Efter en vecka med mer än ett par timmar i sträck sömn, lite egentid i form av en cocktailkväll med tjejerna plus en spadag med bästa vännen samt snällhet och acceptans från mig själv känner jag att jag mår ok. Jag är fortfarande argare än vad jag önskar jag var, har kortare tålamod och sköljs ibland över av en ledsamhet eller ångest men så får det vara just nu. De flesta stunder mår jag bra och även om jag skäller och gormar på mina barn så ger jag dom också så mycket kärlek, närhet och pussar som jag bara klarar.

Oda är 5 månader idag och den gladaste, enklaste lilla tjejen. Hon och jag håller på att sakta men säkert avslutas vår amningsresa, något som känns skönt, nödvändigt och befriande för mig men också ger mig ångest och dåligt samvete. Det är många anledningar till att jag väljer att sluta amma (snart) men mycket handlar om mitt psykiska mående. Och att hon biter (hela tiden) och det gör j***igt ont!! Vi har börjat med smakportioner och hon älskar mat och äter allt vi ger henne med god aptit. Tar flaska med pumpad mjölk eller ersättning utan problem – ibland tror jag hon faktiskt föredrar den för dens stadiga flow. Hon sover som sagt äntligen bättre och det har bokstavligen talat varit en livräddning. Kanske hon kände av att jag höll på att gå in i väggen av sömnbrist. Hon och jag samsover fortfarande varje morgon och det är det mysigaste som finns. Hon kämpar med att lära sig att krypa och knäcker nog koden snart. Sitter upp någorlunda stadigt, pratar hela tiden och älskar sina bröder mer än någon annan. Hennes skratt är älskat av alla i familjen och det som läker mitt sinne allra bäst just nu. Hon är verkligen vår lilla stjärna. ⭐️ Oda Kristine – vi älskar dig! Du är saltet i familjen. Vår älskade bonus. ❤️

Tystnaden här skyller inte bara småbarnsföräldertröttheten och förkylningstider även om det också tar kålen på oss. Jag har befunnit mig i ett mörker som jag inte erkänt för mig själv eller andra förrän nu. Bebisbubblan övergick till en känsla av att kvävas, klaustrofobi och irritation/aggression. Speciellt av att hela tiden behövas av någon – gärna flera på samma gång. Jag har skyllt det på sömnlösheten och delvis har det absolut med det att göra. Men efter några bryt och tårar får jag nog också inse att en släng av postpartum depression nog tagit tag i mig så som med många andra. Men att sakta men säkert öppna upp och prata om det har hjälpt och efter några tilltag i vardagen känner jag att jag förhoppningsvis ska ta mig ur det här. Annars får jag ringa min läkare – och det är ok.

Men det här har hjälpt fram till nu:

1. Erkänt för mig själv och accepterat att jag inte är så stark som jag tror och vill. Öppnat upp och pratat med dom jag har runt mig. Framförallt brutit ihop och tillåtit E att se och förstå.

2. Tagit praktisk hjälp (barnvakt och hundvakt) när det behövts – framförallt när E varit borta. Jag har alltid haft en bild om att jag så klart klarar att ta hand om mina barn, hund och hus ensam. Och det gör jag. Men ibland behövs en paus.

3. Gått med i ett gym. Med barnvakt. Träning är min medicin så när Oda sover springer jag så svetten rinner och lyfter vikter så det svider i musklerna. Aldrig trodde jag att jag skulle gå tillbaka till gymmiljön efter att jag bara sprungit ute och tränat pilates i flera år men just nu passar detta bäst.

4. Sleep training. Något kontroversiellt i Sverige tror jag (?) men något “alla” pratar om och gör här i USA. Kanske för att mammor går tillbaka till jobbet runt 4 månader? Vi gjorde det aldrig med killarna och dom sov inte igenom natten förrän vid 9-10 månader. Med Oda kände jag att sömnlösheten tar knäcken av mig. Så vi kör lite sleep training light med henne och från att ha vaknat varje 45-60 min hela natten sover hon nu mycket bättre (19-04 sista nätterna) både på natten och på dagen. Hon klarar nu att somna om på egen hand oftast utan skrik och utan napp. Vi får helt säkert bakslag och perioder då hon vaknar hela nätterna igen men just nu tar jag alla sammanhängandes sömn jag kan få.

