Hej juni månad! Månaden då vi får besök för första gången av mina svärisar. Och månaden då vi ska packa ihop hela familjen och åka hem på världens längsta semester. En härlig månad alltså. Men också lite stressig med många to-do’s, fix och trix. Men det känns fantastiskt att vi nu i början av månaden sitter här i SF och i slutet av månaden anländer Norge. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte önskade att det var Sverige och mina föräldrar vi landade hos men pga div logistik blev det Norge först. Det blir härligt det också så klart.

Killarna fyller 12 veckor idag och mycket har hänt bara sista veckorna. Dom har börjat se och leka med leksaker. Dom skrattar så de kiknar ibland vilket är det härligaste ljudet som finns. Dom har hittat sina händer och studerar och suger på dom hela tiden. Båda vänder sig från mage till rygg – Oliver lite mer målinriktat än Theo som nog gör det mest av misstag. Häromdagen tror jag att dom upptäckte varandra och nu ser det ut som om dom stundvis pratar med varandra – fast allra oftast är dom osynkade så att det bara är den ena som pratar till den andra. Ibland när vi lägger dem för kvällen hör vi att det tjattras där inne innan det blir tyst och det är så mysigt att tänka på att dom har varandra.

Skönt att ha en brosa att sova nära. ♥

Jag har förresten börjat lyssna på Pampers Barnvagnspromenader och i början tyckte jag det var så himla spännande och intressant att höra vad Louise Hallin hade att säga om stort och litet men nu efter ett tag märker jag att det också lett till att jag börjar ifrågasätta mitt eget mammaskap och mitt och E’s föräldraskap.

Tankar som poppat upp:
– Borde jag amma mer?
– Borde vi hålla/bära/gosa med mina killar mer, oftare och längre?
– Borde vi flaskmata en och en så att dem får den där anknytningen och närheten istället för att mata bägge samtidigt?
– Borde vi vara mer beskyddande och låta färre personer hålla dem?
– Sover dem för mycket? Blir dom understimulerade?
– Är vi för dåliga på att interagera och umgås med dem?
– Borde vi sluta leta nanny utan borde jag vara 100% hemma tills dem är typ 2-3 år?
– Borde vi samsova med dem eller åtminstone ha dem inne i vårt rum?
– Varför har inte våra killar witching hours (bank i bordet)?
– Borde jag som mamma känna mer, vara mer orolig, mer beskyddande, mer emotionell?
– Borde vi ta vårt pick och pack och flytta hem till våra föräldrar så att killarna får fler anknytningspersoner? (ja, jag vet att både mor- och farföräödrar håller med på denna punkt)
– Är det fel att vi håller våra killar på ett “schema” och att dem är på samma sådant?
– Är det ett tecken på trygghet eller apati att våra killar redan nu somnar av sig själv när vi lägger ned dem för naps/kvällsnattningen?

Ja, listan goes on and on and on. Det kan mycket väl hända att dem här tankarna poppat upp även om jag inte börjat lyssna på den podcasten men jag känner att jag gått från att känna mig väldigt trygg i mig själv och i mig och E som föräldrar till att ifrågasätta och grubbla mer. Så jag tar nog en paus i lyssnandet ett tag och återkommer när jag känner att det ger mer än det tar på nåt sätt. Goda råd är bra när man frågat efter dem men kanske inte när man egentligen inte upplever att man har ett problem.

Nu börjar mina små knattra nede i vagnen så då är det väl dags för mat och mys innan nattning. Vi hörs!

8 Responses to Hej juni, 12 veckor och lite (väl mycket) tankar

  • Anna says:

    Vissa saker blir jag nästan lite arg över att du ens ska behöva fundera över! Som ifall barnen sover för mycket (det kan ju inte du bestämma över, var tacksam att du inte undrar motsatsen!) eller att du kanske nojar för LITE! Att de somnar själva tror jag förresten stenhårt på beror på att de somnar tillsammans! För det är ovanligt, men beror knappast på apati, jag är säker på att du inte lämnat dem skrikande ensamma i timmar för att lära dem det!! För det första känner inte Hallin dina barn som du gör, för det andra kan du ju googla henne så ser du att det är långt ifrån alla som håller med henne. Sen visst, jag tror hon har rätt i att bebisar behöver sina föräldrar så mycket och så länge som möjligt, men hon glömmer en sak tycker jag: om föräldrarna inte mår bra för att föräldraskapet liksom äter upp en och man inte har någon som helst egentid och känner stress, så inte är man en bra förälder då?! Klok du är som lägger ner lyssnandet när det tar mer än det ger! Du verkar ha fått “enkla” bebisar. Vilket ju är extra fantastiskt eftersom du har två! (Jag menar inget illa med det, som att du skulle vara en sämre förälder om de var mer krävande, det hoppas jag du förstår!) Men då behöver man ju, precis som du säger, inte leta problem! Har man nöjda killar så njut av det och att ni har det bra! Jag tycker ni verkar vara en härlig familj! Ville bara ge dig lite pepp 🙂

