Alltså jag börjar ju tjata om semlor så fort den sista lussebullen är konsumerad (ca 26 december alltså) men brukar vara alldeles för lat för att baka egna. Det är liksom för mycket jobb för bara ett par semlor och dessutom brukar jag ha turen att ha kompisar som är mer baksugna än jag. Men igår när jag ändå bakade kanelbullar passade jag på att göra några semmelbullar också av samma deg. Och det blev den där perfekta degen så jag ångrade starkt att jag bara gjort halv sats men jag hade inte nog med vetemjöl hemma för en hel. Det blev norska semlor (fastelavnsboller) med sylt i istället för mandelmassa. Jag gillar egentligen bättre de svenska semlorna med mandelmassa men jag hade ingen hemma (och inget mandelmjöl att göra egen av som jag gjort de tidigare åren) och E är så klart mer förtjust i den norska varianten. Gott blev det hur som helst och jag känner mig förnöjd att äntligen ha ätit årets första semla. Fettisdag är visst på tisdag så det var ju inte allt för dålig timing.

Idag är jag trött och sur men det är fint väder ute så jag ska snart ta med mig Nelson på en långpromenad (lång och lång, snarare långsam) och se om vi kan locka ut grabbarna i magen på något sätt. Jag vet att det är bra att dem är aktiva i magen men ibland får jag panik när dem rör på sig så himla mycket och det verkligen inte finns plats. Plus att det känns som varje rörelse dem gör bokstavligen suger kraft och energi ifrån mig. Det blev visst mycket gnäll från mig så här på slutet av graviditeten. Att vara höggravid är definitivt inte min grej kan vi i alla fall fastslå.

Vecka 35+0 idag och så.himla.less. Magen bokstavligen exploderar snart, kliar som bara den pga alla bristningar och värker/spränger pga stadigt större muskelseparation. Jag vet att jag har haft supertur med min graviditet med väldigt lite problem och jämförelsevis relativt liten mage men snart 6 kg bebisvikt börjar definitivt ta ut sin tull.

Killarna mår hur som helst bra och visar inga tecken på att vilja komma ut. Baby A ligger med huvudet ned och gosar med min urinblåsa medans Baby B ligger med huvudet upp och gräver sig av och till under mina vänstra revben. Där emellan ligger dem och sparkar på varandra. Härligt!

Max tre veckor kvar dock. Det ska vi klara!

En annan som är less är den här killen. Det har varit så himla mycket regn sista månaderna och det i kombination med en höggravid matte gör att hans liv varit lite tråkigt. Mitt mål är att gå på en timmes promenad med honom de dagar jag inte har andra planer och det är himla mysigt men kanske inte så fysiskt stimulerande för honom eftersom jag inte klara att gå så fort. E försöker att ta honom på en joggingtur i veckan och sen tar vi honom till parken de dagar det inte regnar allt för mycket. Och tack och lov för daycare där han kan leka tills hans nästan inte orkar att stå längre.

Jag längtar efter att få min kropp tillbaka. Att kunna röra mig obehindrat, kunna jogga och göra yoga och Pilates igen och kunna leka med Nelson utan att dö av andfåddhet.

Men nu ska jag ta och baka kanelbullar så jag har något att tröstäta ikväll. Trevlig helg allihopa!

Vi har köpt ett nytt kylskåp/frys. Alltså ett i tillägg till det vi har. Kanske låter lite väl extremt och amerikanskt men vårt kylskåp/frys som vi hade är verkligen litet. Vi försöker att bara handla en gång i veckan men det kylskåp vi hade fick knappt plats med det vi behövde för en liten vecka och det var så himla frustrerande. Nu när vi dessutom får barn som i alla fall så småningom kommer att behöva mat (och kanske förvaring av bröstmjölk och/eller ersättning) kände vi at det var lika bra att köpa ett till skåp (det vi har är integrerat i köket så vi kunde inte bara byta ut det).

