Vecka 30 med killarna till vänster. Vecka 30 med lillasyster till höger. 

En liten vecka 30 uppdatering fast jag snart går in i vecka 31 (eller 32 som ni räknar/säger i Sverige). Jag mår bra! Lite jetlag hangovertrött fortfarande efter en vecka med väldigt lite sömn, förskoleinskolning samt nattjobb och kursdagar. Jag känner mig större än vad jag gjorde med killarna men ser ju på bilder att jag inte är det. Under semestern slet jag en del med ont i ryggen och bäckenet men jag tror det framför allt berodde på att jag bar runt på två stycken 14+ kg klumpar mer än jag borde. Nu när vi är tillbaka i vardagen och dom tillbaka på förskolan har jag nästan inget ont i bäckenet längre (förrutom när jag går längre promenader). Ryggen kan fort bli lite sliten och magen gör ont om jag inte använder min “magstrumpa” som jag älskar. Jag hade nästan glömt att jag använde den hela tiden under förra graviditet men nu när jag fått två nya (den gamla var helt utsliten) och faktiskt använder dem större delen av dagarna märker jag så stor skillnad!

Jag planerar att jobba fram till slutet av juli om allt känns bra. Jag behöver 8 till nattskift för att få betald föräldraledighet och det känns överkomligt. Min läkare är villig att sjukskriva mig i princip när som helst om jag vill men jag jobbar gärna så länge jag orkar och kan (utan att slita ut mig totalt). Med killarna gick jag på föräldraledighet runt den här tiden men då bar jag också två.

Jag får många frågor om hur jag ska föda den här gången i och med att killarna blev födda med kejsarsnitt. Jag förstår att folk är nyfikna men sanningen är att jag inte vet ännu. Min läkare är har okej’at mig för VBAC (vaginal birth after ceasarian) vilket inte alls är en självklarhet här i USA. Just nu tar vi det lite som det kommer men en liten preliminär plan är att boka ett snitt som “slutdatum” men att om hon bestämmer sig för att komma före den dagen prova vaginalt. Jag känner mig inte stressad för själva födseln (ut kommer hon alltid) men känner mig lite stressad inför vem som ska vara med killarna när det drar igång. Förhoppningsvis hinner bestemor/farmor hit i tid…

Men som sagt, vecka 30ish och jag mår bra. Lillasyster gör sig påmind nästan hela tiden med mycket rörelser och sparkar. Tacksam för att få gå igenom relativt lättsamma graviditeter även om denna känts tyngre fysiskt än den förra. Att dessutom ha det här precis utanför dörren och kunna strosa där i lugn och ro efter förskolelämning gör mig lycklig. På just den här stigen får Nelson också vara lös vilket är hur härligt som helst. Nelson går sällan mer än ett par meter ifrån oss även om vi möter både andra folk, hundar, cyklar och kaniner men det är så härligt att han får springa lös och lukta i sin egen takt. Idag gick vi över en timme och jag visualiserade mig själv med en liten bebis i antingen bärsele eller vagn på denna stig. Och att så småningom kunna jogga här känns som en dröm. Jag älskar verkligen att bo här och saknar inte city life.

Och så en liten uppdatering på byte av dagis/förskola. Jag var lite orolig inför det här bytet men allt har gått över förväntan! Här i USA (i alla fall på de dagis jag vet om) kör dom inte med inskolning på samma sätt som vad jag förstått man gör i Sverige och Norge. Här lämnar man bara barnen första dagen vilket jag tror framför allt beror på att föräldrar inte har samma möjlighet att ta ledigt från jobbet som hemma. På förra stället gick det relativt bra men dom var också mycket yngre (strax över året) och mindre mammig då. Den här gången var dom mer medvetna och extremt mycket mer mammiga än vad dom varit tidigare. Första dagen fick dom vara där i 2 timmar och det gick hur bra som helst. Theo skrek lite när jag gick men lugnade sig fort och lekte utan problem resten av tiden. Resten av veckan gick dom halvdagar (8-12) och det gick också bra med bara lite skrik precis när vi lämnade. Den här veckan kör vi heldagar vilket innebär att dom både äter lunch och sover dagsvilan där. Vi trodde inte dom skulle sova någonting eftersom dom är vana att sova i sängar på ett mörkt rum och här sover dom i stor sovsal på madrass på golvet tillsammans med alla andra barn men dom hade slocknat nästan på en gång. Och vi är så himla glada att vi tog steget och bytte dagis. Vi älskade den förra platsen under den tid vi var där men ser nu att dom var redo för något annat. På förra platsen var det bara 10 barn och våra killar var bland dom äldsta. Här är det betydligt fler barn med klasser från 2 år upp till 5 år och alla leker tillsammans ute vilket våra killar tycker är så roligt. På förra platsen fick dom vara utomhus kanske 2-3 gånger i veckan ca en timme i gången men här får dom leka ute i princip hela dagarna. Så himla härligt! Oliver älskar det och springer in (med sin lunch bag) varje morgon. Theodor är fortfarande lite ledsen när vi går men leker alltid glatt när vi kommer och hämtar honom och enligt personalen så tar det bara ett par minuter för honom att bli glad efter lämning. Så inne i mammahjärtat känns det bra och att bara ha 5 minuter till dagis istället för 30-40min känns också helt okej.

Nu när semestern är över, vi på plats i ett hus som vi älskar, killarna någolunda inskolade på sin nya förskola och betald föräldraledigheten i box snart (det har varit ett litet stressmoment att inte veta om jag får ihop nog timmar) känns det som jag äntligen kan fokusera på lillasyster lite mer. Hennes namn är spikat (om inte något händer i sista eliten) och det blir en liten O igen. Jag har så smått börjat gå igenom alla saker vi har kvar från killarna för att se vad vi behöver och inte behöver. Vi har sparat en del kläder men också gett bort mycket. Jag har aldrig direkt varit en riktigt tjejig tjej och trodde inte jag skulle tycka det var så kul och mysigt med små tjejkläder men att få ta fram små klänningar känns ju helt fantastiskt. Vi har inte börjat köpa in så mycket ännu (behöver fortfarande sortera det vi har) men ett par små plagg slank med från Sverige/Norge (och så har vi fått några). Och idag förbeställde jag faktiskt vagnen som jag drömt om (release i början av augusti så förhoppningsvis hinner den komma innan babyn är här). ♥

One Response to Vecka 30

  • Carina says:

    Mitt andra barn foddes VBAC och allt gick jattebra. Helt annorlunda upplevelse an snittet, harligt att kunna stiga upp genast och inte ha sa ont som efter snittet. Mycket lattare med amningen ocksa.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.