tiden blev 1:55:01 och totaltiden på 16.1 km 2:18:53. (E kom i mål på 1:49:46).

orfafter1

Efter loppet slickade vi våra sår och vilade trötta ben på festivalområdet. Firade med en öl (!?!) och skröt över varandras insatser (vi är inte så mycket tävlingsmänniskor att vi inte kan glädjas med varandras segrar). E sprang by far sitt bästa lopp och jag sprang längre än jag någonsin gjort på en dag. Vi båda fick mersmak till att träna mer och springa längre och jag älskar hur vi har förmågan att pusha varandra vidare.

Att springa handlar om så mycket mer än att bara springa. Det handlar om att bevisa för sig själv att man kan, att lyssna på sin kropp och att övervinna demoner. Oavsett om du springer 1 km eller 100 km så spelar det ingen roll så länge du gör det med en stolthet över dig själv. Du tävlar alltid bara med dig själv och så bör det vara (oavsett vilken nivå du är på).

Jag pratar ofta med mig själv, E och mina vänner om att det är viktigt att sätta upp tre mål inför ett lopp (eller egentligen inför vad som helst). Jag tror jag har skrivit om det tidigare men det tåls att upprepas. Om man sätter upp ett ‘bra’-mål, ett ‘bättre’-mål och ett ‘bäst’-mål har man hela tiden något att sträva mot oavsett vilken dagsform man har. Kanske omständigheterna gör att man inte klarar sitt ‘bäst’-mål men då kan man fokusera på att klara sitt ‘bättre’-mål istället och fortfarande känna att man har haft ett lyckat lopp. Man ska aldrig förminska sin insats.

Mål 1 – ‘bra’-målet
Detta ska vara ett överkomlig mål utan extrema krav.
Tex att man faktiskt fullför loppet.
Mitt bra-mål var att springa hela loppet. √

Mål 2 – ‘bättre’-målet
Detta är ett mål som det krävs lite mer för att klara men bör på inget sätt vara extremt.
Tex att man springer hela loppet utan att stanna
Mitt bättre-mål var att springa halvmaran under 2 timmar. √

Mål 3 – ‘bäst’-målet
Bäst-målet ska vara målet för om allt faller på plats, om man gör sitt yttersta och allt flyter som det ska.
Mitt bäst-mål var att slå PR på halvmaran (under 1:50) och att vinna över E.

third

Och som en bonus så kom jag på en överraskande tredje plats av alla tjejer som sprang We Run The Town Challengen. Definitivt plåster på alla eventuella sår! Nu blickar vi vidare och siktar in oss på Portland Rock’n Roll Half Marathon i maj.

(sorry för lång rapport, men jag skriver mkt för att jag själv ska kunna gå tillbaka och komma ihåg)

IMG_9768

Innan vi körde hem på måndagen passade vi på att turista lite i området. Tack vare lågsäsongen var vi ensam på de flesta turistattraktionerna.

trees

Founders Grove ligger precis vid Avenue of the Giants och Highway 101. Det är en lätt liten loop (0.5 miles) som snirklar sig igenom en tjock skog. Förmodligen ingen plats vi skulle ha stannat till på i vanliga fall men vi fick den rekommenderad av de 3 personer vi mötte under helgen och det var en perfekt lite promenad före vår 5 timmars körtur hem.

IMG_9792

Maffiga rötter! (eller rothus som jag sa att det hette till E…det gör det nog inte).

drivethru

Vi stannade också till i Leggett för att köra igenom Chandelier Tree. Sen fick det vara nog med turistande.

IMG_9782

Du och Jag ♥

Favoritbilden från denna helg. Hur sura vi än kan vara på varandra ibland så är vi ändå ett bra team. Vi har (nästan) alltid roligt tillsammans och kan skratta så att vi nästan dör. Vi connectar alltid extra bra ute i naturen när inget annat distraherar oss och varje gång känner jag en djup tacksamhet för att jag har gift mig med en man som jag kan ständigt utvecklas tillsammans med.

IMG_4886

Redwoods. Så otroligt ståtliga. Träd får mig alltid att känna mig ödmjuk över naturen, tiden och vår existens. Att tänka på hur länge dessa träd har stått där dom står och vad dom varit igenom under sin livsstid känns så stort och vackert (och ibland lite sorgligt).

redwoods1

Jag skulle kunna strosa runt i skogen hela dagen medan E gärna vill klättra upp på något fjäll. Första dagen gjorde vi mig glad och sprang ett långsam avkopplande springtur bland träden och bäckarna.

