As usual: Detta inlägg kommer att vara väldigt ointressant för alla som inte är intresserad av livet som sjuksköterska eller skillanderna mellan USA och hemma.

Del 1 – Medicinerna

….

Läkarteamet

First of all: Ta en titt här!
I can’t stop laughing. Precis känns det.

Okej, ni anar kanske att det här med olikheterna kommer att bli en never ending följetong (jag har redan fem olika ämnen på väntelistan). Men jag vill att ni ska komma ihåg att bara för att jag upplever att det är annorlunda här än hemma betyder det inte att jag säger att det sätt jag är van vid är det rätta och det sätt dom gör det här är fel. Tvärtemot. Jag är öppen för alla nya erfarenheter och är väl medveten om att amerikanerna ligger långt före på vissa områden.

Men inte på detta.

Läkarteamet alltså. Vilket pusselspel. Jag har fortfarande inte till fullo förstått hur det funkar. Hemma har vi våra intensivläkare som har det överordnade ansvaret för patienten så länge den ligger på intensiven. Och så har vi kirurgerna (eftersom jag jobbade på en kirurgisk avdelning) och traumateamet som så klart hade en mening i saken. Läkarna pratade med varandra och la tillsammans (för det mesta) en plan för patientens behandling. Undrade jag något som direkt handlade om det kirurgiska pratade jag med kirurgen, annars ringde jag intensivläkaren. Inget komplicerat med det alltså.

Här. O-M-G. Först är det de olika nivåerna på läkarna: intern, resident, fellow och attending (högsta hönset). Alla med olika nivåer av rättigheter (och alla ska vara med och ronda och ha en mening i saken). Sen har vi Nurse Practioners (NP) som är någon sorts “minidoktor” på nivå med residents (tror jag) (detta är sjuksköterskor som tagit en NP-degree (master)).

Jag jobbar fortfarande på en kirurgisk och trauma ICU och patienterna är indelade i olika team. Inget hokus pokus med det egentligen. Alla patienter ingår i ICU teamet (om dom inte är medicinska men råkar liggar på vår avdelning, då tillhör dom det medicinska ICU teamet). Sen finns det ett trauma team, ett general surg team och ett neurology team (eftersom dom av nån anledning räknar neurology till kirurgi). Men så kommer då den stora frågan: vem ska jag ringa när jag har ett problem?

Svar: Det beror på vad problemet är. Off course.

Har du problem med respiration, sedation, smärta eller infarter (arterienålar och cvk:er) ringer du ICU teamet, primärt Intern:en. Om intern:en inte vet vad den ska göra ringer den (eller du) i sin tur sin resident som ringer sin fellow som ringer sin attending. Har du otur har du flera olika intern:s att förhålla dig till som i sin tur måste kontakta sin resident som kontaktar sin fellow osv…

Har du däremot problem med någonting annat, typ cirkulation, nutrition, elimination, feber, sår, osv ringer du teamet patienten tillhör. För trauma- och neurokirurgiska patienter ringer du NP:n och för de andra Resident 1 (ja, det finns olika nivåer på resident:s också). Fast om det är helg eller kväll så jobbar inte NP:s och då måste man ringa Resident 1 för det aktuella teamet.

Låter inte sååå komplicerat va? Men vad gör man när man vill ge Paracetamol för feber OCH för smärta? Vem ringer man då? Jo först ringer man ICU teamet som skriver en ordination på Tyenol för smärta och sen ringer man NP/Resident som skriver en annan ordination för Tyenol vid feber. Och när du inte riktigt vet om patientens tachycardi beror på smärta, sedation, feber eller hypovolemi. Vem ringer du då? ALLA. Väldigt praktiskt. Or not.

Det här systemet hade visserligen kunna fungera om de olika teamen faktiskt hade klarat att kommunicera med varandra (och om alla läkarnivåer själv hade kunnat ta ansvar över vad dom får lov att göra och inte). Tyvärr rondar dom vid olika tidspunkter (och gärna utan sjuksköterskan) och pratar minst möjligt med varandra mellan teamen. I mitten står vi sjuksköterskor och undrar what the fuck!? (i tillägg till att vi måste vara alla läkares (i alla fall alla interns och residents) babysitter).

Ok, nog om detta ämne. Någon som faktiskt läser fortfarande eller börjar det vara tjatigt?

Jag har ledig dag idag. Hurra!
(och jag försöker ignorera min påtroppande förkylning)

11 Responses to Det här med olikheterna… Del 2.

  • Christina says:

    Jag läser och jag är inte ens sjuksköterska 😉 Bara väldigt nyfiken på hur det fungerar…. och vad händer i de där jourrummen(eller vad dom kallas) egentligen? Man har ju sett Grey’s Anatomy…. Är det massa romanser överallt 😉

  • Gabriella says:

    Har ingen direkt erfarenhet av svensk intensivvård – men ALLTID när det är många specialiteter som inte kommunicerar med varandra så är det risk för att det på något vis blir fel. Jag tycker det låter som ett ganska farligt system – för att inte säga rörigt.

    Har man mycket att säga till om som sjuksköterska ? … tänkte på att de gärna rondar utan ssk – missar inte de en massa viktigt information ?

