Alltså. ÄNTLIGEN träningsvärk igen! Äntligen tillbaka på MNT igen. Igår körde jag första riktigt träningspasset på väldigt länge. Gabby gav mig ett hårt pass anpassat efter min nuvarande corestyrka och det var så himla härligt att känna musklerna svida igen. Idag har jag träningsvärk i armar, ben, rygg och rumpa. Som jag har längtat efter det.

Som alltid är det viktigt att anpassa övningarna efter din kropp just nu. Att inte jämföra sig med någon annan och inte heller med sig själv. Det kan vara minst lika farligt att jämföra sig med vad man brukar klara istället för att utgå från sin dagsform just här och nu. Jag var som sagt i min livs träningsform innan vi körde igång med IVF köret. Efter det fick jag mer eller mindre träningsförbud och har inte kört hårda pass på mer än 1.5 år. Att jämföra mig med mig själv från då skulle inte bara göra mig deprimerad utan också vara ett säkert kort till att bli skadad. Så jag och Gabby startade försiktigt och testade vattnet men märkte ganska fort att jag hade bra corekontroll även om den så klart är tusen gånger svagare. Så vi körde på lite mer fram tills vi märkte att jag tappade kontrollen och då backade vi ett par steg. Pusha med kontroll och marginal alltså. Och fortsätta göra rehab övningar.

Efter att ha varit gravid har jag fått en annan sorts body awareness. Det är fascinerande och fantastiskt att uppleva. Tidigare kunde jag träna utan att tänka. Jag kunde pusha min kropp och räknade med att den mer eller mindre gjorde det den skulle. Nu måste jag tänka när jag tränar. Måste aktivt slå på pelvic floor och de djupa magmusklera i alla övningar, dem är liksom inte bara där. Jag märker när jag fuskar och jag märker när jag göra rätt på ett annat sätt vilket också resulterar i att min form är bättre även om jag är svagare. Kroppen är fantastisk. ♥

Plankor är ingenting jag rekommenderar att starta med postpartum förrän du har nog med corekontroll och kan “hålla in” magen samt inte kollapsa i ryggen. Vi hade testat olika magövningar och modifierade plankor före vi körde övningen på översta bilden och jag var så lycklig att jag faktiskt klarade att göra några övningar i full planka. Men var försiktiga och skada er inte!

Ett tips är att börja med övningen på ovanstående bild – så kallat Toe Taps. Ligg på rygg på golvet och hitta neutral spine – dvs ha ett litet mellanrum mellan korsryggen och golvet utan att svanka för mycket. Ta benen i tabletop – dvs knäna i 90 grader, knäna direkt över höfterna. Dra in naveln och de låg magmusklerna in mot ryggraden (om du har svårt att känna kan du ha händerna på magen som jag har). Sakta med kontroll sänker du sedan ena foten ned mot golvet samtidigt som du håller magen in och har 90 grader på knät. Du sänker foten så långt ned mot golvet som du kan utan att magen poppar ut eller att du börjar svanka ryggen (du behöver alltså inte nå golvet). Sen drar du upp benet igen och byter fot. Beklagar dålig förklaring, jag är van att undervisa på engelska och har svårt att översätta till svenska. Men om ni intresserade kan ni söka på pilates toe taps.

Och sånt här gör mig lycklig! Två killar som älskar att sova tillsammans. Så toleranta mot varandra. Dem kan knuffas, sparkas, få armar och armbågar i ansiktet men sover som allra bäst tillsammans. ♥

Igår var det ju Earth Day och vi bestämde oss för att göra det vi alltid gör när vi har lite tid till övers – går ut i skogen. Nelson aka tonåringen behövde luftas och det behövde nog vi också. Det blev lite sista minuten och ändrade planer så till slut parkerade vi bara lite random och gick in i skogen utan att egentligen veta vart vi var och vart vi skulle. Det resulterade i att vi blev fast i lera, var tvungen att bära Nelson förbi det värsta partierna, tog en “short cut” i världens brantaste backe och vände tidigare än vad vi tänkt. Men Nelson fick springa av sig och vi och killarna fick frisk luft så allt i allt blev det en lyckad tur hur som helst. Vi båda älskar att bära killarna och dem sover alltid så gott. Win-win situation alltså.

