IMG_0199-0.JPG
Norge alltså. Kärleken till detta land. Och naturen. ❤️ Jag kan inte få nog. Ibland önskar jag att vi hade flera månader ledigt så vi kunde gå på fjället mer. Men så vet jag också att vi egentligen alltid har tur med vädret (kanske vi ska ta det som en hint) och att regndagarna på västlandet är fler än vi skulle må bra av i långa loppet.

IMG_0509.JPG
Men vi har som oftast tur med vädret och det tar vi gärna vara på. En ny fjälltopp varje gång. Minst. I år blev det både en tur till Varden på Bergsøya (278 möh) och upp på Meekknoken (751 möh). Efter 10 år på Måløya är det egentligen skam att jag inte varit uppe på Bergsøyfjellet ännu (skräcken för fästingar har nog varit en orsak) men i år blev det alltså äntligen av. I tillägg blev det också två joggingturer runt ön (11km) så nu känns det som om alla grannar vet vem jag är.

IMG_0209.JPG
Meekknoken är högsta toppen på grannön Averøya. Tillsammans med svärmor och en av E’s barndomsvänner fick vi en fantastisk dag där Norge och Nordmøre visade sig från sin allra bästa sida (minus flugorna). Väl på toppen fick vi 360 graders utsikt och det är något av det bästa med att gå på fjälltoppar.

IMG_0511-0.JPG
Nu har vi sagt hejdå till mor och far, kor och hund och styrt kosan mot Sverige. Just nu sitter vi på Bergen flygplats och väntar på flyget vidare mot Sthlm och Umeå. Jag kommer att sakna Norge och min norska familj men nu längtar jag efter min mamma och pappa, efter brosan, hundarna, kusinerna och vännerna. Tio härlig dagar väntar i Svealandet. Fantastiska semestertider! ❤️

IMG_0499.JPGVi har det bra här i Norge. Några dagar i Oslo med vänner innan familjetid i Stavanger och Nordmøre. Jag älskar Norge. Och jag älskar min norska familj. ❤️
IMG_0506.JPGVeckans höjdpunkt: Es brors bröllop!! Fantastiska dagar på Fjordbris Hotell på Rennesøy lite utanför Stavanger. Kvalitetstid med familjen och ett härligt firande av deras kärlek.

Annars gör vi mest det norrmän är bäst på: Går på tur. Ett par dagar kvar här i Norge innan i styr näsan mot Sverige och familjen där. Längtar!!

IMG_0507.JPG

Världens vackraste par! ❤️

12 timmar kvar tills mitt flyg till Oslo går. Före det ska jag bara hinna sova ett par timmar, packa, städa ur lägenheten, ta manikyr/pedikyr (viktigt!) och ta mig ut till flygplatsen. Vi hörs!

(Bilder: snapshots från förra årets semester)

 

420x294xForgot-your-name-silly_thumb.jpg.pagespeed.ic.PADCedpiG7vf8RmOqbuV

USA har lärt mig mycket. Att prata engelska till exempel. Och att kunna ta emot komplimanger.

En annan sak är att jag har blivit ca tio tusen miljoner gånger bättre på att komma ihåg namn på personer som jag möter. Jag kan fortfarande inte påstå att jag är superduktig – men så otroligt mycket bättre. Jag kommer ihåg hur jag i början var så imponerad över amerikaner som kom ihåg mitt namn efter att jag bara sagt det en gång. Det får en att känna sig betydelsefull. Att dom bryr sig tillräckligt mycket för att komma ihåg mitt namn. När jag mötte nya människor så brydde jag mig inte ens att lägga namnen på minnet (förmodligen så hörde jag inte ens vad namnet var) och kanske jag kom ihåg det efter att ha mötts mer än 5 gånger. Kanske.