    • Mikaela says:

      Det är en soppa men många kockar. Och så står sjuksköterskan där i mitten och försöker att få ihop allt. Ordinationer, kontraordinationer, dubbelordinationer och felaktiga ordinationer – bara en vanlig vardag 🙂 Läkarna missar mycket information och det gäller att man som sjuksköterska passar på och håller tungan rätt i munnen. Man kan med andra ord inte bara göra det läkarna säger utan man måste använda sitt kritiska tänkande. Jag älskar att tänka kritiskt men jag önskar att jag kunde använda det till någonting annat än att vara babysitter till läkarna och slapp att ringa otaliga samtal för att reda upp något som hade kunnat avklarats på ronden om dom tagit sig tid till att fråga mig. Bitter? ja lite… 😀

  • erika says:

    Jag som själv är intresserad av en karriär som ssk i USA tycker detta är intressant. Men det låter bra bökigt när det kommer till ronder:-) jag som tyckte vi hade krångligt system på “min” kirurg avd:-)

    • Mikaela says:

      Det är absolut en erfarenhet! Och allt kommer säkert att kännas lättare och mer naturligt när jag kommit in i systemet lite mer. Jag försöker skriva ned mina reflektioner nu i början för det är så himla lätt att man blir hemmavan sen och glömmer bort hur man kände i starten 🙂

      Vad kul att du tänker på USA! Nån konkret plan eller mer en dröm just nu? Lycka till vidare!

      Kram.

  • erika says:

    Jag har väl inte direkt någon konkret plan ännu, men undersöker mycket via internet hur man ska gå till väga. Mitt “största” problem är att övertyga maken om att våran familj behöver ett litet “äventyr” 🙂 han har oxå möjligheter att jobba i USA inom Volvo lastbilar konsernen där han jobbar nu som ganska hög chef…….men det ligger några år fram i tiden, men jag ska dit det har jag bestämt! Det känns djupt i min själ att det är något jag behöver/måste göra:-)

    • Mikaela says:

      Ja det är klart att det blir lite extra jobb att flytta med barn. Men om ni kan åka via din mans jobb så underlättar det ju allt. Vi är på ett sk ExPat avtal och det är himla praktiskt. Min mans chef flyttade samtidigt som oss och han tog med sig fru och två små barn (2 och 5 år). Det funkade bra i och med avtalet och allt ordnade sig med boende, skola och dagis. Lycka till med dina drömmar!! Kram.

  • Caroline says:

    [MARKED AS SPAM BY ANTISPAM BEE | Server IP]
    Okej, ska inte heller gnälla så mycket över mina läkare på den medicinavdelning jag jobbar på. Visserligen händer det att läkare glömmer informera att ett rondbeslut har ändrats t.ex. att pat. ska hem istället för att stanna kvar (vilket gör att man står som ett fån framför pat.) och att man ibland måste hålla koll på patientfarliga underläkare men det verkar som du har det mycket värre!
    Men hur är läkarnas attityder genemot sjuksköterskor?
    Själv ogillar jag skarpt när vi får utlokaliserade kirurgpatienter eftersom det innebär rond med en (oftast) snorkig kirurgläkare.

    • Mikaela says:

      Det är säkert rörigt överallt. Omöjligt att få det enkelt när det är så många involverade men man önskade ju att läkarna kunde få en kurs i kommunikation 🙂 Jobbar man dessutom på ett utbildningssjukhus får man väl bara ta lotten att vara barnvakt till studenter och underläkare. Läkarnas attityd varierar så klart men generellt (om man ska dra alla över en kam) blir dom mer ödmjuka ju högre upp dom kommer i rang. Jag tror att interns och residents på nåt sätt känner att dom måste hävda sig. Fast dom smarta försöker bonda med oss sjuksköterskor för dom vet att vi ofta har mer kolla än dom 😉

      Ha en underbar vecka och jobba lungt!

      Kram.

      • Caroline says:

        Tyvärr kan jag inte säga att kommunikationen mellan yrkesgrupperna inte är den bästa på den avdelning där jag arbetar. Arbetspassen igenom är jag i ständig bön att läkaren snart ska skriva in antibiotikan i läkemedelsmodulen på den RÄTTA antibiotiaktiden och att undersköterskan har tagit blodtrycket OCH skrivit in det i datorn. Om du undrar vad jag själv gör under arbetspassen vet jag knappt om jag kan svara på det… jo, vänta, jag är: – medicinutdelare och förklarar vad de är bra för
        – alltiallo (dvs bankar på datorn när den har låst sig, skruvar lite på manicken som borde skriva ut labetiketter)
        – minisekreterare (få pat. inskriven i alla system, särskilt om den har hemtjänst/hemsjukvård) – informerare (meddelar till pat. alla 5 anhöriga, som inte pratar med varandra, hur pat. mår) – – utkastare (så fort läkaren har sagt att pat. är medicinskt färdig så är det jag som med hurtig röst säger att vila är den bästa medicienen samtidigt puschar pat. framför mig mot utgången). Trots allt kommer jag från ett bra arbetspass 😉 Svensk sjukvård har en bit kvar innan jag kan känna stolthet.

        För att avsluta positivt: Det är som roligast då man kan vara med och förbättra en pat. samt när man kan skratta tillsammans med patientenm -> det värmer själen

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.