300550_198155195_XLarge_picm

1:49:51. Personbästa och äntligen under 1:50. Men personbästat i sig kändes där och då egentligen inte så viktigt. Helt sedan Oakland Running Festival har jag känt mig trött, nästan lite övertränad även om jag inte tränat särskilt mycket. I början tänkte jag att det var den vanliga post-race-bluesen och stressade inte så mycket över det. Sprang några långsamma kilometer här och där men inga längre turer. Men den bluesen höll i sig helt in i maj och bara några dagar innan Portland sprang jag några trötta och tunga 12 kilometer och tänkte att jag nog skulle vara glad om jag faktiskt kom under 2 timmar. Jag tänkte också att det nog var på tiden att ta en paus i från springandet och att jag kanske inte vara så kär i att springa trots allt.

Dagarna före loppet släppte jag all press på mig själv och fokuserade på att peppa mina vänner som skulle springa sitt första lopp. Jag orkade inte bry mig i uppladdning och vad man bör äta dagen före osv utan körde på med öl-tasting, pizza, hamburgare men också massor av vatten.

På själva raceday var jag inte nervös som jag brukar vara. Ställde upp på startlinjen tillsammans med resten av gänget och tänkte att jag bara skulle ta det som en vanlig träningsrunda. Men så gick startskottet och tävlingshjärnan slog plötsligt (och helt oväntat) till. En av mina vänner spurtade iväg, E efter henne och uppenbarligen jag också. Vi startade hårt – alldeles för hårt – men klarade att bita ihop upp för första backen och sen var det nästan bra platt eller nedför. Vid 13 km fick jag en dipp men en snabb blick på klockan visade att om jag höll tempot skulle jag kanske klara att komma in på runt 1:55 (vilket kändes ok) så jag pressade vidare. Kilometer 17 var en enda lång nedförsbacke och där hann jag räkna ut att om jag ökade pyttelite till så kanske jag skulle klara att komma under 1:50. Så jag sprang. Över bron och in mot mål. Tänkte att det går nog inte för slutspurten är liksom inte min grej. Men klocka stannade på 1:49:51. Ynka 49 sekunder snabbare än Kaiser Permanente och ett nytt PR i boken.

Men som sagt, personbästat i sig kändes inte som den största vinsten utan det var faktumet att jag klarade att bevisa för mig själv att jag kan. Att löpformen finns där, att det sitter bara i huvudet. Jag hittade tillbaka till kärlek för löpning och till känslan som får mig att alltid vilja fortsätta. Endorfinerna. Runners high.

En bonus var helt klart också att få dela det, inte bara med E (som slog sitt personbästa med 5 minuter!!), utan också med 3 av mina allra bästa vänner. Jag älskar att veta att jag pushade/inspirerade dom till att göra det, någo waaaay out of their comfort zone, och att dom klarade det så galant. Att dom fick upplevela lite av endorfinerna och också kanske hittade en pytteliten kärlek lite löpning och faktiskt har lust att springa fler lopp. Det i sig är en vinst.

Så personbästa i all ära. Skål för kärleken – kärleken till löpning!

“First, we try to run faster. Then we try to run harder. Then we learn to accept ourselves and our limitations, and last, we can appreciate the true joy and mening of running” – From The Runner’s Guide to the Meaning of Life by Amby Burfoot.

IMG_5433

love

Idag är det Memorial Day vilket betyder att E är ledig. Jag är också ledig efter fem GALNA nätter. Saker vi får se alltså. Grey’s Anatomy kan slänga sig i väggen. Mitt sjukhus’ motto är “As Real As It Gets” och mer sant är så kan det knappast bli. Real Raw Reality.

Men idag är vi lediga och efter att ha sovit alldeles för länge (jag alltså, E var uppe med tuppen som vanligt) ska vi nu iväg och träffa kära vänner.

Happy Memorial Day! ♥

När du pratar med någon och de 10 min in i konversationen frågar om du är ifrån Kalifornien. 

Jag önskar jag kunde spela in det och skicka till min engelskalärare som i sjätte klass sa att jag aldrig skulle lära mig att prata engelska eftersom jag var adopterad…

IMG_5394

Tillbaka i SF efter en härlig helg i Portland. Portland känns lite som San Francisco fast mindre och grönare. Vi återförenades med vårt gamla SF gäng (två av dom har flyttat till Seattle) och kände oss lite hela igen. Två tyskar, en norrman, en svensk, en kiwi och en kiwi/australienare som lite random mötte varandra i blåsig dag i San Francisco för ca 4 år sedan. Alla hade jobbat lite för mycket veckorna före resan och när vi väl var på plats visade det sig att ingen hade gjort någon som helst research om vad man kan hitta på i Portland. Tur att vi i alla fall hade klarat att boka ett AirBnB hus. Vi bodde lite utanför Downtown när den kända Mississippi Avenue. 6 personer, 6 fotografer och ingen lyckades ta en bild på vårt vintagehus eller på det coola området. Så är det.

