Vi är officiellt husägare! Det har varit en lång process men nu har vi nycklarna i handen och har börjat renoveringsprojektet. Ska visa mer bilder så småningom men just nu går det mest i kulörval, packning, utrensning, organisering och repackning (eftersom tre barn gärna gräver upp allt jag packat ned i lådor). Senaste månaderna har varit helt galna med många ups and downs och jag har en känsla av att augusti inte direkt kommer att vara lugnare. Men vi visualiserar oss i september, inflyttade i nymålat hus, tre (!!!) barn på förskolan ett stenkast bort och Nelsons springstig en liten backe upp. Oda på förskolan innebär också att jag inte kommer att behöva jobba varje helg som jag gjort sedan mars vilket i sin tur betyder mer familjetid och återhämtning.

Så vi välkomnar augusti med flyttkaos mitt i pandemilivet. Snart har vi också en ettåring i huset och det är både härligt och sorgligt. Men nu ska jag sova efter tre jobbnätter utan rast och utan mat. Covid 19 sucks. Men nu kan 2020 också få vara året då vi köpte vårt första egna hus (vi äger en lägenhet men det är inte riktigt samma sak).

Vanligtvis jobbar på jag kirurgisk/trauma intensiven men sista månaderna har jag i princip varit stationerad på Covid ICU. Vi ser nu vår andra topp (första kom i mars) där vi än en gång har öppnat upp två extra intensivavdelningar för covidpatienter. Våra patienter är sjuka – väldigt sjuka – rädda, ensamma och isolerade. Vi är underbemannade (som alla andra), trötta och ofta oroliga för vår egen och våra familjers hälsa men trots det är humöret och teamandan på covid ICU den bästa jag varit med om på länge. Jag har jobbat som sjuksköterska i 15 år men att jobba under denna pandemi är något helt speciellt. På samma sätt som det var att jobba i Oslo juli 2011 (Utøya) eller i San Francisco juli 2013 (Asiana Airplane Crash) – bortsett från att det här är ett maraton utan slutdatum. Och patienterna är ensamma och isolerade. Just det är nog det sorgligaste av allt. Mitt i den här pandemin där vi vill stå tillsammans isoleras människor. I hemmen, på sjukhusen och i samhället. Där vi sjuksköterskor kanske är den enda mänskliga kontakt våra patienter har och vi har inte ens tid att hålla handen för vi har alltid något annat vi måste hinna göra. Och när vi äntligen har tid står vi där i full mundering med skyddsrock, dubbla handskar, munskydd, glasögon m.m. där ingen hudkontakt kan ske, det enda man kanske kan se är våra ögon och våra rösten blir förvrängda av alltför tighta masker. Vad är det ens för kontakt? Och det handlar inte om timmar eller dygn utan veckor och ibland månader. Den sorg jag känt för mina patienter senaste månaderna är större än vad jag känt under hela min sjukhuskarriär.

Hur sammanfattar man de senaste 4 månaderna? Covid 19 kom och vi gick in i shelter in place och kom aldrig ut. De senaste månaderna har varit tuffa och nästan surrealistiska. Vi mår bra och har det bra. Bättre än många andra tror jag med öppen förskola och två säkra jobb. Men att jobba och leva mitt upp i en pandemi har varit och är fortfarande mentalt krävande. Och mitt i allt har vi en snart ettåring som kryper alldeles för fort och snart springer runt och två 3.5 åringar som växer för fort både kroppsligt och mentalt. Och så köper vi hus. Så livet just nu är både högt och lågt och allt därimellan. Jag ska berätta mer om allt så småningom men just nu vill jag nog mest bara berätta att vi lever. Hur har ni det? 🤍

Igår kom en order om “Shelter in place” för de 6.7 miljoner invånare som bor i Bay Area (tidigare var det bara frivillig men rekommenderad social distancing). Förväntat efter vad som sker i världen men ändå lite overkligt. Vi ska alltså till största mån stanna hemma (och helst inomhus), inte träffa någon annan än dom man bor med och inte göra onödiga ärenden. Restauranger och barer är stängda (förutom dom som erbjuder take out), affärer bortsett från mataffärer är stängda, gym, museum, biografer osv är så klart också stängda. Alla som kan jobba hemma och dom som inte kan men inte har essentiella jobb är utan jobb (government går in med någon ersättning). Nödvändiga restriktioner för att stoppa spridningen.

Vi må klaga till varandra och våra vänner – tre veckor (minst) i “husarrest” med vilda barn är inte superkul – speciellt inte efter att vi redan haft dom från förskolan i 3 veckor – men innerst inne vet vi att vi inte kan klaga. Så mitt i allt treårstrots, utbrott, skrik och gnäll försöker vi hålla humöret uppe och fokusera på det vi har och kan vara tacksamma för.