Här kommer lite snapshoots från vår dag:

Våra små troll är 6 veckor idag. ❤️  Det känns som det här med tvillinglivet har blivit lite mer påtagligt sista veckan när killarna har varit mer vakna och kanske lite mer gnälliga (inte alls mycket gnälliga dock). Men allt tar ju betydligt längre tid och ibland tänker vi på hur det skulle vara att “bara” ha en. Och det här med att räcka till för bägge två alltså. Ibland gäller det verkligen att ta ett djupt andetag och intala sig att man gör så gott man kan. Lättare sagt än gjort när båda vill och behöver uppmärksamhet samtidigt. Eller när du står där mitt på natten och byter två blöjor, blir nedspydd av två bebisar eller har två hungriga killar som gärna vill ha mat nu på en gång. Samtidigt klarar jag inte att sluta tänka på hur fantastiskt det är att vara tvillingförälder. Det är verkligen dubbel lycka och dubbel kärlek. Nästan varje dag nämner vi det – hur lyckligt lottade vi är alltså. Två coola killar att älska. ♥♥

Och apropå blöjbyten. Redan innan jag blev gravid visste jag att jag vill köra delvis tygblöjor. På grund av miljön och på grund av den ömtåliga lilla babyrumpan. Sen blev jag gravid med tvillingar och började att tvivla. Gjorde extremt mycket googlesök – var det ens realistiskt att köra tygblöjor med twins liksom? Vissa menade att det var helt möjligt medan andra menade att det var galenskap att ens tänka tanken. Men min nyfikenhet tog över och tygblöjor var faktiskt det första jag köpte till killarna. Ändå har det tagit enda tills nu innan jag vågat prova. Jag har liksom varit lite rädd för hur mycket jobb det skulle bli och visste inte om dom skulle hålla tätt eller läka hela tiden (vi hade extremt mycket läckage med vanliga blöjor i början innan vi lärde oss). Men till slut fick jag alldeles för mycket ångest över hur många blöjor vi använder och slänger hela tiden (typ 500 blöjor i månaden!!) att jag fick fingern ur och har nu så smått börjat testa. Linnéa har varit lite av min mentor och stöttekontakt i hela processen och nu är jag alltså äntligen igång!

Just nu kör jag tygisar när jag ändå bara ska hänga hemma. Än så länge har det definitivt varit lättare än vad jag tänkte (som med det mesta). Dom har som oftast hållt tätt, till och med för stora bajsexplosioner och de gånger dem läckt hade nog även en vanlig blöja gjort det. Tvätten känns överkomlig (mest för att vår städhjälp ordnar resten av tvätten – jag veeet, så himla lyxigt!) och det känns som mitt sjuksköterskejobb har härdat mig när det gäller kiss, bajs och spyor. Och hur sött är det inte med tygblöjrumpor egentligen?. Enda nackdelen: alla kläder blev plötsligt ännu mindre (tygblöjor tar mer plats än vanliga) och det känns som jag var tvungen att gå upp en storlek på allt. Det i tillägg till att killarna växer så sjukt fort resulterade i att jag panikbeställde en stor omgång kläder i storlek alldeles för stort (men antagligen kommer dem har vuxit i dem redan om ett par månader).

Vi kommer nog inte att köra 100% tygisar men det känns som att varje gång vi gör det sparar vi i alla fall miljön och rumpan lite – och lite är alltid bättre än ingenting. Jag ska berätta mer när jag kört lite längre tid – om ni är intresserade alltså?

Sen över till något som jag har fått en del frågor om – hur vi lägger upp nätterna. Sover vi överhuvudtaget? Först ska jag säga att vi har haft tur att våra killar mer eller mindre sovit bra och synkroniserat helt sedan vi kom hem från sjukhuset. I början var vi uppe bägge två alla matningar även på natten för det kändes orättvist att en skulle ta allt som första tiden gärna tog 1.5-2 timmar (inklusive min pumpning). Men när E gick tillbaka till jobbet bestämde vi oss också för att det var på tiden att vi bägge fick lite mer sömn än 2 timmar i sträck. Killarna äter snabbare nu och nu när dem är större kan en person dubbelmata bägge (och jag pumpar samtidigt som jag matar) så nu tar allt inklusive blöjbyten ca 45 min-1 timme.

