photo(63)

Jag blir så där löjligt lycklig av att dricka en kopp (mugg!!) Philz Coffee. Philharmonic är min absoluta favorit. Om ni undrar om det är värt att betala $3 för en kaffe så tror jag att alla mina fellow Bay Area friends kan skriva under på att det är det. Punkt slut.

En veckas ledighet är slut och ikväll är det dags att checka in på jobbet igen. En veckas välbehövd göra-absolut-ingenting-ledighet som försvunnit i ett nafs. Jag har fortfarande inte helt vant mig med att ha regelbundna långledigheter (dvs mer än ett par dagar) utan kan fortfarande känna den där stressen av att måsta “ta vara på” ledigheten och hitta på nått. När jag jobbade hemma var det lyx att ha mer än ett par dagar ledig i sträck, och en hel vecka räknades nästan som semester. Här jobbar jag som sagt ofta intensivt en vecka för att så ha en vecka ledigt. Absolut skönt! Men också viktigt att komma ihåg att andas och tillåta sig att komma ikapp. Jag har under den här veckan återupptagit mitt läsintresse och har plöjt bok efter bok. Jag har tränat men bara lite så där lagom (ja, förutom att vi sprang den där halvmaraton i söndags) och jag har legat på soffan och stirrat upp i taket. Ibland behöver jag checka ut ifrån det hektiska storstadslivet och bara lufsa runt i pyjamas hela dagarna. Och jag känner mig oändligt tacksam över att jag har ett sådant jobb som gör det möjligt att totalt checka ut när man lämnar jobbet. Långt ifrån alla har den lyxen.

Och appropå det, förr kunde jag tänka att man var en sämre sjuksköterska om man inte emotionellt engagerade sig i varje patient. Mitt första år som arbetande syrra drunknade jag i ständiga känslomässiga översvämningar just för att jag aldrig klarade att stänga av. Efter det har jag lärt mig att sålla, att visserligen engagerar mig i varje patient men också att lämna jobbet på jobbet. Självklart möter man alltid personer som ruskar tag i en lite extra, men i längden behöver inte alla patientmöten lämna lika stora spår. Idag  klarar jag i princip att “glömma” min patient den sekunden jag lämnar sjukhuset. Det är min överlevnadsstrategi. Och att springa.

 

8 Responses to Hjärta Philz Coffee

  • Gabriella says:

    Kaffe kan aldrig bli för dyrt så länge det är gott 🙂

    Det är lite av en konst att lämna jobbet just på jobbet 🙂 Här i USA när jag jobbat som ssk så är jag nog fortfarande mest fokuserad på om jag gjort rätt och gjort ett bra jobb än på patienterna hahaha 🙂 ,,, fast visst det finns många patienter som man verkligen blir berörd av och har svårt att släppa… Det är verkligen kanon att du har lärt dig släppa dina patienter när du lämnar sjukhuset 🙂

    Kram

    • Mikaela says:

      Ja, det är en konst men något man nog måste lära sig till slut för att överleva vårt yrke. Jag var också himla nervös i början och undrade hela tiden om jag klarat att göra allt jag skulle. Men samtidigt så har jag lärt mig att lägga undan sånna tankar också när jag åker hem. För jag tänker att det jag inte hunnit göra kan alltid nästa skift göra, och om det är något jag glömt att rapportera om så kommer dom nog på det i alla fall (eller så kan man alltid ringa in) och om det är något dom undrar över så ringer dom väl mig 🙂 Förr ville jag verkligen hinna med och göra ALLT men så kom jag till insikten att vi faktiskt jobbar dygnet runt och det är alltid någon som tar vid och kan göra det man inte hunnit. Så länge man känner att man gjort sitt bästa. Och jag älskar verkligen att kunna lämna jobbet på jobbet och vara ledig när jag är ledig. E tex är egentligen aldrig helt ledig eftersom han lika gärna kan jobba hemma som borta. Så vi är bortskämda med det (om nåt). 🙂

    • Mikaela says:

      Vad kul att du hittade hit!! (var rädd att jag skulle tappa alla när jag flyttade). Älskar bloggen just nu. Sååå mig! Kram!

  • Lina says:

    Så hur gör man? Som blivande SSK har jag ett himla hallå att inte “bry mig för mycket”om alla på praktiken. Det är kanske min största “brist” rent personligt, att jag har svårt att stänga av och “bara” jobba. Eller lär man sig det med tiden? Då man blir mer säker i sin yrkesroll?
    Och ja, tack för en fin blogg =)

    • Mikaela says:

      Jag tror det kommer med tiden. Jag var ett öppet sår i början som titt som tätt exploderade av känslomässig overload (jag kan fortfarande göra det men det sker mer sällan nu). Det ska också säga att det är inte ett mål i sig att stänga av och “bara” jobba. Fortsätt att engagera dig och bry dig när du är på jobbet/praktiken men arbeta med att lämna det när du går hem. Jag tror absolut det handlar om att man blir säkrare i sin arbetsroll och att man så småningom inser att man inte kan göra mer än det man gjort. Men det handlar också om en försvarsmekanism för att överleva det yrke vi valt. Ungefär som jag antar att tex militärer, poliser och brannmän måste göra. Men sluta inte att bry dig!! Hellre för mycket än för lite. Lycka till vidare! Du kommer att klara det galant. Sjuksköterska är världens bästa yrke! <3

  • Kim says:

    Jag känner igen mig så väl i det du skrev! Jag är en känslomänniska och jag kan liksom inte låta bli att påverkas, oavsett om jag vill eller inte. Men jag kunde ändå lämna det så fort jag lämnade jobbet. Och när det var patienter eller anhöriga som var riktigt jobbiga eller påfrestande av olika anledningar brukar jag tänka “att jag i slutet av dagen får jag gå hem och ha det bra till skillnad från dessa personer, så jag kan ta det”.

    Skönt med långledigt! 🙂

    Ha en bra helg nu vännen, trots att du måste jobba.
    Kram

    • Mikaela says:

      Det är verkligen en bra tanke det där att du får lov att gå hem när dagen är slut men inte patienterna. Det ger en en tankeställare när man står där och är som mest irriterad och otålmodig (måååånga av våra patienter testar mitt tålamod).

      Jag ser också på E att han nästan aldrig lämnar jobbet iom att han kan jobba från vart som helst. Både för- och nackdelar med det alltså.

      Stor kram till dig! ❤️

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.