Jag inser ju att det här har gått och blivit en gravidblogg men just nu är det väl ungefär det enda som cirkulerar i vårt liv. Jag hoppas ni tycker det är lite kul att hänga med på ett hörn i alla fall. Mycket skriver jag för att komma ihåg tankar, känslor och händelser själv och för att familj och vänner där hemma ska få ta del av mitt liv. Jag flyttade “utomlands” (Norge alltså) 2004 första gången och bloggen har liksom blivit ett sätt att hålla intresserade människor uppdaterade utan att behöva skicka ut massmail eller berätta samma sak om och om igen.

Hur som helst, igår träffade jag en läkare som började prata om min kommande förlossning. Hittills har ämnet knappt nämnts men nu har jag alltså kommit så långt i graviditeten att det är aktuellt att prata om. Jag har helt sedan jag var tonåring haft extrem förlossningsrädsla vilket inte hjälpte av att vara tvungen att vara med på x-antal förlossningar som 19 åring under sjuksköterskeutbildningen. Jag har haft madrömmar om att bli gravid och vara tvungen att föda fram barnet och det har varit en reell ångest varje gång jag har tänkt tanken på att föda. Det har också varit en del i varför jag tidigare inte vetat om jag velat ha barn eller inte. Helt fram tills jag blev gravid har jag tänkt att jag kommer att vara tvungen att be om planerat snitt för jag kommer aldrig våga föda vaginalt.

Men så blev jag gravid. Med tvillingar. Hela tiden har folk kommenterat och frågat om jag ska föda vaginalt eller med kejsarsnitt. Vissa tar för givet att det blir snitt medans andra förespråkar vaginal födsel. Jag själv däremot har kännt mig helt lugnt. Det som sker det sker. Och min förlossningsrädsla är plötsligt bortblåst. Jag kan till och med känna att det vore häftigt att få föda fram bägge två vaginalt.

Läkaren berättade vilka alternativ jag hade. Hon sa att i och med att jag bär tvillingar har jag alltid valet att snittas om jag vill vilket i sig fortfarande känns skönt. Om Baby A ligger med huvudet ned (vilket han gör just nu) har jag också valet att prova vanlig födsel om jag vill, men bara om jag vill. Sen pratade hon lite om olika scenarion om Baby B ligger med huvudet ned eller upp. Vår lilla rackare till Baby B som först låg med huvudet upp sedan vände på sig och låg med huvudet ned för en vecka sedan har vänt sig igen och ligger med huvudet upp igen. Det kändes skönt att få prata lite om det även om inget blev fastställt. På mitt sjukhus bokar man inte igångsättning/snitt förrän man når vecka 37, mest för att så mycket kan hända före det. Men behöver inte bestämma sig om man vill snittas eller föda vanligt förrän man faktiskt är i labor och från och med vecka 34 gör dem ingenting för att stoppa en förlossning om det skulle sätta igång. Så kanske inte så mycket klokare men vad gör det? Om max 6-7 veckor har vi facitet i handen hur som helst.

Och nu som januari börjar närma sig sitt slut känner väl både jag och E att det är på tiden att faktiskt komma i ordning här hemma. Vårt mål har varit att vara färdig med allt i mitten av februari och det är inte så himla länge igen. Jag har spenderat de sista dagarna med att sortera och tvätta upp de bebiskläder vi har. Aldrig trodde jag väl att jag skulle njuta så av att hänga små bebiskläder men jag antar också att det är en övergående njutning. Vi får väl också se hur länge vi klarar att vara organiserade i kaoset.

Jag fascineras och känner mig så extremt tacksam över hur generösa alla runt oss är. Vi har fått så himla mycket presenter hittills och det droppar stadigt in paket från vårat baby register från vänner och arbetskamrater. Så tack tack tack allihopa! ♥ Vi har fortfarande en del stora saker kvar att köpa (tex barnvagn och bilbarnstol) och planen är att lägga in en stor beställning nästa vecka.