Men i alla fall, så här kör vi just nu:

Runt kl 20 myser vi ned oss i soffan framför någon serie och matar varsin bebis. Efter det börjar jag göra mig i ordning för natten, pumpar en sista gång och runt 21.30 brukar jag vara i säng. Då tar E ut Nelson på sin kvällstur och sen runt 23 matar han killarna, byter blöja och lägger dem. Han brukar sen komma i säng runt midnatt. På vardagarna tar jag matningarna runt kl 02-03 och 05-06 medan E tar den kl 07-08 före han går till jobbet. På helgen tar jag matningen kl 02-03 för då måste jag hur som helst pumpa men sen tar E matningen kl 05-06 så jag får sova lite längre. Än så länge funkar det här bra för oss. Vi hoppas att snart komma ned till bara en matning om natten men än så länge har vi alldeles för hungriga och regelbundna killar vilket känns helt okej nu när dem är så små. Jag tror att mitt nattarbete har förberett mig för lite sömn och än så länge känner jag mig relativt pigg, även om jag så klart blir trött om kvällarna och somnar som en sten så fort jag lägger mig (och har dagar som idag då jag bara vill hänga hemma och inte göra någonting).

Så det var lite om vårat liv just nu. Idag skulle jag på den där mammaträffen på sjukhuset men skippade den (igen) och hänger hemma istället. Jag åt nog lite för lite igår vilket alltid resulterar att jag blir hungrig på natten och inte kan sova. Men i eftermiddag ska jag iväg på MNT studio och få lära mig lite om de nya reformer maskinerna dom köpt in. Längtar så till att börja undervisa igen!

Men gud vilket babbelinlägg det här blev då. Så går det när E lämnar mig ensammen med två sovande killar. 😉


 36+6 veckor gravid –> 6 veckor postpartum

I måndags blev jag officiellt godkänd att börja träna igen! Efter att ha haft nästan ett år med delvis träniningsrestriktioner pga IVF resan och sen bara minimalt kunnat träna under graviditeten pga utmattning och yrsel känns det stort att äntligen få börja igen. Så den här veckan – 6 veckor efter förlossning – får officiellt markera min start på vägen tillbaka.

Jag hoppas ni inte tycker det här bidrar till kroppshetsen för det är absolut inte det jag vill men jag tycker det är lite kul att kunna dokumentera och gå tillbaka själv och se hur det var. Det här handlar inte om någon viktnedgång utan om att jag vill få tillbaka min starkare och mer hälsosamma kropp som jag hade före jag blev gravid. Jag vill få tillbaka min braiga kroppshållning, min pilateskropp och min löparkropp. Jag vill kunna springa en halvmaraton igen men jag vill också ha ork att springa efter och ha kul med mina killar när dem blir äldre. Jag vill bevisa för mig själv att jag kan komma tillbaka och jag vill visa för mina söner vad hälsa är och hur en hälsosam livstil ser ut. 

Som ni ser har min kropp och min mage gått tillbaka helt otroligt snabbt. Jag förlorade mina gravidkilon nästan på en gång och är nu tillbaka till min pre-pregnancy vikt. Jag är så himla imponerad över kvinnokroppen alltså! Först skapar den två helt perfekta små människor och sen klarar den att komma tillbaka. Men låt er inte luras av min relativt platta mage – det finns absolut ingen corestyrka kvar där! Och min hållning är usel på grund av det. Igår var jag på min första pilatestimme efter graviditeten och jag fick snabbt bevisat att mina abs har varit på semester – men nu ska vi allt väcka dem till liv igen.

Jag är helt säker på att jag skulle kunna gå ut och springa 5 km redan idag men jag är också helt säker på att jag skulle skada mig väldigt fort och det är ingenting jag önskar. Jag har tre fingerbredds diastas (muskelseparation) från naveln och ca 5 cm upp. Helt normalt och förväntat, speciellt efter en tvillinggraviditet, men något jag måste tänka på och jobba med nu innan jag blir starkare. Hur otålig jag än är att springa, svettas och få högpuls så är jag fast besluten att ta det lugnt och säkert, bygga upp kärnmuskelaturen från grunden med professionell hjälp, yoga och pilates för att så småningom återgå till hårdare träning och löpning.

