Jag har inte skrivit så mycket om min träning under denna graviditet och det är för att det tyvärr inte blivit så mkt som jag hoppats på. Under min tvillinggraviditet kunde jag i princip inte träna hårdare än powerwalks utan att bli yr, illamående och helt slut. Jag körde pilates men på väldigt låg nivå och kände mig lite besviken över att jag inte kunde göra det jag ville. Jag var nog i min livs form precis innan jag blev gravid med killarna (sprang 4-5 ggr och tränade pilates 3-4 ggr i veckan) och hade nog någon bild av att jag skulle vara en av dom som sprang halvmaratons genom hela min graviditet. Men så blev alltså inte fallet och omställningen från pre-pregnancy till pregnant blev extremt stor så jag gick nog in i en liten personlig träningsdepression.

Mellan graviditeter tränade jag och kände att jag var i helt ok form men långt ifrån det jag en gång var. Sen blev jag gravid och hade nog någon tanke om att jag skulle få en liten “revansch” på min förra graviditet men insåg snabbt att det inte skulle bli så. Mitt illamående i början slog ut mig totalt och när den väl lättade märkte jag att jag fick ont i bäckenet väldigt lätt så löpning var tyvärr uteslutet. Men pilates har varit min räddning. Både att träna själv och att få undervisa. Jag älskar hur pilates kan anpassas till alls nivå vilket gör det perfekt både pre- och postnatal. Nu sista trimester har jag tyvärr inte haft orken till att träna så mkt som jag velat och hoppats på men de få gånger som blivit av har varit guld värda – både fysiskt och för mitt psyke.

Så idag medans jag skickade E på en pilates bootcamp och killarna på studions child care (som dom hängt regelbundet på sedan dom var födda) passade jag på att köra en egen liten reformer session. Det var tungt och jag orkade inte alls göra så mkt som jag brukar “tvinga” mina kunder att göra men det var härligt att få svettas lite och förhoppningsvis känna lite träningsvärk imorgon.

Den här graviditeten har jag också varit ok med att inte kunna träna så mkt och hårt som jag velat. Jag vet att det här är min sista graviditet så jag har försökt att vara snäll med min kropp och mig själv och accepterat läget. Jag har kunnat vara tacksam för att jag haft relativt lätta graviditeter utan stora komplikationer (så långt, bank i bordet!) även om jag inte kunnat vara så aktiv som jag i mitt huvud velat. Livet blir inte alltid som man tänkt och det får vara okej.

Men nu med ungefär 3 veckor kvar känner jag att jag längtar efter att få komma tillbaka fysiskt. Att få tillbaka min ork, min styrka och min energi. Att kunna springa igen, svettas och känna pulsen. Och att kunna göra de pilatesövningar som jag en gång gjorde med lätthet. Och att få utvecklas och blir starkare och helare. Självklart kommer det ta tid – och det ska det få göra. Men jag längtar efter att få stå på startlinjen igen inför ett halvmaratonlopp!

Jag har också en liten tanken och dröm om att fördjupa mig lite mer i pre- och postnatal träning och att få jobba mer med mammor och mamas-to-be. Jag har en vag liten plan så får vi se hur det blir med min egen återhämtning och livet som trebarnsmamma(!!).

Fram till dess får jag försöka fokusera på att ta mig igenom mina sista veckor som gravid. Jag känner mig inte särskilt sentimental över att det här (förmodligen – man ska aldrig säga aldrig men ganska så säkert) är min sista men kanske det ändras när babyn är här.

Nu tar mitt batteri snart slut på telefonen så jag ska sluta babbla och istället krypa i säng tillsammans med en liten tjej som sparkar härligt upp i mina revben. Om hon fortsätter vara lika aktiv utanför magen som innanför kommer vi aldrig att få en lugn stund. Med tanke på våra killars energinivå ska vi väl inte vara så optimistiska hur som helst…. så jag får försöka njuta “stillheten” medans hon håller sig där inne. Så god natt! Och ha en härlig helg. 🖤

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.