    • Mikaela says:

      Tack för peppet Anna!! Ja vi har fått två enkla små grabbar vilket vi är evigt tacksamma för. Jag är säker på att vi får vår dos av både osäkerhet, oro och “jobbigheter” så småningom men just nu försöker vi njuta av våra harmoniska och lättsamma barn. Tack igen för pepp och energi. Kram!

  • Humlina says:

    Undras om inte det absolut största
    MODET
    handlar om att våga leva sig själv
    leva sitt eget unika jag.
    Det står allt för många på kö
    som inget hellre vill
    än att försöka förminska och begränsa
    andras liv på olika sätt
    Tygla de som vill känna frihetens glädje.
    De som vill gå utanför de utstakade gränserna
    för vad man borde, måste och ska . .

    Viktigt att du har modet att lita på dig själv, Lita på det”grabbarna” visar dig, att de är trygga små varelser. Varför är de trygga? Jo, för att de får det de behöver..Litar på att de visar dig vad de behöver och vill Och du… det är du som känner dina söner allra bäst och de kommer att lära dig nya saker, andra behov ….lyssnandet är det viktigaste av allt, perfektion är inget att eftersträva. Förresten är experter är inte alltid så “expertiga” på allt om barn. Jag skulle då bli nojig om jag skulle ta in andras tyckande och “vetande”
    Ställ dig på din egen sida …. Borde, vilket skuldbeläggande ord, man borde inget , utom att lyssna till sin egen röst, sina egna känslor
    Du är en underbar förälder till dina barn, du vill så mycket till/för dom, Så låt ingen lägga på dig “skuldens tyngd”
    Oj, måste sluta. Mats har ringt att Florina smitit hem, bäst att gå ut och se om jag ser henne) Kramisar i massor

  • Humlina says:

    Det o-krympbara livet

    Du kära barfota barn av livet.
    du som var/är född till att leva
    just dig i frihet
    men tidigt fick du veta att det absolut inte var nog
    att det absolut inte räckte till
    nä, ”duktig, lydig, snäll”
    och göra som du blev tillsagd
    och bry dig mer om vad andra tyckte och menade
    hur du borde leva och vara
    för att duga
    sällan fanns/finns det plats över till dig
    för att leva just dig
    på ditt sätt
    Du fick/får till och med veta att det måste vara något fel på dig
    om du inte lyckades leva upp till andras
    till samhällets krav, normer, lagar
    (för det var/är väl det minsta de kunde begära efter allt de gjort för dig!?)
    Så fel de har
    de som försöker krympa det o-krympbara LIVET
    de som försöker forma om det levande Livet till att passa
    efter sina egna mått och mallar

    Liv som är frihet och vind
    och att färdas i sin egen livs-fart
    (att försöka hoppa höjdhopp, när man är en längdhoppare
    är/blir ingen höjdare )
    kära barfota barn av Livet
    ditt liv är verkligen ditt
    så låt ingen ta det ifrån dig
    – Humlina –

    Livsmjuka kramar

  • Sven-Åke says:

    På tal om föräldrar, som vi i Norrbotten säger, nog har jag varit med om värre!
    Det är det högsta betyg man kan få, och det är precis vad som gäller er båda, två fantastiska föräldrar!
    (Men jaaag saknar lite närhet från er, alla5, fast det är en helt annan sak…..)

  • tove says:

    Jag googlade på den podden innan jag inte började lyssna på den. Jag bestämde mig alltså för att INTE lyssna på den efter att jag läst att folk mått dåligt av att lyssna på den. Så jag struntar i Louise Hallin…

    Får jag ta mig friheten att svara på dina frågor utifrån vad jag tycker? Jag gör det iaf! :p

    -Borde jag amma mer?
    Amma så mycket du vill och orkar. Du bestämmer! och barnen…

    – Borde vi hålla/bära/gosa med mina killar mer, oftare och längre?
    Gosa och bär så mkt ni vill. Barn behöver också ligga själva och upptäcka kroppen och underlaget osv. Det sa min morsa för hon tyckte vi höll vår son lite för mkt, hehe. Och BVC-sköterskan sa att “golvtiden” är väldigt viktig.

