Då har vi officiellt två två-åringar i huset! Äntligen skulle jag skriva men det låter ju lite fel. Det är bara det att vi på något sätt sagt att dom varit två sedan jul och tänkt att dom är så mycket äldre än vad dom är och sen fått påminna oss själva att dom faktiskt bara är två år. Men nu är dom två – på riktigt! Och det firades i helgen med lekland, ingen dagsvila, massa lek, tårta (som ingen av dom ville smaka på) och paket. Vi var lite dåliga föräldrar i år skippade kalas men efter en lite väl intensiv start på året med allt för lite sömn hade vi helt enkelt inte energi till det. Deras före detta nanny kom i alla fall och firade med oss och killarna hade trots allt en fin dag och det är huvudsaken. Nästa år blir det kalas med allt vad det innebär. Det lovar den här mamman. ♥

 

Två åringar är härliga och roliga men ack så lätta att stöta, såra och skapa världskrig med innan frukost. Stora känslor och än så länge lite för få ord resulterar ofta i dagliga (typ varje timme) utbrott, tårar och skrik. Att ha två är också härligt och roligt för dom leker, skrattar, busar och underhåller varandra varje dag men också skitjobbigt för det finns alltid någon att reta, irritera, slåss och bråka med. Ibland skriks det bara för att brosan tittade på en eller satt lite för nära. Och stackars Nelson. Han får sig en och annan smocka och tjuvnyp bara för att han är glad och vill vara med. Om vi bara har ett par utbrott om dagen känns det som en seger och varje kväll drar vi en lättnadens suck.

Oliver är fortfarande våran lilla ordningsman. Hans lynne är liiiite mer stabilt än brosans men när något är fel är det fel och då rasar världen ihop. Han älskar sin röda buss och bil som han fick i julklapp och dom följer honom vart han går (förrutom att vi nu på något mystiskt vis tappat bort hans buss). Han älskar att hoppa i vattenpölar men hatar att bli skitig vilket är en dålig kombination. Ibland går världen lite sönder när han upptäcker att skor eller byxor är skitiga. Fysiskt aktiv hela tiden, klättrar, hoppar, springer överallt och har inte riktigt tid att sitta still. Oliver sover nu utan kant på sin säng (har stödbräda) för plötsligt började han klättra över inte bara en utan tusen gånger varje kväll och morgon. Språket börjar äntligen lossna lite för honom och varje dag kommer det nya ord. Han är också vår lilla fisk och älskar att bada, helst varje dag, och gärna flera timmar. Han är fortfarande mammas lilla kille och det tycker jag så klart är mysigt. Han är våran myskille som ger de bästa kramarna och har det härligaste skrattat. Stora känslor bägge vägarna och det är härligt att se.

Theodor är vår lilla dramaqueen (förlåt Theo men så är det bara). Stark vilja, kortstubin och nära till utbrott. Och svartsjuk (lycka till lillasyster..). Men gladaste och härligaste killen mellan utbrotten. Han pratar mer än sin bror och kan räkna till 10 helt själv (om man visar siffrorna). Han kan nästan alla färger och djur och älskar fortfarande fåglar att spana in fåglar. Älskar att se på TV (lite väl passionerat), hoppa i vattenpölar och dansa till musik. Han är mer försiktig och mindre fysisk än sin bror (tack och lov) och gillar att pyssla, rita och leka med playdough. Theodor fick prova att sova utan kant på sängen men blev snabbt tillbakavisad till spjälsängen då han gärna vaknade var och varannan timme och kom springande in till vår säng (supermysigt! men inte så praktiskt när du har en queen size bed och väntar bebis inom en snar framtid). Han är vår morgonfågel och väcker oss 99% av mornarna före kl 06. Som kompensation älskar han att gå och lägga sig och somnar fort. Han är framför allt pappakille och säger “pappaya” säker 1000 gånger om dagen (han säger också “mammaya” och vi tror att det är för att E alltid svarade med “pappa, ja!” varje gång Theodor sa pappa i början). Han är vår lilla pajas och clown i familjen. Får oss att explodera både en och två gånger men han får oss också att skratta varje dag med sina skämt och upptåg. Han vet hur han pushar alla familjemedlemmars (inklusive Nelsons) knappar och utnyttjar det till max. Både positivt och negativt. Som det ska vara.

Kära Oliver och Theodor, som ni utmanar mamma och pappa just nu. Precis som det ska vara. Ni har gått från att vara bebisar till små killar med egna starka viljor och personligheter. Vi älskar det även om vi får andas djupt och räkna till tio både en och två och femton gånger om dagen. Och värre ska det nog bli. Ni lär er något nytt varje dag och ni lär oss något nytt lika ofta. Mamma och pappa älskar er över allt på hela jorden. Fortsätt vara ni, för ni är bäst precis som ni är. Skål för ett nytt år!

Sista bilden på magen på morgonen före dem blev födda och en av de första ammebilderna på uppvaket bara någon timme efter kejsarsnittet. ♥

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.