– Vi får faktiskt lov att gå ut. Vi kan använda vår bakgård, vi kan gå på promenader, hike och jogga ute så länge vi håller 6 feet avstånd till andra.

– Vi har ström, vatten, internet, tak över huvudet, mat och trygghet.

– Vi har varandra. Hur crazy det än är i vårt hus just nu så hade alternativet varit så mycket tråkigare. Jag är tacksam för att jag inte sitter ensam just nu och tänker speciellt på de äldre som bor ensamma och kanske inte har nära och kära som kan hjälpa i en sån här situation.

– Vi har trygga jobb. E kan jobba hemma och jag är tillbaka på sjukhuset och kommer att få jobba precis så mycket som jag vill och kan. E är så klart beredd att ta ut semester/pappaledighet om vi kommer till en situation där jag behövs på sjukhuset. Men fram till dess försöker han jobba så mycket han kan i ett hem med tre ungar och barn.

– Våra barn har varandra. Hur busy det än är att ha tre barn är vi ändå tacksamma för det. Oliver och Theodor har varandra att leka med och Oda har killarna som underhållning. Just nu är det mycket bråk och slåssing men plötsligt så leker dom bra tillsammans i flera timmar.

Alla tre barnen är snoriga och lite hostiga men pigga och rastlösa. Bakgården är flitigt använd och planen är att använda tiden till att få ordning trädgården lite efter vintern – just nu ser det ut som en djungel. Killarna älskar att vara där ute och leka med vatten och sanden, tvätta bilar, blåsa såpbubblor och leta sniglar och maskar.

Vi har också bestämt oss för att passa på att potträna killarna när vi ändå måste vara hemma. Det känns som våra killar är senast av alla och mycket beror nog på att jag och E varit lata så nu kör vi på riktigt!

En tur ut på förmiddagen och en på eftermiddagen är ett måste. Att cykla är en favorit just nu och det är så roligt! Båda har äntligen fattat balanscykeln så nu går det undan. Det är lite med andan i halsen som vi springer efter dom med Oda i vagnen.

Annars kör vi hemmaträning och har lovat varandra en joggingtur var varannan dag. För vår mentala hälsa och för Nelson. Och så dricker vi vin på kvällarna och försöker inte tänka på hur länge det här kan hålla i sig.

Hoppas ni alla andra överlever denna isolering och att vi klarar att “flatten the curve”. Jag som intensivsjuksköterska känner att vi alla verkligen måste göra det vi kan för att sakta ned spridningen (eftersom dom menar att vi inte klarar att stoppa den helt). Min avdelning har ännu bara haft ett fåtal fall men förväntar oss en boom inom en snar framtid. Alla står standby att jobba det vi kan och lite till och försöker att ta vara på familjetiden medans vi kan.

Ta vara på varandra – och kom ihåg att även om vi fysiskt ska isolera oss behöver det inte betyda helt socialt. Hör av er till varandra. Skicka sms, ring, FaceTime eller kör Google hangout. Stay connected nu om någonsin. Ta vara på familjetiden hur jobbigt det än kan kännas. Tänk på lokala företag som nu kanske går i konkurs. Tänk på grannen som kanske sitter ensam. Tänk på dom som ligger sjuka. Stötta där ni kan och visa solidaritet. Det här är större än individen. 🖤

Liten bloggpaus och så hann så mycket hända. 3 veckor i Sverige/Norge tillsammans med familj och vänner. En runda magsjuka som gjorde att vi var tvungna att omboka flygbiljetter och bo på hotell i 3 dagar. En veckas jetlag + sommartid och så har jag börjat jobba igen. Men nu börjar vi äntligen komma i vater igen. 🙏

26 februari fyllde Oda 6 månader och det känns som något att fira. Hon är den gladaste bebisen du kan hitta samtidigt som hon har ett humör som tar andan av oss ibland. Vi har bestämda killar men vågar nog säga att Oda är det mest bestämda barnet vi har. Hennes leende är något av det bästa som finns och sprider glädje runt alla som hon möter. Efter mycket kämpande och övning har hon nu äntligen lärt sig att krypa/åla fram och tar sig nu dit hon vill vilket gör att hon kan var nöjd länge ensam på golvet. Hon älskar mat och älskar sina bröder. Skrattar högt varje gång hon får syn på någon av killarna och dom är bästa underhållningen speciellt när hon är kvällstrött. Hon sov igenom natten före vi reste och vi hoppas vi snart kommer tillbaka till det igen. Hon älskar fortfarande att samsova om hon får (vilket vi har gjort mycket nu under resan och när vi kom hem) och är nog den bebisen som velat ha mest närhet. Hennes goa kinder och knubbig lår blir pussade på tusen gånger om och jag känner att jag inte kan annat än känna en djup tacksamhet för att precis hon är våran dotter. Lilla älskade starka goa Oda Kristine – vi älskar dig så våra hjärtan exploderar. Du är den bästa bonusen vi kunde få. ❤️

