Tre veckor idag. ❤ Våra älskade småkillar som växer så det knakar. Dem är nog fortfarande för små för att på riktigt interagera med varandra men det är så gulligt att se att dem ofta speglar varandra när dem sover och att dem vänder sig mot varandra även om dem sover separat (som i vagnen). Jag älskar också att se att dem blir så lugna när dem får ligga tillsammans. Snart har dem vuxit ur att dela babynest och det kan göra mig lite sorgsen även om det kanske är nyttigt att successivt bli självständigare och tryggare var för sig själv. Dem kommer fortsätta få dela säng om än i separata nest och förhoppningsvis kan dem känna en liten trygghet i det. 

Här hemma börjar vi komma in i en liten rutin och sakta men säkert också börja tänka på livet utanför bebisbubblan. E ska ju tillbaka till jobbet så småningom, vi bägge vill börja träna igen (jag så fort jag blir godkänd av läkaren), helgturer vi vill göra och den stora resan hem i sommar. Vi pratar mycket om barnens framtid både det praktiska men också tankar om uppfostran. Jag och E har väldigt lika värderingar vi vill föra vidare men vi märker också att vi har en del olik syn på vissa saker. Det känns som att vi lär känna varandra på nytt och på en annan nivå och dimension vilket är lite fint efter nästan 13 år tillsammans. 

Imorgon är det killarnas due date och även om vi hela tiden visste att jag inte skulle gå så länge kommer det vara ett speciellt datum. Det är också exakt ett år sedan Nelson flyttade in hos oss. Det känns fortfarande lite ofattbart att vi gått från att bara vara vi två, precis fått veta att vår andra IVF runda slutat som missed abortion till att bli med hund samt tvåbarnsföräldrar på bara ett litet år. Livet alltså. Blir kanske inte som man tänkt sig när man tänkt sig det men det blir oftast bra i alla fall. ❤

Idag blir killarna två veckor gamla och det känns som tiden går fort samtidigt som det känns som om dom varit hos oss i all evighet. Allt fortsätter att gå bra. Killarna är lugna och harmoniska större delen av tiden även om dom börjar att ha mer och mer vakenperioder. Dem visar också mer och mer sina individuella personligheter och jag älskar att upptäcka nya saker om var och en.

Vi tar det väldigt lugnt och hänger mycket hemma. Vi försöker komma ut i solen varje dag och vila när vi kan. Av och till gör vi en liten längre utflykt och logistiken går bättre och bättre. Det är inte bara bara att baxta in två nyfödda och en hund i bilen och dra. Men än så länge har det gått bra. Vi är ett bra team allesammen. ♥

Idag har vi varit på 2 veckors kontroll med killarna och bägge två hade gått upp till över sin födselsvikt vilket var målet. Oliver väger nu 3357 gr och Theodor 2982 gr och bägge två har officiellt vuxit ur storlek 44.

Vi älskar fortfarande tvillinglivet även om det ibland kan bli lite svettigt. Vi har en kille som är lite mer tålmodig än den andra vilket underlättar en del samtidigt som det där dåliga samvetet alltid finns där. Det är lättast att alltid plocka upp den som skriker högst först men då får man dåligt samvete för att den med tålamod alltid får vänta på sin tur. Och så är det det här med närhet. Vi har en kille som behöver mer närhet än den andra så det slutar ofta med att han får mysa med oss i soffan och att vi bär runt på honom mer. Och då får man dåligt samvete för att den andra ligger ensam men ska man väcka/lyfta upp denne bara för att vara “rättvis” även om han till synes ligger helt fridfullt och sover på egen hand? Är lika behandling alltid rättvisast eller ska man gå mer på individbehov? Och hur delar man sin uppmärksamhet rättvist då? Ja, alla dessa tankar som automatiskt kickar igång. Jag är säker på att dom kommer att förfölja mig resten av livet.

