Orelaterad bild men 12 juli kommer för alltid vara en minnesdag med blandade känslor. Tre år sedan vår kära vän Erik lämnade oss. Och ett år sedan Oliver & Theo flyttade in i min mage. 🖤

Killarna har hunnit fylla 4 månader och det händer så mycket nu att vi inte riktigt hänger med. Oliver vänder sig från rygg till mage och det är i princip det enda han vill göra från morgon till kväll. Theo som egentligen inte har visat något intresse i att vända på sig gjorde det plötsligt här om dagen utan till synes någon träning alls. Så typiskt han alltså. Dom växer så det knakar och hoppade från stl 56 till 68/74 på bara några få veckor. Jag blir alldeles svettig av bara tanken på hur snabbt dom växer. Snart springer dem runt. Bägge två är hungriga killar och har börjat äta mer och oftare. Det gör oss också svettiga så för ett par dagar sedan började vi lite smått med gröt och smaksportioner. Förhoppningsvis blir dom lite mättare så småningom och kanske kan sova lite länge än ett par timmar i sträck. 

Annars så är det två små killar som förmodligen går igenom den där 4 månaders sleep regression och kanske också håller på att få tänder så vi kan väl bara säga att vi är lite trötta just nu. Men det går bra. Andas in. Andas ut. 


Att vakna till den här vyen varje morgon är helt ok. Vi har det bra här. Det är verkligen en lyx att ha en sån här plats att komma till. E har åkt på jobbresa men jag och killarna hänger kvar på ön och tar det lugnt. Andas frisk luft, går på barnvagnspromenader och hänger med alla som vill hälsa på småkillarna. Igår fick dom träffa sin gammelfarmor/oldemor (eller blir det kanske gammelmormor när det er Es mormor?) för första gången och det var riktigt fint. Tänk att få uppleva barnbarns barn. ❤️


Nelson är i paradiset och älskar att få springa lös hela dagarna även om han är lite rädd för korna. Här är det alltid någon som har tid och lust att leka med honom och när ingen har lust kan han alltid bita Onkel Hero i öronen. Vi var lite osäkra på om vi verkligen tagit rätt beslut om att ta med honom över halva jordklotet men efter att ha sett honom skutta runt här hela dagen lång är vi inte längre i tvil utan pratar snarare om att göra det fler gånger. Det värmer husse- och mattehjärtat att se honom så glad varje dag (och så trött varje kväll). 

Killarna verkar ha vänt dygnet ok nu då dom är pigga på morgonen/dagen och trötta på kvällen/natten. Jag är trött mest hela tiden men inte värre än vanligt. Att få lite avlastning nu och då hjälper mycket även om killarna fortfarande vaknar och vill ha mat en eller två gånger om natten. Det känns som att vår omgivning stressar mer med att dem ska sova genom natten än vad vi gör. Självklart hade det varit skönt och tids nog sker det får vi hoppas. Men just nu så tar vi det med ro är tacksamma för att dem faktiskt bara vaknar, äter och somnar på en gång igen utan vyss eller tröst. Det hade kunnat vara värre helt enkelt. Och jag tror att det är det som fortfarande präglar min och Es inställning. Vi hade helt enkelt förberett oss på något mycket värre (typ två kolikbarn) så vårt tvillingliv just nu känns som en lek. Men som många gärna påminner oss om, vi får det nog hett om öronen tids nog. Så vi njuter just nu när vårt största problem är att inte få ett övertrött barn. 

Vi har det bra här helt enkelt. 

3 flygningar och 30 timmar senare har vi äntligen kommit fram till Norge och landat hos Es föräldrar. Resan har gått hur bra som helst med extremt snälla barn som sov mest hela tiden och en hund som imponerar oss mer än någonsin. Vi var oroliga över hur Nelson skulle klara resan men han bevisar än en gång att han är världens mest chill hund.


Nu tar vi det lugnt och försöker komma ikapp på sömnkontot så gott det går. Nelson har fått sig en hundkompis som han leker med mest hela dagen och småkillarna verkar tack och lov inte vara alltför påverkade av jetlagen (bank i bordet). Just nu sover hela familjen och jag borde också försöka sova mer men passar istället på att ta en lugn morgon på egen hand innan hela huset vaknar upp. Njuter tystnade och vackra Nordmøre som just nu bjuder på strålande väder. Tacksam för att ha en sådan här plats att komma till. ❤️