Men fyra år senare kommer jag på mig själv att faktiskt komma ihåg namn. Vi har många olika team av läkare och varje månad byts dessa ut. Så varje månad måste man lära sig namnen på de nya läkarna. Detta var i början extremt frustrerande för mig eftersom precis när jag kanske hade hunnit lära mig namnen så kom en ny omgång. Som Pilates instruktör är det också lite nice att faktiskt komma ihåg vad ens kunder heter. Så jag lärde mig en strategi:

1. Att alltid fråga efter vad folk heter. Duh!

2. Alltid skriva ned namnet (jag lär mig tusen gånger fortare genom att läsa än att höra).

3. Upprepa namnet i alla meningar tills det sitter (vääääldigt amerikanskt). Typ, Thanks, James. What do you think, James? Nice to meet you, James. See you tomorrow, James. Etc, etc.

4. Fråga personen i fråga något lite mer personligt för att ha något att förknippa henne/honom med. Typ, James gillar att cykla. Mark är ifrån Boston. Mary har en katt som heter Star (överkurs!).

Några andra braiga tips för komma ihåg namn?

 

Tre dagar kvar till semester.

 

img_0014Jag och min bästis från sjuksköterskeskolan. Gud vad vi kunde bråka för att vi hade olika meningar om hur skolarbeten skulle skrivas så till slut slutade vi göra dom tillsammans. Men gud vad kul vi kunde ha tillsammans. Jag hängde ofta hemma hos han i Farsta och hans mamma tog hand om när jag kände mig liten och förvirrad i stora Sthlm (en gång när jag hade influensa skickade hon hemmalagade soppa till mig).

Nu i dagarna är det precis tio år sedan jag tog sjuksköterskeexamen. Jag gick på Röda Korsets Högskola i Stockholm och det var enda skolan som jag sökte till. Jag hade läst att dom var specialiserade på internationell omvårdnad så jag bestämde att det var dit jag ville (det var jag otroligt glad över när jag flera år senare bestämde mig för att söka amerikansk sjuksköterskelegitimation och det visade sig att skolan redan hade alla kursbeskrivningar och betyg översatta till engelska).

Det året vi tog examen var det extremt svårt att få ett sjuksköterskejobb som betalade mer än  16-17 000 i månaden. Jag fick några jobberbjudanden i Sthlm på gamla praktikplatser men hade väl redan bestämt mig för att jag ville bort ifrån stan. Jag kände mig aldrig riktigt hemma där och dessutom hade jag också E i Norge (vi hade varit tillsammans i ca ett halvår då). Jag bestämde mig för att söka sommarjobb i Umeå för att sedan söka mig vidare till Norge.

Mitt första sjuksköterskejobb var på en medicinsk avdelning som var sammanslagen med en annan medicinsk avdeling. Jag kommer ihåg att vi ofta var 3 sjuksköterskor varav 2 helt nyutbildade på ca 20-25 patienter plus 2-3 undersköterskor. Jag tror att vi fick ca 2 veckors inskolning innan vi var on our own. Jag kommer ihåg att jag stod i medicinrummet och jobbade så snabbt jag kunde för att hinna dela ut alla mediciner i tid samtidigt som jag var livrädd eftersom jag knappt visste vad hälften av medicinerna var för. Jag bad till högre makter att ingen skulle fråga mig något eller att någon patient skulle bli dålig eller dö under min vakt. Jag hatade det jobbet. Jag hade aldrig tid att prata med patienterna eller familjerna. Jag hade inte tid att äta mat eller dricka vatten än mindre gå på toaletten. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle lära mig att tackla yrket, eller lära mig medicininera och labvärdena utantill. Jag kom hem till mamma och pappa och grät för att jag var så trött, så hungrig, så full av intryck, och så full av mina egna och andras känslor och rädslor.

Efter en sommar där tackade jag för mig. Jag hade fått 3-4 jobberbjudanden på sjukhuset i Tromsö med betydligt högre lön än vad Västerbottens landsting erbjöd just då. Och jag hade E i Tromsö. Jag flyttade in i hans studentrum på 10 kvm och tog jobb på neurokirurgisk avdelning. Där fick jag 10 veckor inskolning, hade max 4 patienter, lärde mig mediciner och labvärden i lugn och ro och sakta men säkert lärde jag mig att älska sjuksköterskeyrket. Jag blev tryggare i mig själv och min yrkesroll. Insåg att jag faktiskt var ganska bra på det jag gjorde. Jag kommer fortfarande ihåg en av de allra första patienter som jag var primärsjuksköterska till. Han var lika gammal som mig med en hjärntumör som till slut tog hans liv. Två månader innan hade jag fått en julkort ifrån honom där han tackade mig för att allt jag gjort och sa att han mådde bättre. Jag grät den dagen jag fick beskedet att han gått bort.

