Jag närmar mig the Big 3-0. Åtta veckor snackar vi. Jag har aldrig nojat över åldern (eller jooo, jag har velat se äldre ut) och trodde ärligt talat jag skulle slippa undan den berömda trettioårskrisen. Men för några månader sedan började den på allvar snika sig på och för varje dag får jag svårare och svårare att andas, tänka och coola ned. Ångest deluxe. Inte över att bli gammal (för ärligt talat – hur gammal är man egentligen när man fyller 30?) och inte över att jag måste åstadkomma något med mitt liv (carpe diem liksom!) utan över alla stora beslut man så småningom måste ta. Jaaa, jag snackar barn, hus, bil, hund och jobb. En dag ganska snart måste man väl sluta ta allt som det kommer, växa upp och faktiskt ta ett (flera) beslut. Alldeles för stora beslut för herr och fru vi-ta-det-som-det-kommer-och-klarar-bara-av-att-planera-till-nästa-helg-at-most!. Ibland när jag sitter och tänker får jag så svårt att andas att jag på allvar undrar om jag borde ta och prata med någon. Men psykolog? På engelska. Meh.

Istället fortsätter jag att stoppa huvudet i sanden (och det hjälper inte att min partner-in-crime här i livet gör exakt samma sak) och hoppas på att allt bara ska lösa sig utan att vi behöver ta dom där stora besluten själv. Hyperventilerar ibland och vaknar kallsvettig om natten. Det kallas livet har jag hört.

 

10 Responses to Ångestålder

  • Jag tyckte faktiskt inte att det var så farligt att fylla 30, kanske för att min äkta hälft är 4 år äldre så jag hade redan känt mig i 30-årsåldern i flera år (men när han fyllde 30 hade jag en liten kris). Och 20-årskrisen, den var rätt jobbig!

    • Mikaela says:

      För mig handlar det inte så mycket om just åldern utan att alla dessa livsavgörande beslut (speciellt det där med barn) liksom kryper närmare in på en. När jag var 20 sa jag att jag skulle ha barn när jag var 30 och då kändes det så långt bort. Men plötsligt står jag här och är nästan 30 och vet inte alls om jag är klar för att få barn. Samtidigt, kommer jag någonsin att bli det?? #ångest

      • När jag var 20 tror jag att jag bestämde att jag skulle skaffa barn när jag var 23… Nu, 10 år efter det vet jag fortfarande inte om jag vill ha barn, och än finns det tid tänker jag 🙂 Det är väl bra att stanna upp och fundera på sånt här ibland (men det är ju inte så roligt att få ångest), men att planera tycker jag är svårt. En dag kanske vi känner att vi vill ha barn, och då får vi ta tag i det då, helt enkelt.

        • Mikaela says:

          Absolut! Än finns det tid. Min rädsla är nog bara att jag aldrig ska känna att jag är redo och när vi väl bestämmer oss att det då ska vara försent. På nått sätt. Men som du säger, det är bra och stanna upp och fundera. Och än finns det tid….

  • Kim says:

    Jag förstår precis vad du menar! Det är något jag också känner ångest för!

    När jag tänker tillbaka var det inte alls så här, som jag lever nu, vad jag hade föreställt mig. Jag ville inte ens flytta utomlands, det fanns inte i min värld. Så bara det är något jag jobbar på, att vänja mig vid att ställa om min syn på framtiden och det inte riktigt blev som jag trott och tänkt.
    För jag tror, att om vi hade varit kvar i Sverige hade vårt liv sett helt annorlunda ut. Det här med hus och barn hade kommit vid det här laget, men i och med att vi flyttade utomlands fördröjs våra liv lite. För det tar tag att bygga upp ett nytt liv, en ny vardag. Och som det är nu, det skulle vara väldigt opraktiskt att skaffa hus när vi inte vet vart vi är om 2 år…

    Men jag är glad att jag träffade M som tagit med mig på detta fantastiska äventyr, med möjligheter jag inte kunnat drömma om 🙂
    Och här, i alla fall i LA, verkar det som om barn är något man skaffar när man närmar sig 40 istället för 30. Inte för att jag vill vara 40 när jag klämmer ut dom, men det tar bort lite av stressen.