IMG_9686

Andra dagen gjorde vi E glad och gick upp på Humboldts högsta fjäll – Grasshopper Peak (ca 1000 möh). På vår 25 km hike tog vi uppenbarligen bara bilder på toppen (dåliga fotografer).

IMG_9694

Glädjehopp!

IMG_9734

Och den obligatoriska pussbilden ♥

 

IMG_9765

Både jag och E är betydligt bättre människor när vi kommer ut i naturen. Vi är framför allt ett bättre par – gladare, mer harmoniska och snällare mot varandra. Vi har både haft en relativt busy start på året och har till tider gått varandra på nerverna, något vi vanligtvis inte gör och inte heller vill ha som vana att göra. Så Time Out it is!

Efter nästan 4 år i Kaliforninen har vi nu utforskat större delen av vårt närområde. Vi hyrde därför en bil (nej, vi har fortfarande inte köpt oss en bil) och styrde kosan norrut. Vi började dock dagen med världens största (onödvändiga) bråk (till mitt försvar hade jag bara sovit 2.5 timme och till Es försvar hade han jobbat som en galning under veckan för att kunna ta ledigt två extra dagar) men för var kilometer vi lämnade bakom oss desto gladare och mer avslappnad blev vi. 5 timmar senare ankom vi Humboldt Redwoods State Park, tog in på hotell första natten (för mörk för att hitta en campingplats) och kände att vi äntligen kunde andas igen.

Alltså det här med amerikansk camping… ibland har jag så himla svårt för det. Stora campingplatser nära huvudvägen med toaletter, dusch osv. Not my cup of tea. Samtidigt vill vi inte förstöra parkerna och naturen genom att slå upp vårat tält på orörd mark, men vi vill inte heller vakna till tältgrannarnas snarkningar. Tack och lov är det off-season just nu så skogen var nästan tom. Vi hittade en avlägsen campingplats med endast rådjur och hjortar som grannar. Där slog vi upp tältet, hade tillgång till fire pits (enda platsen man får elda på) och en bäck att bada naken i. ;)

IMG_9749

Frost på morgonen. ♥ Varmt på dagen men ned mot nollgradigt på natten. Vi älskar våra sovsäckar som håller oss varma utan problem. Vårt tält är köpt i Norge för många år sedan och våra fancy liggunderlag har vi fått av pappa. Restan av vår campingutrustning kommer mestadels från REI (världens bästa affär?!?). Vi försöker köra så minimalistiskt som möjligt men ändå med lite inslag av lyx (tex kuddar).

food

Campingmat. Kanske det viktigaste på hela turen? Det finns ingenting så gott som campingfrukost eller middag efter en lång hike. Vi har en minigrill som vi ofta tar med oss i tillägg till vårt Primus kök. Hemma i Norge/Sverige använde vi ofta Trangia kök men efter att ha köpt Primus känns det som om vi nog aldrig går tillbaka. Eftersom våra campingturer ofta blir bestämda i sista minuten utan tid för planering blir det ofta standardmat (och eftersom vi ofta äter middag i mörker har vi bara bilder på våra frukostar).

Frukost: Havregrynsgröt med frukt, bär och nötter + mackor med ägg (scrambled, stekt eller kokt).

Hikinglunch: Mackor med kokt ägg, ost, eller annat pålägg. Alltid minst en macka med mandelsmör och banan/äpple. Nötter, bars, frukt och choklad som snacks.

Middag 1: Grillad fisk eller kyckling med quinoa/risblandning (jag kokar hemma eller köper färdigkokt så det bara behöver värmas i stekpannan). Sallad, avokado, nötter.

Middag 2: Grillad korv (veg.korv för mig) och potatismos (jag har äntligen hittat mitt favoritpulvermos!) med massor av extra smör. Sallad, avokado, nötter.

Extra: Kaffe, te och varm choklad, öl och vin, chips och godis (allt är lov när man hikar 6-7 timmar).

moon

Och i matkoma, framför bålen, kan man sen spana i månen och stjärnorna och filosofera om livet fram tills det är dags att krypa ned i sovsäcken igen.

En av mina arbetskollegor fick en stroke i början av februari (hon är inte ens 30 år!).
Sedan dess har det samlats ihop nästan $30.000 för att hjälpa henne med medical expenses.

http://www.gofundme.com/lsixsw

Man kan tycka vad man vill om det amerikanska hälso(??)systemet och donationer hit och dit,
men detta är en av miljoner anledningar till att jag älskar mitt sjukhus.