Det betyder också att jag får plats att meal prep:a lite nu innan bebisarna är här. Så de dagar jag känt att jag har haft lite extra tid och energi har jag passat på att slänga ihop lite olika maträtter att frysa ned till senare. Som ovanstående tekakor till exempel.

Eller denna vegetariska lasagne. Jag har ju inte extremt mycket överskottsenergi och att stå och laga mat en längre tid är uteslutet pga min rygg (plus att jag blir så andfådd) så därför har jag försökt tänka ut maträtter som inte kräver alltför mycket prep. Att följa recept har jag inte heller hjärna och tålamod till just nu så det har blivit slänga-ihop-vad-jag-kommer-på-maträtter. Till denna lasagne varvade jag plattor med bechamelsås och en röra av vegetarisk färs, gul lök och rivna morötter. Hemmalagad sås och röra men färdigriven ost och fabrikat veg.färs. Så får det bli. 2 måltider – check!

Jag har också fryst ned dessa pajerna. Hemmagjord grov pajdeg är busenkelt att göra (smör, rågmjöl, vetemjöl och vatten) och godare än de färdiggjorda tycker jag. Eftersom min fantasi tog slut blev det någon sorts tripp-trapp-trull-pajer. Dvs en med bara broccoli (och gul lök). En med broccoli och svamp och en med broccoli, svamp och kyckling (och lite röd lök). Tog prästost i broccolipajen, mozarellaost i svamppajen och monterey jack cheese i kycklingpajen. Sen gjorde jag en enda stor äggstanning, fyllde pajerna och vips in i ugnen. Tre måltider – check!

Det här är typ pizzabollar. Eller pizzapiroger. Köpt färdiglagad pizzadeg. Fyllda med en svamp-, morot och green chard (mangold?) röra. Hallulja för färdigskivad svamp alltså btw. 1-2 måltider – check!

Nästa på listan står en blomkål- och broccolisoppa (är det gott att frysa ned sån soppa förresten? kanske lika lätt att slänga ihop där och då), en potatis och laxgratäng, en torsk och pastalåda samt kanelbullar. Om jag orkar alltså. Sa jag att jag var redo för dessa killar att komma ut? 🙂

Helgen har varit en trött sådan pga lite sömn. Fram till denna vecka har jag faktiskt sovit förvånansvärt bra men sista nätterna har det varit svårt att hitta någon bekväm position pga magen och ryggen. Som tur var kan jag ta det lugnt om dagarna, vagga runt, laga mat, kanske ha en liten kompisdejt annars ligga på soffan och läsa böcker och se på serier.

Veckans mål är annars att installer bilbarnstolarna samt att packa den där sjukhusväskan alla pratar om. Jag har en mani-pedi inbokad imorgon och massage på onsdag vilket känns otroligt lyxigt. Jag ska helst inte föda på onsdag för då ska E till Portland och hålla en föreläsning på en konferens (han avbokar så klart om det händer något) men enligt pappa ska jag föda på fredag. Håller tummarna för det pappa! 😉

Nu ska det gosas med Nelson i soffan – våran lilla (stora) fluffboll som igår stjal nappen direkt från en 2 årings mun. En preview på vårat kommande liv…

Då har vi nått vecka 34 (34+1 idag) vilket var mitt sista personliga mål i denna graviditet. Läkarna har gett mig klartecken att föda om och när killarna bestämmer sig för att komma – dvs dem kommer inte göra någonting för att stoppa en födsel även om dem önskar att dem ska stanna till vecka 36-38. Jag känner mig sprickfärdig och på bilderna kan ni ana lite av alla streckmärken/bristningar jag fått sista veckorna. Ultraljud igår visade två stora killar som väger ca 2700 gr och 2550 gr vardera vilket betyder att dem gått upp 1 kg var de sista 4 veckorna. Inte konstigt att min stackars hud inte riktigt hänger med. Men det betyder också att dem förhoppningsvis kommer att klara sig utan ett längre sjukhusuppehåll efter sin födsel vilket känns som en stor seger. Max 4 veckor kvar nu och jag känner mig så redo att hälsa på dessa små liv.

