OaklandRunningFestival-Logo

Så kom då dagen då jag hade tänkt springa min första maraton. Men ärligt talat så var jag nog aldrig 100% committed att göra det och ganska tidigt insåg jag att mina prioriteringar just nu inte ligger på en ordentlig maratonträning. Jag vet att jag skulle kunna om jag verkligen ville men samtidigt måste jag nog inse att jag har så himla mycket andra projekt just nu. Och det är helt okej.

Samtidigt kände jag att jag ville ha något mer än “bara” en halvmaraton. En halvmaraton springer jag titt som tätt på egen hand och det är ingenting som jag känner är utmanande att klara i dagsläget (men det är självklart utmanande att träna till att springa den fortare). Jag blev därför så himla glad när jag såg att Oakland Running Festival hade en We Run The Town Challenge där man först springer ett 5km’s lopp och sen en halvmaraton. Perfekt utmaning för mig!

E är inte särskilt svår att övertala så han hängde med på halvmaran och till 5K hade jag övertalat två vänner till att springa sitt första lopp (och sina första 5km!!). Vilken lycka för en springnörd!

orf5kHappy 5K runner!

Ni vet ju alla att jag och E har en intern tävling mellan varandra och just nu är vi i i princip exakt lika bra form där bara dagsformen avgör vem som vinner. Därför var jag så i valet och kvalet om vilken taktik jag skulle ha i och med att E bara skulle springa halvmaran och inte 5K först. I sista sekund bestämde jag mig för att köra all in, bära eller brista. Min GPS klocka strejkade på startlinjen för 5km’n så istället tog jag rygg på en av killarna som såg ut att vara snabb och sprang så fort jag klarade utan att egentligen ha någon uppfattning om vilket tempo jag höll. E stod vid mållinjen och tog i mot mig så jag pressade lite extra upp för sista backen och kryssade mållinjen på 23 minuter och 52 sekunder, vilket i sig inte är någon bragd eller något personligt rekord men betydligt snabbare än vad jag vanligtvis springer och förmodligen betydligt snabbare än vad jag hade sprungit om jag hade haft min GPS klocka som talade om hur fort jag faktiskt sprang (fördelar och nackdelar med att alltid veta hur fort man springer).

Sen var det på tiden att heja våra kära vänner in i mål. Jag har kanske aldrig varit stoltare över någon, dom som började springa bara några veckor före loppet och aldrig tidigare har sprungit 5km i sträck. Båda sprang i mål med ett leende (vilket var mitt absoluta nr 1 mål) och båda klarade att springa utan att stanna (vilket var deras nr 1 mål). Kära C & M – you killed it!

Egoistiskt sett så hoppas jag att jag haft någon del i att inspirera dom att komma igång med löpningen. Att inspira folk genom att bara vara sig själv är kanske något av det mest tillfredställande i livet. Jag menar absolut inte att alla borde börja springa men jag hoppas att jag på något sätt kan inspirera och motivera folk till att i alla fall prova det – och att pusha lite mer.

orfhalfTired, but happy half marathon runner.

Efter att vi hade fått våra vänner i mål var det dags att rehydrera, byta kläder och ladda om. Jag svettas alltid – oavsett hur långt eller kort och hur snabbt eller långsamt jag springer. Och då menar jag inte så där några droppar, utan jag bokstavligen dryper av svett. Jag hade en timme på mig att fylla på med nog vätska, hinna gå på toa och inte ha för mycket vatten i magen.

Sen vinkade vi hej då till våra vänner och ställde upp på startlinjen igen. Vi hittade pacern som skulle ta oss i mål på under 1:50 och när startskottet gick skuttade E efter honom. Jag kände direkt att jag definitivt inte hade 1:50 kvar i mina ben (och ångrade lite grann att jag sprungit så hårt på 5K) men tog det lite lugnare och försökte att fokusera på mitt lopp. Vid 12K vara mina ben trötta och stela och vid 17K fick jag mjälthugg/håll och sista kilometerna blev mest en kamp mot mitt eget psyke. Men i mål kom jag och på något sätt var jag nöjd med att ha klarat att springa hela tiden även om jag många gånger ville stanna och gå. Halvmaraton tiden blev 1:55:01 och totaltiden på 16.1 km 2:18:53. (E kom i mål på 1:49:46).

orfafter1

Efter loppet slickade vi våra sår och vilade trötta ben på festivalområdet. Firade med en öl (!?!) och skröt över varandras insatser (vi är inte så mycket tävlingsmänniskor att vi inte kan glädjas med varandras segrar). E sprang by far sitt bästa lopp och jag sprang längre än jag någonsin gjort på en dag. Vi båda fick mersmak till att träna mer och springa längre och jag älskar hur vi har förmågan att pusha varandra vidare.