Efter ett år på neurokirurgen ville jag vidare och sökte till hjärta/kärl/thoraxkirurgen (kirurgen 3) på samma sjukhus. Där var det en helt annan miljö och tempo än på lilla neurokirurgen. Där sprang vi tills våra fötter värkde och bad till övre makter om att allt skulle gå bra. När jag tänker tillbaka till tiden på Kirurgen 3 vet jag att det är den som gav mig skinnet på näsan och självförtroendet. Våra dagar där var crazy, men vi klarade det alltid. Och det var där jag lärde mig mycket av det som la basen till mitt intresse för intensivvården.

Ett år senare var jag redo att söka till IVA-vubben. Samma som med sjuksköterskeskolan så sökte jag bara på en. Distansutbildningen på Luleå Tekniska Universitet (LTU) så jag kunde fortsätta jobba deltid i Tromsö. Jag gjorde praktik i Kiruna, Umeå och Oslo. Till Oslo fick jag komma på praktik bara om jag skrev på ett kontrakt att jag skulle fortsätta jobba där efteråt. I så fall skulle dom ge mig stipend för resten av min utbildningstid. Jag sa ja tack till allt och efter att ha pendlat Tromsö-Kiruna-Luleå-Umeå-Oslo-Århus (E bodde i Århus) i ett år landade vi till slut i Oslo.

Jag fortsatte att jobba på den kirurgiska intensivvårdsavdelningen i 3 år innan vi flyttade till San Francisco och pendlade tillbaka i ytterligare ett år och jobbade 2-4 veckor i sträck. En av dem gångerna var 22 juli 2011. Dagen då en psykopat bestämmer sig för att bomba regeringskvartalet samt skjuta 100-tals av ungdomar på Utöya. Det var den värsta veckan i mitt sjuksköterskeliv men jag är ändå tacksam över att jag var hemma och jobbade just då.

Två år senare jobbar jag på SF’s Trauma ICU när ett av Asiana Airlines flyg crashar på SFO. Tre döda och över 200 skadade. Till vårat sjukhus. Och jag kan inte sluta tänka att vi alltid jobbar som bäst när det är som sämst. Två katastrofer hanterade på fantastiska sätt. Vi är som bäst när vi måste. Det i sig är en trygghet.

Nu har jag jobbat 2.5 år på ICU här i SF och vet att jag aldrig någonsin kommer att lära mig allt. Jag är en mer ödmjuk sjuksköterska idag än vad jag var för några år sedan. När du börjar jobba när du knappt har fyllt 21 år (och ser ut som om du är 14) måste du tuffa dig, visa att du kan och vet även om du inte gör det. Idag är jag 31 och har 10 års erfarenhet bakom mig. Jag vet att jag inte behöver veta allt, att det är okej att fråga och att ingen tjänar på att jag jobbar ihjäl mig, tar på mig andras känslor och rädslor eller tar med mig jobbet hem. Som ny sjuksköterska fick jag psykiskt sammanbrott åtminstone en gång i veckan. Nu händer det bara kanske ett par gånger om året. Jag har blivit bättre på att ta hand om mig själv vilket gör mig till en bättre sjuksköterska.

Tio år. Ett decennium. Jag är tacksam för de patienter jag har mött genom mina år. Och för de anhöriga. Tack för att jag fått förtroendet att ta hand om er i den svåraste tiden i erat liv. Tack till er alla som blivit bättre, och tack till er som jag har fått hålla i handen när ni lämnat detta liv. Jag är tacksam för de handledare jag haft som lärt mig allt jag kan och för de jag varit handledare för själv som pushat mig till att bli en bättre sjuksköterska och person. Tack arbetskollegor som skrattat tillsammans med mig så där hysteriskt över bisarra situationer, som fångat upp mig när jag krashat, som gråtit med mig, som alltid funnits där och som gjort mig till den jag är idag.

Tio år. Ett decennium. En bråkdel av ett liv. Förhoppningsvis. En fantastiskt bråkdel. 

