photo

För att sammanfatta: fantastiskt morgon, fantastiskt väder, fantastiskt lopp!

Och om det var någon som trodde något annat så kan det bara klargöras här och nu att detta – så klart – var en intern kamp mellan mig och E. För hur mycket jag än har tränat (och hur lite han än har tränat) har jag aldrig aldrig aldrig någonsin slagit E i löpning. Han är någon sort duracellkanin som aldrig går tom för energi – speciellt inte när hans fru flåsar honom i nacken. Och ända sedan vi anmälde oss till detta lopp har han spänt sina muskler och sitt ego och sagt att han hellre lägger sig ned och dör än låter mig vinna över honom (till trots för att detta var hans första halvmara och min tredje).

Vi hade klargjort på förhand att det var okej att springa ifrån den andra om den ena sackade efter ( = inga sura miner). Efter 5 km lämnade han mig (bye bye!) men jag stressade inte upp mig utan fortsatte att köra mitt race (innerst inne hade jag redan gett upp kampen i och med att han alltid varit så mycket starkare, snabbare och framför allt tjurigare än mig). Men vid 18 km gick han på den välkända smällen (been there, done that!) och jag klarade sakta men säkert att komma ikapp honom. Jag tänkte en snabb tanke att jag skulle springa med honom in till mål men när han inte svarade på min taktökning (jag var nästan 100% säker på att han aldrig skulle låta mig passera honom eller att han skulle komma spurtandes i slutet) lämnade jag honom bakom mig och satsade allt. På tiden 1:57:13 passerade jag mållinjen (personbästa). Men viktigast av allt: 48 sekunder före E!

Vilken fantastisk känsla att känna att allt blod, svett och tårar faktiskt ger resultat. Att rutin (och träning, träning, träning) ger färdighet och att jag faktiskt ÄR i bättre form än E. Hans ego fick sig en liten törn (rätt åt honom!) men jag tror att det också motiverar honom till att börjar träna mer (och inte bara lita på sin tjurighet). Detta var hans först halvmaraton och jag är säker på att han redan vid nästa har lärt sig att konservera sin energi och inte gå in i väggen vid 18 km – så jag känner mig inte trygg.

Men fram tills nästa lopp ska jag leva på detta. 48 sekunder – baby!

photo_2

10 Responses to Half Moon Bay Half Marathon

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.