Happy Amerikansk Father’s Day till min kära E. ❤️ Mannen som får vårt liv att gå runt på alla sätt och vis just nu. Han som gick från att i princip aldrig ha hängt med bebisar eller barn till att vara super dad till våra två. Jag har varit tillsammans med E i snart 13 år men måste erkänna att han överraskat mig på så många sätt och vis när det kommer till hans roll som pappa. Från första stund (bokstavligt talat eftersom jag knappt kunde röra mig första dygnet) har han hoppat in, tagit ansvar och varit pappa på riktigt. Han byter blöjor like a pro, dubbelmatar, ordnar och ställer. Han checkar kontinuerligt om killarna är för varma eller kalla, packar diaper bags, beställer blöjor och wipes på löpande band och ligger på golvet och pratar och leker i oändlighet. Jag tror faktumet att vi fick två små på en gång har gjort att han varit tvungen att vara med mer redan från början. Det har också tvingat mig att släppa taget, släppa in och lita på att han kan lika mycket (eller lite) som jag – vi är trots allt nya föräldrar bägge två. Samtidigt har vi hela vägen varit ett team och känt oss starka och trygga i oss två som föräldrar till våra små. Det är det som räknas. 


För mig är det viktigt att E ska kunna ta hand om barnen lika väl som jag. Och det kan han verkligen. Kanske han inte gör det på samma sätt som jag men vad säger att mitt sätt är det bästa? Jag har min relation till killarna och mitt sätt att interagera och hantera dem medans E har skapat sin egen relation och sitt eget sätt – och det är så det ska vara. Jag älskar att han inte behöver fråga mig om när och vad dem ska äta, när dem ska sova och vad han behöver för att ta hand om dem. Han ber mig aldrig att ta den som skriker utan tacklar det själv och löser problemen på egen hand. Han har stenkoll och jag älskar honom för det. ❤️


Så till något annat fast relaterat. E är himla duktig på att både skicka iväg mig på grejer så att han är hemma ensam med barnen, ta sig an dem när vi bägge är hemma eller ta med sig killarna och Nelson ut så att jag får vila och ta det lugnt. Jag har absolut inga problem att överlämna ansvaret till E och åka iväg och göra mina saker. Vad jag däremot har svårt att göra är att lägga mig på soffan och ta det lugnt. Jag känner alltid ett behovet av att städa undan, plocka ur diskmaskinen, slänga på en tvätt, fylla på flaskor, laga mat eller vad som helst och får nästan ångest av att inte göra någonting – hur trött jag än är (en liten tröst är att E faktiskt är nästan likadan). 

Men häromdagen tog E med sig grabbarna och Nelson till parken och hängde där ett par timmar tillsammans med en kompis så att jag skulle få en lugn eftermiddag och då bestämde jag mig för att strunta i Duktig Flicka Syndromet och för första gången sedan jag blev mamma checka helt ut, lägga mig på soffan och se på Grey’s Anatomy. Och Gud vad skönt det var! (även om jag hela tiden hade en gnagande känsla av dåligt samvete). Så det får bli ett litet mål framöver. Mindre dåligt samvete och duktig flicka och mera vila och self care. 

Idag har vi varit på vi-ses-snart-igen-picknick för en av mina allra bästa vänner här i SF. Jag får panik och gråter bara av tanken på att hon ska flytta hem och sticker hellre huvudet i sanden. Men faktumet är att när vi kommer tillbaka hit i höst är vi en mindre i vårt tjejgäng. Baksidan av expatlivet. 

Annars är det som sagt värmebölja här i SF. 32 grader hade vi inne i vår lägenhet (och utomhus) idag. Svårt att njuta fullt ut av värmen när man har två små att tänka på. Men nu börjar solen gå ned och temperaturen sakta sjunka här hemma. Två halvnakna fisar ska få hoppa i säng och dessa trötta föräldrar ska slänga sig på soffan framför Man in the High Castle. En ny vecka imorgon, en busy sådan. Så vi tar ett djupt andetag innan vi djupdyker. 

Hur har ni det? ❤️

Alltså jag vet att jag tjatar om det men det här med tvillingar alltså. SÅ FANTASTISKT! ♥♥ Busy, kaotiskt och skitjobbigt ibland men för det mesta så otroligt roligt. Varje gång jag ser dem tillsammans blir jag så rörd långt in i hjärtat att det värker. Att dem är våra små. Och att dem har varandra. Dom har börjat se och interagera med varandra. Knuffas, känner efter och tar tag i varandra. Och PRATAR. Herregud vad dom pratar just nu! Är det våra ungar eller är det fas de går igenom? Vi vaknar varje morgon av att dem ligger och snackar. Antingen för sig själv eller med varandra. Theo är den största prataren och han kan ha långa konversationer med sig själv eller med vem som helst som råkar gå förbi. Bägge ler stort och skrattar när man ler mot dem och det smälter mitt hjärta varje gång. Oliver kramar hårt när man plockar upp honom och det är så himla härligt. Vi hoppas fortfarande på lite mer nattsömn men det känns som det går åt rätt håll (i natt sov dem till 04.30!). Vad jag har förstått så sover vi trots allt mer än många andra nyblivna (tvilling)föräldrar. Vi har en bra rutin just nu och jag hoppas den inte förstörs allt för mycket av kommande jetlag.

