300550_198155195_XLarge_picm

1:49:51. Personbästa och äntligen under 1:50. Men personbästat i sig kändes där och då egentligen inte så viktigt. Helt sedan Oakland Running Festival har jag känt mig trött, nästan lite övertränad även om jag inte tränat särskilt mycket. I början tänkte jag att det var den vanliga post-race-bluesen och stressade inte så mycket över det. Sprang några långsamma kilometer här och där men inga längre turer. Men den bluesen höll i sig helt in i maj och bara några dagar innan Portland sprang jag några trötta och tunga 12 kilometer och tänkte att jag nog skulle vara glad om jag faktiskt kom under 2 timmar. Jag tänkte också att det nog var på tiden att ta en paus i från springandet och att jag kanske inte vara så kär i att springa trots allt.

Dagarna före loppet släppte jag all press på mig själv och fokuserade på att peppa mina vänner som skulle springa sitt första lopp. Jag orkade inte bry mig i uppladdning och vad man bör äta dagen före osv utan körde på med öl-tasting, pizza, hamburgare men också massor av vatten.

På själva raceday var jag inte nervös som jag brukar vara. Ställde upp på startlinjen tillsammans med resten av gänget och tänkte att jag bara skulle ta det som en vanlig träningsrunda. Men så gick startskottet och tävlingshjärnan slog plötsligt (och helt oväntat) till. En av mina vänner spurtade iväg, E efter henne och uppenbarligen jag också. Vi startade hårt – alldeles för hårt – men klarade att bita ihop upp för första backen och sen var det nästan bra platt eller nedför. Vid 13 km fick jag en dipp men en snabb blick på klockan visade att om jag höll tempot skulle jag kanske klara att komma in på runt 1:55 (vilket kändes ok) så jag pressade vidare. Kilometer 17 var en enda lång nedförsbacke och där hann jag räkna ut att om jag ökade pyttelite till så kanske jag skulle klara att komma under 1:50. Så jag sprang. Över bron och in mot mål. Tänkte att det går nog inte för slutspurten är liksom inte min grej. Men klocka stannade på 1:49:51. Ynka 49 sekunder snabbare än Kaiser Permanente och ett nytt PR i boken.

Men som sagt, personbästat i sig kändes inte som den största vinsten utan det var faktumet att jag klarade att bevisa för mig själv att jag kan. Att löpformen finns där, att det sitter bara i huvudet. Jag hittade tillbaka till kärlek för löpning och till känslan som får mig att alltid vilja fortsätta. Endorfinerna. Runners high.

En bonus var helt klart också att få dela det, inte bara med E (som slog sitt personbästa med 5 minuter!!), utan också med 3 av mina allra bästa vänner. Jag älskar att veta att jag pushade/inspirerade dom till att göra det, något waaaay out of their comfort zone, och att dom klarade det så galant. Att dom fick upplevela lite av endorfinerna och också kanske hittade en pytteliten kärlek lite löpning och faktiskt har lust att springa fler lopp. Det i sig är en vinst.

Så personbästa i all ära. Skål för kärleken – kärleken till löpning!

“First, we try to run faster. Then we try to run harder. Then we learn to accept ourselves and our limitations, and last, we can appreciate the true joy and meaning of running” – From The Runner’s Guide to the Meaning of Life by Amby Burfoot.

IMG_5433

2 Responses to Portland Rock ‘n’ Roll Half Marathon

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.