Det ser kanske idylliskt ut att sitta och amma så här i lugn och ro – och när jag tog den här bilden var det faktiskt det. Men ofta ammas det med en eller två apor klättrandes över mig och/eller en hundnos eller tass farligt nära Odas ansikte. Ibland ammas det vid köksbordet medans jag försöker slänga i mig lite mat och ganska så ofta på golvet mitt i leksakskaos samtidigt som jag försöker hjälpa någon att bygga torn, garage, leka med bilar eller playdoh. Oda bryr sig tack och lov än så länge mindre om kaoset runt sig och kan i princip äta var som helst hur som helst när som helst.

Tre veckor med Oda. Tre veckor som trebarnsmamma. Vissa dagar undrar vi seriöst vad vi gett oss in på (till exempel när vi försöker ta familjebilder med två trotsiga 2.5 åringar, en understimulerad hund och en nyfödd bebis) men det flesta dagar känner vi att det är precis det här vi vill ha. En hus av kaos. Ett hus fyllt av liv, rörelse, sång, skratt och lek (och en god del skrik, tårar och bråk). Ett hem där man alltid har något att göra men också alltid någon att krama, pussa och mysa med. Så mycket kaos men också så mycket kärlek. Tänk att vi har skapat det här. 🖤

Theodor kallar Oda för Baby Turtle när hon ligger på mage. 🖤

Oda är vår lilla stjärna. ⭐️ Hon växer och blir mer och mer vaken. Skriker högt när hon måste byta blöja eller när maten inte kommer fort nog (eller när den kommer allt för fort och sprutar henne rätt i ansiktet). Annars är hon en nöjd bebis. Tålig mitt i kaoset och låter storebröderna hålla, klappa, krama och pussa henne. Igår fick dom ge henne en flaska mjölk och dom kunde nog inte bli mer stolta. Vi är fortfarande lite i chock över hur bra dom har tagit lillasyster ankomst. När kommer bakslaget?

Jag njuter dagarna med bara Oda och inser hur hektiskt det faktiskt var när killarna var så här små. Att vi klarade det och där och då faktiskt tyckte det var enklare än vi förväntat oss förundrar mig. Vi började kalla oss själva Team Awesome när killarna var nyfödda för att boosta oss själva och nu om någonsin kan jag känna att vi faktiskt är just det. I höst firar vi 15 år tillsammans och jag blir nästan rörd av tanken på dom där 20 åringarna som möttes i mörkaste Nord Norge och bara ville ha det roligt tillsammans där och då. Här sitter vi gifta med tre barn och hund och känner nog innerst inne att vi fortfarande bara vill ha det roligt tillsammans här och nu. Och vi gör så gott vi kan.

Men tre veckor med Oda alltså. Och det känns som vi successivt klättrar ut från bebisbubblan. Förra veckan kom tröttheten ikapp och jag avbokade många sociala ting. Den här vecka börjar energin komma tillbaka (kanske mitt blodvärde är på väg upp?) och jag provar än en gång att boka in roligheter med vänner. Lyckligt lottad som den här gången har många nära vänner som också är ute i mammaledighet. Så jag ser fram emot en höst med mycket mamma/bebishäng.

Och jag har börjat plugga igen… men mer om det en annan dag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.