5. Startat med ersättning. Amningen har gått från något mysigt till något inte alls så mysigt för oss båda. Oda är rastlös och blir ofta irriterad när hon ammar. Jag vet att detta är normalt men det i kombination med min klaustrofobikänsla har varit en dålig kombo. Jag ammar fortfarande och kommer att göra det ett tag till men har smugit in några flaskor ersättning när jag känt att jag behövt en paus. Gladare bebis och mer harmonisk mamma – i alla fall när jag släppte mom-guilten.

6. Satt startdatum för att börja jobba. Många får nog ångest över tanken att börja jobba igen men jag känner att för mitt psykiska mående ska det bli skönt. En natt i veckan är planen och E ska vara hemma med Oda. Bra både för honom och för mig tror jag.

Så det är vad som pågår bakom kulisserna här. Jag mår bra. Men behöver må bättre. En dag i taget.

2019 försvann och 2020 kom i en dimma av förkylningar och lite sömn. Vi avslutade året i snö med gamla kära vänner och började året med nyvunna vänner.

Men skål för 2020. Vi hoppas på mer sömn och mindre tjat men har egentligen inga stora förhoppningar på den fronten (hej livet med två snart-treåringar och en 4 månader baby). Däremot mer tid för vänner, oss själva och familj.

Oda är 4.5 månad och farligt nära att börja krypa. Hon kan för min del gärna låta bli ett tag till. Hon sitter upp utan stöd och vi har precis börjat matäventyret men tar det lugnt. Hon sover sämre än någonsin men vi hoppas att få bukt på det före hon fyller 1 (eller 10). Just nu kör vi mest överlevnad vilket innebär att hon sover med mig halva natten. I smyg njuter jag av det även om det här i usa förväntas att bebisar ska sova i egen säng från dag 1 och gärna genom natten vid 12 veckor. Oda är nog vårt mest bestämda barn vilket vi ser på med skräckblandad förtjusning. Vi hejar på henne för att hon ska överleva i denna tornadofamilj men ser inte fram emot treårstrotsen. Men den dag den sorg. Just nu är hon en för det mesta glad men bestämd dam. 2020 blir ett stort år för Oda då hon kommer att gå från att vara baby till toddler. Det ska bli så kul att fortsätta följa hennes utveckling.

Oliver och Theodor fyller 3 år i mars och är vildare än någonsin men på ett roligt och härligt sätt. Dom pratar konstant om allt och ingenting och blir duktigare och duktigare på att sätta ihop riktiga meningar. Dom blandar alla språk hej vilt men pratar mer och mer engelska generellt. Dom har bägge kommit in i “I’m scared” stadiet och ibland är det svårt att veta om dom verkligen är rädda eller bara provar orden och reaktionen. Deras fantasi är enorm och det pratas mycket om monster och spöken. Dom älskar sniglar över allt på hela jorden så stackars sniglarna i vår trädgård. Dom slutade med napp i början av december och det har gått hur bra som helst. Några veckor senare vände vi deras sängar så att dom bara har stödbräda istället för spjälsäng och det har också gått bra. Nästa steg är nya sängar. Och potträning. 2020 är året då vi går från 3 till 1 blöjbarn.

Nelson fyller 4 år nu i januari och vårt 2020-löfte till honom är att prioritera honom mer. 2019 var ett tråkigt år för honom så nu är det dags för mer träning, lek och bus. Och mer gos och kärlek. ❤️

Så 2020 – vi har tro på dig! Detta blir ett bra år. 🙏

Andra advent. Dagen började exakt kl 06.11 – precis som alla dagar – då två styck morgonpigga killar kommer springandes ut från sitt rum och ropar “green means go!”. Då har dom ofta lekt inne på sitt rum en halvtimmes tid fram tills deras “ok to wake” klocka slår om till grönt. Optimalt sett hade vi gärna velat att dom sov längre men det är sällan det sker så vi ser det som ett framsteg att dom faktiskt stannar och leker inne på sitt rum.