Efter ultraljudet igår gick jag vidare till veckans non-stress test vilket var helt normalt men mitt blodtryck visade sig vara lite högt så jag blev inlagd på sjukhuset för vidare observation och blodprover. Blodtrycket gick ned av sig själv och alla blod- och urinprov var negativa/inom normalvärden så efter en 2 timmars inläggelse blev jag utskriven igen. Läkaren sa att hon var imponerad över att det här var mitt första sjukhusbesök (förrutom alla rutincheckar alltså) under hela min tvillinggraviditet (och att allt såg så normalt ut) och skickade hem mig med orden att nästa gång vi ses är det förhoppningsvis dags för förlossning. Fingers crossed…

Idag ska det vilas på soffan för jag är trött. E är ute på springtur med Nelson just nu och har andra planer resten av dagen så förhoppningsvis blir det jag och en trött liten valp (är han fortfarande valp?) framför en film eller några serier. Min rygg har krånglat lite sista veckan och gillar inte att sitta/stå upp längre så det blir mycket soffläge just nu.

Hoppas ni alla har en härlig helg. ♥

Hipp Hurra for alle norske mødrer idag! ♥ Mina norska vänninner, min svägerska och min svärmor är alla starka mammor som förtjänar ros och kärlek varje dag – men idag är en utmärkt dag att fira dem lite extra. Och tänk, om bara en liten månad är vi en familj på fem (inklusive Nelson alltså) och jag blir mamma till två små amerikansk-norsk-svenska monster – vilket måste betyda att jag kan fira alla tre länders mors dagar, eller hur? 🙂

En del har undrat hur vi ska göra med barnens medborgarskap. Killarna blir automatiskt amerikanska medborgare i och med att dem blir födda här. Om vi har förstått det rätt blir dem också automatiskt svenska och norska medborgare i och med att jag är svensk och E är norsk. Någon gång måste vi nog välja om dem ska bli norska eller svenska i och med att dem inte kan ha tre medborgarskap (tror jag) och planen just nu är förmodligen att dem ska bli norsk-amerikaner, om inte jag plötsligt ändrar mig dvs. Lite beror också på om och när vi flyttar härifrån och till vilket land vi flyttar.

 

Igår kom äntligen alla delar till vagnen och jag blev så ivrig att jag byggde ihop den helt själv (vilket resulterade i soffläge med ond rygg resten av kvällen men helt klart värt det). Som vi (läs: jag) har velat fram och tillbaka om vilken vagn vi skulle köpa.

Jag hade några kriterier:
1) side-by-side
2) möjlighet att ha liggdel
3) möjlighet att ha parent-facing sittdel
4) så smidig som möjligt

Dem allra flesta syskon/tvillingvagnar här i USA är s.k tandem vagnar där ena barnet sitter framför det andra. Detta är säkert jättepraktiskt i och med vagnen blir lite smalare men något som gick helt bort för mig. Jag har lust att kunna se båda barnen lika mycket hela tiden. Liggdel är verkligen inte vanligt här borta utan det känns som att om man ser någon gå runt med en liggdel på vagnen så är det garanterat en europé. De allra flesta kör med bilstol när dem är som allra minst och sen går dem över till den vanliga sittdelen som kan justeras till en mer liggande position. Men för mig/oss kändes det viktigt att ha liggdelar eftersom vi förhoppningsvis kommer att gå på en del promenader när barnen är små. Parent-facing är inte en stor grej här i USA. Det var svårt att hitta dubbelvagnar där bägge barnen, om ens ett kunde sitta bakåtvänt.

Efter mycket research var vi till slut nede på två val: Bugaboo Donkey (som verkar vara den absolut populäraste vagnen både här i USA om man har samma kriterier som mig och hemma i Sverige) och Mountain Buggy Duet. Efter mycket velade och vägande fram och tillbaka landade vi till slut på Mountain Buggy Duet:en.

