img_0014Jag och min bästis från sjuksköterskeskolan. Gud vad vi kunde bråka för att vi hade olika meningar om hur skolarbeten skulle skrivas så till slut slutade vi göra dom tillsammans. Men gud vad kul vi kunde ha tillsammans. Jag hängde ofta hemma hos han i Farsta och hans mamma tog hand om när jag kände mig liten och förvirrad i stora Sthlm (en gång när jag hade influensa skickade hon hemmalagade soppa till mig).

Nu i dagarna är det precis tio år sedan jag tog sjuksköterskeexamen. Jag gick på Röda Korsets Högskola i Stockholm och det var enda skolan som jag sökte till. Jag hade läst att dom var specialiserade på internationell omvårdnad så jag bestämde att det var dit jag ville (det var jag otroligt glad över när jag flera år senare bestämde mig för att söka amerikansk sjuksköterskelegitimation och det visade sig att skolan redan hade alla kursbeskrivningar och betyg översatta till engelska).

Det året vi tog examen var det extremt svårt att få ett sjuksköterskejobb som betalade mer än  16-17 000 i månaden. Jag fick några jobberbjudanden i Sthlm på gamla praktikplatser men hade väl redan bestämt mig för att jag ville bort ifrån stan. Jag kände mig aldrig riktigt hemma där och dessutom hade jag också E i Norge (vi hade varit tillsammans i ca ett halvår då). Jag bestämde mig för att söka sommarjobb i Umeå för att sedan söka mig vidare till Norge.

Mitt första sjuksköterskejobb var på en medicinsk avdelning som var sammanslagen med en annan medicinsk avdeling. Jag kommer ihåg att vi ofta var 3 sjuksköterskor varav 2 helt nyutbildade på ca 20-25 patienter plus 2-3 undersköterskor. Jag tror att vi fick ca 2 veckors inskolning innan vi var on our own. Jag kommer ihåg att jag stod i medicinrummet och jobbade så snabbt jag kunde för att hinna dela ut alla mediciner i tid samtidigt som jag var livrädd eftersom jag knappt visste vad hälften av medicinerna var för. Jag bad till högre makter att ingen skulle fråga mig något eller att någon patient skulle bli dålig eller dö under min vakt. Jag hatade det jobbet. Jag hade aldrig tid att prata med patienterna eller familjerna. Jag hade inte tid att äta mat eller dricka vatten än mindre gå på toaletten. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle lära mig att tackla yrket, eller lära mig medicininera och labvärdena utantill. Jag kom hem till mamma och pappa och grät för att jag var så trött, så hungrig, så full av intryck, och så full av mina egna och andras känslor och rädslor.

Efter en sommar där tackade jag för mig. Jag hade fått 3-4 jobberbjudanden på sjukhuset i Tromsö med betydligt högre lön än vad Västerbottens landsting erbjöd just då. Och jag hade E i Tromsö. Jag flyttade in i hans studentrum på 10 kvm och tog jobb på neurokirurgisk avdelning. Där fick jag 10 veckor inskolning, hade max 4 patienter, lärde mig mediciner och labvärden i lugn och ro och sakta men säkert lärde jag mig att älska sjuksköterskeyrket. Jag blev tryggare i mig själv och min yrkesroll. Insåg att jag faktiskt var ganska bra på det jag gjorde. Jag kommer fortfarande ihåg en av de allra första patienter som jag var primärsjuksköterska till. Han var lika gammal som mig med en hjärntumör som till slut tog hans liv. Två månader innan hade jag fått en julkort ifrån honom där han tackade mig för att allt jag gjort och sa att han mådde bättre. Jag grät den dagen jag fick beskedet att han gått bort.

Efter ett år på neurokirurgen ville jag vidare och sökte till hjärta/kärl/thoraxkirurgen (kirurgen 3) på samma sjukhus. Där var det en helt annan miljö och tempo än på lilla neurokirurgen. Där sprang vi tills våra fötter värkde och bad till övre makter om att allt skulle gå bra. När jag tänker tillbaka till tiden på Kirurgen 3 vet jag att det är den som gav mig skinnet på näsan och självförtroendet. Våra dagar där var crazy, men vi klarade det alltid. Och det var där jag lärde mig mycket av det som la basen till mitt intresse för intensivvården.

Ett år senare var jag redo att söka till IVA-vubben. Samma som med sjuksköterskeskolan så sökte jag bara på en. Distansutbildningen på Luleå Tekniska Universitet (LTU) så jag kunde fortsätta jobba deltid i Tromsö. Jag gjorde praktik i Kiruna, Umeå och Oslo. Till Oslo fick jag komma på praktik bara om jag skrev på ett kontrakt att jag skulle fortsätta jobba där efteråt. I så fall skulle dom ge mig stipend för resten av min utbildningstid. Jag sa ja tack till allt och efter att ha pendlat Tromsö-Kiruna-Luleå-Umeå-Oslo-Århus (E bodde i Århus) i ett år landade vi till slut i Oslo.

