IMG_4356I mitt riktiga element. Så här känner jag mig hemma, levande och lycklig.

Jag kom till Norge första gången hösten 2004 och sedan dess har jag kännt mig mer norsk än svensk. Jag älskar Norge på ett sätt jag aldrig trodde att jag kunde älska ett land och kommer nog aldrig (jag vet!! man ska aldrig säga aldrig) flytta hem till Sverige igen (förlåt mamma o pappa!). Jag vet inte vad det är som gör att jag känner mig så hemma där, men det har förmodligen något att göra med den person jag blev när jag flyttade dit. Från att vara VÄLDIGT osäker och identitetssökande till att på nått sätt hitta ett inre lugn. Mycket har nog med att göra att jag råkade träffa de människor som sedan kom att bli några av de viktigaste i mitt liv samtidigt som jag blev färdig sjuksköterska och fick en identitet i och med det. Jag nyupptäckte min äventyrslust och mitt friluftsintresse och slutade försöka vara någon jag inte var.

Hur som helst, det var inte meningen att det här skulle bli ett långt, djupt nationalromantiskt inlägg utan det jag egentligen hade tänkt att reflektera över var språket. När jag bodde uppe i Tromsö pratade jag nästan bara norska. Många av mina patienter sa att dom knappt kunde höra att jag var ifrån Sverige. När vi flyttade ned till Oslo började svenskan återigen krypa in eftersom jag då umgicks och jobbade med fler svenska än tidigare. Nu när vi har flyttat över till USA har norskan nästan försvunnit (okej, jag veeet att jag lägger in många norska ord och ofta använder norsk meningsbyggnad). Jag har några svenska vänner som jag så klart pratar svenska med. Annars går det i engelska. Vi har i princip inga norska vänner härborta och jag har till och med börjat prata svenska med E (vilket i och för sig är bra träning för honom).

Men om det är nån gång jag både tänker och pratar på norska så är när det gäller sjuksköterskeyrket. Jag sitter o pluggar på PALS och kommer på mig själv att översätta ord till norska. När jag ska förklara något sjuksköterskeaktigt tänker och formulerar jag mig på norska. Häromdagen hade jag till och med svårt att komma på vad det svenska ordet för tap var (jag var tvungen att översätta det till engelska och så till svenska…det var visst förlust). Det finns visserligen en naturlig förklaring till detta fenomen men det skrämmer mig lite att jag faktiskt kan glömma bort vad ord är på svenska. Kommer jag någonsin att klara att prata rent längre? Just nu pratar jag varken ren svenska eller ren norska (och min engelska suger fortfarande).

 

5 Responses to Norska eller svenska?

  • Sandra says:

    I Värmland, där jag kommer ifrån, har man blandat norska och svenska till sitt eget lilla språk. Men jag älskar norska, kan prata lite men skulle jätte gärna vilja bli bättre på det, det är så fint!

  • Vilken häääärlig känsla … att känna…..här hör jag hemma… här känner jag mig trygg och lugn.
    Du och det norska landskapet, Du och Eystein. Du och Du. Att känna sig hemma i sig själv, det kan väl inte vara annat än helhärligt och toppenmysfint. Det allra viktigaste som finns, är att följa sitt eget hjärta,att vara sann mot sig själv, inte följa sina föräldrars eller andras hjärta eller andras sanning… bara sin/sitt eget… då är man hemma.
    Färgsprakande och innerligt mjuka gla-kramar

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.