Nu ligger bägge killarna och sover fridfullt i sitt nest (bank i bordet) och vi ska ta ett glas rött och sjunka ned i soffan. Jag har så många mammatankar att skriva ned men det får komma lite efter som. Dagarna och veckorna går så fort och jag vet att jag kommer att glömma mycket så jag har lust att dokumentera lite här och jag hoppas ni tycker det är lite kul att hänga med. ♥

9 mars 2017 – dagen som förändrade vårt liv för alltid. ❤ Dagen började som vanligt med frukost, Nelsonmys och en dödsless Mika. Jag bestämde mig för att ta en sista photoshoot av magen och förberedde ett blogginlägg som jag hade tänkt posta på fredag morgon (men det blev hastigt postat från sjukhuset torsdag eftermiddag). Lite senare på förmiddagen hade jag hade en timme för non-stress-test (NST) vilket egentligen kändes lite onödigt i och med att vi redan hade bokat in snitt till dagen efter. Men min läkare är känd för att ta det säkra före det osäkra och jag hade inget bättre för mig så jag mötte upp och förväntade mig att allt skulle så bra ut som vanligt. Lite visste jag att jag skulle få möta mina killar redan den eftermiddagen.

På NST:n får man alltid kissa på stickan för att checka om man läker protein (vilket jag inte gjorde) och så tar dem ens blodtryck och mitt har den senaste månaden varit borderline högt men ändå acceptabelt. Efter att sjuksköterskan tagit mitt tryck den där dagen frågade han lite förskräckt hur jag mådde. Jag mår bra sa jag, förrutom att jag är stor, tung och skitless på att vara gravid. Well, you are probably going to meet your boys today fick jag som svar. What!?

Mitt blodtryck var skyhögt vilket det inte hade varit samma morgon (jag mätte blodtrycket själv hemma) och flera läkare kom in och frågade hur jag mådde. Samma svar, jag mår bra! Inga andra symtom men diagnostiserad med acute severe preeclampsia (havandeskapsförgiftning). Jag förstod ingenting för jag mådde verkligen bra. Ingen huvudvärk, inga synsbesvär, inget ont (förrutom foglossningen), inget illamående och absolut inte en tillstymmelse av svullnad i varken händer, fötter eller ansikte. Jag blev startade på blodtrycksmedicin för att ta ned trycket och sen skickad i en ambulans över från kliniken till Labor & Delivery (ca 15 min bort). Overkill med ambulans tyckte jag som ville ta en taxi eller få E att köra mig men det vara bara att fint lyda (fick ambulansräkningen härom dagen: $3232! Thank god for insurance alltså).

I ambulansen.

Väl uppe på sjukhuset blev jag snabbt inskriven och E mötte mig där. Killarna i magen mådde bra, jag mådde bra och mitt tryck hade kommit ned igen. Vi hann nästan bli rädda att jag skulle bli hemskickad igen för att vara tvungen att komma tillbaka nästa dag till vårt planerade snitt istället men ganska fort insåg vi att dem faktiskt menade allvar med att ta ut killarna idag. Dem var extremt rädda för att jag skulle bli akut dålig och jag blev startad på magnesiumdropp för att förhindra eventuella kramper. I och med att killarna i princip var fullterm rekommenderade dem att plocka ut dem redan den eftermiddagen. Let’s do it!, sa vi.

Absolut sista bilden på magen och en väldigt peppad Mika.

Sagt och gjort. Apparaten sattes igång. Vi fick skriva under tio miljoner papper. Träffa alla involverade läkar- och sjukskötersketeam. Jag hade nån tro om att vi skulle få vänta flera timmar men ca kl 12.30 ankom jag sjukhuset och lite före kl 16 blev jag rullad in på operation. Jag hade varit lite nervös inför ryggbedövelsen, inte själva sticket eller så utan för allt som ev kunde gå fel, men i och med att allt gick så fort hann jag inte riktigt bli nervös. Väl inne på operation var det så mycket som hände och så mycket folk att hälsa på att jag glömde bort allt plus att jag var så peppad på att äntligen få möta våra små och plötsligt låg jag där på bordet bortdomnad från midjan och ned. E kom in och fick sitta vid mitt huvud och sen var allt igång.