Att springa handlar om så mycket mer än att bara springa. Det handlar om att bevisa för sig själv att man kan, att lyssna på sin kropp och att övervinna demoner. Oavsett om du springer 1 km eller 100 km så spelar det ingen roll så länge du gör det med en stolthet över dig själv. Du tävlar alltid bara med dig själv och så bör det vara (oavsett vilken nivå du är på).

Jag pratar ofta med mig själv, E och mina vänner om att det är viktigt att sätta upp tre mål inför ett lopp (eller egentligen inför vad som helst). Jag tror jag har skrivit om det tidigare men det tåls att upprepas. Om man sätter upp ett ‘bra’-mål, ett ‘bättre’-mål och ett ‘bäst’-mål har man hela tiden något att sträva mot oavsett vilken dagsform man har. Kanske omständigheterna gör att man inte klarar sitt ‘bäst’-mål men då kan man fokusera på att klara sitt ‘bättre’-mål istället och fortfarande känna att man har haft ett lyckat lopp. Man ska aldrig förminska sin insats.

Mål 1 – ‘bra’-målet
Detta ska vara ett överkomlig mål utan extrema krav.
Tex att man faktiskt fullför loppet.
Mitt bra-mål var att springa hela loppet. √

Mål 2 – ‘bättre’-målet
Detta är ett mål som det krävs lite mer för att klara men bör på inget sätt vara extremt.
Tex att man springer hela loppet utan att stanna
Mitt bättre-mål var att springa halvmaran under 2 timmar. √

Mål 3 – ‘bäst’-målet
Bäst-målet ska vara målet för om allt faller på plats, om man gör sitt yttersta och allt flyter som det ska.
Mitt bäst-mål var att slå PR på halvmaran (under 1:50) och att vinna över E.

third

Och som en bonus så kom jag på en överraskande tredje plats av alla tjejer som sprang We Run The Town Challengen. Definitivt plåster på alla eventuella sår! Nu blickar vi vidare och siktar in oss på Portland Rock’n Roll Half Marathon i maj.

(sorry för lång rapport, men jag skriver mkt för att jag själv ska kunna gå tillbaka och komma ihåg)

7 Responses to Oakland Running Festival – We Run The Town

  • Christina says:

    Ja du inspirerade mig/oss otroligt mycket genom att bara vara ditt fantastiska jag och få mig att vända på tankesättet. Sitter nu och väntar på att M ska plocka upp mig och vi ska springa en tur efter jobbet. KRAM!!!

  • Karin says:

    Grym du är!
    Jag skall springa tjejmilen i Berlin om en månad och kände mig pigg och hade bra flås för några veckor sedan. Sen blev jag sjuk i en vecka och åkte till Tokyo över påsk och tappade allt. Så himla trist. Nu vill jag dö när jag springer 5 km. Har du tips på hur jag kommer över tröskeln?? Olika springformer? backe? intervall? Har iaf köpt nya springskor och det är ju kul!

    Lycka till med din träning inför nästa lopp!

    • Mikaela says:

      Jag vet allt om hur svårt det är att komma igen efter en paus. Mitt bästa tips är väl att göra det enkelt och roligt. Kanske ha en utmaning med dig själv eller med kompisar om att tex springa 15 min varje dag i två veckor eller springa ett visst antal km på en månad osv. Sätt tröskeln låg i början! Tänk inte att du ska springa 1 mil varje dag utan kanske bara 2 km till att börja med. Försök hitta löpglädjen igen. Köra intervaller tex 2 min sprint 2 min gå, osv. Lyssna på podcasts eller musik. Få med dig vänner. Osv.

      Hoppas du kommit igång! Ditt lopp borde vara snart!! (förlåt att jag inte svarat tidigare). Jag hejar på dig!! Kram.

    • Mikaela says:

      För mig brukar det också hjälpa att tänka att det är psykiskt. Man tappar inte så mkt form på några få veckor så det handlar bara om att mentalt komma tillbaka.

  • Karin says:

    Tack för ditt svar! Nu är det mindre än två veckor kvar och jag tycker det går helt ok. Mitt flås är ju fortfarande ganska illa bitvis…jättedåligt flås 2 km, sen jättebra i 3 och dåligt igen. Springer mest på vilja och i lördags sprang jag 9,5 km på 51 min. då var jag nöjd.
    Lycka till med din nya karriär! Spännande att byta bana sådär. Jag vill oxå göra det men vet verkligen inte vad jag vill göra. Som för dig så kanske det smyger sig på och om några år gör jag något helt annat!

    Kram

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.