Varför?
1 – priset – Bugaboo:en skulle gå på dryga $2000 medans Mountain Buggy:n hamnade på ca $1200. Med tvillingar som första barn kändes det som vi hade nog med utgifter så priset fick faktiskt väga tungt.
2 – bredden – Bugaboo:en är 74 cm, 96cm med två car seats. Mountain Buggy:n är 63 cm, 81 cm med två car seats. Vi bor inne i stan, i en lägenhet med smala dörrar och kommer att gå en del i trånga gator. Size matters!
3 – Mountain Buggy:n är något mer all-terrain anpassad och kan hänga med på både lättare joggingturer och hiker på lite bredare trails.
4 – Bugaboo:en känns lite hypad och då blir jag lite anti. Jag helt säkert på att det är en helt fantastisk vagn men när det blir för mycket “kändisvagn” och glamour blir det för mycket för mig. Mountain Buggy:n känns lite mer down to earth och lite mer oss. Sen får vi se hur vi känner efter att ha använt den ett tag.

Så nu är det här. Ihopbyggd och så fin! Vi inser att vi kanske inte kommer att kunna använda vagnen tills barnen är 3 år pga storleken men förhoppningsvis första 1-2 åren. Efter det kommer jag säkert vilja köpa ny vagn hur som helst. BOB joggingvagn är jättepopulär här. Annars är jag sugen på en Bumbleride. Mer utvärdering kommer så småningom.

Nelson är i alla fall peppad på en gåtur med vagnen.

Nu över till något annat. Jag har helt sedan KUB ultraljudet vecka 13 då vi fick veta att allt såg anatomiskt bra ut med bägge bebisarna inte varit särskilt orolig. Jag började känna dem relativt tidigt och känner bägge två hela tiden varje dag så jag har liksom inte haft anledning att oroa mig. Men nu när vi börjar komma i ordning och faktiskt ha det allra mesta inför första tiden med dem små fick jag plötsligt en släng av ångest. En tanke om att här ordnar vi, tvättar kläder, bygger och klipper bort etiketter osv men tänk, TÄNK om något händer och vi inte alls får några barn. Kan man lämna tillbaka saker då? Eller måste man sälja dem? Tänk om vi jinxar allt nu och känner oss trygga men så händer något med ett eller bägge barnen. Vad ska vi göra med alla saker då? Ja, ni förstår ju att mina hjärna gått på högvarv. Allt har alltid sett bra ut med killarna under alla de checkar vi har haft och vi har från så tidigt varit så lugna och chilla och inte ens tänkt i banorna om att det inte kommer att gå så bra. Dessa tankar är säkert helt normala men något nytt hos mig som också slog mig så plötsligt och hårt. Jag lugnades lite idag när jag var inne på läkarcheck och non-stress-test (NST) där båda killarnas hjärtan slog starka och precis som dem ska. En gång i veckan ska jag in på NST fram till födsel vilket också betyder ultraljud en gång i veckan. Så uppföljning får jag i alla fall nog av.

Annars har jag varit uppe på jobbet och hälsat på. Rastlös är bara mitt förnamn även om alla säger åt mig att vila och ta det lugnt. Lättare sagt än gjort! Men nu ska jag faktiskt lägga mig på soffan och vila. Så nog babblat för idag.

Kram på er!

Skötbordet på plats och i ordning. ♥

Här kommer era gissningar när killarna tittar ut:

15 februari – Tove

21 februari – Alex

22 februari – Åsa

24 februari – Pappa

25 februari – Christina

28 februari – Annika

1 mars – Erika + Miriam

2 mars – Cecilie

3 mars – Amy + Cecile B

4 mars – Joanna

5 mars – Mamma + Sarah

7 mars – Ann

10 mars – Pernilla + Mia

11 mars – Maria

Vad gissar vi själva då? Jag pendlar som sagt mellan att tro att dom kommer typ nästa vecka till att tro att dom kommer att stanna inne helt fram till ingångsättning. Jag har ett önskedatum som är 5 mars vilket är min mormors 100 års dag men har bestämt mig för att gissa på 15 mars. E gissar 7 mars som också är hans pappas födelsedag. 21 februari är dessutom min mammas och mosters födelsedag så killarna minglar allt bland fina personer. ♥

Fortsätt gissa om ni vill så uppdaterar jag listan så småningom!