Baby A kom ut med ett kraftigt skrik och Oliver blev född kl 16.31. Dom sänkte skynket lite fort så vi fick se honom innan han blev skickad vidare till barnläkarteamet. Mina tårar rann och allt kändes helt overkligt men fantastiskt.

Sen var det dags för Baby B. Vår lilla Theodor blev född kl 16.32 och kom ut med ett lite svagare skrik än brosan men mådde bra. Vi fick se honom innan även han blev skickad vidare och sen svimmade nästan jag pga lågt blodtryck. Jag vet inte hur länge jag var halvt borta men jag vaknade upp till att vara ihopsydd och en stolt pappa som höll sina två söner.

Oliver och Theodor blev född vecka 36+6. Här i USA räknas tvillingar som fullterm from vecka 37+0 och dem blev klassificerade som 1 dag förtidigt födda/preemies vilket också innebar lite fler tester och blodprover än om dom hade blivit född en dag senare.

Vi blev först skickad till ett observationsrum där jag äntligen fick se och hålla våra killar och efter ett par timmar blev vi skickade vidare till postpartum avdelningen där vi sen bodde i tre dagar innan vi åkte hem.

Vi hade en helt fantastisk upplevelse av personalen på sjukhuset. Vi fick all hjälp vi behövde i början samtidigt som dom verkligen lät oss styra och sköta oss själva när vi ville. Det tog ett tag att inse att det faktiskt var vi som bestämde hur vi ville ha det men ganska snart kom vi in i amning, blöjbyten, swaddling osv. Våra tre dagar på sjukhuset var kanske det mysigaste jag varit med om med i princip 100% bebismys och skin-to-skin men det kändes också väldigt skönt att få komma hem och börja livet på riktigt.

Jag är fortfarande lite i chock över att dessa två killar har legat i min mage. Att dom faktiskt fått plats och att jag (och E) har skapat dem. När jag sitter och ser på dem vet jag också att det var värt väntan. Värt alla pengar vi lagt ned och alla sprutor och tabletter jag tagit. För det var just precis dessa killar som vi väntade på. Oliver och Theodor. ♥♥

 

Mitt första möte med killarna. ♥ ♥

Oliver och Theodor är nu 10 dagar gamla och vi har varit hemma på egen hand en vecka. Allt har gått så himla mycket bättre än vad vi hade förställt oss och även om vi så klart är trötta så njuter vi verkligen vår lilla familj. Vi älskar att ha tvillingar, för hur härligt är det inte att kunna ligga med varsin bebis i soffan och se film.

Här kommer lite tankar från första veckan som tvillingmamma:

– Jag kan inte för mitt liv fatta att dessa två har fått plats i min mage, än mindre att dem skapats av min kropp. Två perfekta små människor. ♥

– Det måste vara så himla mycket enklare med tvillingar än med bara en bebis. På allvar alltså. Vi lägger dem ofta tillsammans i sitt babynest och där ligger dem nöjda för att dem får närhet från varandra. Vi älskar bebismys alltså men så himla skönt att kunna lägga ned dem och veta att dem hur som helst får sin närhet och har sällskap.

Nelson vakar över småbröderna. Alltid nära och så försiktig hela tiden. ♥

– Hur mycket kiss och bajs kan en liten människa producera egentligen?!? Jag vet inte hur många blöjor vi har bytt sista veckan.

– Både jag och E är så himla mycket tryggare i vår föräldraroll redan nu än vad jag trodde vi skulle vara. Självklart är det saker vi undrar över och tänker på men vi är verkligen inte några hönsföräldrar och det är skönt att redan nu kunna känna lugnet att vi är bra nog föräldrar till våra killar. Sen tror jag säkert att oro och osäkerhet kommer med tiden.

– Att mata två små växande människor suger energi! Jag hade aldrig direkt någon stor aptit medans jag var gravid – men nu! Alltså, jag skulle kunna äta hela tiden (vilket jag också gör).

