img_0825Dagens frukost.

Jag måste säga att jag hittills har varit förskonad från den där extrema tröttheten som så många gravida pratar om där dom nästan somnar stående. Kanske det är för att jag är så van att jobba natt att jag egentligen hela tiden går omkring i konstant trötthetsdvala men även om jag definitivt känner att orken inte riktigt finns där som förr så har jag ändå känt mig okej. Men vissa dagar – som idag alltså – slår den där tröttheten bara till. Igår hade jag en pigg dag då jag orkade både handla mat, baka bullar och gå på långpromenad med Nelson. Idag har jag bokstavligt talat legat och sovit på soffan hela dagen. Jag är tacksam över att kunna göra det för det mesta när jag behöver.

Och appropå nattjobb och sånt. Det är många som undrar varför jag fortfarande jobbar natt. Det är både självvalt och samtidigt inte. Jag har jobbat natt nu i snart 4 år. Jag står på en väntlista på att få byta till dagtid och jag tror att jag kanske börjar vara nästa på listan eller något liknande. När jag blev gravid var det många av mina svenska/norska vänner och exkollegor så menade att jag var tvungen att komma mig över på dag ASAP. Även min läkare förespråkade (och gör det fortfarande) att byta till dag så fort jag kan. Tyvärr är inte reglerna samma här i USA som där hemma. Jag har inte automatiskt någon “rätt” att få dagtid bara för att jag är gravid. Min läkare kan sjukskriva mig om hon menar att det är fara för mig eller barnen och hon kan också skriva ett rekommendationsbrev till min chef. Min chef är tyvärr inte känd för att vara den mest flexibla människan och har visat flera gånger tidigare att hon helt enkelt inte bryr sig i om man är gravid eller inte. Seniority är seniority och om du inte är nästa på listan att “flytta upp” så är det inget hon anser sig kunna göra med det.

Så över till mig och vad jag vill. I början när jag gick över till natt var allt jag kunde tänka på att komma mig tillbaka till dagtid. Men så gick månaderna och åren. Nu, snart 4 år senare, så vet jag inte längre vad jag vill. Jag trivs plötsligt att jobba natt. Älskar arbetskollegorna, arbetsflowen och lugnet. Jag sover relativt bra mellan mina skift och byter okej mellan nattrytm och dagrytm men hatar att vara konstant jetlag och trött. När jag blev gravid visste jag att det inte fanns ett alternativ att bara byta till dagtid så jag var inställd på att så länge jag mår bra, sover okej och att barnen växer och mår bra så stannar jag. Och det kan jag vara glad för än så länge. Tempot är lugnare på natten. Vi sitter mer, hjälper varandra mer, får i princip alltid vår timmes sovpaus (något dem nästan aldrig får på dagen) och vi har kul tillsammans. På dagen stressar dom mer, är sämre bemannade, mer irriterade och generellt mer missförnöjda. Så än så länge har jag inte pushat för att få byta. Blir jag erbjuden så tar jag förmodligen chansen men annars fortsätter jag så länge jag känner att jag orkar. Min läkare säger hur som helst att vecka 30 förmodligen är det absolut längsta hon vill att jag ska jobba och det är trots allt mindre än två månader kvar till dess.

Så det var lite om tröttheten och jobbet osv. Nu har jag faktiskt svirat om till klänning och ska möta upp ett härligt tjejgäng för middag. Efter en dag på soffan känner jag att det är nog precis det jag behöver.

Vi hörs! ♥

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.