Tystnaden här skyller inte bara småbarnsföräldertröttheten och förkylningstider även om det också tar kålen på oss. Jag har befunnit mig i ett mörker som jag inte erkänt för mig själv eller andra förrän nu. Bebisbubblan övergick till en känsla av att kvävas, klaustrofobi och irritation/aggression. Speciellt av att hela tiden behövas av någon – gärna flera på samma gång. Jag har skyllt det på sömnlösheten och delvis har det absolut med det att göra. Men efter några bryt och tårar får jag nog också inse att en släng av postpartum depression nog tagit tag i mig så som med många andra. Men att sakta men säkert öppna upp och prata om det har hjälpt och efter några tilltag i vardagen känner jag att jag förhoppningsvis ska ta mig ur det här. Annars får jag ringa min läkare – och det är ok.

Men det här har hjälpt fram till nu:

1. Erkänt för mig själv och accepterat att jag inte är så stark som jag tror och vill. Öppnat upp och pratat med dom jag har runt mig. Framförallt brutit ihop och tillåtit E att se och förstå.

2. Tagit praktisk hjälp (barnvakt och hundvakt) när det behövts – framförallt när E varit borta. Jag har alltid haft en bild om att jag så klart klarar att ta hand om mina barn, hund och hus ensam. Och det gör jag. Men ibland behövs en paus.

3. Gått med i ett gym. Med barnvakt. Träning är min medicin så när Oda sover springer jag så svetten rinner och lyfter vikter så det svider i musklerna. Aldrig trodde jag att jag skulle gå tillbaka till gymmiljön efter att jag bara sprungit ute och tränat pilates i flera år men just nu passar detta bäst.

4. Sleep training. Något kontroversiellt i Sverige tror jag (?) men något “alla” pratar om och gör här i USA. Kanske för att mammor går tillbaka till jobbet runt 4 månader? Vi gjorde det aldrig med killarna och dom sov inte igenom natten förrän vid 9-10 månader. Med Oda kände jag att sömnlösheten tar knäcken av mig. Så vi kör lite sleep training light med henne och från att ha vaknat varje 45-60 min hela natten sover hon nu mycket bättre (19-04 sista nätterna) både på natten och på dagen. Hon klarar nu att somna om på egen hand oftast utan skrik och utan napp. Vi får helt säkert bakslag och perioder då hon vaknar hela nätterna igen men just nu tar jag alla sammanhängandes sömn jag kan få.

5. Startat med ersättning. Amningen har gått från något mysigt till något inte alls så mysigt för oss båda. Oda är rastlös och blir ofta irriterad när hon ammar. Jag vet att detta är normalt men det i kombination med min klaustrofobikänsla har varit en dålig kombo. Jag ammar fortfarande och kommer att göra det ett tag till men har smugit in några flaskor ersättning när jag känt att jag behövt en paus. Gladare bebis och mer harmonisk mamma – i alla fall när jag släppte mom-guilten.

6. Satt startdatum för att börja jobba. Många får nog ångest över tanken att börja jobba igen men jag känner att för mitt psykiska mående ska det bli skönt. En natt i veckan är planen och E ska vara hemma med Oda. Bra både för honom och för mig tror jag.

Så det är vad som pågår bakom kulisserna här. Jag mår bra. Men behöver må bättre. En dag i taget.

One Response to Tystnaden

  • Är det där ”ingen barnvakt”-tänket något skandinaviskt?
    Det är få (ingen) svensk i Sverige jag vet som betalat för barnvakt utan det är mor- eller farföräldrar som ställer upp. Och då är det inte barnvakt utan typ ”kvalitetstid med mormor”.

    Dit jag ville komma är att vi har barnvakt ibland. Min man jobbar också borta en del och jag har bara ett barn. Ibland får hon hämta Nils på föris så jag hinner träna eller handla eller läsa en bok. Det kändes skamfyllt i början som om jag inte kunde eller ville ta hand om mitt barn men insåg dela att jag inte har mormor här och att jag mår så bra av det och blir en bättre mamma.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.