Mikaela

Jag höll nästan på att glömma att Oda fyller 1 månad idag. 🖤 En månad med vår lilla stjärna. ⭐️ Hon firade med att sova 23-04.30 utan uppvak och det tackar mamma för. Annars är hon mer och mer vaken men sover fortfarande väldigt mycket. Hon sover i vagnen på dagen (ibland i sängen eller soffan med mig) och i sin säng på natten fram till kl 04-05 matningen då hon får flytta över till mig. Sista veckan har även Oliver börjat komma in till oss runt kl 05 så då är det fullt mys (men tyvärr inte så mycket sömn) i sängen. När killarna var en månad flyttade vi ut dom till sitt eget rum. Det känns inte aktuellt med Oda – kanske för att dom var två och hon är ensam. Eller så är det bara jag som behöver hennes närhet lite till.

Jag övar också på att “let go”. Jag är nog lite skadad från när killarna var nyfödda och på ett strikt mat- och sov schema och i början nu använde jag en app för att tracka när och hur länge jag ammade men bestämde att nu är det dags att släppa det. Å ena sidan var det skönt att ha kontrollen och översikten men å andra sidan blev det ett stressmoment att se mer på hur länge/ofta hon ammade eller inte istället för att bara go with the flow. Andra dagen utan nu och jag börjar långsamt släppa kontrollbehovet. Oda äter och sover när hon vill oberoende av hur länge sedan det var sedan sist.

Vi firar också en månad med att boka flygbiljetter hem i februari. Egentligen lockar det inte med skandinavisk vinter (mest eftersom vi alltid måste köpa/låna ihop så mycket kläder) men familjetid lockar. Och så vill vi visa upp Oda innan hon blir toddler och springer runt. Med killarna flög hem vi första gången när dom var nästan 4 månader, Oda kommer att vara 5.5 månad. Nelson däremot får vänta till sommaren.

Oda – en månad. Snabbaste månaden i vårt liv. Samtidigt världens längsta. Allt har gått så mycket bättre och lättare än vad vi förväntade oss. Alla runt oss säger att vi är dom lugnaste föräldrarna dom mött (speciellt amerikanerna) – och kanske är det så. Eller så har vi bara haft väldigt tur med våra barn.

Men nu ropar Oda att det är dags för mat. Så kära Oda – fortsätt vara centrumet i vårt liv. Vi älskar dig så. 🖤

Jag vet inte om jag direkt vill säga att det var en chock att gå från två till tre barn men vardagspusslet blev genast lite mer komplicerat. Vi testar oss fortfarande fram och jag är glad att E har ett relativt flexibelt jobb där han både kan jobba hemma och börja senare/sluta tidigare ibland. Våra mornar kan lätt bli lite kaotiska då två ska kläs på, äta frukost, packas in i bilen och köras till dagis medan en annan plötsligt kan bli dödshungrig eller bestämma sig för att ta en extra lång morgonnap på fel tidspunkt. Sen har vi en hund som måste ut, E som ofta har tidiga morgonmöten och i tillägg bara en bil. Så vissa mornar är lite hej kom och hjälp mig. Men så är det mornar då jag känner mig lite som en super mom då jag helt själv lyckas packa in alla barn (inklusive Nelson) i bilen, lämna på dagis och sen ta Nelson och Oda ut på promenad. Och sakta men säkert blir det fler och fler av dem mornarna och färre och färre av dem där alla skriker i kapp.

Idag skickade jag alla killar (inkl Nelson) med E som tog bilen så jag och Oda kunde ha en lugn dag utan dåligt samvete över en understimulerad hund. Vi har haft besök, gått en promenad och sovit tillsammans i sängen. Nu ska det middagspreppa och drickas kaffe innan våra tre tornados kommer hem igen.

Tre “Baby Turtles”

Idag är en annan dag. En så mycket bättre dag. Det svänger fort och jag inser än en gång att det sällan beror på barnen, hur dom är eller beter sig utan att det alltid handlar om mig, min attityd och mina förväntningar. Men ibland tar tålamodet slut och då brister det. Men som sagt, idag är en annan dag. Tack och lov. 🙏

Jag och Oda har varit på vift hela dagen men nu är vi tillbaka hemma och hon ammar ikapp. Hon sover mkt när vi är iväg och äter sedan ikapp när vi kommer hem i lugn och ro. Helt ok för mig. Snart en månad gammal och dagarna springer fram. Jag har en känsla av att jag inte kommer att komma ihåg någonting ifrån den här perioden i framtiden. Så därför försöker jag blogg och instagramma för att spara på minnen. Det är så mkt jag vill skriva om. Oda, mina tankar, killarna, mitt pluggande och mina tankar om framtiden. Har en lång lista på framtida blogginlägg så får vi se hur många jag hinner beta av. Nu ska det sovas – för det är något jag lärt mig att prioritera: sömn när man kan. En timme eller 5 minuter spelar ingen roll. Jag tar det jag får. Så vi hörs en annan dag igen. Men fram till dess – se på den här kärlekshögen vi har skapat. Två storebröder som fullständigt älskar sin lillasyster. Det vackraste som finns. ❤️

Fyra veckor med Oda. Men idag var ingen bra mammadag så jag återkommer en annan dag. Vissa dagar kan helt enkelt bara gå rätt in i glömmeboken.