Värmebölja i SF igen medför varma killar som är mer törstiga än vanligt. Så vi hänger mest inne och dricker mjölk i stora lass. Jag får många frågor om varför jag pumpar och ger flaskor istället för att amma och det är helt enkelt för att det funkar lättast med vårt liv. Hade jag bara haft en hade jag nog ammat mer men det blev helt enkelt för mycket jobb och bindande att dubbelamma och för tidskrävande att amma en och en. Dessutom är det en befrielse att även andra kan mata dem. Det viktiga för mig är att dom får så mycket bröstmjölk som möjligt nu i början – och att dom blir mätta! Jag har massor av mjölk och det är jag tacksam för. Just nu funderar jag en del på hur jag ska göra nu i sommar när vi reser men får ta det lite som det kommer.

Nu är det två törstiga killar som vaknat igen.

Då har vi vinkat hej då till besteforeldrene efter 11 dagar tillsammans. Vi fick en bonusdag då deras flyg blev försenat med ett helt dygn. Oliver och Theodor ligger just nu och tar en liten nap i bestemors säng och jag inbillar mig att det känns tryggt för dem att känna hennes lukt efter 11 dagar konstant mys med farmor. Det har varit intensiva dagar för trötta småbarnsföräldrar men vi är evigt tacksamma att dem faktiskt tog turen över hit till trots för att vi faktiskt åker hem snart och ses igen. Killarna har fått 100% uppmärksamhet och det värmer i hjärtat att se dem tillsammas med sina farföräldrar. Att bo långt ifrån familjen är alltid tufft men kanske extra mycket nu när vi har våra två små. Och jag har saknat mina egna föräldrar lite extra mycket dessa dagar då E har fått ha sina nära.

Vardagslivet fick sättas lite på paus medans vi hade besök – som sig bör – men nu har vi lite att catcha up med innan vår resa hem. En och en halv intesiv vecka innan vi packar ihop hela familjen då vi bland annat (förhoppningsvis) ska anställa en nanny, ha en baby shower, maxa häng och sen vinka av en väldigt nära vän, få Nelson godkänd för resan samt packa väskorna för 2 månaders resande. Herregud. I tillägg tror jag att killarna går igenom någon sorts utvecklingsfas just nu för dem (i alla fall en av dem) är lite extra närhetssökande och vill helst inte ligga ensam alls. Som tur är hjälper det litegrann att lägga dem tillsammans nära varandra. Tvillinglivet alltså. Hektiskt, kaotiskt och helt fantastiskt.

Men nu ska jag mysa med mina killar och landa lite i tystnaden igen. Vi hörs när jag hinner. ♥

Oliver och Theodor, mamma och pappa glömde bort er 3 månadersdag igår. Eller snarare, vi trodde den var idag. Vi skyller på sömnbristen. Hur som helst, vi har besök av killarnas farmor och farfar. Eller besteforeldrer som det heter på norska. Vi har hyrt ett hus i närheten av Yosemite och njuter vacker natur och härliga hikes. Fler bilder kommer så småningom.

Men kära Oliver och Theodor. Jag älskar att ni är så chill och enkla att ha med överallt. Men jag uppskattar också att ni säger ifrån när det är nog. Som igår till exempel. Så idag tar vi en lugn dag hemma där ni får styra dagen precis som ni vill. Prata, ligga nakna och sprella runt, äta och sova om vart annat. Idag är eran dag. Tack för att ni lär mig att stanna upp. ❤️

Hej juni månad! Månaden då vi får besök för första gången av mina svärisar. Och månaden då vi ska packa ihop hela familjen och åka hem på världens längsta semester. En härlig månad alltså. Men också lite stressig med många to-do’s, fix och trix. Men det känns fantastiskt att vi nu i början av månaden sitter här i SF och i slutet av månaden anländer Norge. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte önskade att det var Sverige och mina föräldrar vi landade hos men pga div logistik blev det Norge först. Det blir härligt det också så klart.

Killarna fyller 12 veckor idag och mycket har hänt bara sista veckorna. Dom har börjat se och leka med leksaker. Dom skrattar så de kiknar ibland vilket är det härligaste ljudet som finns. Dom har hittat sina händer och studerar och suger på dom hela tiden. Båda vänder sig från mage till rygg – Oliver lite mer målinriktat än Theo som nog gör det mest av misstag. Häromdagen tror jag att dom upptäckte varandra och nu ser det ut som om dom stundvis pratar med varandra – fast allra oftast är dom osynkade så att det bara är den ena som pratar till den andra. Ibland när vi lägger dem för kvällen hör vi att det tjattras där inne innan det blir tyst och det är så mysigt att tänka på att dom har varandra.