Tack. 

I helgen undervisade jag min första Mat Pilates timme. Det jag inte hade reflekterat över var att när man undervisar mattpilates kör man programmet samtidigt med gruppen (kanske inte hela tiden men till stor del). När jag undervisar grupptimmar på reformern stå jag nämligen bara bredvid och pratar dom igenom timmen. 

Insikt nr 1:
Gud vilken elak och sträng tränare jag är. Programmet var skittungt! Om jag hade varit min egen kund hade jag klagat! 

Insikt nr 2:
Det är betydligt svårare att undervisa när man samtidigt måste träna själv. Jag kämpade med att inte svettas ihjäl eller få andnöd. Det verkar lite oproffsigt om man knappt klarar av att göra övningarna själv. 

Insikt nr 3:
Det är definitivt dags att ta tag i min egen träning igen (mkt jobb och undervisning har resulterat i slarvig träning för mig själv). Vaknade dagen efter med träningsvärk! Nästan skrattretande. 

Men: 5 dagar kvar till semester! Vad säger ni om det?

IMG_5469

Vår helg:

– Några för många öl med en kär vän på fredagen vilket resulterade i en lång sovmorgon på lördagen.

– Världens längsta, största och godaste hemmalagade frukost. Vi gick all in och jag önskar jag hade en bild.

– Strandhäng på Stinson Beach. Frisbee, glass och barfota fötter i sanden.

– Pizza i Point Reyes. Gudomligt god.

– Världens godaste frukost version 2.

– 19 km trail run i East Bay. Vi har hittat ett nytt favvoställe med den perfekta blandingen mellan backar, skog, toppar, sjö och öppna fält med utsikt.

– Kollaps i soffan.

God natt.


I USA kramas inte sjuksköterskor och läkare. I alla fall inte residents och sjuksköterskor och i alla fall inte på jobbet för det kan uppfattas som något sexuellt (det är annars om man råkar träffas ute på en bar eller så). Minsta lilla kan uppfattas som något sexuellt i USA – speciellt om det sker mellan hierakiskikten – och det är man livrädd för. Sexual harassment är en reell skräck. När läkarna har kommit lite högre upp i graderna och blivit attendings kan det hända att dom slappnar av lite. Att dom känner sig lite tryggare och mindre intimidated av sjuksköterske-läkar-relationen (den professionella relationen alltså, inget annat!). Antingen det, eller så blir dom bara arroganta. 

Hur som helst. I USA kramar alltså inte läkare sjuksköterskor. Förutom mig då, för jag är uppenbarligen en väldigt krambar person. Det var en av mina (sjuksköterske)kollegor som gjorde mig uppmärksam på det häromdagen. Hur ovanligt det egentligen är alltså (för naiv som jag är har jag aldrig tänkt på det). Men läkare – inte alla så klart, men en del – har en tendens att spontant krama mig när dom ser mig. Både på och utanför sjukhuset. Och jag gillar det. Att kramas har alltid varit mitt sätt att sägs hej och hejdå på. I alla fall om du har träffats tidigare, pratas vid i telefon, mail eller liknande före eller helt enkelt bara spenderat mer än ett par minuter tillsammans. Ta i handen känns liksom lite för stelt och töntigt. Och puss på kinden lite väl europeiskt. När jag flyttade hit insåg jag ju dock fort att det kanske inte var helt acceptabelt att krama vem som helst i början och jag övergick fort till det lite mer distanserad amerikanska how are you?

Men uppenbarligen utstrålar jag att det är okej att krama mig. Och det känns fint. Det är så jag vill att det ska vara. Kanske speciellt mellan mig och läkarna. Vi ska vara vänner, buddies och kollegor på samma nivå. Vi ska kunna kramas för att vi är glada att se varandra utan att det för den skull behöver leda till en date. Jag jobbar bättre med folk som jag kan krama. Och jag litar mer på folk som har självförtroende och integritet nog till att våga ge och ta emot kramar.

Så kramas mer! Det behöver inte vara en intim kram, men lite kroppskontakt mår alla bra av.

Och så var det med det. Nu ska jag sova lite innan jag tar långhelg. Äntligen.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.