Igår kom äntligen alla delar till vagnen och jag blev så ivrig att jag byggde ihop den helt själv (vilket resulterade i soffläge med ond rygg resten av kvällen men helt klart värt det). Som vi (läs: jag) har velat fram och tillbaka om vilken vagn vi skulle köpa.

Jag hade några kriterier:
1) side-by-side
2) möjlighet att ha liggdel
3) möjlighet att ha parent-facing sittdel
4) så smidig som möjligt

Dem allra flesta syskon/tvillingvagnar här i USA är s.k tandem vagnar där ena barnet sitter framför det andra. Detta är säkert jättepraktiskt i och med vagnen blir lite smalare men något som gick helt bort för mig. Jag har lust att kunna se båda barnen lika mycket hela tiden. Liggdel är verkligen inte vanligt här borta utan det känns som att om man ser någon gå runt med en liggdel på vagnen så är det garanterat en europé. De allra flesta kör med bilstol när dem är som allra minst och sen går dem över till den vanliga sittdelen som kan justeras till en mer liggande position. Men för mig/oss kändes det viktigt att ha liggdelar eftersom vi förhoppningsvis kommer att gå på en del promenader när barnen är små. Parent-facing är inte en stor grej här i USA. Det var svårt att hitta dubbelvagnar där bägge barnen, om ens ett kunde sitta bakåtvänt.

Efter mycket research var vi till slut nede på två val: Bugaboo Donkey (som verkar vara den absolut populäraste vagnen både här i USA om man har samma kriterier som mig och hemma i Sverige) och Mountain Buggy Duet. Efter mycket velade och vägande fram och tillbaka landade vi till slut på Mountain Buggy Duet:en.

Varför?
1 – priset – Bugaboo:en skulle gå på dryga $2000 medans Mountain Buggy:n hamnade på ca $1200. Med tvillingar som första barn kändes det som vi hade nog med utgifter så priset fick faktiskt väga tungt.
2 – bredden – Bugaboo:en är 74 cm, 96cm med två car seats. Mountain Buggy:n är 63 cm, 81 cm med två car seats. Vi bor inne i stan, i en lägenhet med smala dörrar och kommer att gå en del i trånga gator. Size matters!
3 – Mountain Buggy:n är något mer all-terrain anpassad och kan hänga med på både lättare joggingturer och hiker på lite bredare trails.
4 – Bugaboo:en känns lite hypad och då blir jag lite anti. Jag helt säkert på att det är en helt fantastisk vagn men när det blir för mycket “kändisvagn” och glamour blir det för mycket för mig. Mountain Buggy:n känns lite mer down to earth och lite mer oss. Sen får vi se hur vi känner efter att ha använt den ett tag.

Så nu är det här. Ihopbyggd och så fin! Vi inser att vi kanske inte kommer att kunna använda vagnen tills barnen är 3 år pga storleken men förhoppningsvis första 1-2 åren. Efter det kommer jag säkert vilja köpa ny vagn hur som helst. BOB joggingvagn är jättepopulär här. Annars är jag sugen på en Bumbleride. Mer utvärdering kommer så småningom.

Nelson är i alla fall peppad på en gåtur med vagnen.

Nu över till något annat. Jag har helt sedan KUB ultraljudet vecka 13 då vi fick veta att allt såg anatomiskt bra ut med bägge bebisarna inte varit särskilt orolig. Jag började känna dem relativt tidigt och känner bägge två hela tiden varje dag så jag har liksom inte haft anledning att oroa mig. Men nu när vi börjar komma i ordning och faktiskt ha det allra mesta inför första tiden med dem små fick jag plötsligt en släng av ångest. En tanke om att här ordnar vi, tvättar kläder, bygger och klipper bort etiketter osv men tänk, TÄNK om något händer och vi inte alls får några barn. Kan man lämna tillbaka saker då? Eller måste man sälja dem? Tänk om vi jinxar allt nu och känner oss trygga men så händer något med ett eller bägge barnen. Vad ska vi göra med alla saker då? Ja, ni förstår ju att mina hjärna gått på högvarv. Allt har alltid sett bra ut med killarna under alla de checkar vi har haft och vi har från så tidigt varit så lugna och chilla och inte ens tänkt i banorna om att det inte kommer att gå så bra. Dessa tankar är säkert helt normala men något nytt hos mig som också slog mig så plötsligt och hårt. Jag lugnades lite idag när jag var inne på läkarcheck och non-stress-test (NST) där båda killarnas hjärtan slog starka och precis som dem ska. En gång i veckan ska jag in på NST fram till födsel vilket också betyder ultraljud en gång i veckan. Så uppföljning får jag i alla fall nog av.

Annars har jag varit uppe på jobbet och hälsat på. Rastlös är bara mitt förnamn även om alla säger åt mig att vila och ta det lugnt. Lättare sagt än gjort! Men nu ska jag faktiskt lägga mig på soffan och vila. Så nog babblat för idag.

Kram på er!

3 Responses to Vagnen, NST och lite ångest

  • Carina says:

    Jag tror alla blivande föräldrar blir nervösa mot slutet, men det kommer gå bra 🙂
    Jättebra att ni kör europeiskt med liggdel i vagnen. Det kan vara farligt t.o.m. att ha bebisen i bilstolen för länge, har funnits kvävningsfalll p.g.a. dålig ställning. Min dotter snarkar alltid i bilen, inte hemma i sängen. Bilstol i bilen, inte på promenad. Trist att det där amerikanska modet verkar ha kommit hit till Europa också. Min dotter är 11 månader, och tittar fortfarande mot mig då vi är på promenad 🙂

  • tove says:

    Hur det går vet ingen, men antagligen går det bra! Och om det blir nåt krux på vägen så löser ni det då. Jag vill inte låta negativ men jag mådde superbra hela graviditeten tills jag i v. 32 fick havandeskapsförgiftning. Trots att vår son föddes rätt så mkt för tidigt i v. 33+5 och vi var tvungna att vara på sjukhus i en månad så löste det sig. Det var jobbigt och tufft och jag mådde inte så bra (både fysiskt och psykiskt) men jag repade mig och bebisen mådde bra hela tiden, trots att han var lite pyttig i början (vägde ändå över 2000g hela tiden!).

    Man tar det som det kommer. Lita på vårdpersonalen och sök vård direkt om någonting känns konstigt. Det är mitt tips! Ta det lugnt och lita på att universum fixar detta som så mycket annat! 🙂 Lycka till!

    Här kan du läsa om mina upplevelser från IVA: http://tovetankar.blogspot.se/2016/11/minimalistiskt-liv-pa-iva.html

    Min förlossning har jag inte pallat skriva om än, men det kommer nog så småningom. Kram!

  • C says:

    Först och främst, stort grattis till två små bebisar!! Läste din blogg för länge sedan, och så tittade jag in härom dagen och men hallå, gravid med tvillingar! Fantastiskt! Har också gjort ivf, nu gravid med andra barnet, även det med ivf, och vet lite hur det är att gå igenom det.. Inte direkt en dans på rosor men så fantastiskt när det går vägen.
    Var också av och till orolig med första barnet, särskilt i början innan nånting kändes, och mkt i slutet när man skulle vara så uppmärksam på rörelser, och alla tjatade om det hela tiden. Kändes ibland som att man bar på en tickande bomb!
    Hoppas hoppas hoppas allt går vägen för er (och det är ju ändå det vanligaste, att allt går bra!). Ska hålla tummarna hårt.
    Stora grattiskramar från södra Sverige 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.