Jag kommer att dokumentera delar av min resa här och ni är välkomna att hänga med om ni vill.

So here we go…

Mål: Att fortsätta orka lyfta, bära, springa runt och leka med dessa grabbar. ❤️

Min familj. ♥ Jag har fortfarande svårt att greppa att vi är en familj på tvåbarn och hund. Vi har en tonårshund här hemma som gör oss galna men så är han så himla söt och snäll ibland att det väger upp. Men puh! alltså när hunden är galen, trotsig och understimulerad och två killar är hungriga NU! Då säljer vi hunden till högstbjudande (så klart inte!).

En annan sak som gör mig galen med vår kära hund – något som inte alls är hans fel – är att vi försöker boka flygbiljetter hem i sommar och ska då också ta med Nelson, vilket visat sig vara lättare sagt än gjort. Först ville vi åka med Norweigan Air direkt till Oslo men dem tar inte hund (eftersom Nelson är för stor för att sitta i kabinen utan måste gå som cargo). Så då måste vi åka SAS som kostar tio tusen kroner (bokstavligen talat) mer än med Norwegian och dessutom lägger till en extra mellanlanding i Köpenhamn. Greit tänkte vi, det får gå för den här gången eftersom vi knappas kommer att ta med honom varje gång vi åker. MEN så när vi trodde vi var i box visade det sig att dem inte tar med hund på sträckningen Oslo-Kristiansund så då var vi tvungen att boka om biljetterna och då blev det Köpenhamn-Trondheim istället vilket var okej men resulterade i att svärföräldrarna skulle vara tvugna att köra 4 timmar för att hämta oss. Greit tyckte dem, eftersom vi reser så långt för att dem ska få hänga med barnbarnen. MEN så när vi läser tullreglerna (som vi så klart borde ha gjort först) visar det sig att Nelson måste komma in till Norge via Oslo och därför inte kan resa otullad in i Trondheim. Så nu försöker vi se om vi kan tulla honom i Köpenhamn och sen resa vidare eller om vi måste boka om biljetterna (igen!) och betala ytterligare tusentals kroner för hundjäkeln vår (som vi älskar över allt på hela jorden). Men så är det påsk i Norge och offentliga arbetare har långledigt…

Inhale. Exhale. Allt ordnar sig…

To be continued…

Glad påsk kära bloggläsare. Jag har i princip inte firat påsk sedan jag flyttade hemifrån i 2002 så jag vet egentligen inte hur man gör det. I Norge är påsken stor men det känns som att det är mest för att alla åker till fjällen och går på ski då. Jag jobbade nog alla påskar jag bodde där för det var helt sjukt många högtidsdagar som man fick extra betalt på och E åkte alltid på ett stor datajippo (lan) påskhelgen hur som helst. I år ska vi inte heller direkt fira påsken förrutom att vi ska ha picknick tillsammans med några svenska vänner imorgon men det känns som att alla dessa högtider blir viktigare när killarna blir större. Det ska bli så himla mysigt att börja skapa lite egna familjetraditioner. ♥

Första veckan där jag roddat mestadelen själv är avklarat och det har gått bra. Än så länge går det mest i matning, blöjskift, lite mys och “lek” på play mat:en. Sen sover dem och jag går på promenader, försöker komma ihåg att äta mat och myser med Nelson. Bloggar, förbereder Pilates classplans och läser böcker. Och hänger med kompisar ibland. Har jag ovanligt enkla bebisar? Känner inte alls igen mig när jag läser andra nyblivna föräldras/mammors beskrivning av första bebistiden. 

Jag har som mål att gå på en promenad varje dag. Den behöver varken vara lång eller särskilt power men frisk luft är definitivt bra för oss alla. Än så länge har jag skrapat ihop 19 km’s promenader den här veckan och idag provade jag till och med att jogga ett halvt kvartal med vagnen. Jag är långt ifrån redo att börja springa igen (måste träna upp bålstyrkan först) men det var skönt att prova på och se om det fanns något sprätt i benen fortfarande och det gjorde det! Jag ska sluta tjata om det men gud vad jag längtar efter att börja träna igen!

