IMG_5021.JPG
Till sommaren är det tio år sedan jag var blev sjuksköterska. TIO ÅR! Jag har sedan dess jobbat en sommar på en medicinsk avdelning i Umeå, 3-4 år i Tromsö på en neurokirurgisk avdelning och en hjärt- och kärlkirurgisk avdelning samt 3-4 år i Oslo på trauma intensiven. Och så här i SF så klart. Snart 2.5 år på San Franciscos mest crazy sjukhus (helt klart). Vart tiden tagit vägen är jag inte helt säker på men något jag vet är att jag har älskat att vara sjuksköterska med allt vad det har innebärt. Att beskriva en sjuksköterskas vardag är omöjligt men jag känner en djup tacksamhet och ödmjukhet för vad jag varit med om genom mina år och hur det har format mig som person, både på ett personlig plan och ett yrkesmässig plan. 

För bara några år sedan trodde jag att jag var sjuksköterska och bara sjuksköterska. Jag var sjuksköterska långt in till märg och ben och gick igenom en smärre kris när vi flyttade hit till Kalifornien och jag inte kunde jobba som sjuksköterska i något år. 

Det tog mig 1.5 år att få en amerikansk sjuksköterskelicense (i Florida), ytterligare drygt ett år att flytta över den till Kalifornien. Efter att jag fått min CA license tog det mig ett halvår att få ett sjukhusjobb och ytterligare 3 månader innan jag faktiskt började jobba. Det var månader och år fylld av frustration. Jag åkte fram och tillbaka till Norge för att jobba på mitt gamla jobb och allt jag ville och kunde tänka på var att få ett sjuksköterskejobb här i SF. 

Jag började jobba på mitt nuvarande jobb i februari 2013 och älskade det. Ingen var så lycklig som jag. Efter år av slit gick min dröm äntligen i uppfyllelse. Jag hade inta bara fått ett sjuksköterskejobb i San Francisco, stan där uppenbarligen ingen får jobb, utan jag hade fått ett jobb på det sjukhuset och den avdelningen jag allra helst ville jobba på – detta till trots för att alla amerikaner jag mötte sa att jag aldrig skulle klara att få ett jobb på ett sjukhus inne i SF utan amerikansk erfarenhet. 

Needless to say, jag var over the moon. I cirka 1.5 år. Sen hände något. Inte plötsligt men gradvis. Det kom snikande in på mig innan det plötsligt vid jul förra året slog till mig med en sån kraft att jag nästan inte kunde andas. Jag var redo att gå vidare. Kanske inte där och då, men snart! Färdig med sjuksköterskeyrket. Spyfärdig av att jobb skift, helg och högtider. Less på sjukdomar och mediciner. Less på det som en gång varit mitt allt. 

Sanningen är väl att mina två år som ofrivillig hemmafru/arbetslös förändrade mig. Plötsligt insåg jag att livet var så mycket mer än bara jobb och sjukhus. Och efter att den största exhalteringen över att ha fått ett amerikanskt jobb lagt sig så kom det över mig igen. Efter tio år i tjänst känner jag nu att det börjar vara på tiden för mig att gå vidare. 

Men i och med min nya insikt kom också ångesten, rädslan och skuldkänslan. Varför lämna något som man jobbat så hårt för (och tjatat om)? Varför lämna något som är tryggt och som jag vet att jag är bra på? Varför inte bara vara nöjd med livet? Tio år är ju trots allt ingenting, det finns ju dom som har jobbat i 30 år! Vem tror jag att jag är? Hur kan jag ens tänka tanken på lämna ett välbetalt tryggt jobb med benefits (som andra skulle göra vad som helst för att få) för att gå till osäkerhet? Men framför allt, tänk om jag inte är bra på något annat? Tänk om jag misslyckas…

Jag vet att jag är dramatisk och gör det större än vad det är. Tro mig, jag vet! Intellektuellt vet jag att jag alltid kan komma tillbaka till sjuksköterskeyrket och att det inte är någon big deal. Men för någon som så intensivt har identifierat sig som sjuksköterska och dessutom alltid jobbat 150% minst är det en stor deal. Så till den gradatt bara tanken av att gå ned i tid (alltså inte att sluta helt) får mig att tappa andan.

Men tidigt under min sjuksköterskeutbildning gav jag mig själv löftet att aldrig aldrig aldrig bli en bitter sjuksköterska. Att alltid gå vidare före det var för sent och aldrig låta det gå ut över mina patienter. Den tiden börjar närma sig nu. 

Men frågan är till vad.

