Klockan 04.25 ringde väckarklockan idag. Upp hoppade jag, och man skulle nästan kunna tro att det var något fruktansvärt roligt jag skulle göra. Det var det inte. I alla fall inte objektivt sett.

Men ett litet HURRA är det ändå värt – för idag jobbade jag min första betalda dag som Registered Nurse!

Men ta det lugnt (don’t get too excited) – ingen action, inget sjukhus, inte ens en klinik och absolut inga spännande uppgifter. Dåligt betalt och alltför tidigt på morgonen. Och framför allt bara ett en-dagsjobb (fast jag har blivit inbokad på två dagar till). Biometric screening (längd, vikt, blodtryck, blodsocker, kolesterol, BMI och Body Fat %) + flu shots är visst min nya karriär. HUR desperat kan man egentligen bli? Apparently desperate enough… 

Jag använde dock nästan hela min lön på transport över till East Bay samt på att köpa nya kläder till arbetsdagen (dresscode; Classy Office; black pants + white shirt). En av fördelarna med att vara sjuksköterska – enligt mig i alla fall – är att man vanligtvis slipper tänka på vad man ska ha på sig varje dag. Jag vet att många (tjejer) älskar att shoppa kläder – men jag är inte en av dom! Förr ägde jag bara träningskläder och andra sköna soft kläder, men efter att jag börjat söka jobb har min garderob tvingats utöka till fler och fler “classy office”-kläder. Inte en utveckling jag uppskattar men förhoppningsvis börjar jag nu ha en basgarderob med intervju/söka jobb/jobba-på-classy-event-kläder.

Hur som helst, jag hade kul idag! (och ja, det säger lite om vilket desperat behov jag är att få kalla mig RN). Fördelen med att vara ute och träffa andra sjukköterskor (via småjobb, volontärjobb och kurser) är att jag sakta men säkert bygger ett litet kontaktnätverk. Nackdelen är att jag mer och mer inser att jag inte kommer att få ett ordentligt jobb på vääääldigt lång tid. Jag har pratat med otaligt många amerikanska sjuksköterskor – med amerikansk erfarenhet – som sökt jobb i både ett och flera år här i området och fortfarande går arbetslösa. Inte motiverande alls alltså! Men skam den som ger sig.

Nu ska jag lägga resten av min superlön på en super burrito. För man ska väl ladda med kolhydrater före ett långlopp? Gärna fleeeera dagar före… Eller hur?! 😉

Intresserad i fler bloggar skrivna av skandinavier i usa? Ta en titt här.

5 Responses to Desperat?

  • Kim says:

    Det låter faktiskt skoj och som du säger, det ger en tillfällen att knyta kontakter 🙂

    Jag håller fortfarande tummarna för dig och jag hoppas det inte dröjer år tills du får kalla dig RN på heltid!

    Kram

  • Gro :-) says:

    Det er en start! Flott at du får mulighet til dette da!
    Du er så flink til å skrive, det er så deilig med folk som kan si det som det er! Du må bare stå på videre, heier på deg 🙂 God klem

  • Gabriella says:

    Ahhhh, jag blev visst excited 🙂 Shit vad bra!!! Det är ju en kanon början 🙂 You go girl!

    Jag älskar att vaccinera, en höst vaccinerade jag tre hela äldreboenden, det var verkligen rullande band principen hahaha – nostalgi 😉

    Kram!

  • Christina says:

    Classy office!!? Jag som trodde ni gick runt i scrubs hela tiden 😉
    Jag är så glad för din skull, för det är ett steg i rätt riktning även om det känns som ett så litet. Jag hejjar på dig!!
    Stor kram!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.