En av få bilder där bägge faktiskt ser in i kameran.

18 månader. Ett och ett halvt år. Herregud. Jag kan fortfarande inte förstå att vi – jag och E – är föräldrar. Att dessa guldklimpar är våra. Att vi får lov att vara det bästa dem vet (just nu i alla fall) och ta del och följa deras liv. Åldern 12-18 månader var tuff. Härlig på många sätt men sååå busy med två aktiva små som klarade av så mycket fysiskt men inte äger något vett i huvudet. Baby proofing, baby proofing, baby proofing. Och jaga jaga jaga. Nu känns det som vi lite kommit oss igenom den tunneln. Det är fortfarande hektiskt, dom är fortfarande lika aktiva men börjar kanske att förstå mer, lyssna mer och tänka och avväga mer. Dom stoppar inte allt i munnen, springer inte ut för stup/trappor, slår inte huvudet och klämmer fingrarna i allt men framför allt så slåss dom inte heeeela tiden. Nu leker dom tillsammans, råkar i luven på varandra ibland men klarar mer och mer att ha vara sams och ha kul tillsammans. Och deras skratt och bus tillsammans gör allting värt. När Oliver jagar Theodor runt och runt i lägenheten och dom håller på att kikna av skratt bägge två. Då glömmer vi allt bråk som varit under dagen, stannar upp och bara njuter.

Oliver är vår lilla polis. Stort rättspatos där rätt är rätt och fel är fel. Saker ska ligga där dom ska och som dom ska (hallå, inga veck på mattorna tack!). Han trätter på Theodor och Nelson när dom gör saker han vet att dom inte får. Han ÄLSKAR bilar, helst små metallbilar men stora lastbilar går också bra. Han är en hoarder och blir helt förtvivlad om han inte har någon plats att lägga det han samlat upp i sin famn. Ofta hittar man honom körandes runt på sin lastbil och/eller traktor fullastad med småbilar, nappar, magneter och allt han hittar liggandes runt omkring. Ingen får röra hans lastbil när den är lastad och han hatar när någon (läs: Theodor eller pappa) kommer och plockar ur saker därifrån. Han är en klätterapa som tacklar de flesta klätterställningar just nu vilket ger mamma en hjärtinfarkt ungefär varje dag. Ibland måste man vara där och fånga honom men oftast ropar han på hjälp när han inser att han satt sig fast och före han släpper taget/ramlar ned. Han är min lilla gosklump. Mammakille som ger de allra bästa och gosigaste kramar och slemmiga pussar som finns. Ibland när han ser mig blir han så lycklig att han först står och trampar på stället och sen måste springa ett extra varv före han kommer och ger mig en kram. Känslan av att få vara hans mamma är obeskrivlig.

Theodor är vår lilla virvelvind och rotekopp. Överallt där han går bokstavligt flyger det saker åt vänster och höger. Han är envis som en åsna på ett helt annat (intensivt) sätt än vad Oliver är och han gör oss galna en och tusen gånger om dagen. Har han bestämt sig för något går det inte att avleda honom på något sätt oavsett om det handlar om att klättra upp på bordet, vilken gaffel han ska ha eller vad han ska äta. Han är familjens drama queen och slänger sig gärna på golvet och skriker om han inte får det han vill. Det bästa han vet är att få följa med pappa ut och gå med Nelson och varje gång han förstår att någonting är på gång springer han och hämtar sina skor och ställer sig vid dörren och vägrar flytta på sig. Han är en tergeflis/retsticka och det har han nog från sin far. Han vet exakt hur han retar upp Oliver och tycker det är så himla kul när han bli arg. Han älskar att bli jagad, läsa böcker och borsta tänderna. Annars går det mest i bollar. Och allt som liknar bollar. Citroner till exempel. Lycka över att hitta ett “bollträd”. Han är i första hand pappakille. Inte alls lika gosig och närhetssökande som sin bror men har sina stunder och det mysigaste som finns är när han kommer med en av sina böcker och vill sitta i knät eller när han sträcker upp sin lilla hand för att hålla handen när man är ute och går. ❤️

Vi är tillbaka i SF sedan en dryg månad och det känns bra. Två veckor av jetlag men nu är vi tillbaka i vater och rutiner och allt vad som kommer med att vara en familj med två wildlings och en (galen) hund. Killarna har börjat på dagis och det går över förväntan. Jag försöker hitta en balans mellan sjuksköterskejobb, pilatesjobb, träning och återhämtning. Det går så där. Vi försöker också hitta en balans mellan egentid, familjetid och kärestetid. Inbokad datenight med barnvakt en gång i månaden är en bra start. Så får vi se vad hösten bär med sig.Hur har ni det? ❤️

3 Responses to 18 månader

  • Gabriella says:

    Åh vad kul att läsa och så fint skrivet 💙💙
    Ja allt blir lite lättare när de förstår mer och inte stoppar allt i munnen 🙈

    Här är det bra:) … mestadels. Försöker oxå skapa balans:) just gått ner i tid på jobbet så det blir två dagis dagar i veckan bara vilket känns toppen! Jobbar natt sen ett år tillbaka på universitetssjukhuset här och tyvärr känner jag mig mest som en zombie av all sömnbrist. Haha date nights!!! Vi hade en på vår 10 åriga bröllopsdag för 3 veckor sen men måste göra det till en vana helt enkelt! De är extremt sällsynta …. och ja träningen,,, längtar så till att komma i den form jag va i innan Oscar kom för 3 1/2 år sen;) tycker ni är grymma som får allt att rulla på så bra!! 💪🏼

    Annars kommer årets bästa tid här nu i Michigan – hösten:)

    Kram!

  • Inger says:

    Vad HÄRLIGT att få läsa om er igen Det var ett tag sen sist som du berättade om hur ni har det Växt har dom då gjort sen sist jag såg dom
    Två otroliga personligheter med stor utstrålning precis som sina föräldrar Kram till er alla

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.