Jag har nu undervisat Pilates i snart ett år och älskar det. Jag vet inte om det är det jag vill göra för alltid med det är absolut något jag gärna skulle satsa mer tid på just nu. Och på något sätt är det väl det som betyder något, just nu. Jag har ingen konkret plan ännu (men många tankar). Ting ska klaffa, inte bara för mig utan också för E och våra gemensamma planer. Jag är glad att jag har en man som tror på mig. En man som kanske inte alltid hänger med i svängarna och kanske inte alltid förstår men som alltid alltid litar på att jag vet bäst vad som är bra för mig.

Och vad jag vill med det är inlägget? Lufta tankar, sätta tankarna ut i världen, fiska efter pepp från er och kanske få något tecken från universum. Eller kanske bara bjuda in er lite till mitt huvud. 

Älskade Mint-team! ❤

8 Responses to Om att kanske byta karriär.

  • Ann says:

    Jag tycker man ska följa sitt hjärta, för i slutändan, om man inte är 100% lycklig med det man gör eller känner att man vill mer ska man enligt min åsikt kanske leta vidare. Men sedan så är ju frågan är man någonsin 100% lycklig med någonting man gör, och i och med att det är så svåra tider har man råd att riskera att sluta på ett fast jobb. Så krångligt att tänka på. Ibland tänker jag att man är bortskämd, inte du, utan oss västerlänningar i största allmänhet, eller oss som har haft en bra utbildning, för tänk alla dom som inte har något annat val än att jobba på McDonalds, eller mataffären, för de har helt enkelt inte något val. Då känner jag mig bortskämd med att jag vill ha ett jobb där jag trivs och där jag är lycklig och utvecklas. Usch vad jag svamlar, men du kanske förstår vad jag menar 🙂

    Hon den där Yogagirl, hon har ju verkligen hittat det hon älskar, och alla verkar ju vilja yoga med henne. Hon följer ju sitt hjärta, så ingenting är omöjligt verkar det som 🙂

    Så följ det du känner tycker jag, men man måste ju ha råd att leva också 🙂

    • Mikaela says:

      Haha, jag förstår precis vad du menar om att känna sig bortskämd. Det är så dubbelt det där. Är det bra eller dåligt att alltid vilja mer? Varför kan vi inte bara vara nöjd med den trygghet vi har? Men så brukar jag tänka att man bara har ett liv så då får man väl se till att göra det bästa utav det utifrån sina möjligheter. På vägen kan man kanske också hjälpa, inspirera och motivera andra att hitta sin väg. Tack för din kommentar Ann! Den värmer. Kram <3

  • Ulrika says:

    Jag bor i New Orleans sedan snart 9 år. Jag har en lång bakgrund i IT-branschen men för 5 år sen beslöt jag mig för att plugga och göra det som gnagt i mig i flera år. Om ett par månader är jag färdig dietist och redo för nånting väldigt annorlunda än IT-branschen. Jag lämnade ett välbetalt jobb och kommer väl aldrig tjäna hälften av det jag gjorde i mitt nya yrke men det är inte det som är viktigt för mig. Känns det i magen och hjärtat att det är rätt så är det bara att tuta och köra säger jag!

    • Mikaela says:

      Grattis till att ha tagit steget!! Dietist är ju himla intressant också. Hoppas det känns bra inni själen och att du trivs. Tack för pepp och lycka till till dig!! <3

  • Carina says:

    Jag är fysioterapeut, men jobbar på kontor. Det bara blev så, eftersom jag flyttade till Madrid och här finns bara skitjobb inom fysioterapin. Värdesätter bra arbetsvillkor och att få jobba vanliga kontorstider, istället för kvällar och veckoslut. Och trivs riktigt bra 🙂 Ibland känns det synd att ha “övergett” mitt yrke, men kan alltid återvända om jag vill. Jag är förresten också pilatesinstruktör, pilates är helt fantastiskt!

    • Mikaela says:

      Tack för att du delar med dig! Jag brukar försöka tänka att om man är öppen för de möjligheter livet bjuder på så löser det sig alltid till slut. Inget är ju skrivet i sten och man gör det som känns bäst utifrån den situtation man befinner sig i just nu. Vad kul att du också är pilatesintruktör. I love it! <3

  • Anna says:

    Du är så inspirerande Mikaela! Följ magkänslan. Som du säger, du kan alltid gå tillbaka till att vara sjuksköterska om du vill det. Om du inte testar något annat kommer du undra “vad om jag bara hade… tänk om jag bara…”, och så blir du till slut den där bittra sjuksköterskan som du lovade dig själv att inte bli. Ibland måste man våga, oavsett hur läskigt det känns, och framför allt, oavsett vad andra tycker och tänker.

    Stor kram <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.