I USA kramas inte sjuksköterskor och läkare. I alla fall inte residents och sjuksköterskor och i alla fall inte på jobbet för det kan uppfattas som något sexuellt (det är annars om man råkar träffas ute på en bar eller så). Minsta lilla kan uppfattas som något sexuellt i USA – speciellt om det sker mellan hierakiskikten – och det är man livrädd för. Sexual harassment är en reell skräck. När läkarna har kommit lite högre upp i graderna och blivit attendings kan det hända att dom slappnar av lite. Att dom känner sig lite tryggare och mindre intimidated av sjuksköterske-läkar-relationen (den professionella relationen alltså, inget annat!). Antingen det, eller så blir dom bara arroganta. 

Hur som helst. I USA kramar alltså inte läkare sjuksköterskor. Förutom mig då, för jag är uppenbarligen en väldigt krambar person. Det var en av mina (sjuksköterske)kollegor som gjorde mig uppmärksam på det häromdagen. Hur ovanligt det egentligen är alltså (för naiv som jag är har jag aldrig tänkt på det). Men läkare – inte alla så klart, men en del – har en tendens att spontant krama mig när dom ser mig. Både på och utanför sjukhuset. Och jag gillar det. Att kramas har alltid varit mitt sätt att sägs hej och hejdå på. I alla fall om du har träffats tidigare, pratas vid i telefon, mail eller liknande före eller helt enkelt bara spenderat mer än ett par minuter tillsammans. Ta i handen känns liksom lite för stelt och töntigt. Och puss på kinden lite väl europeiskt. När jag flyttade hit insåg jag ju dock fort att det kanske inte var helt acceptabelt att krama vem som helst i början och jag övergick fort till det lite mer distanserad amerikanska how are you?

Men uppenbarligen utstrålar jag att det är okej att krama mig. Och det känns fint. Det är så jag vill att det ska vara. Kanske speciellt mellan mig och läkarna. Vi ska vara vänner, buddies och kollegor på samma nivå. Vi ska kunna kramas för att vi är glada att se varandra utan att det för den skull behöver leda till en date. Jag jobbar bättre med folk som jag kan krama. Och jag litar mer på folk som har självförtroende och integritet nog till att våga ge och ta emot kramar.

Så kramas mer! Det behöver inte vara en intim kram, men lite kroppskontakt mår alla bra av.

Och så var det med det. Nu ska jag sova lite innan jag tar långhelg. Äntligen.

2 Responses to Att vara krambar

  • EllinorO says:

    ja, krama mer det är bra. Jag har en fråga du som jobbar på sjukhus i USA. Hur är eran ryggbehandling. Alltså jag är bättre nu efter två mdb och en stelis med kolfiberburar, bendonation och stag och skruvar.
    Lång historia kort.

    • Mikaela says:

      Jag jobbar ju på en ICU (intensivavdelning) så jag vet inte riktigt om jag är rätt person att fråga när det gäller det. Men jag skulle tro att ryggbehandlingar i USA i princip är densamma som i Sverige eftersom vi baserar oss på samma forsking. I alla fall när det gäller den västliga behandling. Hoppas du blir bra och får den hjälp du behöver. Kram!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.