Nu ska jag slänga mig på soffan en sväng innan killarna vaknar och vill ha mat igen. Och appropå det, så här kan det se ut när jag matar och pumpar samtidigt. Känner mig som en supermom vissa stunder (not so much andra stunder dock).


Oliver och Theodor 5 veckor idag. ❤ Igår mätte och vägde vi killarna här hemma. Det blir ju inte lika exakt som hos läkaren så klart men ganska nära blir det ju och vi var så himla nyfikna för det känns som att Oliver har blivit en riktigt klump och Theodor en lång spillevink.

Oliver väger nu ca 4.6 kg och är 56 cm lång medan Theodor väger 4.3 kg och är 54 cm lång. Det betyder att bägge har gått upp ca 1.3 kg och vuxit 5 cm sedan dem föddes! Inte konstigt att alla kläder (och blöjor) börjar vara för små, speciellt på längden. Amerikanska storleken är verkligen så små!

Idag hade jag tänkt gå på en mammagruppträff som sjukhuset anordnar men efter en ganska busy vecka bestämde jag mig för att hänga hemma. Vi sover väldigt bra tror jag för att vara nybakta tvillingföräldrar men att sova max 3 timmar i sträck tar på krafterna i längden även för en inbiten nattarbetare. Dessutom har vi haft så himla mycket annat att tänka på som nu äntligen förhoppningsvis börjar falla på plats.

Imorse hade jag en liten meltdown då mitt tålamod tog lite slut när den en killen skrek för att han ville få hjälp att rapa nuuuuuu! medan den andra skrek för att han tog en timme på sig att äta sin flaska men absolut inte ville ta paus för att brorsan ville rapa. 🤦🏻‍♀️😫 Så efter morgonbestyret lämnade jag över monitorn (och en skrikande unge) till E och gick och la mig igen. Kunde så klart inte somna om men fick andas lite och ta nya tag inför en ny dag. Klev upp, tog en liten promenad med Nelson – bara han och jag och satte sen på en bulldeg, spelade musik på hög volym och pussade på mina småkillar så kändes det okej i mammahjärtat igen.

Fem veckor in i föräldralivet har vi fått bekräftat det vi redan misstänkt (och kanske fasat lite för). Vi bägge älskar att vara mamma och pappa till Oliver och Theodor men är bäst föräldrar när vi får komma ut och andas lite på egen hand. Ingen av oss är nog gjorda för att vara heltids hemmaföräldrar (får man ens säga så så tidigt?). E är definitivt en bättre och mer harmonisk pappa nu när han jobbar halvtid och nu planerar vi för hur mitt liv också ska gå ihop. Jag älskar verkligen att få vara mamma men är också en rastlös själ som LÄNGTAR efter att få komma tillbaka till mig själv. Efter mer än ett års träningsupphåll av diverse orsaker kliar det i min kropp efter att få svettas, ha träningsvärk och hög puls. Jag har självgodkänt mig att börja träna from nästa vecka och hoppas att få medhåll från min läkare på måndag för jag har redan bokat in några Pilates och yoga timmar. I maj börjar jag faktiskt undervisa några få Pilatestimmar igen på vår brand new MNT Studio (före detta Mint Studios) och i och med det beslutet känner jag att jag redan kan andas lite lugnare.

Nu har jag två hungriga killar här. Sen ska det pumpas, hunden ska ut och en bulldeg ska bakas ut. Hur tänkte jag att det skulle gå ihop egentligen?

 

Så skrev jag på Instagram (för lat för att översätta och skriva om):

This waterfront holds a lot of memories for me. First of all, I learned to love to run on those bricks. 🏃🏻‍♀️💙 The sailboats over there kept me company when I was a frustrated housewife. 🤦🏻‍♀️⛵️ I have logged numerous of miles, listen to podcasts, music and audio books, solved life problems and relationship issues along that water. I have trained for my first race, and several after that. Got my first stress fracture and knee injury just down the road, and healed from the same injuries up and down that street.