 

I helgen har vi verkligen haft en liten fixarhelg vilket har varit skönt för mitt stackars psyke som blir helt galet av kaoset vi lever i i kombination med att inte klara/orka ordna själv. Det är fortfarande kaotiskt men sakta men säkert börjar vi se att ett familjehem börjar växa fram. Hur sjukt är inte det egentligen? 12 år har vi bott tillsammans och  gått från ett 8kvm studentrum till diverse studentlägenheter till lite mer vuxenlägenheter till lite mer fancy lägenheter till idag visserligen fortfarande bo i en pyttelägenhet men nu anpassat för en liten familj. Vi har ordnat vårat sovrum som visserligen inte alls hastar men som samtidigt kändes som det viktigste att få i ordning innan bebisarna är här eftersom vi antar att vi kommer att vilja ha dem där inne hos oss i alla fall första tiden.

Och som vi har funderat på hur vi ska få plats. Vårt sovrum är ännu mindre än barnrummet och har tidigare bara bestått av våran queen size bed och två nattbord. Vi har pratat fram och tillbaka om vi ska ha bebisarna inne hos oss eller inte i och med att barnrummet bokstavligen ligger 10 meter bort max men vi känner nog båda att det nog kommer att vara skönt i alla fall i början att ha dem nära på natten speciellt med tanke på att det är två små som förmodligen kommer att vilja äta hela tiden.

Så efter att ha mätt och mätt igen. Byggt spjälsäng och byggt en twin pack’n’play som vi fick från mina arbetskamrater kom vi till slut fram till att denna lösning nog var den bästa. Så nu sover jag brevid en tom spjälsäng och det känns faktiskt lite mysigt. Tanken är killarna får dela säng så länge dem vill men att vi också ska kunna dela på dem om den ena håller den andra vaken. Så småningom får spjälsängen som nu står inne i vårt sovrum flytta ut till den som står i barnrummet. Dem fina babynest:en har Klara CollinsEtsy (en svensk tjej som bor i Chicago) gjort. ♥

Avslutningsvis vill jag bara säga tack! för de kommentarer jag fått på förra inlägget. Samtidigt känner jag att jag vill skriva ett litet förtydligande eftersom jag har fått en del kommentarer och mail angående sorgen om att få tvillingar och jag vill bara säga följande:

– Jag är självklart super tacksam för att jag överhuvudtaget kan få barn. Tror mig, jag känner också till sorgen över att tänka att man kanske aldrig kommer att få biologiska barn. Att alla andra blir gravida men aldrig en själv. Fruktansvärt och otroligt jobbigt.

– Jag är också super tacksam för att faktiskt få två barn. Att inte bara få ett utan två barn är ett fantastiskt privilegium. Från att tro och tänka att vi nog aldrig kommer att få barn till att vänta tvillingar är en helt magisk känsla och jag skulle aldrig byta bort denna tvillinggraviditet mot en singelgraviditet. Båda våra killar i magen är ju redan en sån självklar del i vårat liv.

Jag säger inte att det är frid och fröjd och halleluja att “bara” få ett barn. Jag vet inte ännu hur det är att bli mamma för första gången men jag förstår självklart att få barn, oavsett hur många, är omväldigande och inte alltid är lätt.

MEN min sorg är min sorg och är helt orelaterad till ovanstående eller förnuftet. Det inte heller en sorg som finns där hela tiden eller något som tynger mig speciellt. Det är en känsla som jag ibland tillåter mig att reflektera över samtidigt som jag längtar och glädjer mig över de två små liv jag har i magen.