Men andra advent alltså. Vi gav pappan i huset sovmorgon och lagade till våfflor till frukost. Killarna, speciellt Oliver, vill vara med och hjälpa med allt och det är mysigt med tålamodskrävande.

Vi har äntligen fått skyddsgaller till öppen spisen och hade premiärbrasa i helgen. Jag är uppvuxen med öppen spis och en mamma som älskar att elda sommar som vinter så det är kändes lite extra mysigt.

Jag slängde ihop en saffransdeg medan killarna var på sitt första födelsedagskalas för en klasskompis. Jag är inte särskilt förtjust i lussekatter så det blev mest saffransbullar fyllda med mandelsmassa, smör, kanel, kardemumma och rivet apelsinskal.

Sen hade jag någon idyllisk bild om att vi skulle baka pepparkakor tillsammans. Det var dock långt ifrån så mysigt och kul som jag tänkt mig. Det var snarare mjöl över hela köket och en kille som skrek för att pepparkaksdegen gick sönder och den andra för att han inte ville ge ifrån sig formarna. Men efter en lite paus och påfyll av färdiga pepparkakor fick dom till kaveltekniken samt upptäckte att man kunde äta degen så vi hade roligt i ca 5 min innan dom blev less. Bättre lycka nästa år.

Annars har vi många milestones den här helgen. Oda har lärt sig att vända sig från rygg till mage och vill göra det precis hela tiden. Det känns som det är väldigt tidigt och jag vet att man inte ska jämföra så mycket men det är ca en månad före Oliver gjorde det och han var vår “tidiga” bebis. Båda killarna har plötsligt lärt sig att ta av alla kläder själva. Och Oliver kan med lite hjälp ta på sig både byxor och tröjor själv (Theodor är lite mindre intresserad över att försöka själv). Men den stora milestonen är att vi nu är nappfria!! (hoppas vi i alla fall). Imorse sa vi “bye bye mokka” (smokk = napp på norska) och har nu avklarat en hel dag inklusive en dagsvila och en kvällsnattning utan napp. Vi får se hur natten blir. Men förhoppningsvis kan vi nu lämna napparna bakom oss för 2 av 3 ungar.

Så det var vår andra advent helg. Hoppas ni alla har en fin adventstid.

Den här bilden är ifrån vårt första advent och det är väl bäst jag postar den innan det hinner bli andra advent.

Vintern har kommit till SF med regn, rusk och storm och vi börjar december traditionsenligt med att vara förkylda hela gänget. Vi har så smått börjat julmyset med lite pynt, pyssel, julgran och bakning. Julen kommer att firas för första gången som familj här i Kalifornien och det känns faktiskt lite mysigt att få skapa lite egna traditioner. ❤️

Som vi hade peppat för den här helgen. Husvagnen bokade vi redan när Oda var helt nyfödd och vi såg så framemot att äntligen komma ut och campa lite igen – om än med husvagn istället för tält.

Så kom väderrapporten om regn och storm (det som bokstavligen inte har regnat här de senaste halvåret) och först tänkte vi ställa in allt. För hur gärna vi än ville ut i naturen kändes det inte särskilt lockande att sitta fast i en husvagn med tre barn och hund.

Men så ändrades rapporten lite och vi chansade och drog iväg i alla fall. Vi tänkte att i värsta fall kunde vi ju alltid bara sova en natt och sen åka hem.

Första natten hade vi bokat campingplats vid Coyote Lake, bara ca 2 timmar ifrån där vi bor. Det regnade på vägen dit men blev uppehåll när vi kom fram så vi fick fin eftermiddag och kväll. Det cyklades, promenerades, vi såg vildsvin och var ute länge trots nästan nollgradigt. Jag var glad att jag hittat bra varma skor och kläder till killarna som dom faktiskt accepterade att ha på sig. Oliver har äntligen kommit på tekniken med balanscykeln och tyckte det var så roligt att köra runt. Theodor är lite mörkrädd och vill helst hålla handen på kvällen men körde cykel han också morgonen efter.