Jag fortsatte att jobba på den kirurgiska intensivvårdsavdelningen i 3 år innan vi flyttade till San Francisco och pendlade tillbaka i ytterligare ett år och jobbade 2-4 veckor i sträck. En av dem gångerna var 22 juli 2011. Dagen då en psykopat bestämmer sig för att bomba regeringskvartalet samt skjuta 100-tals av ungdomar på Utöya. Det var den värsta veckan i mitt sjuksköterskeliv men jag är ändå tacksam över att jag var hemma och jobbade just då.

Två år senare jobbar jag på SF’s Trauma ICU när ett av Asiana Airlines flyg crashar på SFO. Tre döda och över 200 skadade. Till vårat sjukhus. Och jag kan inte sluta tänka att vi alltid jobbar som bäst när det är som sämst. Två katastrofer hanterade på fantastiska sätt. Vi är som bäst när vi måste. Det i sig är en trygghet.

Nu har jag jobbat 2.5 år på ICU här i SF och vet att jag aldrig någonsin kommer att lära mig allt. Jag är en mer ödmjuk sjuksköterska idag än vad jag var för några år sedan. När du börjar jobba när du knappt har fyllt 21 år (och ser ut som om du är 14) måste du tuffa dig, visa att du kan och vet även om du inte gör det. Idag är jag 31 och har 10 års erfarenhet bakom mig. Jag vet att jag inte behöver veta allt, att det är okej att fråga och att ingen tjänar på att jag jobbar ihjäl mig, tar på mig andras känslor och rädslor eller tar med mig jobbet hem. Som ny sjuksköterska fick jag psykiskt sammanbrott åtminstone en gång i veckan. Nu händer det bara kanske ett par gånger om året. Jag har blivit bättre på att ta hand om mig själv vilket gör mig till en bättre sjuksköterska.

Tio år. Ett decennium. Jag är tacksam för de patienter jag har mött genom mina år. Och för de anhöriga. Tack för att jag fått förtroendet att ta hand om er i den svåraste tiden i erat liv. Tack till er alla som blivit bättre, och tack till er som jag har fått hålla i handen när ni lämnat detta liv. Jag är tacksam för de handledare jag haft som lärt mig allt jag kan och för de jag varit handledare för själv som pushat mig till att bli en bättre sjuksköterska och person. Tack arbetskollegor som skrattat tillsammans med mig så där hysteriskt över bisarra situationer, som fångat upp mig när jag krashat, som gråtit med mig, som alltid funnits där och som gjort mig till den jag är idag.

Tio år. Ett decennium. En bråkdel av ett liv. Förhoppningsvis. En fantastiskt bråkdel. 

Tack. 

6 Responses to Tio år som sjuksköterska

  • Emma Olsson says:

    Fantastisk läsning! Blir så inspirerad av dig! Jag skrev en kommentar för hundra år sen i din blogg då jag också är sjuksköterska och känner en stark dragning till USA.. Fascinerade att du faktiskt pendlade till Norge och jobbade från San Fransisco! Hur funkade det? Jag har just kommit hem från Seattle och har sjuk jetlag (tycker bara det blir värre och värre) så undrar lite hur det funkade för dig? Jobbade du då typ varje dag när du var i Norge? Hoppas du har en fin onsdag! Kram Emma

    • Mikaela says:

      Jag pendlade ca var tredje månad och jobbade allt från 2 -4 veckor. Jag hade turen att alltid få välja hur mycket eller lite jag ville jobba men jobbade oftast minst varje dag, ibland dubbla pass. Jag har aldrig haft stora problem med jetlagen den vägen (det är värre när jag kommer tillbaka hit) men jag jobbade också mest kvälls- och nattpass vilket passade bra med tidsskillnaden.

      Hoppas du hade det bra i Seattle. Har alltid velat åka dig och har ett par vänner som bor där så i höst får vi allt se till att slå till. Var du där på semester?

      Kram! <3

      • Emma Olsson says:

        Ah ok, skönt att det gick att lösa så med pendlingen 🙂 Har jobbat lite i Norge och har funderingar på att kanske övergå till att pendla dit (dock bara från Sverige, iallafall än så länge 😉 eftersom jag lackat ur lite på arbetsmiljön i på mitt jobb här hemma.. Åh jaa åk till Seattle, supermysig stad verkligen! Var där på en barnsmärtkonferens (doktorand i ämnet) men hann med lite sighseeing och shopping också.. Rekommenderar varmt färja över till Bainbridge Island, supermysigt! Kram

  • Carina says:

    Wow, vilka spännande och tuffa år du haft som sjuksköterska.
    Jag jobbade för några år sen på sjukhus i Finland, som fysioterapeut. Sjuksköterskorna var härliga kolleger, men man märkte att de var helt utmattade. Många finska sjuksköterskor söker också jobb i Norge, främst p.g.a lönen, men antar att även villkoren är bättre.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.