Idag följde jag en person till sjukhuset för att ta blodprover. Det tog ca 2 timmar totalt och under den tiden pratade denna person konstant. Hon pratade om livet på Maitri, känslan av att mista kontrollen och tron på sig själv. Hon pratade om att känna sig överkörd, översedd och om frustrationen av att vara sjuk och bli sedd som smitsam. Hon berättade att det alltid har varit hon som ordnat upp, hjälpt andra och ställt upp men att nu när hon är sjuk är det ingen som finns där. Ja, hon pratade om allt mellan himmel och jord; klagade en del, svor en del, skrattade mycket och delade hela sitt hjärta med mig. Ibland var det svårt att hänga med i svängarna men det enda jag behövde göra var att humma med och ibland lägga in ett “really?” eller “oh, I understand..”. Den längsta meningen jag sa på dessa två timmarna var nog “It’s frustrating, huh?”.

När vi väl var tillbaka på Maitri tackade hon mig för att jag hjälpt henne att inse värdet med livet. Jag hade visst nog hjälp henne att inse att hon måste använda sin energi på sig själv och sin hälsa och inte på yttre omständigheter och hon hade nu insett att det var hennes tur att ta emot hjälp och det skulle hon göra med öppna armar. Hon kunde nu slappna av, ta emot och släppa irritationen, frustrationen och ilskan.

Vad jag vill säga med det här inlägget är att det ibland bara behövs att man finns där och lyssnar. Man behöver inte försöka hitta en lösning, säga något klokt eller väl genomtänkt utan man kan låta personen själv hitta svaren bara genom att sitta tyst och lyssna. Jag är inte på Maitri för att lösa problem. Jag är inte deras psykolog, socialarbetare eller sjuksköterska utan jag är där enbart för att finnas till. För att lyssna och för att humma med. Ge närhet och kramar. Hålla händer och dela tystnaden.

Första gången jag blev presenterad som en vän när jag följde en av dessa personerna till ett sjukhus kändes det lite konstigt. Men efter 8 månader på Maitri inser jag att det är precis det vi är för dom. En vän. Som lyssnar. Som säger att det är okej att vara frustrerad, arg och besviken. Som delar deras glädje och deras sorg. Men framför allt, en vän som bara finns där. Sitter tyst och lyssnar. Hummar med ibland, men annars bara finns. 

Så var inte rädd för att lyssna. Oftast ställs inga krav på professionell respons eller svar. Och var inte rädd för tystnaden. Försök inte fylla dessa pauser med ytligt prat (tro mig, jag har gjort det många gånger!). Tystnaden är ofta ett tecken på reflektion och det behövs för att man ska ha tid att hitta svaren hos sig själv. Ge kramar och ge närhet! Det kommer vi långt med här i livet.

Okej, nu ska jag avsluta detta allvarliga inlägget. Imorgon bitti flyger vi till San Diego så det blir bloggpaus fram till nästa vecka. Tid för reflektion alltså.

Jag önskar alla mina kära norrmän en glad 17 mai! Och alla er andra (som inte bor i USA) en härlig långhelg.

7 Responses to Konsten att lyssna

  • Saltistjejen says:

    Så KLOKT! Du har så rätt så rätt. Att lyssna är en gåva och det är verkligen VIKTIGT. Att “bara” FINAS där för våra medmänniskor. Lyssna, hjälpa visa uppskattning. Sådant som det tyvärr är lätt att “glömma” i en vardag som blir allt stressigare för flera. Vad fint att du kunde finnas för den här personen och hjälpa henne.
    Ha det nu super i San Diego och fira suttonde maj!
    🙂

  • Gabriella says:

    [MARKED AS SPAM BY ANTISPAM BEE | Server IP]
    Åhhh vad härligt att åka till San Diego 😉 Var inte du där nyss 😉 ?

    Att lyssna är väldigt viktigt 😉 … och det är faktiskt mest det terapeuter gör … för det är “den som pratar” som själv måste komma fram till en slutsats 😉 en bra lyssnare visar det mycket med sitt kroppspråk och närvaro, och genom att ibland ställa “bra frågor” 🙂

    Ha det bäst, och blir riktigt avundsjuk på att du får se så mycket av Californien även om jag verkligen unnar dig det! Du kanske kan ta något litet kort och visa 😉

    Kram!!

  • Håller helt och absolut med dig om att LYSSNA är en konst … ibland en mycket svår sådan. Det är så lätt att man i sin iver, att hjälpa, peppa och stödjaa, griper in och kommer med egna ord och tankar.
    Fast ibland kan ett ord i “rättan tid” göra underverk.
    Minns särskilt ett sådant i “rättan tid.möte” En äldre dam ( 91 år) låg tillsammans med två andra äldre damer på en sjuksal. och de gnällde, och de klagade helt otrloligt mycket och på precis allt.
    Kunde handla om …Varför en av dem fått en extra sömntablett, varför läkaren stannade en längre stund vid någon av de andras säng, att maten var usel osv.
    Den ena damen .. hon som var 91 år, och som var värst på att klaga, brukade titta väldigt intensivt på mig
    Så efter några dagar fick jag en stark ingivelse och frågade henne OM HON VAR RÄDD FÖR ATT DÖ…
    Och så visade det sig vara … hon var livrädd för att dö. När hon talat ut om sina rädslor … de andra två damerna bar också de på en stor rädsla för döden, som de behövde få prata om.Så alla tre, de pratade och pratade om alla sina rädslor ,
    Dagen efter kom en av sköterskrna fram till mig och frågade vad jag gjort med damerna… de är helt förändrade, så positiva. “Inte har jag gjort något särskilt, jag har bara lyssnat.” svarade jag. Så fungerar det väl för de flesta av oss … att få ge uttryck för känslor och tankar, som vi kanske gått och burit länge på, är ofta en stor befrielse och ger oftast en stor lättnad. Och tänk, på samma gång får vi en massa kraft och energi över till att göra annat …att leva mer våra förutsättningar… släppa livsglädjen fri
    Kramar till dig och varmt TACK för ett mycket fint och tankeväckande blogginlägg

  • Ulrika says:

    Hej Mikaela!

    Trillade precis in på din blogg! Jag ska nämligen själv flytta till SF i sommar med min sambo och det är så kul att läsa om andra som bor där och få lite tips om vad man kan göra. Så kul att läsa och jag blir så taggad att flytta! Hurra vad kul det ska bli!

    Ha det gott!

    //Ulrika

    http://lifeonfillmore.com/

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.