För ett år sedan fick vi höra Odas hjärta för första gången och sen ett par veckor senare se henne. Det var med skräckblandad förtjusning vi insåg att vi skulle bli trebarnsföräldrar. Killarna gick igenom en ganska så jobbig och intensiv period just då så även om vi visste att vi önskade ett syskon så kände vi nog båda att vi inte visste om vi verkligen skulle orka en bebis till. Men så kom det där positiva gravtestet och så fick vi höra det lilla hjärtat ticka och då visste vi att det var så det skulle bli. En liten bonusunge som vi absolut inte tagit förgivet eller ens vågat hoppas på att få.

Jag älskade inte att vara gravid och längtade egentligen inte heller efter en bebis (men ett barn!). I mars förra året skrev jag detta inlägg med vad jag såg framemot med att få bebis igen och nu när hon varit här i snart 6 månader tänkte jag sammanfatta lite hur det blev.

1. Att bara få en bebis – JA!! Så fantastiskt och så mycket lättare. Jag älskar att vara tvillingmamma och tyckte väl där och då att det var mycket lättare med två bebisar än vad vi trott det skulle vara. Men så här i efterhand när vi bara har en så inser vi hur hektiskt det egentligen var med två. Tacksam över att få uppleva bägge två.

2. Att få tid för lite bebismys – JA!! Alla skrattade åt oss och sa att vi inte alls skulle få tid att mys eftersom vi har två andra barn. Men jag har myst så mycket med Oda. Vi sov tillsammans det första två månaderna och sover fortfarande tillsammans ibland. Dagarna när jag bara har henne gosar jag så mycket jag kan. Jag vet att det kommer en tid då hon inte har tid att gosa med mig (den börjar redan komma! 😭) så jag passar verkligen på.

3. Att få amma – båda ja och nej. Super mysigt i början. Funkade hur bra som helst från första stund och i början tyckte jag verkligen det var så härligt och praktiskt. Men sen kom vi till en punkt då det inte var mysigt och härligt längre. Varken för henne eller mig. Så nu har jag trappat bort amningen och snart också pumpningen (efter att ha pumpat 7-8 gånger om dagen i 6 månader med killarna känner jag att jag har lättare PTSD av att pumpa). Det känns lite sorgligt att sluta men allra mest bra och nödvändigt för mitt mående. Jag är glad och tacksam för att vi fick 5 månader av amningsmys och försöker acceptera/inte få dåligt samvete över att vi nu går över till ersättning (förutom den mjölk vi fortfarande har i frysen).

4. Att inte vara på ett strikt schema – 100% JA!! Oda äter när hon är hungrig och sover när hon är trött. Ibland sover hon två långa naps på dagen och ibland sover hon 4 korta. Hon sover mkt i bilstolen, vagnen eller bärselen/ryggsäcken men vi försöker få så hon sover minst en gång hemma.

5. Att kunna göra mer saker – JA!! Det går nästan inte att jämföra. Jag och Oda är nästan hela tiden på vift. Kanske blir det annorlunda nu framöver när jag märker att hon behöver med golvtid och få öva på att sitta, krypa, stå och gå men än så länge är hon så lätt och härlig att ha med. Har nog aldrig varit på så mycket kafébesök som under den här mammaledigheten. Jag har inte kört så mkt baby and me träning men hoppas på att kunna börja springa lite mer med henne i vagnen snart. Både mitt gym och pilatesstudio har child care och det är praktiskt och skönt.

6. Att få en tjej – JA!! Så himla mysigt med en dotter. Inte för att det är så stor skillnad just nu men tanken gör mig rörd. Att jag har två söner och en dotter. Så himla fint. ❤️

Jag har haft en fin mammaledighet med Oda. På många sätt en revansch på min förra mammaledighet även om min nedstämdhet, ångest och ilska har satt sina spår. Men det känns som om det sakta men säkert blir bättre nu när vi kommer oss igenom första bebistiden (i helgen kände jag tex äntligen att mitt tålamod med killarna börjar komma tillbaka). På onsdag åker vi hem till Sverige/Norge och sen när vi kommer tillbaka hit börjar nästa fas då jag ska börja jobba igen (1-2 nätter i veckan). Oda ska få vara hemma med sin pappa lite mer och det tror jag blir bra. Så småningom ska vi också ha en nanny en eller två dagar i veckan fram till hösten då vi hoppas få plats på förskolan.