Mammalyx är att hinna ta en dusch – och inte en sån snabb där man springer igenom duschen och knappt hinner bli blöt utan en där man har tid att köra både schampoo och balsam, ansiktsmask, raka benen och klippa naglarna. Och sen smörja in sig med någon lyxig hudkräm, sätta på rena kläder och för en gång skull inte lukta svett (den här svettningen alltså!! Kommer inte ihåg att jag svettades så mkt efter killarna) eller ha bröstmjölk över hela bh-n och halva tröjan. Att sen också hinna göra lite rehab-övningar, stretcha lite och sen käka en härlig hemmagjord smoothie bowl, dricka (varm) kaffe och plugga lite innan babyn vaknar igen. Det är lyx det. Mammalivet alltså. Inget har lärt mig att prioritera och effektivisera min tid som att få barn. Och inget har fått mig att uppskatta egentid och tystnad så mycket.

Jag är en social introvert. Älskar att träffa vänner och ha mkt på agendan. Men så kommer jag alltid till den punkten då det är nog och jag behöver en dag eller två med bara mig själv (och nu förtiden så klar Oda). Vi har varit super sociala den här veckan och det har varit så härligt men jag är glad att jag planerade in en lugn hemmadag idag. Jag märkte på lilla Oda igårkväll att hon var mer orolig än hon brukar och jag vet inte om jag inbillar mig men jag tänker att det kanske har blivit för många olika famnar och för mycket nya intryck för en liten som upplever allt för första gången.

Oda sov hela natten (22-05 med en matning kl 01) i sin egen säng och jag saknade henne hela natten men känner också att jag så småningom vill ha tillbaka min man i sängen. Istället tog vi ikapp närheten på morgonen och mitt på dagen då hon låg tätt tätt intill mig och sov. Det mysigaste som finns. 🖤

Det ser kanske idylliskt ut att sitta och amma så här i lugn och ro – och när jag tog den här bilden var det faktiskt det. Men ofta ammas det med en eller två apor klättrandes över mig och/eller en hundnos eller tass farligt nära Odas ansikte. Ibland ammas det vid köksbordet medans jag försöker slänga i mig lite mat och ganska så ofta på golvet mitt i leksakskaos samtidigt som jag försöker hjälpa någon att bygga torn, garage, leka med bilar eller playdoh. Oda bryr sig tack och lov än så länge mindre om kaoset runt sig och kan i princip äta var som helst hur som helst när som helst.

Tre veckor med Oda. Tre veckor som trebarnsmamma. Vissa dagar undrar vi seriöst vad vi gett oss in på (till exempel när vi försöker ta familjebilder med två trotsiga 2.5 åringar, en understimulerad hund och en nyfödd bebis) men det flesta dagar känner vi att det är precis det här vi vill ha. En hus av kaos. Ett hus fyllt av liv, rörelse, sång, skratt och lek (och en god del skrik, tårar och bråk). Ett hem där man alltid har något att göra men också alltid någon att krama, pussa och mysa med. Så mycket kaos men också så mycket kärlek. Tänk att vi har skapat det här. 🖤

Theodor kallar Oda för Baby Turtle när hon ligger på mage. 🖤

Oda är vår lilla stjärna. ⭐️ Hon växer och blir mer och mer vaken. Skriker högt när hon måste byta blöja eller när maten inte kommer fort nog (eller när den kommer allt för fort och sprutar henne rätt i ansiktet). Annars är hon en nöjd bebis. Tålig mitt i kaoset och låter storebröderna hålla, klappa, krama och pussa henne. Igår fick dom ge henne en flaska mjölk och dom kunde nog inte bli mer stolta. Vi är fortfarande lite i chock över hur bra dom har tagit lillasyster ankomst. När kommer bakslaget?