Husvagnen var i allra minsta laget för oss – vilket också väldigt många kommenterade – men det gick och det var faktiskt ganska mysigt. Killarna låg tillsammans på ena sovdelen och jag, E och Oda låg i den andra delen (och Nelson på golvet). Första kvällen tyckte killarna det var lite ovant och konstigt och ville åka hem så nattningen tog lite lång tid men till slut somnade dom och vi alla sov gott till kl 05 då Oda bestämde sig för att väcka alla för att sedan lägga sig och sova igen till kl 07. Andra kvällen hade killarna blivit vana så efter att ha fått se på Toy Story 1 på TVn i vår säng gick dom själv och la sig i sin säng och somnade till vanlig tid. Den natten sov vi alla gott till efter kl 06 (Oda äter fortfarande 1-3 gånger per natt dock) då Theodor kom och kröp upp till oss. Jag tror E var mest skeptiskt till att sova alla 6 i samma rum men erkände att vi faktiskt fått över förväntan med sömn. Jag kan inte annat än tycka det är mysigt att sova alla tillsammans och har inget emot att ligga trångt när man får vakna nära en, två eller tre av sina favoriter.

Morgonen dagen därpå fick vi faktiskt väldigt fint väder. Kallt men sol och inget regn. Killarna är rolig att ha med och vad så duktiga på att leka ute och promenera. Oliver utbrast “wow, so nice!” när vi kom fram till den här utsikten – och vi kunde bara hålla med.

För andra natten hade vi ingen campingplats bokad och vi visste att mycket redan var fullbokat. Vi var inte riktigt redo att åka hem så när regnet började droppa packade vi in oss i bilen och chansade och drog söderut till Pinnacles National Park där vi visste att dom hade first come, first served platser. Och tur hade vi och fick en!

Här hoppades det i vattenpölar, spanades på rådjur, vildkalkoner, ekorrar, coyotes och kaniner. Killarna tyckte det var så spännande medan Oda mest åt och sov. Sen kom stormen och regnet så vi bestämde oss för att åka hem vilket vi är tacksamma för. Men så härlig första husvagnstur och nu längtar vi redan till nästa gång!

Oda är 3 månader idag och det betyder naturligtvis att jag också är 3 månader postpartum. Det firades med en liten joggingrunda för första gången med Oda i vagnen. Tre lätta kilometer i lugnt tempo med en glad bebis = glad mamma. Jag är så glad att min återhämtning varit så enkel hittills. Jag har noll kondition och är långt ifrån så stark jag var innan graviditet(er) men känner att jag är stark för vara där jag är i min postpartumresa. Jag tar det lugnt och pressar inte men försöker just nu köra 1-2 pilates pass i veckan plus en joggingrunda. Och massor av promenader och sporadisk hemmaträning.

Egentligen hade jag inte tänkt börja springa med henne i vagnen så här tidigt men jag längtar efter att springa och tiden då jag inte har henne räcker inte riktigt till (eller jag är ofta för trött efter att alla barn lagt sig och helgerna är ofta fullspäckade som dom är). Jag ville få in en runda innan thanksgiving helgen som kommer för då blir det inte tid men E har fullt upp på jobbet och hinner inte ta Oda. Så jag bestämde mig för att prova en liten runda innan regnet och stormen kom och det kände så mycket bättre än jag trodde. Skillnaden att springa med en singelvagn och en bebis istället för dubbelvagn med två var enorm så förhoppningsvis kan vi komma ut på fler rundor snart.

Oda är så mycket starkare än vad jag kommer ihåg att killarna var så här tidigt. Hon har redan bra nackkontroll och sitter stadigt upp med lite hjälp. Det känns som vi upplevt Oda generellt större än vad killarna var även om hon nu följer ungefär Theodors kurva i storlek.

Dessa tre månader med Oda har varit så mycket lättare än vad vi någonsin föreställde oss. Hon är en enkel bebis och killarna har visat noll svartsjuka. På något sätt känns det som att det var hon som gjorde oss till en komplett familj. Svårt att förklara men hon är pusselbiten vi inte visste att vi saknade.