Jag ser fram emot nästan fas – 6-12 månader. Jag ser fram emot att få se Oda utvecklas, krypa, lära sig att gå och prata. Att få se vilken personlighet hon utvecklar och se hennes interaktioner med sina bröder. Om ovanstående var en liten revansch på min förra mammaledighet så känner jag att i nästa fas vill jag fokusera på att göra om göra bättre när det kommer till maten. Jag vill köra mer plockmat och mindre färdigmat och puréer med Oda. Jag hade stora ambitioner med killarna men hamnade tyvärr lite väl mycket i pås/köpesmatträsket. Den här gången ska jag köra mer babyled weaning och hoppas på att vi i höst kan äta samma mat alla fem! (Ja, vi har länge lagat separat mat till oss och barnen eftersom dom fram till nu bara velat äta typ köttbullar och makaroner. På dagis har dom ätit allt men hemma har dom varit extremt picky men nu börjar det äntligen lossna för dom även här hemma.)

Jag ser framemot att börja jobba igen och att fortsätta träna. Har redan några lopp inbokade och längtar efter att komma igång och springa med Oda i vagnen. När vi kommer tillbaka i mars tror jag hon är stor nog att sitta i vagnen istället för bilstolen och då blir det mycket skönare för henne och lättare för mig.

Men nu ska vi fokusera på att bli friska hela familjen. 2 månaders konstant sjukdom börjar vara lite tjatigt. Vi hoppas på att bryta den cirkeln nu när vi åker hem, tanka familjenärhet i tre veckor och sen kör vi!

Hoppas ni alla där ute får vara friska och överlever vabruari. Här har vi inte varit friska en enda dag i februari. Mars får gärna komma snart!

12.5 timme sov Oda i natt. Tolv och en halv timme!!! Från 18.30-07.00 med ett litet uppvak då hon ville ha hjälp att vända sig från mage till rygg (somnade om på mindre än 30 sek). Från att vakna var 45-60 min i flera veckor till det här. Oavsett om det bara är en engångsgrej så är det helt fantastiskt! Tack Oda! Mamma och pappa behövde det. 🤍

Att få gå ut i skogen, släppa Nelson lös, sätta på en ljudbok i örat och andas frisk luft och bara vara innan man hämtar upp virvelvindarna från förskolan, får en stor kram och en blöt puss och skavsår i öronen av att höra snart-treåringarnas tankar och funderingar – det är livet det. 🤍

Trebarnsmamma. Fortfarande svårt att förstå. Men på sistone har det märkts av mer än någonsin. Just nu har vi en som vill vara stor gutt, dvs göra allt själv, sluta med blöja och cykla till butiken och köpa mat. Härligt men tålamodskrävande! Sen har vi en som vill vara bebis igen, vill bli matad, absolut inte sluta med blöja och vill helst att mamma och pappa ska gör allt. Uppmärksamhetssökande och emotionellt sensitiv. Förståeligt men tålamodskrävande! Och så har vi en fem månaders bebis som så gärna vill lära sig att krypa men inte riktigt knäckt koden ännu. Tre barn, tre olika behov. Precis som det ska vara. Men kl 20 på kvällen sjunker vi ihop i soffan och undrar vad fasiken vi gett oss in på. Föräldraskap alltså.

Jag hörde någon säga att föräldraskap är en av de få saker som man faktiskt inte nödvändigtvis blir bättre på ju mer man gör det (i motsättning till tex sport). Man blir liksom aldrig expert, inte efter 20 år och inte heller efter 5 barn. Man får helt enkelt bara göra så gott man kan. En dag i taget. En utmaning i gången.

Efter en vecka med mer än ett par timmar i sträck sömn, lite egentid i form av en cocktailkväll med tjejerna plus en spadag med bästa vännen samt snällhet och acceptans från mig själv känner jag att jag mår ok. Jag är fortfarande argare än vad jag önskar jag var, har kortare tålamod och sköljs ibland över av en ledsamhet eller ångest men så får det vara just nu. De flesta stunder mår jag bra och även om jag skäller och gormar på mina barn så ger jag dom också så mycket kärlek, närhet och pussar som jag bara klarar.