KPHM

Låt oss göra ett litet försök att blogga ikapp med mitt liv…

Januari gick mest åt till att springa och träna inför Kaiser Permanente Half Marathon. Jag är nog i mitt livs springform just nu (även om jag för tillfället har hamnat i en liten svacka) och kände att jag verkligen hade i kroppen att springa på personbästa. I januari månad var min kära man dock också bortrest en hel del och jag passade på att ta tag i mitt social liv med mina arbetskamrater vilket resulterade med en vinkväll dagen innan loppet. Kanske inte den bästa uppladdningen (men definitivt värt det!) och jag var därför extra nöjd när jag stapplade mig i mål på 1:50:40 – PR och såååå nära mitt drömmål om under 1:50.

Jag sprang med håll/sting hela vägen men gjorde mitt bästa med att praktisera running meditation som jag läst och övat mycket på. Det hjälper definitivt att tänka på andningen, fokusera på omgivningen (inte så svårt när man springer genom Golden Gate Park och längst havet!) samt att acknowledge (hur säger man det på svenska?!) smärtan men inte låta den ta över hela sinnet och upplevelsen.

Nu siktar vi vidare på nästa lopp. Som sagt, tänkte en helmara men förmodligen inte… Jag predikar listen to your body, och antar att jag borde göra det själv också.

Nu ska jag återgå till mina Pilates studier. Jag är snart äntligen färdig med min Pilates Reformer Certification men lagom till det bestämde jag mig för att hoppa på Mat Certification kursen. Never ending story.

Vi hörs (förhoppningsvis) snart igen.

Kram ♥

IMG_9772

Ungefär si så där en gång i veckan tänker jag att jag borde sparka igång den här bloggen igen. Men så kommer livet i mellan och så glömmer jag bort det igen. Borde jag ta det som ett tecken att det är dags att kasta in handuken? Hur som helst, nu när vi går mot slutet av årets andra månad tänkte jag att det också var på tiden med årets andra inlägg.

Livet rusar här borta. Ibland känner jag mig stressad över det – men vanligtvis inte. Mycket händer, både stora och små saker. Två av mina vänner har fått barn, jag pluggar igen (business management light), jobbar och undervisar Pilates. Jag tänkte springa en maraton i mars men har kanske insett att det realistiska nog är en halvmaraton istället. Och appropå halvmaraton så sprang jag en i början av february, PR och allt – mer om det kommer en annan gång. Mitt sjukhus har fått 75 miljoner dollar från Mark Zuckerberg och hans fru Pricilla Chan. Det i sig är fantastiskt, och efter att ha firat mitt två-årsjubileum på the General kan jag inte annat än konstatera att jag älskar det sjukhuset, med allt vad det innebär.

Annars så kom jag och min kära precis hem från en härlig campinghelg ute bland Redwood träden. Fantastiskt som vanligt, och mer bilder kommer så småningom.

Även om det är tyst här på bloggen så har jag det bra. Jag hoppas ni som fortfarande titttar in här också har det bra.

Kram! ♥

hc15k

Efter tio nätter i rad var det äntligen dags för en lite ledigt och finns det något bättre sätt att kicka igång ledigheten än med ett 15km-lopp?!? Förmodligen inte. Förra året sprang jag samma lopp och ÄLSKADE det (läs om det här). I år hade jag tvingat med mig E och jag hade också tränat betydligt mer än inför förra årets lopp = pressen var större.

E sprang ifrån mig på en gång (vart han hittar sin energi ifrån vet jag inte) men jag höll huvudet kallt och körde mitt lopp. Vid 10 km kom jag ikapp (jag har ju trots allt tränat mer än han) och gick om. Sen låg jag före helt fram till de sista 300-400 meterna då han spurtade ifrån mig och vann med ynka 13 sekunder!! E har (nästan) alltid en extra energidepå undangömd nånstans för sista spurten. Min slutspurt existerar inte alls – men jag ska jobba på den!

Även om jag var irriterad över att han vann över mig så är jag nöjd med loppet. Jag menar, det var ett av mina absolut bästa lopp på några av mina favoritställen att springa på (Golden Gate Park och Ocean Beach). Jag sprang min snabbaste 5K ever (23:24), min bästa 10K (48:38) och sprang i mål på 01:15:37 (6 min snabbare än förra årets tid).

Hurra för ett nytt träningsår!


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.