Vi är visserligen trötta, dagarna är kaotiska ibland – nätterna också för den delen, vi förlorar tålamodet lite för ofta med våra två gränstestande 2.5 åringar, skäller, bråkar och tjatar. Vi mötts i dörren mitt på natten mellan amningar och tröst av sjuka/mörkrädda/växtvärkande barn. Somnar i samma säng men vaknar sällan tillsammans med varandra men desto ofta med en eller två barn eller hund. Så ja, ibland undrar vi vad vi egentligen har gett oss in på men så sitter vi där vid köksbordet och lyssnar på 2.5 åringars tankar och funderingar samtidigt som vi får ett brett leende från vår tremånaders bebis och en påminnelse från vår lurviga bebis och inser att det är det här som är livet just nu. Så till trots för växande tvättberg, leksaker som ligger strödda överallt, trotsiga ungar och sömnlösa nätter inser vi som så många gånger tidigare att alternativet hade varit så mycket tråkigare.

Tre månader med Oda. Tre månader som trebarnsmamma. Tre månader som en komplett familj. ❤️


Jag vet inte om jag vågar säga det men jag tror vi har kommit oss igenom denna omgång av utvecklingssprång/växtspurt. I alla fall så är äts det inte varje timme längre. I natt sov hon flera timmar i sträck och idag är hon tillbaka till sitt glada jag. Jag hoppas det håller i sig lite nu så vi (hon) får en paus innan nästa runda. Det är tufft att vara bebis. ❤️


Pga av den sista veckan med minimalt med sömn, mycket skrik och i tillägg mycket socialt och bilkörande fram och tillbaka bestämde jag mig för att avboka alla planer för idag och bara ta det lugnt och hänga med Oda. Det kändes som både hon och jag behövde det. Dels för att samla lite energi inför helgen med tornado 1 och 2 men också för att ge Oda möjligheten att faktiskt bara få ligga och sprattla, prata och upptäcka. Man märker att hon behöver få göra det nu. Som nyfödd kunde hon hänga med i mitt tempo för då sov hon mest hela tiden men nu börjar hon ha sina behov. Kan ni förstå att hon blir 3 månader nästa vecka?

Så idag har vi gått på långpromenad medans hon sov och sen hängt i parken. Spanat på rådjur, känt på höstlöv och lyssnat på vinden i träden. Hon blir, liksom jag, lugn när hon få komma ut. Hon tittar storögt på bladen på träden och skrattar när löven kittlar hennes kind. Min tjej. Så fin. 🧡

Min enkla lilla bebis har övergått till att bli ett skrikande sovvägrande matvrak. Antingen är det ett utvecklingssprång eller en växtspurt. Eller både ock. Men senaste veckan vill hon varken sova längre än en kvart i sträck på dagtid (inte ens i bilen där hon brukar slockna) och kanske en timme på natten. Hon äter typ varje timme på natten och är mest missförnöjd och gnällig på dagen. Förutom när hon skrattar – för hon skrattar nu! Sånt där härligt magskratt. Och hon sitter upp (med stöd). Min lilla bebis bli mer och mer en liten person istället för bara en bebis med reflexer och det är härligt att se och vara med om. Men sista dagarna har varit tuffa. Vi kör mkt skin-to-skin igen. Hon sover i min säng igen. Och vi ammar. Konstant. Trött mamma här alltså.

Recap från sist: Oliver fick magsjuka. Sen jag och till sist Theodor. Alla medans E var i Norge. Sen toppade vi allt med en förkylning (och tidsomställning vilket resulterade i två små som trodde dagen började före kl 05). Tack och lov klarade Oda sig från allt men det var nog en av mina tuffaste veckor i mitt mammaliv.

Men nu är vi friska. E har varit tillbaka en vecka och vi börjar komma i vater igen. Vi hade några dagar med dålig luftkvalitet pga röken men nu har det äntligen regnar och vi kan andas igen. Nu ser vi framemot holiday season med thanksgiving först och sen december med julmys.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.