Jag njuter dagarna med bara Oda och inser hur hektiskt det faktiskt var när killarna var så här små. Att vi klarade det och där och då faktiskt tyckte det var enklare än vi förväntat oss förundrar mig. Vi började kalla oss själva Team Awesome när killarna var nyfödda för att boosta oss själva och nu om någonsin kan jag känna att vi faktiskt är just det. I höst firar vi 15 år tillsammans och jag blir nästan rörd av tanken på dom där 20 åringarna som möttes i mörkaste Nord Norge och bara ville ha det roligt tillsammans där och då. Här sitter vi gifta med tre barn och hund och känner nog innerst inne att vi fortfarande bara vill ha det roligt tillsammans här och nu. Och vi gör så gott vi kan.

Men tre veckor med Oda alltså. Och det känns som vi successivt klättrar ut från bebisbubblan. Förra veckan kom tröttheten ikapp och jag avbokade många sociala ting. Den här vecka börjar energin komma tillbaka (kanske mitt blodvärde är på väg upp?) och jag provar än en gång att boka in roligheter med vänner. Lyckligt lottad som den här gången har många nära vänner som också är ute i mammaledighet. Så jag ser fram emot en höst med mycket mamma/bebishäng.

Och jag har börjat plugga igen… men mer om det en annan dag.

Jag och Oda har rätt så lata dagar spenderade mestadels så här. E började jobba i måndags men kör en mjukstart och jobbar hemifrån de flesta dagar den här veckan. Mest så att han lättare kan hämta och lämna killarna på förskolan. Så småningom är det tänkt att jag ska sköta det eftersom vi bara har en bil (E kör MC till jobbet) men eftersom jag inte bör lyfta tungt ännu är det skönt att han sköter det lite till.

Jag och Oda börjar komma in i ett litet lunk. Inte någon rutin direkt utan hon får bestämma takten utifrån när hon vill äta och sova. Hon har äntligen börjat kunna gå lite längre mellan matningarna (typ 2-3 timmar istället för 45-60 min) och börjar få greppet på själva amningen bättre så det är i alla fall lite mer effektivt. Vi har också börjat med napp vilket är lite skönt då hon gärna använde mig som napp annars (blev arg när mjölken kom men ville snutta sig till sömns). Hon har successivt börjat lära sig att sova på dagen i vagnen eller i baby nestet (på natten sover hon fortfarande med mig) och i och med nappen har hon också lärt sig att somna utan att jag ammar henne till sömns. Igår provade vi också flaska för första gången och det gick bra utan problem. E gav henne pumpad mjölk och hon accepterade flaskan på en gång. Skönt att veta och tanken är att E kan ge henne en flaska om kvällen dels så att hon blir van och dels så att jag kanske kan lägga mig lite tidigare än dom.

I tisdags var vi på två veckors kontroll och allt såg bra ut. Hon hade gått upp och förbi sin födselvikt, vilket var målet, och väger nu ca 3.9 kg (3.7 kg när hon var född). Alltid skönt att höra att dom går upp i vikt och lite extra nu när jag ammar istället för att ge flaskor. Med killarna gav vi mest flaskor och visste därför nästan exakt hur mkt dom fick i sig varje dag. Det är befriande att slippa pumpa så mycket och hålla på med flaskor och scheman men samtidigt lite ovant att inte veta exakt. Men så länge hon går upp i vikt och verkar förnöjd är jag glad.

Något jag också är glad över är än en gång vår bakgård. Så härligt att sitta där ute och amma, lyssna på ljudbok och läsa bok. Och så härligt för Oda att kunna ligga och sova där bak i vagnen. 🖤

Två veckor med den här stjärnan. ⭐️ Fast det känns som om hon varit hos oss för alltid. Till och med killarna verkar tycka att hon har en naturlig plats i familjen och det första dom frågar när dom ser mig är “vart är baby?”. Hon har också äntligen fått en del i Theodors kvällsmantra som han alltid säger när vi säger god natt till honom (mamma sova, pappa sova, Theo sova, Oliver sova, Nelson sova… och nu: Oda sova).

Att Oliver och Theodor skulle ta emot sin lillasyster med öppna armar och hela sina hjärtan hade vi aldrig trott. Vi hade förberett oss på svartsjuka, utbrott, ilska och tårar och skrik men istället har dom sedan vi kom hem varit sina bästa jag utan minsta tecken på svartsjuka. Det ska hållas, kramas, pussas, ges leksaker, hjälpa att byta blöja och kläder. Det sjungs och dansas runt henne och hon är faktiskt som lugnast när hon får ligga mitt i allt stök, liv och rörelse. Till och med förskolepersonalen säger att dom uppför sig så bra där, till och med bättre än innan dom blev storebröder.