Once we started to try for babies I wasn’t sure I was ready to give up the running. But then I started to visualize myself walking and running with a stroller along the water, and eventually I knew I was ready. Today I took the boys for the first walk along that beautiful waterfront and felt at peace. ✨🙏

Can’t wait to start running again, but so far I feel good about power walks with the greatest company ever.

Life. ❤️

Jag är så himla glad att jag kan gå på power walks och långpromenader igen! Och killarna sover som bäst när vi är ute och går så det känns verkligen som lite win-win.

E har som sagt gått tillbaka halvtid till jobbet (han jobbar halvdagar) och det går bra. Det är ju bara dag 3 än så länge så mycket kan ju så klart ändras.

Nu ska jag packa ihop mig och killarna och promenera iväg till mina tjejer och vårat stamhak för lunchdate. ❤

Som sagt, idag fyller killarna 1 månad och vi bestämde oss för att göra det vi gillar bäst – hänga i skogen! Vi skulle hämta upp en ny hundbur till Nelson i Livermore som ligger ca en timme söder om SF och passade därför på att prova en ny park där nede. 

Före hiken behövde dock både vuxna och barn mat. Medköpt Chipotle för oss den här gången och bröstmjölk på flaska för killarna. Vi börjar bli vana att mata och byta blöjor lite varstans och är sjukt organiserade i vår packning. 

Efter maten tog vi Oliver i Ergoselen och Theodor i Moby wrappen och gav oss iväg. Det blev på inga sätt en lång eller jobbig hike men en liten timme gör gott för själen. Och det är så härligt att Kalifornien är grönt igen. 

Älskar också att East Bay är så hundvänlig och att Nelson kan få springa lös. Han är verkligen världens enklaste hund och hänger med på det mesta. Han håller sig vid oss hela tiden och är inga problem att ha lös så långt. Tänk att vi har haft så tur med både hund och barn. ❤️ 

Härlig dag familjedag idag alltså. Något vi verkligen vill föra vidare till killarna är kärleken till naturen och glädjen i att hike/campa. Vi längtar efter att ta fler och längre turer och så småningom börja backpacka och tälta igen. 

Nu ska vi ta natt här borta. Killarna fick faktiskt igår flytta ut till barnrummet (från vårat sovrum) och första natten gick bra så vi provar i natt igen. 


Idag har jag varit mamma i en månad. Världens snabbaste månad som också känns som en evighet. Oliver och Theodor har ju blivit en så naturlig del av vår familj nu. Det var dem som gjorde oss till familj. Men jag måste erkänna att jag fortfarande känner att jag har svårt att på riktigt relatera till att jag är mamma. För att inte tala om tvåbarnsmamma. Jag kan inte riktigt greppa det samtidigt som det känns som den mest naturliga saken i världen att ta hand om just Oliver och Theodor. Men jag ser mig själv i spegeln och tänker att jag borde se annorlunda ut. Liksom mammig (hur man nu ser ut som en mamma).  Det har ju hänt en så betydligt stor förändring i mitt liv – och så ser jag ut som vanligt!? Känner mig som vanligt också, kanske lite tröttare, lite mer förvirrad och betydligt mer hungrig men jag känner mig som mig själv. Mitt pre-gravida mig själv. Min kropp är också i princip tillbaka till sig själv (förrutom den där mjuka magen då). Jag kan ha mina vanliga kläder, jag kan gå på långpromenad igen, röra mig obehindrat och jaga Nelson runt bordet igen. En Uber chaufför frågade mig härom dagen om jag hade barn och det kändes helt surrealistiskt, nästan som att jag ljög när jag svarade att jag hade två små killar hemma. Konstig, ovant – men helt fantastiskt så klart. 

Men en månad som mamma alltså. Jag antar att jag mer och mer kommer att växa in i rollen och känna mig som mamma. På riktigt. Jag känner mig inte särskilt orolig men gillar att reflektera. Imorgon börjar E jobba igen. Bara halvtid till att börja med och jag känner mig överraskande coollugn över tanken av att vara själv med grabbarna. Bebisbubblan har varit underbar men nu känner vi oss båda redo att liksom komma igång med livet igen.

En månad alltså. Imorgon börjar mammaledighet del två. Häng med om ni vill. ❤️


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.