    Kram

    • Mikaela says:

      Ja det är samma här. Hemma har nästan alla våra vänner hus och barn. Här i SF däremot, är det ingen av våra vänner som är där. Det är två olika liv och ibland har jag nog svårt att få ihop allt jag vill. Men jag försöker andas och inte stressa upp mig. Allt har sin tid. Och vi lever verkligen i ett äventyr just nu. Kram! ❤️

  • Alla dessa vägskäl som dyker upp med jämna mellanrum i allas våra liv, särskilt då de större förändringarna är i farten. Alla dessa vägskäl som egentligen ställer samma fråga:
    *Åt vilket håll vill du gå nu?
    * Vad vill du göra med ditt liv?
    * Vad vill du?
    *Vad är viktigt för just dig, just nu ???? osv.
    Jättesvåra frågor, ångestskapande frågor, För detta att göra alldeles egna val och fatta egna beslut, är svårt, för tänk om man inte gör rätt val, tänk om man fattar fel beslut!? Huh!! Som du skrev ”Det kallas livet har jag hört” själv ser på det vi kallar livet, som att livet är i ständig förändring, förnyelse och utveckling. Och när vi ska ”ta in på en ny väg, en aldrig förr provad,” klart att det känns svårt , ångestskapande och pirrigt i början… Kan verkligen vara svårta val, för det finns ju så många vägar att välja på.
    En gång om året gör jag en slags inre ”inventering” där jag frågar mig om livet känns bra att leva så som jag levt det under året. Behöver min relation tillföras något nytt? Behöver jag förändra något för mig själv? Behöver jag fylla på i mina inre förråd? I så fall vad. (om min års inventering, tror jag att jag skrivit om tidigare 🙂 )
    Barn, hus, bil, hund, jobb…. Inte undra på att du känner ångesten gallopera runt inom dig, för särskilt det där med barn, är ju en stor och viktig fråga. Ibland kan det kännas alldeles för överväldigande, att fatta de stora besluten, särskilt om man pressar sig och tänker, att, NU, just nu, måste jag bara veta vad jag vill, och fatta de rätta besluten. Vissa beslut kan man inte tvinga fram, de behöver tid att mogna fram. Och nog är det bättre att göra sina egna val, fatta sina egna beslut, hellre än att överlämna ansvaret till andra. Jag kan gräma mig mycket, de gånger jag lyssnat mer på andra, än på mig själv. Och det visat sig, att andras råd, inte ledde dit jag ville med mitt liv.
    Min åsikt i barnfrågan vet du. .. ta endast hänsyn till vad ni båda vill. För inga föräldrar har rätt att utöva press i någon form på sina barn ” ska ni inte snart skaffa barnbarn till oss”
    Vi kvinnor har ju en större press på oss, för så många ”borden o måsten” är hårt inpräntade i oss., särskilt vad gäller barn eller ej barn. Det är helt OK att känna det man känner, känslor de är och de känns. Och så är det ju så att vissa beslut, är som sagts, jättesvåra att ta ställning till, bara så där.

    Kramisar i massor

  • Erika says:

    Heeeej kära du❤️åh hade exakt dina tankar och bävade för 30 års dagen . Vägrade ha fest. Ville inte. Ångest. Singel . De flesta vänner hade pojkvän. Barn. Hus. El nåt ” mer ” än en etta i förorten som jag och jag reste, flängde, jobba och var på krogen utan större lycka 😉 var lättad då dagen var över och då kändes det inte lika jobbigt som innan födelsedagen. Har inte funderat så mkt på att skaffat barn har velat resa o mest sökt en partner:-) dejtade på nätet och gav nästan upp med så många knäppisar.. Bestämde en kväll att ta alfabetet i ett visst tidsspann , kolla igenom killarna och sen stänga mitt konto o lägga ner sökande efter en man . Hann bara till bokstaven “a” och första dejten var en fullträff. Vi reste i ett år , var engagerade i föreningar, plugga , vi båda vill göra saker NU inte skjuta upp( nöjen som hoppa fallskärm resa ta kurser mm) och gjorde det. Plötsligt bara kände vi ; nu el aldrig ” och blev pang bom med barn. Jag ångrade mig o hade sååååån ångest var ej glad första 3 mån över att bli förälder( mkt tabu att inte gå runt o va skit-lycklig över o va på smällen;). Vaddå jag skaffa barn, jag e ju den som alltid är barnlös.. Men när det skönk in så var det total kärlek o lycka och nu väntar vi den andra lilla❤️ Jag skämdes mycket för att jag inte var redo inte ens ” när” jag var gravid men det är nog fler än vad man kan tro som inte är redo, tror inte man kommer till punkten att man är redo innan man skaffar barn, det blir man nog på vägen:-) du har din prins och njut ett tag till av ert mysiga liv, sen blir det ett annat mysigt liv om ni väljer att skaffa barn. Men man kan ha ett rikt och lyckligt liv utan barn också. ❤️Båda liven är fantastiska. Jag var 36 med första blir 39 med andra 😉 njut!! stor kram ❤️

    • Mikaela says:

      Vännen! Jag har saknar dig!! ❤️ Tänkte senast på dig igår och tänkte jag skulle skicka ett mail till dig 🙂 Och tack för att du delar med dig av dina tankar och upplevelser. Det betyder mycket!!! Jag tror vi kommer till ett beslut en dag och då får vi ta det från där. Lycka till med liten i magen!! Tänk att du snart sitter där med två mirakel. Kram och tack för att du finns!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.