IMG_5401

Eftersom vi inte riktigt visste vad vi skulle hitta på bestämde vi oss för att hoppa på en walking city tour. Blev guidade runt i stan, fick lite historia och se de viktigaste höjdpunkterna av stadskärnan.

IMG_5399

En av de få saker vi visste om Portland var att dom var kända för sin Stumpton kaffe. Så där hängde vi titt som tätt.
Där och på en del andra mysiga hipsterkaféer.

IMG_5400

Portland är också kända för alla sina mikrobryggerier så mellan kaffekopparna tog vi en öl eller två…

IMG_5373

Jag hade klarat att lura med mig nästan hela gänget på att springa en halvmaraton (den sjätte har ett skadat knä och var ursäktad). Det var också egentligen huvudanledningen till att vi åkte till Portland. Och vilket lopp alla gjorde! Två i gänget hade aldrig sprungit ett lopp förrut, fyra av oss gjorde personbästa och den femte säsongsbästa. Rutten var definitivt inte den svåraste men inte heller den enklaste jag gjort så alla bör vara nöjda med sin insats.

IMG_5402

Efter loppet käkade vi världens största brunch – som sig bör – och avslutade med Portland’s välkända Voodoo Doughnuts.

IMG_5403

IMG_5404

I sockerkoma kollapsade vi sedan i gräset i Portland’s Rose Garden, innan vi skildes åt igen.

Och det var i prinsip allt vi hann med på våran lilla weekend. Härlig helg med kära vänner. Jag och E skulle definitivt kunna tänka oss att bo i Portland mest pga grönskan, lugnet och naturen. Jag hade gärna haft ett par extra dagar för att kunna utforska mer men samtidigt var huvudfokus för resan kvalitetstid med vännerna. ♥

IMG_5142

…och möter upp med detta gäng!

Herregud vad vi ska mysa! Vi ska dricka kaffe, käka god mat, strosa runt i gatorna, provsmaka öl från microbryggerier och ta igen allt som har hänt sedan vi sist sågs alla sex tillsammans. Och så ska vi springa en halvmaraton (och fira 17 maj). Hurra!

Tips på vad  man inte får missa i Portland?
Jag har inte gjort någon research. Zero. Nix.

Jag har ju nämnt tidigare att jag jobbar med väldigt många killar. Och när jag säger väldigt många så menar jag ca 50% av nattstaben vilket är ovanligt många inom mitt yrke. Dessutom är dom flesta läkarresidents också killar. Jag är så tacksam att dessa grabbar är de som fått färga min syn på amerikanska män – för gud vad jag älskar dom (och innan några fördomar slår in så kan jag fastslå att 80% av killarna är hetro och/eller in a relationship).

Visst kan grabbarna vara så där grabbiga, speciellt när dom är många, och ibland tillsammans med några av de andra tjejerna som liksom himlar med ögonen men samtidigt gillar det. Jag är inte särskillt självhögtidlig och gör ofta narr av mig själv men alla vet att jag liksom inte orkar bullshit. Att jag inte orkar retning som kan uppfattas som elak även om dom säger att dom bara skojar. Och jag orkar inte bara skämt och yta hela tiden utan det måste vara lite allvar och djup också. Och jag är fortfarande väldigt dålig på att småprata speciellt när det gäller skvaller osv så kanske är det därför jag går lite bättre överrens med killarna än med tjejerna generellt.

Hur som helst, jag har aldrig mött killar som ALLTID ser när du klippt dig (jag måste fortfarande nämna till E varje gång jag har klippt mig) eller ger dig spontan komplimanger om allt ifrån utseende, kläder och personlighet. Komplimanger alltså. Om det är något jag gillar med amerikaner generellt – både killar och tjejer – är att dom är så himla bra på att alltid hitta någonting att ge en komplimang för. Allt ifrån håret, byxorna, leendet eller om man gör något bra. Efter att ha flyttat hit har jag också blivit så himla mycket bättre på att ge komplimanger själv. Det kostar inte så mycket, men gud vad glad man blir! Och jag har blivit så mycket bättre på att ta emot komplimanger. Att tacka och sluta analysera.