Första familjeturen.

– Tvillingar men redan så olika. Inte bara till utseende utan också tydligt olika personligheter, temprament, viljor osv. Så fascinerande och så mycket lättare att bonda med var av dem på deras sätt.

– Vilket team vi är – E och jag! Jag är stolt över oss.

Nu ska jag hoppa in i duschen innan det är dags för nästa matning.


Vänner och familj kan följa Oliver och Theodor på instagram.

En liten hälsning från bebisbubblan. Oliver och Theodor blev födda 9 mars kl 16.31 och 16.32. ❤❤ Vi hade planerat snitt den 10 mars men i och med att jag fick akuta symtom på havandeskapsförgiftning bestämde dem sig för att ta dem ut en dag tidigare (v 36+6). Allt gick hur bra som helst och både jag och killarna mår bra. Vi blev hemskickad dag 3 och har varit hemma sedan dess. Allt går förvånansvärt bra och vi myser med våra skatter i bubblan. 

Oliver: 3270 g och 51 cm. 
Theodor: 2830 g och 49 cm. 

Vi har inte bestämt hur mycket vi vill exponerar dem här i bloggen. Jag kommer självklart skriva om livet som tvillingmamma men just bilder får komma lite eftersom vad som känns rätt så småningom. Vänner och familj kan följa dem på Instagram @oliverandtheodor.

Nu: Tillbaka till bubblan! 

Första bumpbilden ♥. Vecka 16 och jag var så glad att det äntligen visades att jag var gravid men egentligen var det väl bara jag och E som såg det.

Vecka 19 och vi hade precis fått veta att vi väntade två små killar. ♥ Den här helgen började vi spåna på namn och blev eniga kanske en vecka eller två efteråt. Sedan dess har namnen varit dem två och vi får se om det känns rätt i hjärtat när killarna väl är här.

Vecka 21-24. Ingenting hände tyckte jag. Fram till vecka 24 var det i princip ingen som såg att jag var gravid även om jag kände mig suuupergravid själv.

Tredje trimester (v 28) och här kände jag mig så stor alltså. Trött, höggravid och redo att föda. Lite visste jag då att jag skulle gå nästan 10 veckor till.

Mellan veckan 24 och 32 hände det mycket. Killarna gick upp från ca 700 gram var i vecka 24 till ca 1700 gram var i vecka 30 (och 2700 gram var i vecka 34). Dem har hela tiden mätt ca 10 dagar större än vad dem borde jämfört med singelbebisar och mycket större jämfört med tvillingar så vi är spända på att se vilka klumpar som kommer ut.

Vecka 32 och photoshoot med Christina Samuelson Photography. Här kändes det som att jag skulle kunna föda när som helst. Inte bara för att magen kändes stor utan för att jag också hade en del Braxton Hicks/förvärkar. Dessa förvärkar minskade dock med tiden speciellt efter att jag slutade jobba så jag antar att det var en smart drag att sjukskriva sig även om jag var lite avig emot det i början. Jag trodde också på riktigt att magen inte kunde bli större men tji fick jag.

Vecka 33 till 36 har egentligen varit ganska så olidlig med tanke på min stackars mage. Smärtan i magmusklerna som separerar mer och mer ska vi inte prata om. Vecka 31 hittade jag mina första streckmärken/bristningar och efter det har min mage bara blivit randigare och randigare. Nu är den så förstörd och utspänd att jag nästan bara vill gråta (och ja jag vet att det absolut är värt det i slutändan och bla bla bla men just nu innan bebisarna kommer och jag är höggravid, trött, sliten och less tillåter jag mig att sörja min stackars maghud litegrann).