Nu ska jag ta och packa lite inför helgen. I eftermiddag packar vi in hundar och vänner i vrålåket och kör upp till fjällen. Som jag längtar efter snö och frisk luft.

8 Responses to Nesting och lite om förlossningsrädsla

  • Elenor Meyer says:

    Hej!!
    Vad roligt att läsa att du känner dig lugn inför förlossningen, så gott när man som jag som barnmorska träffar så många patienter som är livrädda för att föda vaginalt. Att ta det som det kommer och att lita på att kroppen klarar av att föda är en bra utgångspunkt. Det är jobbigt och stundom smärtsamt (men det finns väldigt bra smärtlindring om man känner att man behöver) att föda barn men framförallt är det superhäftigt att föda. Jag önskar dig samma känsla som jag känt efter mina förlossningar, en WOW-känsla och -Det här kan jag göra igen!
    Förstår att du/ni får många råd (både önskade och oönskade). Förstår även att förlossningsvården skiljer sig mycket mellan Sverige och USA men något som kan vara bra att tänka på inför förlossningen i vilket land du än föder är att försöka vila så mycket som möjligt och bunkra upp med energi eftersom en förlossning innebär att kvinnan gör av med mycket energi och det kan vara svårt att få i sig annat än flytande när värkarna väl sätter igång. Det är roligare att föda om man inte är helt slut redan innan förlossningen startar.
    Lycka till med kommande förlossning och föräldraskap till era två gossar, så mysigt med tvillingar….och glöm inte att andas så kommer allt säkert att gå hur bra som helst.

    • Mikaela says:

      Tack Elenor! Jag har lite inställningen just nu att kvinnor har gjort det här i tusentals år så det är något som jag borde klara att ta mig igenom (speciellt med all smärtlindring som kan erbjudas). Och jag försöker definitivt att vila upp mig och äta bra nu veckorna och samla energi inte bara till födseln utan också småbarnstiden. 🙂 Kram!

    • Mikaela says:

      Hej Tove! Välkommen hit. ❤ Ett babyregister är nog väldigt amerikanskt tror jag. Man lagar önskelistor hos olika affärer och så kan folk gå in och söka på ens namn och se vad man vill och köpa därifrån. Typ som bröllopslistor (för det kör man väl med i Sverige?).

      • tove says:

        Jag har hört om bröllopslistor i Spanien men inte i Sverige, men så har jag bara varit på tre bröllop här…. Verkar praktiskt ändå! 🙂

        Hoppas förlossningen och allt går bra! Du verkar ha en sund inställning. Jag tänkte också så: “Det som händer det händer. Om både jag och barnet överlever så tänker jag se det som en lyckad förlossning.” Och det gjorde vi! (Inte så överraskande egentligen, men ändå.)

        Han föddes i vecka 33+5 och vägde drygt 2300g så jag tycker att det känns bra att du har passerat v. 33 redan, för visst är du i v. 34 nu? Jag förstår ju att det är annorlunda med tvillingar, men det är bra att bo i ett bra land med bra vård så att de har koll på en!

        Lycka till igen! 🙂

        • Mikaela says:

          Jag är bara i vecka 31+3 just nu så dom får gärna stanna några veckor till. Vecka 34 känns ok, gärna vecka 36 men kommer dom så kommer dom och den känns skönt att veta att dom har väldig bra chanser till att inte bara överleva utan också klara sig helt utan men. Kram.

  • Sanna says:

    Hej! Gud vilka flash-backs jag får av att läsa din inlägg, mina tvillingpojkar är nu drygt 4år 😉
    Jag minns att jag var såå tacksam när det blev sagt att det blir igångsättning om jag gick in i v37, de bestämde sig för att komma i v35+5 sen ändå så det blev aldrig aktuellt 🙂

    Stort Lycka Till med allt sen <3

    • Mikaela says:

      Här låter dom en gå till vecka 38-39 om allt ser bra ut (i alla fall med tvåäggstvillingar) men läkaren sa att troligtvis så bestämmer sig killarna för att komma tidigare hur som helst. Jag känner nog att vecka 36 vore lagom. 🙂 Kram!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.