Men tillbaka till killarna. Jag älskar att dom ser dig och inte är rädd för att säga det. Att dom kan se när man har en dålig dag, att dom bryr sig, ger dig en kram och en kopp kaffe mitt på natten. Att dom alltid frågar hur man har det och alltid inkluderar en. Och att dom alltid kommer ihåg vad man pratat om tidigare, skickar dig tips och bilder relaterat till det osv. Att dom ser när du sminkat dig, bytt glasögon eller skor och att de kommer på din Pilates timme för att se vad det egentligen är jag pratar om hela tiden. Jag älskar att de frågar om relationsproblem eller vad de ska köpa till sina flickvänner/fruar i present och att dom ger dig perspektiv när du bitchar över din egen man. Och att dom köper frukost till dig när du haft en tuff natt och att framför allt dom alltid alltid alltid finns där när du har fått patienten from hell.

Så kära manliga arbetskollegor. Tack för att ni dagligen gör så att jag kan säga att jag älskar amerikanska män.
Och ja, jag vet att man inte kan dra alla över en kam och bla bla bla.

 

IMG_5321

Tänk att det bara är 3 år sedan jag skrev det här inlägget om min första Pilates timme och det här inlägget om hur jag blev förälskad i sporten. Lite visste jag då hur mycket Mint Studios, Elaine och Pilates skulle komma att betyda för mig. Idag har jag en helt annan syn på Pilates än jag hade då. I början trodde jag det bara handlade om core och stretching men idag vet jag att det mycket väl kan, och bör, vara en full-body-hardcore-workout. Jag hör fortfarande folk som refererar till Pilates som något lungt, vilket det givetvis också kan vara. Men Mint Studios är (ö)kända för sina tuffa timmar där ingen går därifrån och känner att dom haft en lite lätt workout. Vi har många kunder som tagit timmar på andra ställen och så kommer och tar våra klasser och blir helt chockade över hur tungt Pilates faktiskt kan vara – och det är det jag älskar med det och med oss (känns så fint och stort att kunna säga oss om Mint…).

Igår filmade jag mig själv göra hela den Super Advanced Mat Pilates Serien för att kunna se vad jag behöver förbättra. Nyttigt! Jag har lång väg att gå när det gäller den klassiska Pilatesformen men övar övar övar. Min weak spots är fortfarande mina hamstrings, mina hip flexors och en väldigt tight lower back. Men jag försöker stretcha varje dag samt stärka upp hjälpmuskler.

Jag har fått 4 extra ‘vanliga’ timmar (eller vuxentimmar som E kallar det) att undervisa i början av juni. Till och med en Mat Pilates timme som jag aldrig har undervisat förr (jag har bara undervisat Reformer timmar). Men det känns bra. Jag har flyt nu. Mitt självförtroende växer. I can do this!

IMG_5313b

Jag ser att mitt inlägg om EcoBalls har fått en liten boost sista dagarna så jag tänkte jag kunde komma med en uppdatering. Vi har nu använt EcoBalls (finns att beställa på tex Amazon) i över två år. Pga att vi båda tränar (och svettas) rätt mycket så tvättar vi ganska ofta (kanske 2-3 tvättar i veckan + mina scrubs) och vi har endast fyllt på våra bollar en ynka gång (och det var mest för att jag kände att vi nog borde göra det även om det kanske inte behövdes).

Vi har alltså inte köpt tvättmedel sedan 2012. Vi är så himla nöjda!

Och appropå scrubs. Jag hatar fortfarande att tvätta dom! Men som med allt annat så kommer man till en punkt då det liksom ingår i ens rutin utan att man tänker på det. Jag har 7 par scrubs just nu och i och med att jag ska jobba 6 skift per två veckor så behöver jag oftast tvätta ca två gånger i månader. Jag tvättar mina scrubs med EcoBalls. Först en omgång cold wash (med EcoBalls). Sen en omgång hot wash med bleach och EcoBalls. Till slut en omgång i torktumlarn (värmen tar död på eventuella bakterier som överlevt tvätten. Iiiiks!). Och så en omgång tomtvätt för att disinfektera tvättmaskinen. S o m u c h f u n.

Men tillbaka till the EcoBalls. Ekonomiskt. Miljövänligt. Och så mycket bättre än (amerikanskt) tvättmedel.

 

IMG_5309

I helgen har vi:

– Sprungit världens långsammaste trailrun upp ett fjäll, ned i skogen, längst en creek och upp för ett annat fjäll. Och tillbaka. 20 km totalt.

– Pratat om allt och ingenting under ovanstående världens långsammaste trailrun. Liksom bondat på nytt.

– Ätit pizza tills vi nästan dog, och toppat av det med en brownie på delning.

– Tränat yoga tillsammans, sträckt ut stela muskler och lösnat upp spänningar efter en tuff jobbvecka.

– Tränat fyra timmars Pilates (jag) och jobbat på sitt nya kontor (E).

– Ätit hemmalagad hamburgar så vi nästan dog, och toppat av det med en brownie – var.

– Myst i soffan, sett film, varit nöjd med oss själva och varandra och det vi har tillsammans.