    – Borde vi flaskmata en och en så att dem får den där anknytningen och närheten istället för att mata bägge samtidigt?
    Om det funkar att mata bägge samtidigt så är väl det oerhört tids- och energisparande antar jag. Gör så som det funkar för er! Det kan ju ändras med tiden men om det funkar nu som ni gör nu så fortsätt med det, tycker jag!

    – Borde vi vara mer beskyddande och låta färre personer hålla dem?
    Det tycker inte jag. Jag har låtit många hålla i vår son och det har gått bra. Jag/pappan finns ju alltid i närheten, inom syn eller hörhåll. Jag tror det är lugnt. Om barnet börjar klaga så tar ju mamma/pappa över! 🙂

    – Sover dem för mycket? Blir dom understimulerade?
    Enligt BVC ska man inte väcka barn som sover så länge de inte är prematura och behöver matas för att gå upp i vikt. Jag tror att de sover det de behöver sova. Vår son sov asmycket i början!

    – Är vi för dåliga på att interagera och umgås med dem?
    Ni är väl med dem? Om de ropar så svarar ni väl? Tar upp dem när de gråter osv? Jag vet inte hur ni gör men man orkar/kan inte vara med barnen och vara värsta aktiva föräldern hela tiden ju. Jag gillar att läsa och sjunga för mitt barn. Det gör jag några gånger per dag… Men han ligger också rätt mkt själv och nu har han börjat krypa och upptäcka lägenheten. (han är nu 9 månader)

    – Borde vi sluta leta nanny utan borde jag vara 100% hemma tills dem är typ 2-3 år?
    Vad vill du? Måste det vara antingen eller? (vet ej hur systemet är där ni bor) Kan E också vara ledig? Kan ni båda jobba deltid? Man kan säkert lösa det på olika sätt! Gör som det känns rätt för er. Och känns det fel att ha nanny när ni haft det ett tag så går hon väl att säga upp?

    – Borde vi samsova med dem eller åtminstone ha dem inne i vårt rum?
    Här i Sverige rekommenderar man att ha spädbarn i egen säng men i samma rum som föräldrarna. Jag vet dock inte hur länge. Kanske i 6 månader? Men så länge man hör när de vaknar så är det nog lugnt… Jag är superglad att vår bebis sover i sin egna säng (spjälsäng bredvid mig) och inte i samma säng som mig. Det gör han bara ibland på morgonen..

    – Varför har inte våra killar witching hours (bank i bordet)?
    Vad är det?

    – Borde jag som mamma känna mer, vara mer orolig, mer beskyddande, mer emotionell?
    Nä men du känner vad du känner och det är väl gött att inte vara alltför orolig eller överbeskyddande. Jag är säker på att du tar väl hand om dina två små plus hunden plus mannen! 🙂

    – Borde vi ta vårt pick och pack och flytta hem till våra föräldrar så att killarna får fler anknytningspersoner? (ja, jag vet att både mor- och farföräödrar håller med på denna punkt)
    Vet ej. Funderar också på detta för egen del… SVÅRT!

    – Är det fel att vi håller våra killar på ett “schema” och att dem är på samma sådant?
    Är det matschema? Jag tror inte det är fel. Vi kör ungefär så fortfarande med vår niomånaderspojke. Jag tycker det är skönt att ge t ex gröt INNAN han blir helt hysterisk av hunger! 🙂

    – Är det ett tecken på trygghet eller apati att våra killar redan nu somnar av sig själv när vi lägger ned dem för naps/kvällsnattningen?
    Trygghet, skulle jag säga. Om de skriker och skriker och skriker tills de somnar, då kommer de bli apatiska, tror jag. Men om de bara ligger och tjattrar lite och inte gnäller så är det nog lugnt. Vår son har också lätt för att somna själv, och det är ju superskönt för oss! 🙂 (Vi nattar ju honom och så men han somnar oftast själv i sin säng = är trött och lugn när vi lägger över honom där).

    Jag tror att du är den bästa mamma dina bebisar kan tänka sig! Heja dig!

  • Annika says:

    Jag tror att du (och din man) har bästa svaren på dina frågor och funderingar! Gör det som känns bäst just för er och era pojkar!
    Man kan alltid läsa/lyssna på andra och få råd om man vill och visst kan det ge vägledning och andra har säkert god grund (kunskap och erfarenhet) för vad de tycker många gånger. Men, det är ni som föräldrar som bestämmer vad som passar bäst i just er familj – hur ni vill ha ert familjeliv och hur ni vill uppfostra era barn osv.
    Jag är helt säker på att ni är de bästa föräldrarna för era barn och att ni vill dom det bästa!
    Lycka till :)!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.