Vanligtvis jobbar på jag kirurgisk/trauma intensiven men sista månaderna har jag i princip varit stationerad på Covid ICU. Vi ser nu vår andra topp (första kom i mars) där vi än en gång har öppnat upp två extra intensivavdelningar för covidpatienter. Våra patienter är sjuka – väldigt sjuka – rädda, ensamma och isolerade. Vi är underbemannade (som alla andra), trötta och ofta oroliga för vår egen och våra familjers hälsa men trots det är humöret och teamandan på covid ICU den bästa jag varit med om på länge. Jag har jobbat som sjuksköterska i 15 år men att jobba under denna pandemi är något helt speciellt. På samma sätt som det var att jobba i Oslo juli 2011 (Utøya) eller i San Francisco juli 2013 (Asiana Airplane Crash) – bortsett från att det här är ett maraton utan slutdatum. Och patienterna är ensamma och isolerade. Just det är nog det sorgligaste av allt. Mitt i den här pandemin där vi vill stå tillsammans isoleras människor. I hemmen, på sjukhusen och i samhället. Där vi sjuksköterskor kanske är den enda mänskliga kontakt våra patienter har och vi har inte ens tid att hålla handen för vi har alltid något annat vi måste hinna göra. Och när vi äntligen har tid står vi där i full mundering med skyddsrock, dubbla handskar, munskydd, glasögon m.m. där ingen hudkontakt kan ske, det enda man kanske kan se är våra ögon och våra rösten blir förvrängda av alltför tighta masker. Vad är det ens för kontakt? Och det handlar inte om timmar eller dygn utan veckor och ibland månader. Den sorg jag känt för mina patienter senaste månaderna är större än vad jag känt under hela min sjukhuskarriär.

5 Responses to Covid ICU

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.