Skönt att ha en brosa att sova nära. ♥

Jag har förresten börjat lyssna på Pampers Barnvagnspromenader och i början tyckte jag det var så himla spännande och intressant att höra vad Louise Hallin hade att säga om stort och litet men nu efter ett tag märker jag att det också lett till att jag börjar ifrågasätta mitt eget mammaskap och mitt och E’s föräldraskap.

Tankar som poppat upp:
– Borde jag amma mer?
– Borde vi hålla/bära/gosa med mina killar mer, oftare och längre?
– Borde vi flaskmata en och en så att dem får den där anknytningen och närheten istället för att mata bägge samtidigt?
– Borde vi vara mer beskyddande och låta färre personer hålla dem?
– Sover dem för mycket? Blir dom understimulerade?
– Är vi för dåliga på att interagera och umgås med dem?
– Borde vi sluta leta nanny utan borde jag vara 100% hemma tills dem är typ 2-3 år?
– Borde vi samsova med dem eller åtminstone ha dem inne i vårt rum?
– Varför har inte våra killar witching hours (bank i bordet)?
– Borde jag som mamma känna mer, vara mer orolig, mer beskyddande, mer emotionell?
– Borde vi ta vårt pick och pack och flytta hem till våra föräldrar så att killarna får fler anknytningspersoner? (ja, jag vet att både mor- och farföräödrar håller med på denna punkt)
– Är det fel att vi håller våra killar på ett “schema” och att dem är på samma sådant?
– Är det ett tecken på trygghet eller apati att våra killar redan nu somnar av sig själv när vi lägger ned dem för naps/kvällsnattningen?

Ja, listan goes on and on and on. Det kan mycket väl hända att dem här tankarna poppat upp även om jag inte börjat lyssna på den podcasten men jag känner att jag gått från att känna mig väldigt trygg i mig själv och i mig och E som föräldrar till att ifrågasätta och grubbla mer. Så jag tar nog en paus i lyssnandet ett tag och återkommer när jag känner att det ger mer än det tar på nåt sätt. Goda råd är bra när man frågat efter dem men kanske inte när man egentligen inte upplever att man har ett problem.

Nu börjar mina små knattra nede i vagnen så då är det väl dags för mat och mys innan nattning. Vi hörs!

I helgen fick vi en ny hund. Han är kanske söt men inte lika söt som våran Nelson. 

Eller vänta nu…det är ju vår Nelson! Lika busig, lika galen i bubbelplast och paket och lika gosig med våra småkillar. Men typ 5 kg lättare och 10x gladare. Matte gråter dock en liten tår för att fluffbollen än en gång är borta – men som E säger: det växer ju ut igen! Han var långt overdue för en hårklipp och i och med att han hatar att bli borstad hade han hunnit bli lite tovig. Dessutom ska vi om en månads tid åka till fästingland och det får jag lite panik över så vill att han ska vara korthårig så vi ser om han blir biten.

E har sedan vi fick Nelson velat klippa honom själv men inte riktigt haft tid. Men i helgen hände det alltså! Och det gick långt över förväntan med våran annars trotsiga tonåring.

Och som sagt – Nelson är så himla mycket gladare när han får vara korthårig.
Och med tanke på att vi fyllde tre dammsugarepåsar med hans hår kan jag förstår varför.

Nu ska mattehjärtat bara sluta gråta så blir det nog bra om ett par veckor.

Svensk mors dag och jag bjuder på den här mysbilden från killarna var bara ett par dagar gamla. När jag ser tillbaka på bilder från sjukhustiden och den första tiden hemma blir jag rörd över hur små dem var och hur nära dem alltid låg varandra. Dem älskade verkligen att mysa med varandra och delade ett babynest hela första månaden, sen blev dem för stora. Nu lägger vi dem nära varandra när vi kan och speciellt Oliver blir fortfarande så lugn av det även när Theodor ligger och sprattlar och knuffar (eller när Nelson lägger sig på honom). Så himla mysigt! ♥

Här i USA är det lång helg (memorial day) men vi tar det bara lugnt hemma och hänger i pyjamas/myskläder hela dagarna. Jag och E börjar komma igenom alla vara to-do’s och känner att vi kanske börjar få huvudet över vattnet. Tröttheten börjar dock ta ut sin tull så vi sänker kraven ytterligare och bara hänger. Snart tre månader som föräldrar. Dem mysigaste månaderna vi haft, men också dem tuffaste när det kommer till vår relation. Men det går bra. Andas in. Andas ut. Välj fighter. Prata prata prata. Pussas och kramas. Och sov när det går. Typ.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.