Jag har skrivit/klagat om det här med läkarteamet förrut. I natt rann bägaren över. Efter nästan 8 månaders jobb i det amerikanska systemet börjar pusselbitarna vad det gäller läkarteamet och läkargraderna att falla på plats och för det mesta har jag inte något problem att hänga med på vem som bestämmer vad och vem jag ska ringa när. Men när en patient tillhör olika “team” och när läkarna har så stort ego att det nästan inte får plats någon annan rummet vill jag bara tacka för mig och gå hem. But not possible.

I natt hade jag en patient som tillhörde Neurology fram tills den sekund han rullade in på intensiven och då över gick till att tillhöra ENT (Öra-Näsa-Hals). Men i och med att ENT inte har rätt att skriva ordinationer på intensiven blev ICU hans primary team (ICU tar i vanliga fall bara hand om respiration, pain och lines medans primary team tar hand om resten). Vanligtvis är det inget (nåja…) problem med detta upplägg även om det kan kännas lite tungrott ibland. Men så kom Gen. Surg temaet in och vill vara co-primary team med ENT eftersom dom ansåg sig vara bättre på postoperativa patienter och mer van vid intensiven och dessutom hade rätt att skriva ordinationer (javisst, men bara på sina egna patienter). Ok, tre team – tre viljor. Detta ska jag tackla, tänkte jag.

Men så får patienten en misstänkt stroke och ICU (pt’s primary team) vill involvera Neurology (som tar hand om alla strokes) igen medan Gen. Surg. (som egentligen inte har något med patienten att göra) helst vill lämna dom utanför och mitt i allt detta glöms ENT (som faktiskt är pt’s “riktiga” primary team och dom som opererade patienten) bort.

Pt blir ordinerad Heparin dropp av Gen Surg., ICU ifrågasätter och ringer Neurology som inte tror att pt fått en stroke i alla fall och ENT – som till slut blev informerad och inkluderar – vill absolut inte ha Heparin pga postoperativ blödningsrisk. Gen Surg blir arg och defensiv, Neurology lämnar skeppet, ENT skriker lite högre, ICU försöker hänga med och mitt i allt står jag och försöker försvara patientens rätt. Excuse me – can we please be adults and professional here!?

Egentligen ville jag bara skrika: Suck it up! Svälj ditt ego och din stolthet, jobba som ett team, prata med varandra och LYSSNA på varandra. Och framför allt – kom ihåg att det till syvende och sista, enbart och alena handlar om vad som är bäst för patienten. Nånstans på vägen i natt glömde mer än en person och ett team bort detta. Sorgligt nog.

Men droppen som fick bägaren att rinna över kom (för mig och för patienten) när vi äntligen blivit eniga om behandlingsstratgi så där någolunda i alla fall och ca 20 stk olika läkare fortsätter att komma – vid olika tillfällen – mellan kl 04-06 för att göra sina egna “neuro checks” (open your eyes, squeeze my hand, give me a tumbs up, wiggle your toes etc etc) bara för att alla ville ha sin “egen” exam och inte litade på någon annans ord (och framför allt inte på mitt ord). Till slut kastade jag ut alla ifrån mitt rum och förbjöd dom att komma tillbaka förrän dom hade hela sitt team och sin “senior” samt en faktiskt mening och mål med sin exam (inte bara för att vi tycker det är kul att göra våra egna neuro exams). Då blev det tyst och stilla för patienten – i ca 30 min. Stackars man.

Ok, dagens utbrott.

Over and out.

6 Responses to Suck it up!

  • Emma says:

    OMG från en medsjuksköterska lider jag med dig.. Måste vara tufft att stå där i mitten och försöka försvara den stackars patienten.. Låter minst sagt tungrott.. Hoppas att det gick bra för patienten!

    • Mikaela says:

      Det är kanske extra tufft eftersom jag fortfarande känner mig så ny. Jag känner inte alla, och dom känner inte mig. Det gick bra till slut, tack och lov men ibland känns det som om vi tappar fokus. Men det vet du nog allt om kan jag tänka mig. Hoppas du får en härlig helg och slipper jobba!

  • EllinorO says:

    Oj vad jobbigt!
    Det roliga är att så där är det i Sverige med. Tro mig som patient och undersköterska vet jag allt för väl om det. Lider med dig och med patienten

    • Mikaela says:

      Jag har aldrig jobbat i Sverige (bara ett sommarvik på 10 veckor min allra första sommar som syrra) men jag kan tänka mig att det kan vara lite rörigt där också. Tror det är ett generellt sjukhusfenomen, tyvärr. Men tack och lov så fungerar det för det mest bra. Sen kommer dessa kaosdagar då man helst bara vill kasta in handduken och gå hem.

  • Jonas says:

    Omg!!! Är det det här jag har att vänta mig!!??
    Känns som att 2 år på skolbänken för att kunna jobba vidare som narkos istället, känns som en “peace of cake” i jämförelse med att handskas med detta.

  • Sanna says:

    Har precis hittat hit efter lite googlande på ssk-leg i usa, min sambo har börjat längta tillbaka till Florida (bodde där några år som barn med sin familj) så vi har börjat spåna på möjligheterna! Måste också säga att jag sååå känner igen mig, jobbar på en IVA på Åland och den ena läkaren säger si, nästa säger så.. kirurgen tittar endast på “sin” grej, skiter fullständigt i om patienten har en pågående hjärtinfarkt bara operationsområdet är bra, så prata med kardiologen för hjärtat, kirurgen för det kirurgiska och anestesin för vätske- och smärtordinationer… tur att det finns syrror som har lite helhetsuppfattning iaf! 😀

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.