Magprogression vecka 24-32.

Idag går jag alltså in i vecka 32+0. Jag kommer ihåg att jag tyckte jag var så stor vecka 24 och det var också runt den tiden mina arbetskollegor också började kommentera att “omg you are really pregnant!!”. Men nu kan jag ju se att den magen var ju ingenting mot för idag. Och om 4 veckor kommer jag säkert att tänka att den magen jag har idag är blaha. Det som känns lite skönt att se på bilderna är att jag har flyttat tyngden över höfterna, alltså att jag har minskat min ryggsvank vilket inte är något jag medvetet tänkt på men säkert justerat automatiskt för att rädda min stackars rygg som känns som det ska gå av vissa dagar (idag till exempel).

Killarna bökar runt som vanligt och håller mig vaken om natten. Det känns bokstavligen som att magen min ska explodera och jag hittade som sagt mina första streckmärken på magen häromdagen och jag är säker på att det bara går utför nu för i alla appar står det att bebisarna växer helt extremt dessa sista veckor (ca 200gr var varje vecka). Jag har gått upp 10 kg till nu och det mesta sitter nog på magen så det är inte konstigt om huden inte riktigt hänger med. Men det får gå.

Annars så känns det lite jobbigt psykiskt att vara ledig och ha så lite energi eftersom det är så mycket jag skulle vilja göra men inte riktigt har orken till. Bloggen, böcker, podcasts och Amazon-shopping är ungefär vad jag fördriver dagarna med. Men det får gå det också.

Men nu ska jag skriva om något som jag inte har pratat så mycket om förrutom med mamma. Ibland kan jag känna en obeskrivelig sorg över att jag inte kommer att få mitt första barn utan mina första barn. Det är en sorg som är svår att beskriva och som också blandas med en del skuldskänslor kanske speciellt efter år av ofrivillig barnlöshet. Jag är oerhört tacksam över att få privilegiet att få bli tvillingmamma och få uppleva något som många andra inte får. Men vissa dagar kan jag känna mig ledsen över att jag kanske inte kommer att få den där värdefulla tiden med min förstfödda. Jag tror alla har någon sort föreställning hur det ska bli att få sitt första barn – gos, barnvagnspromenader, bonding osv. Självklart kommer vi att få det med våra killar också men det känns som att allt också kommer att präglas av ett lättare kaos. Vilket är helt okej. Men det kan göra mig ledsen ibland när jag pratar med andra tvillingföräldrar som säger att dem inte kommer ihåg någonting av barnens första två år eller säger att det bara handlar om överlevnad första året. Och när kompisar och bekanta pratar om sin mysiga första tid med en bebis och jag försöker att relatera men med två. Jag är helt säker på att vi kommer att gå igenom en helt fantastisk resa tillsammans med våra killar men ibland tillåter jag mig att få känna den där sorgen över att inte få ett barn men två.

Nu ska jag göra dagens träningsökt – dvs vika lite tvätt + en långsam promenad med Nelson – innan jag övergår till soffläge och internetshopping igen.

Önskar er alla en härlig helg – och glöm inte att gissa på killarnas ankomstdatum –> här.

7 Responses to Vecka 32 och lite om den där sorgen

  • Christel says:

    Man får känna en sån sorg, inga känslor är fel. Du/ni verkar vara så kloka och jordnära i resonemang och tankar så det kommer att bli bra, jag lovar! När våra tjejer föddes som våra första barn var det en intensiv första tid, absolut. Men jag njöt av varje sekund och det är fantastiskt hur man liksom automatiskt räcker till för två. Jag AVSKYDDE att dubbelamma och när man ammade en i taget fick man en stund då man kunde fokusera på ett barn i taget. Alla bebisar är ju såklart olika men våra tjejer “lärde” sig snabbt att “vänta” på sin tur. Mitt allra bästa råd till er som förstagångsföräldrar är att lyssna på era instinkter/känslor om vad som är rätt för ER och slå dövörat till för alla goda råd som man matas med från vänner och media. Kram!

  • Annika says:

    Det är inte säkert att man kan njuta/ta det lugnt med bara ett barn (min egen
    erfarenhet…).
    Varje barn och föräldrar är unika och situationerna runt en förlossning och
    tiden efter är också så olika. Det finns inga garantier som säger att ett barn
    är enklare en två tror jag, allt beror på omständigheterna. Kram!

  • Humlina says:

    Gooooomorgon Mikaela!
    Som Christel skriver, ingen känsla är fel.
    Man känner det man känner och det är viktigt att låta känslorna “tala” och strunta i att bedöma sig själv ut-i-från vad man känner.
    Känslor är känslor,de känns, men, de är inte den du är.
    Har ingen erfarenhet av att vänta tvillingar, men, jag är tvilling, så lite tips kan jag kanske ge till dina söner, när de vill.
    Söndagskramar

  • Humlina says:

    Hej igen!
    Du, nu du kan till och med jag se, verkligen se, att din mage är stooor. jättestor, fast, att det ryms två, är otroligt och att de fortfarande kan busa runt är ett mirakel.
    Vi, din far och jag och hela gänget, har sett Kalla åka skidor det är så roligt att se att hon åter är i storform, efter alla motgångar.

