Att få gå ut i skogen, släppa Nelson lös, sätta på en ljudbok i örat och andas frisk luft och bara vara innan man hämtar upp virvelvindarna från förskolan, får en stor kram och en blöt puss och skavsår i öronen av att höra snart-treåringarnas tankar och funderingar – det är livet det. ?

Trebarnsmamma. Fortfarande svårt att förstå. Men på sistone har det märkts av mer än någonsin. Just nu har vi en som vill vara stor gutt, dvs göra allt själv, sluta med blöja och cykla till butiken och köpa mat. Härligt men tålamodskrävande! Sen har vi en som vill vara bebis igen, vill bli matad, absolut inte sluta med blöja och vill helst att mamma och pappa ska gör allt. Uppmärksamhetssökande och emotionellt sensitiv. Förståeligt men tålamodskrävande! Och så har vi en fem månaders bebis som så gärna vill lära sig att krypa men inte riktigt knäckt koden ännu. Tre barn, tre olika behov. Precis som det ska vara. Men kl 20 på kvällen sjunker vi ihop i soffan och undrar vad fasiken vi gett oss in på. Föräldraskap alltså.

Jag hörde någon säga att föräldraskap är en av de få saker som man faktiskt inte nödvändigtvis blir bättre på ju mer man gör det (i motsättning till tex sport). Man blir liksom aldrig expert, inte efter 20 år och inte heller efter 5 barn. Man får helt enkelt bara göra så gott man kan. En dag i taget. En utmaning i gången.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.