Vecka 37 och sista magbilden. Nu vräks snart killarna från sitt varma sköna boende. Under hela min graviditet har jag fått höra att min mage varit så liten och nätt och allt är nog relativt. Både mitt SF mått och killarna har alltid mätt stora vilket har gjort att jag aldrig egentligen varit orolig. Jag har varit glad över att jag inte haft en gigantisk mage även om det är lite omotiverande att ständigt få höra hur liten mage man har när man själv upplever den gigantisk. Mitt SF mått har hamnat på ca 44-45 cm och jag har gått upp ca 13-14 kg vilket jag vet är ingenting (min läkare ville jag skulle gå upp 25-30 kg). Allt i allt har jag haft en väldigt bra graviditet med väldigt lite problem. Jag hade extremt illamående fram till vecka 18-20 ca men efter det har jag mått bra utan speciella plågor. Lite halsbränna under mina nattevakter och extremt obekväm/otymplig nu sista veckorna. Foglossning nu sista dagarna som begränsat mig men senast i söndags (v 36+3) gick jag en 45 min promenad tillsammans med E och Nelson så jag kan verkligen inte klaga.

Bye bye belly bump.

Alla säger att jag kommer att sakna min mage så fort bebisarna är ute men vi får allt se om det. Jag kan definitivt känna mig lite sentimental över att den kommer att försvinna nu när jag vet att slutet är nära men just nu känner jag mig mest redo att få tillbaka min kropp och kunna röra mig fritt. Kanske jag kommer att sakna att vara gravid, kanske inte. Men nu alldeles jättesnart går vi in i TvillingarnaPhase 2. Ready or not, here we go! ♥♥

Amen jag vet att det är 6 mars idag men inlägget skrevs igår men sen blev jag så trött att jag glömde att posta det.

Idag, 5 mars, skulle min kära mormor fylla 100 år. Hon lämnade oss dock för 8 år sedan men minnet av henne lever kvar hos oss alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag hade ju en förhoppning om att våra killar skulle få dela födelsedag med henne men det ser inte ut att hända. Men coolt hade det varit i alla fall. Min mormor var en stark kvinna före sin tid på många sätt. Klar i knoppen helt fram till den dag hon gick bort. Hon var limmet och centrum i vår släkt och efter att hon gick bort blev ingenting sig likt. Jag saknar henne varje dag men kanske extra mycket nu när jag själv väntar tvillingar. Det är så mycket jag skulle vilja fråga henne, tex hur det var att föda tvillingar för 70 år sedan, vad hon tänkte under sin graviditet och hur hon överlevde småbarnstiden.

Här borta har vi haft en bra helg. Nelson har fått sig en ny frisyr igen, min mage växer och spricker mer och mer för varje dag och vi har gjort tappra försök att promenera ut dessa bebisarna men dem verkar inte redo att komma ut från värmen. Det enda som har hänt är att jag har fått ont i blygdbenet/foglossning och får nog inse att långpromenaderna nu får läggas på hyllan tills ungarna är ute. Men det är okej. Nästan 37 veckor gravid med tvillingar – då känns det okej att bara ligga på soffan sista dagarna. Dessutom har jag börjat läsa Big Little Lies och är helt fast (och längtar efter att se HBO serien när vi landat lite i bebisbubblan).

Hoppas ni alla haft en härlig helg.

Äntligen mars. ÄNTLIGEN bebismånad! ♥♥ Den här månaden VET vi att vi kommer få möta våra killar. Skräckblandad förtjusning. Min kropp är redo men mentalt vet jag inte riktigt vad vi gett oss in på. Jag vet ju så klart att det kommer en bebis – men TVÅ?!? Försökte prata med E men han är cool som en filbunke som alltid. Vi får se hur länge till..

Hade en mini inläggelse på sjukhuset igår igen pga borderline blodtryck. Allt annat såg dock bra ut den här gången också så blev hemskickad efter några timmars observation. Hade det varit Sverige/Norge hade dem nog aldrig reagerat (i alla fall inte lagt in mig) men i hälsoförsäkringsamerika tar dem det säkra före det osäkra kanske lite för allvarligt. Men jag tackar för uppföljningen och klagar inte. Min läkare sa att hon aldrig trodde att jag skulle gå så här långt i min graviditet, speciellt eftersom bägge killarna hela tiden mätt stora till och med jämfört med singelbabies. Vi har också äntligen fått ett datum att förhålla oss till och det känns skönt. Ett slutdatum om ingenting händer före dess. Så nu känns det lite som jag kan slappna av och faktiskt njuta lite av tiden som är kvar.