  • Liz says:

    Hej! Sa harlig mage, och da jag varit borta lange fran bloggen och forsoker komma ifatt och kika in hos alla igen, sa vet jag inte om jag har gratulerat till tvilling graviditeten!! Skont att lasa att du mar bra och att killarna verkar gora det ocksa!

    Som tvilling mamma kan jag ju kanna igen mig i mycket, och jag forstar vad du menar med kanslan om att inte kunna njuta av tiden med ett barn..Jag har ju en dotter tidigare, och givetvis blev det att man jamforde och saknade det som man hade da.

    Alla ar olika, alla barn har olika behov, och alla har vi olika mojligheter till hjalp och stod under smabarnstiden.

    Jag kande valdigt mycket som du skrev att forsta aret framforallt var overlevnad. Det hade givetvis mycket att gora med att min man jobbade valdigt mycket och inte var hemma alls. Han var hemma nagon dag efter att vi kommit hem fran BB, och det var tufft!! Han var borta fran 6 tiden pa morgonen till minst 22 tiden pa kvallen och trott och stupade i stort satt i sang. Eftersom jag ammade helt, sa kunde han inte “hjalpa till” sa mycket under natterna heller, da barnen vagrade ta flaska. Tips, aven om du ammar, pumpa och lar dom ta flaska tidigt!!!! Min barnmorska skramde mig och sa att om jag introducerar flaska tidigt, sa kommer dom neka brosten, och jag gjorde darfor inte det och under hela forsta aret, tog dom inte flaska. Senare nar dom var aldre, kunde dom dricka vanlig mjolk i flaskor/muggar, men inte nar dom var sma.

    Nar dom var riktigt sma, hade dom mycket reflux och det var svart att dubbelamma nar de kraktes sa mycket, man fick ta en i taget, ha den andra pa soffan brevid och gosa med lite sa att den holl sig lugn medan den forsta ammade klart. Sedan forsiktigt lagga ifran sig den forsta, och ta nasta. Jag saknade valdigt ofta att man itne bara kunde njuta och ha barnet sovandes vidare vid brostet efter amning, bara kanna hud mot hud och mysa. Det var alltid stress for att ta nasta barn som da ocksa var hungrigt. Det var en cirkel, och nar man var klar med bada, tog det inte lang tid innan den forsta igen vaknade och var redo att ammas….

    Vill inte skramma dig, men gora dig beredd pa att det ar mycket jobb. Mycket stress, och da dom inte sov bra heller blev man helt slut och gick runt i ett vaccum. Jag hade ju dessutom en dotter pa 8 ar som gick i skolan och hade sina behov, ga med henne till skolan, hamta med barnen i vagn, fixa laxor, middagar, etc etc..Saknade hjalp och det var mycket tufft.

    Sa mitt tips ar, vanj vid flaska, da kan du amma ett barn och samtidigt ge den andra flaskan brevid dig, da far du samma tidschema pa barnen, och dom sover forhoppningsvis ungefar samma tid, da far du mer tid for aterhamtning och vila. Gar dom om varandra i sov och mat tider som mina gjorde, blev det inte mycket vila..Byt varje gang vem som ammar och vem som tar flaska. Tar dom flaska kan du ocksa fa mer hjalp av din man, av vanner och slakt som eventuellt kommer att halsa pa. Absolut maste och nagot jag skulle gora annorlunda idag! Dessutom att forsoka ta napp. Samma dar, barnmorskan tjatade om att inte ge napp, da tar dom inte brosten…..Sa mina tog inte napp, vilket ibland verkligen hade varit skont, sa man fick amma lite i lugn och ro, istallet for att ha en skrikande pa axeln samtidigt. Det blev lattare nar dom blev lite aldre och kunde dubbelammas da deras reflux forsvann.

    Men, forlat langt inlagg, vill bara ge ett par tips och saga att jag forstar kanslan. For mig blev den annu starkare da jag haft mojligheten att njuta och mysa som du beskriver med min forstfodda. Men stoltheten och lyckan over att ha tva friska barn i sina armar ar fantastisk!

    Stort lycka till och fraga garna om det ar nagot! Kram Liz i Okinawa

    • Mikaela says:

      Tack Liz för alla tankar, tips och råd. Jag uppskattar verkligen att du delar med dig av din erfarenhet. Det är ju något speciellt med att få två små på samma gång. Och du hade dessutom en äldre dotter. Bra jobbat! Vi vill absolut vänja vid flaska så fort som möjligt. Jag tror min man är väldigt ivrig att få/kunna hjälpa till med matningen också. Tack igen för att du delar med dig. Stor kram!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.