 

Folk brukar kommentera över hur harmoniskt och enkelt vårat förhållande verkar vara. Både folk som känner oss väl och sånna som precis har mött oss. Harmoniskt, ja. Till tider. Enkelt, nja. Jag tror inga förhållanden är enkla per se. I höstas firade vi tio år tillsammans, vilket kan kännas som en evighet och livstid men också som ingenting alls. Vi har hela tiden jobbat aktivt för att ha det förhållande vi vill ha. Vi har definitivt haft våra duster och våra down-perioder. Men ja, ibland kan jag också slås av hur enkelt vårt förhållande är. Kanske speciellt när jag hör hur andra klagar på sina partners. Vi bråkar sällan över småsaker, ibland gör vi det när vi är trött och stressade, men vanligtvis inte. Vi är väldigt olika av natur, men väldigt lika ibland. Det ska mycket till för att någon av oss ska tycka det är värt att bråka över något. Ingen av oss är särskillt dumtjurig som absolut måste hålla på sina principer och efter tio år tillsammans, nio år som sambos, har vi liksom hittat våran rytm och våran väg. Ja, jag kan vara sur på att han alltid ska börja städa, ta ut soporna eller något annat precis när vi har bråttom och har en tid att passa. Eller att han är en så jäkla stor tidsoptimist generellt. Och ja, han kan klaga på att jag aldrig stänger skåpdörrarna, låter alla mina saker ligga och slänga och aldrig aldrig tar ut soporna. Men när allt kommer till kritan så är det inte det som räknas. Och när allt kommer omkring så bryr vi oss alltid om varandra och ger och tar. När han har en tuff arbetsvecka ser jag kanske till att fylla upp kylskåpet, hålla lägenheten extra ryddig osv. på samma sätt som han lagar mat och styr skeppet när jag jobbar mkt. Jag är ingen relationsexpert men mina bästa tips vore nog att helt enkelt accepera att den person du är tillsammans med är som han/hon är och du kan inte göra någonting med. Allt du kan göra är att förändra ditt synsätt och ditt sätt att tackla det. Och att alltid ge ge ge (med självintegritet naturligtvis). Inte bara kräva. Kramas, pussas, säg att ni älskar varandra. Varje dag. Minst. Och prata med varandra! (men överanalysera inte).

Vad har ni andra för bra relationstips?? ♥

IMG_5296a

Träning, liksom livet, går i vågor. Jag tror det har varit min svåraste men också viktigaste lärdom när det gäller träningslivet. Att go with the flow. Att inse att det är naturligt med högsäsong och lågsäsong, peakträning och tapering. Att träna lika mycket, samma sak, året runt, alla år är inte målet. Mina vågor går ofta i 3 månadersperioder och idag är jag mycket mer komfortable med det. 3 månaders hårdkör med high intensity träning, långa löppass och tunga styrkepass bytts ut med några månader med lugnare joggingturer, mer yoga och mer långpromenader och hiking.

Jag tror kanske att det blev mer naturligt hemma. Träningspeak på vår och höst, lugnare på sommaren och vinter. I alla fall för mig. Här borta är vädret och säsongerna nästan likadan året runt vilket gör att jag ibland glömmer bort att även livet och träningen har säsonger. Januari, februari och mars var fantastiska träningsmånader för mig. Allt fungerade, jag kände mig stark och snabb. April och maj har vara tunga månader, jag springer inte alls lika fort (eller långt) som i februari, mars, och känner mig allmänt svag och stel (vilket inte alls är sant). I många veckor slet jag med motivationen, och beat myself up för jag inte klarade att springa lika långt och fort som jag gjorde bara några veckor tidigare. Men sen insåg jag att det var ebb. Lågsäsong. Vilotid. Inte vilotid som att ligga på soffan och inte göra någonting. Men vilotid som att lugna ned. Låta det vara okej att jogga, kanske till och med promenera, lyssna på pods och byta vikterna mot yogamatten.

Jag rör på mig på något sätt varje dag. Året runt. Men jag springer inte en halvmaraton varje dag. Vissa dagar gör jag det, men andra dagar väljer jag kanske att gå en promenad till jobbet istället. Go with the flow. Lyssna på kroppen och acceptera att vissa dagar, veckor och månader måste tas i et lugnare tempo än andra. Och det är ok. Att vara konsistent med sin träning betyder alltså inte att man alltid tränar samma sak och på samma sätt utan bara att man faktiskt tränar, någonting, vad som helst.

I natt har jag surfar runt på hundadoptionssidor och nästan bestämt mig för att bli med hund. Efter semestern. Nu ska jag bara få med min man på tanken. 

Och hörni, det är fredag igen! ❤️


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.