Annars så är varje dags höjdpunkt min timmes promenad med Nelson just nu. Solen har äntligen kommit tillbaka till SF och det är så härligt att strosa med min lilla björn. Det blir så klart tyngre och tyngre att ta sig runt våran lilla runda men jag känner mig så himla tacksam över att jag fortfarande kan. Och det gör så bra för kropp och själ. ♥

Alltså jag börjar ju tjata om semlor så fort den sista lussebullen är konsumerad (ca 26 december alltså) men brukar vara alldeles för lat för att baka egna. Det är liksom för mycket jobb för bara ett par semlor och dessutom brukar jag ha turen att ha kompisar som är mer baksugna än jag. Men igår när jag ändå bakade kanelbullar passade jag på att göra några semmelbullar också av samma deg. Och det blev den där perfekta degen så jag ångrade starkt att jag bara gjort halv sats men jag hade inte nog med vetemjöl hemma för en hel. Det blev norska semlor (fastelavnsboller) med sylt i istället för mandelmassa. Jag gillar egentligen bättre de svenska semlorna med mandelmassa men jag hade ingen hemma (och inget mandelmjöl att göra egen av som jag gjort de tidigare åren) och E är så klart mer förtjust i den norska varianten. Gott blev det hur som helst och jag känner mig förnöjd att äntligen ha ätit årets första semla. Fettisdag är visst på tisdag så det var ju inte allt för dålig timing.

Idag är jag trött och sur men det är fint väder ute så jag ska snart ta med mig Nelson på en långpromenad (lång och lång, snarare långsam) och se om vi kan locka ut grabbarna i magen på något sätt. Jag vet att det är bra att dem är aktiva i magen men ibland får jag panik när dem rör på sig så himla mycket och det verkligen inte finns plats. Plus att det känns som varje rörelse dem gör bokstavligen suger kraft och energi ifrån mig. Det blev visst mycket gnäll från mig så här på slutet av graviditeten. Att vara höggravid är definitivt inte min grej kan vi i alla fall fastslå.

Vecka 35+0 idag och så.himla.less. Magen bokstavligen exploderar snart, kliar som bara den pga alla bristningar och värker/spränger pga stadigt större muskelseparation. Jag vet att jag har haft supertur med min graviditet med väldigt lite problem och jämförelsevis relativt liten mage men snart 6 kg bebisvikt börjar definitivt ta ut sin tull.

Killarna mår hur som helst bra och visar inga tecken på att vilja komma ut. Baby A ligger med huvudet ned och gosar med min urinblåsa medans Baby B ligger med huvudet upp och gräver sig av och till under mina vänstra revben. Där emellan ligger dem och sparkar på varandra. Härligt!

Max tre veckor kvar dock. Det ska vi klara!

En annan som är less är den här killen. Det har varit så himla mycket regn sista månaderna och det i kombination med en höggravid matte gör att hans liv varit lite tråkigt. Mitt mål är att gå på en timmes promenad med honom de dagar jag inte har andra planer och det är himla mysigt men kanske inte så fysiskt stimulerande för honom eftersom jag inte klara att gå så fort. E försöker att ta honom på en joggingtur i veckan och sen tar vi honom till parken de dagar det inte regnar allt för mycket. Och tack och lov för daycare där han kan leka tills hans nästan inte orkar att stå längre.

Jag längtar efter att få min kropp tillbaka. Att kunna röra mig obehindrat, kunna jogga och göra yoga och Pilates igen och kunna leka med Nelson utan att dö av andfåddhet.

Men nu ska jag ta och baka kanelbullar så jag har något att tröstäta ikväll. Trevlig helg allihopa!


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.