Oda är 5 månader idag och den gladaste, enklaste lilla tjejen. Hon och jag håller på att sakta men säkert avslutas vår amningsresa, något som känns skönt, nödvändigt och befriande för mig men också ger mig ångest och dåligt samvete. Det är många anledningar till att jag väljer att sluta amma (snart) men mycket handlar om mitt psykiska mående. Och att hon biter (hela tiden) och det gör j***igt ont!! Vi har börjat med smakportioner och hon älskar mat och äter allt vi ger henne med god aptit. Tar flaska med pumpad mjölk eller ersättning utan problem – ibland tror jag hon faktiskt föredrar den för dens stadiga flow. Hon sover som sagt äntligen bättre och det har bokstavligen talat varit en livräddning. Kanske hon kände av att jag höll på att gå in i väggen av sömnbrist. Hon och jag samsover fortfarande varje morgon och det är det mysigaste som finns. Hon kämpar med att lära sig att krypa och knäcker nog koden snart. Sitter upp någorlunda stadigt, pratar hela tiden och älskar sina bröder mer än någon annan. Hennes skratt är älskat av alla i familjen och det som läker mitt sinne allra bäst just nu. Hon är verkligen vår lilla stjärna. ⭐️ Oda Kristine – vi älskar dig! Du är saltet i familjen. Vår älskade bonus. ❤️

Tystnaden här skyller inte bara småbarnsföräldertröttheten och förkylningstider även om det också tar kålen på oss. Jag har befunnit mig i ett mörker som jag inte erkänt för mig själv eller andra förrän nu. Bebisbubblan övergick till en känsla av att kvävas, klaustrofobi och irritation/aggression. Speciellt av att hela tiden behövas av någon – gärna flera på samma gång. Jag har skyllt det på sömnlösheten och delvis har det absolut med det att göra. Men efter några bryt och tårar får jag nog också inse att en släng av postpartum depression nog tagit tag i mig så som med många andra. Men att sakta men säkert öppna upp och prata om det har hjälpt och efter några tilltag i vardagen känner jag att jag förhoppningsvis ska ta mig ur det här. Annars får jag ringa min läkare – och det är ok.

Men det här har hjälpt fram till nu:

1. Erkänt för mig själv och accepterat att jag inte är så stark som jag tror och vill. Öppnat upp och pratat med dom jag har runt mig. Framförallt brutit ihop och tillåtit E att se och förstå.

2. Tagit praktisk hjälp (barnvakt och hundvakt) när det behövts – framförallt när E varit borta. Jag har alltid haft en bild om att jag så klart klarar att ta hand om mina barn, hund och hus ensam. Och det gör jag. Men ibland behövs en paus.

3. Gått med i ett gym. Med barnvakt. Träning är min medicin så när Oda sover springer jag så svetten rinner och lyfter vikter så det svider i musklerna. Aldrig trodde jag att jag skulle gå tillbaka till gymmiljön efter att jag bara sprungit ute och tränat pilates i flera år men just nu passar detta bäst.

4. Sleep training. Något kontroversiellt i Sverige tror jag (?) men något “alla” pratar om och gör här i USA. Kanske för att mammor går tillbaka till jobbet runt 4 månader? Vi gjorde det aldrig med killarna och dom sov inte igenom natten förrän vid 9-10 månader. Med Oda kände jag att sömnlösheten tar knäcken av mig. Så vi kör lite sleep training light med henne och från att ha vaknat varje 45-60 min hela natten sover hon nu mycket bättre (19-04 sista nätterna) både på natten och på dagen. Hon klarar nu att somna om på egen hand oftast utan skrik och utan napp. Vi får helt säkert bakslag och perioder då hon vaknar hela nätterna igen men just nu tar jag alla sammanhängandes sömn jag kan få.

5. Startat med ersättning. Amningen har gått från något mysigt till något inte alls så mysigt för oss båda. Oda är rastlös och blir ofta irriterad när hon ammar. Jag vet att detta är normalt men det i kombination med min klaustrofobikänsla har varit en dålig kombo. Jag ammar fortfarande och kommer att göra det ett tag till men har smugit in några flaskor ersättning när jag känt att jag behövt en paus. Gladare bebis och mer harmonisk mamma – i alla fall när jag släppte mom-guilten.

6. Satt startdatum för att börja jobba. Många får nog ångest över tanken att börja jobba igen men jag känner att för mitt psykiska mående ska det bli skönt. En natt i veckan är planen och E ska vara hemma med Oda. Bra både för honom och för mig tror jag.

Så det är vad som pågår bakom kulisserna här. Jag mår bra. Men behöver må bättre. En dag i taget.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.