Oda är 3 månader idag och det betyder naturligtvis att jag också är 3 månader postpartum. Det firades med en liten joggingrunda för första gången med Oda i vagnen. Tre lätta kilometer i lugnt tempo med en glad bebis = glad mamma. Jag är så glad att min återhämtning varit så enkel hittills. Jag har noll kondition och är långt ifrån så stark jag var innan graviditet(er) men känner att jag är stark för vara där jag är i min postpartumresa. Jag tar det lugnt och pressar inte men försöker just nu köra 1-2 pilates pass i veckan plus en joggingrunda. Och massor av promenader och sporadisk hemmaträning.

Egentligen hade jag inte tänkt börja springa med henne i vagnen så här tidigt men jag längtar efter att springa och tiden då jag inte har henne räcker inte riktigt till (eller jag är ofta för trött efter att alla barn lagt sig och helgerna är ofta fullspäckade som dom är). Jag ville få in en runda innan thanksgiving helgen som kommer för då blir det inte tid men E har fullt upp på jobbet och hinner inte ta Oda. Så jag bestämde mig för att prova en liten runda innan regnet och stormen kom och det kände så mycket bättre än jag trodde. Skillnaden att springa med en singelvagn och en bebis istället för dubbelvagn med två var enorm så förhoppningsvis kan vi komma ut på fler rundor snart.

Oda är så mycket starkare än vad jag kommer ihåg att killarna var så här tidigt. Hon har redan bra nackkontroll och sitter stadigt upp med lite hjälp. Det känns som vi upplevt Oda generellt större än vad killarna var även om hon nu följer ungefär Theodors kurva i storlek.

Dessa tre månader med Oda har varit så mycket lättare än vad vi någonsin föreställde oss. Hon är en enkel bebis och killarna har visat noll svartsjuka. På något sätt känns det som att det var hon som gjorde oss till en komplett familj. Svårt att förklara men hon är pusselbiten vi inte visste att vi saknade.

Vi är visserligen trötta, dagarna är kaotiska ibland – nätterna också för den delen, vi förlorar tålamodet lite för ofta med våra två gränstestande 2.5 åringar, skäller, bråkar och tjatar. Vi mötts i dörren mitt på natten mellan amningar och tröst av sjuka/mörkrädda/växtvärkande barn. Somnar i samma säng men vaknar sällan tillsammans med varandra men desto ofta med en eller två barn eller hund. Så ja, ibland undrar vi vad vi egentligen har gett oss in på men så sitter vi där vid köksbordet och lyssnar på 2.5 åringars tankar och funderingar samtidigt som vi får ett brett leende från vår tremånaders bebis och en påminnelse från vår lurviga bebis och inser att det är det här som är livet just nu. Så till trots för växande tvättberg, leksaker som ligger strödda överallt, trotsiga ungar och sömnlösa nätter inser vi som så många gånger tidigare att alternativet hade varit så mycket tråkigare.

Tre månader med Oda. Tre månader som trebarnsmamma. Tre månader som en komplett familj. ❤️

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.