Jag är säker på att det kommer perioder då det inte är lika spännande och roligt att ha en lillasyster men just nu njuter vi av att se deras kärlek till henne. Vi är också tacksamma att dom är inne i en bra period då dom leker extremt bra och mycket tillsammans utan överdrivet bråk. Det känns som att just nu har vi en fördel med att dom är två stycken och faktiskt kan underhålla varandra.

Syskon alltså. Så magiskt att se dom tillsammans. Jag hoppas att dom alltid kommer att vara bästa vänner och alltid ha varandras ryggar. Tre små stjärnor som vi kan kalla våra. ⭐️⭐️⭐️ Hur fantastiskt är inte det? (ja, jag kommer att fortsätta tjata om det för det går liksom inte att förstå i mitt huvud att jag är trebarnsmamma).

Söndag morgon. Jag sitter i en stol ute i bakgården och dricker kaffe samtidigt som jag ammar Oda – och blickar över det här. 🙏✨ Jag kan inte annat än känna mig tacksam över det kaoset vi lever i just nu med två tornadobröder, en hyper lätt understimulerad hund och en nyfödd lillasyster. För vad hade alternativet varit? För mindre än 4 år sedan var vi mitt upp i ivf-köret och ett tag trodde vi nog båda att vi skulle bli barnlösa. Och här sitter vi några år senare med fullt hus. Vem hade trott det när vi var som djupast nede i sorgen över ännu ett misslyckat försök.

Tacksam över den här bönan som kom som en bonus i vårt liv. Hon sitter i princip fast vid mig och mitt bröst och jag skulle ljuga om jag sa att det aldrig gör mig galen. Ibland får jag en sån där klaustrofobisk känsla men generellt så tar jag det med ro och vet att denna period är så kort (men intensiv) och att plötsligt springer hon runt med sina galna bröder och har varken tid eller lust att ge mamma en kram.

Vi gör nog alla fel när det kommer till sömn just nu men jag känner mig relativt trygg i min mammaroll och litar mer på magen än på experterna. Oda sover med mig, ibland i nestet i sängen men väldigt ofta rätt vid min sida, nära nära. Jag ammar henne nästan alltid till sömns, hon vägrar att bli swaddlad (lindad?) något som är den gyllende standarden här i USA och hon vägrar också att sova på rygg så ligger alltid på sidan eller magen. E sover på Oda sitt rum men får varje natt minst en kille i sin säng, oftast bägge två. Så vi har gått från att i princip aldrig co-sleep (primärt för att våra killar aldrig varit intresserad av det förr) till att sova tillsammans med alla våra barn. Så får det helt enkelt vara så länge det behövs nu i början. Tids nog får jag förhoppningsvis dela säng med min man igen. 😇

Tacksam över att bo där vi bor med havet och fjällen nära och skogen rätt utanför dörren. Det finns nog inget som gör mig mer harmonisk än att ta en promenad i naturen, andas frisk luft och lyssna på tystnaden. Jag och Oda har redan tagit några turer och många fler kommer det att bli de kommande månaderna (och åren).

Också tacksam över min kropp som inte bara gett mig tre barn på 2.5 år utan också – med bravur – återhämtat sig efter både en tvillinggraviditet och nu en singelgraviditet. Jag är bara två veckor postpartum men känner mig redan så redo att börja träna igen (vilket jag så klart inte ska göra). Små promenader, mammamageträning och stretching står på programmet och det är skönt att inte känna sig så begränsad av sin kropp längre. Mitt blodvärde var vid utskrivning fortfarande väldigt lågt och jag kan känna att jag inte har den energi jag gärna hade haft men jag försöker boosta med massa härlig mat och njuter av att kunna äta ordentligt igen (utan illamående eller hopklämd magsäck).

Så livet är rätt så bra här borta. Imorgon börjar E jobba igen så då är tillbaka till vardagen och nästa fas. Jag känner mig redo. Jag ser framemot lugna dagar med Oda blandat med kaotiska kvällar och helger med restan av familjen. Livet alltså. ❤️

Oda, min Oda. Min fina lilla dotter. Som jag älskar dig. 🖤 När du låg inne i magen undrade vi om vi skulle få en lite mini-Oliver eller mini-Theodor – men ut kom du. En helt egen person. Så olik dina bröder på så många olika sätt, och då är dom ändå väldig olika varandra. Du verkar vara en lugn tjej med en bestämd vilja och det gillar jag! Min första tanke när jag fick veta att du var en tjej var att jag hoppades på att du skulle ha lite skinn på näsan. Det behövs nämligen för att överleva i den här familjen. Men oavsett vad du blir för person kommer jag att för alltid hålla din hand och ha din rygg. För Oda, min Oda. Min älskade dotter. 10 dagar gammal och jag älskar dig redan så mycket att mitt hjärta sprängs. 🖤


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.