Söndag morgon. Jag sitter i en stol ute i bakgården och dricker kaffe samtidigt som jag ammar Oda – och blickar över det här. 🙏✨ Jag kan inte annat än känna mig tacksam över det kaoset vi lever i just nu med två tornadobröder, en hyper lätt understimulerad hund och en nyfödd lillasyster. För vad hade alternativet varit? För mindre än 4 år sedan var vi mitt upp i ivf-köret och ett tag trodde vi nog båda att vi skulle bli barnlösa. Och här sitter vi några år senare med fullt hus. Vem hade trott det när vi var som djupast nede i sorgen över ännu ett misslyckat försök.

Tacksam över den här bönan som kom som en bonus i vårt liv. Hon sitter i princip fast vid mig och mitt bröst och jag skulle ljuga om jag sa att det aldrig gör mig galen. Ibland får jag en sån där klaustrofobisk känsla men generellt så tar jag det med ro och vet att denna period är så kort (men intensiv) och att plötsligt springer hon runt med sina galna bröder och har varken tid eller lust att ge mamma en kram.

Vi gör nog alla fel när det kommer till sömn just nu men jag känner mig relativt trygg i min mammaroll och litar mer på magen än på experterna. Oda sover med mig, ibland i nestet i sängen men väldigt ofta rätt vid min sida, nära nära. Jag ammar henne nästan alltid till sömns, hon vägrar att bli swaddlad (lindad?) något som är den gyllende standarden här i USA och hon vägrar också att sova på rygg så ligger alltid på sidan eller magen. E sover på Oda sitt rum men får varje natt minst en kille i sin säng, oftast bägge två. Så vi har gått från att i princip aldrig co-sleep (primärt för att våra killar aldrig varit intresserad av det förr) till att sova tillsammans med alla våra barn. Så får det helt enkelt vara så länge det behövs nu i början. Tids nog får jag förhoppningsvis dela säng med min man igen. 😇

Tacksam över att bo där vi bor med havet och fjällen nära och skogen rätt utanför dörren. Det finns nog inget som gör mig mer harmonisk än att ta en promenad i naturen, andas frisk luft och lyssna på tystnaden. Jag och Oda har redan tagit några turer och många fler kommer det att bli de kommande månaderna (och åren).

Också tacksam över min kropp som inte bara gett mig tre barn på 2.5 år utan också – med bravur – återhämtat sig efter både en tvillinggraviditet och nu en singelgraviditet. Jag är bara två veckor postpartum men känner mig redan så redo att börja träna igen (vilket jag så klart inte ska göra). Små promenader, mammamageträning och stretching står på programmet och det är skönt att inte känna sig så begränsad av sin kropp längre. Mitt blodvärde var vid utskrivning fortfarande väldigt lågt och jag kan känna att jag inte har den energi jag gärna hade haft men jag försöker boosta med massa härlig mat och njuter av att kunna äta ordentligt igen (utan illamående eller hopklämd magsäck).

Så livet är rätt så bra här borta. Imorgon börjar E jobba igen så då är tillbaka till vardagen och nästa fas. Jag känner mig redo. Jag ser framemot lugna dagar med Oda blandat med kaotiska kvällar och helger med restan av familjen. Livet alltså. ❤️

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.