Så så var det med det. Vårt sovrum är alltså färdigt, barnrummet faktiskt någorlunda färdigt förrutom en del saker som måste flyttas ut till vårt förråd. E’s lilla kontorshörna ska säljas och flyttas ut eftersom han nu har kontor på 2 min gångväg hemifrån och vi kan behöva dem få kvadratmeter vi har. Idag kom ett nytt kylskåp/frys som så småningom ska fyllas med mat (det kylskåp/frys vi har är alldeles för litet) och imorgon kommer förhoppningsvis vagnen. Och då mina vänner, då tror jag vi kan börja slappna av och bara vänta på att dessa killar ska vilja komma ut. Jag pendlar mellan att tro att dom kommer nästa vecka till att tro att dom kommer att stanna där inne helt fram till igångsättning. Imorgon ska jag sammanställa era gissningar men nu ska jag vila på soffan (igen).

Happy Monday kära bloggläsare. Gör något bra utav denna vecka! ♥

Magprogression vecka 24-32.

Idag går jag alltså in i vecka 32+0. Jag kommer ihåg att jag tyckte jag var så stor vecka 24 och det var också runt den tiden mina arbetskollegor också började kommentera att “omg you are really pregnant!!”. Men nu kan jag ju se att den magen var ju ingenting mot för idag. Och om 4 veckor kommer jag säkert att tänka att den magen jag har idag är blaha. Det som känns lite skönt att se på bilderna är att jag har flyttat tyngden över höfterna, alltså att jag har minskat min ryggsvank vilket inte är något jag medvetet tänkt på men säkert justerat automatiskt för att rädda min stackars rygg som känns som det ska gå av vissa dagar (idag till exempel).

Killarna bökar runt som vanligt och håller mig vaken om natten. Det känns bokstavligen som att magen min ska explodera och jag hittade som sagt mina första streckmärken på magen häromdagen och jag är säker på att det bara går utför nu för i alla appar står det att bebisarna växer helt extremt dessa sista veckor (ca 200gr var varje vecka). Jag har gått upp 10 kg till nu och det mesta sitter nog på magen så det är inte konstigt om huden inte riktigt hänger med. Men det får gå.

Annars så känns det lite jobbigt psykiskt att vara ledig och ha så lite energi eftersom det är så mycket jag skulle vilja göra men inte riktigt har orken till. Bloggen, böcker, podcasts och Amazon-shopping är ungefär vad jag fördriver dagarna med. Men det får gå det också.

Men nu ska jag skriva om något som jag inte har pratat så mycket om förrutom med mamma. Ibland kan jag känna en obeskrivelig sorg över att jag inte kommer att få mitt första barn utan mina första barn. Det är en sorg som är svår att beskriva och som också blandas med en del skuldskänslor kanske speciellt efter år av ofrivillig barnlöshet. Jag är oerhört tacksam över att få privilegiet att få bli tvillingmamma och få uppleva något som många andra inte får. Men vissa dagar kan jag känna mig ledsen över att jag kanske inte kommer att få den där värdefulla tiden med min förstfödda. Jag tror alla har någon sort föreställning hur det ska bli att få sitt första barn – gos, barnvagnspromenader, bonding osv. Självklart kommer vi att få det med våra killar också men det känns som att allt också kommer att präglas av ett lättare kaos. Vilket är helt okej. Men det kan göra mig ledsen ibland när jag pratar med andra tvillingföräldrar som säger att dem inte kommer ihåg någonting av barnens första två år eller säger att det bara handlar om överlevnad första året. Och när kompisar och bekanta pratar om sin mysiga första tid med en bebis och jag försöker att relatera men med två. Jag är helt säker på att vi kommer att gå igenom en helt fantastisk resa tillsammans med våra killar men ibland tillåter jag mig att få känna den där sorgen över att inte få ett barn men två.

Nu ska jag göra dagens träningsökt – dvs vika lite tvätt + en långsam promenad med Nelson – innan jag övergår till soffläge och internetshopping igen.

Önskar er alla en härlig helg – och glöm inte att gissa på killarnas ankomstdatum –> här.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.