Mikaela

En lång vecka kommer äntligen till sitt slut. Vi började veckan med strömavbrott, stängt dagis och två-månaders kontroll för Oda. Sen blev det Halloween med fest och parad på förskolan och “trick or treat” på våran gata. Sen stängde förskolan igen pga vattenläckage och jag körde solo med alla fyra hela dagen. Och när vi äntligen trodde vi tagit oss igenom veckan började Oliver (och Nelson) spy. Tack och lov var det något kortvarigt (12t) och ingen annan har blivit smittad. Så avslutar vi veckan med att ställa tillbaka klockan och en kille som vill börja dagen kl 04. Två trötta föräldrar här hemma.

Ikväll åker E till Norge och jag känner att jag egentligen inte är redo för en solovecka men allt går när man måste. Förhoppningsvis inga mer strömavbrott, vattenläckor eller sjukdomar så killarna kan på dagis igen. Vi tackar Oda för att hon är en så enkel bebis, amazon för hemleverering av matvaror, vår städhjälp och take away mat.

Känner mig stolt över mig själv att jag trots allt klarat att springa en gång och träna pilates en gång den här veckan (visserligen på samma dag men så är det – man tar det tid man får).

Igår kväll var jag iväg helt själv några timmar på öppningsfest för vår pilatesstudios andra lokation. Första gången jag lämnar Oda (och första gången E tar alla tre barn ensam) och det gick hur bra som helst (så klart). Jag njöt av att köra bil helt ensam, kunna lyssna på något annat än Wheels on the bus eller London bridge och inte behöva oroa mig för att ett eller tre barn ska börja skrika. Och sen få klä upp sig, vara själv och kunna umgås helt utan att behöva ta hand om/hålla koll på någon annan. 🙏

Men idag är det tillbaka till mina apor. Och det är ju precis mitt bland dom jag vill vara. Så nu peppar vi för solovecka. ❤️

Eller springer och springer, joggar lite lätt är väl lite mer korrekt. Jag var så pepp på att börja springa igen att jag preppade med att köpa nya skor (saucony), spring-bh (cadenshae) och shorts med lite support (baibeimaternity) medans jag väntade tills kroppen kändes redo. Och nu är jag alltså igång igen. Ett par 4 km rundor har jag tagit. Lugnt och långsamt men så härligt! Som jag har saknat det! Att få känna pulsen, svetten och endorfinerna. 🙏

Oda har ju hunnit bli två månader, något som vi totalt glömde bort. 🙈 Hon är en sån enkel liten tjej som mest sover hela dagarna och annars hänger med mig på allt jag hittar på (träning, lunchdejter, hikes, promenader etc). Ibland får jag dåligt samvete över att hon mest slänger med men jag är säker på att hon så småningom kommer att kräva sin uppmärksamhet och tid till att krypa, utforska och lära. Jag utnyttjar verkligen den här tiden då hon är liten och mest sover samtidigt som så många av mina vänner också är mammalediga. Verkligen en helt annan upplevelse än då jag var hemma med killarna.

Min största cheerleader. 💕

Jag stressar inte med att “komma i form” men tycker det är härligt att kunna träna obehindrat igen. Jag tar privata pilatestimmar med en av mina arbetskollegor en gång i veckan. Så småningom ska jag börja ta grupptimmar istället (min pilatesstudio erbjuder barnvakt vilket är så lyxigt!). Jag ska också börja gå på Baby and Me Pilates timmar. Och fortsätta jogga så klart i kombination med lite hemmaträning.

Men allra helst ligger jag så här när Oda är vaken. Hennes leenden och småskratt är det bästa som finns. Hon fokuserar och följer oss med blicken. Så stark i nacken och diggar tummy time. En bestämd liten gladfis just nu fram till sekunden då hon inser att hon är trött igen – då är hon väldigt dramatisk. Kanske vi har fått en liten dramaqueen i familjen. Det ska bli så kul att se vad hon blir för person. Med killarna märkte vi personlighetsdrag väldigt tidigt som fortfarande håller i sig. Kanske var det lättare i och med att dom var två eller så har dom bara väldigt starka personligheter. Oda försöker vi fortfarande lära känna mitt i kaoset. Hon sover så mycket och de få stunder hon är vaken blir hon nog lite översedd speciellt när killarna är hemma. Men tids nog hittar hon nog också sin plats och person i familjen. Min tuffa lilla tjej. ❤️ I mina ögon ingen prinsessa (än så länge) utan snarare en liten Ronja Rövardotter. Jag har fått många söta och gulliga klänningar men på något sätt känns dem inte alls som Oda så därför har dom blivit hängandes. Men som sagt, vi får se vad hon blir för någon. Kanske hon kommer att älska prinsessklänningar om ett par år. Jag uppskattar mest att just nu slippa ta på ännu en fire truck tröja. Jag vet inte hur många vi har (eftersom det är favoriterna hos vissa tornados) så det vore ju i och för sig praktiskt om även Oda blev brandbilsbesatt.

Favvotröjan och byxorna just nu.

Vi har varit utan ström i nästan 48 timmar. Dom stängde av den pga starka vindar för att förbygga bränder. Sonoma (bara ett par timmar norr om San Francisco) står redan i brand än en gång så vi klagar verkligen inte. Och nu har vi fått tillbaka strömmen tillfälligt så vi har passat på att rensa ut kyl och frys, tvättat kläder, kört diskmaskinen och badat barnen (vi hade kallt vatten hela tiden men inte varmt). Och värmt upp huset igen! 🙏 Vi blir kanske av med strömmen igen i natt så vi har flyttat min frusna bröstmjölk (som tack och lov höll sig frusen) till Es kontor och bunkrat upp med mat som inte behöver kyl och frys.

Killarnas förskola har också varit utan ström så dom håller stängt och det är typ det som varit jobbigast (även om vi så klart förstår varför). Killarna behöver verkligen leka av sig där och blir extra gnälliga efter för många (mer än ett par) dagar hemma i sträck även om vi försöker att vara super aktiva varje helg.

Idag var lite av en katastrofdag vilket nog mest berodde på att alla sovit lite dåligt eftersom huset blir så himla kallt på natten. Oda fick dessutom sina första vaccinationssprutor idag och har inte alls mått bra efter det (skrikigt hysteriskt tills jag till slut gav henne Alvedon). Så ikväll var det lite extra skönt att lägga alla tre tidigt även om kvällen sen bestod av utrensning av gammal mat och inhandling av ny.

Men helgen har varit fin med både strandhäng och en lång hike. Jag är tacksam att ha en man med ibland tillsynes obegränsad energi som både släpar en dubbelvagn över fjället med en kille som vägrade lämna vagnen för att han tyckte vinden var “scary” och hoppar i iskallt havsvatten tillsammans med två överexalterade killar. Mitt jobb är att bära runt på en sovande Oda och det är helt ok.

Nu ska jag sova i ett uppvärmt hem och känna mig extra tacksam för att ha tak över huvudet, värme och mat. Det kunde ha varit så mycket värre. Så ta hand om er och varandra där ute.

Idag kände jag en känsla jag inte känt på länge. Svårt att förklara hur och vad men jag fick på något sätt en liten glimt och känsla av mitt gamla jag. Pre-pregnancy och pre-baby. Och det var en härlig känsla. Självklart förändrar mammalivet en och det är ok och precis hur det ska vara. Jag har inte direkt ett mål om att hitta tillbaka till mitt gamla jag men på något sätt har jag känt mig lite off sedan jag blev mamma. Inte att jag mått dålig eller så men inte heller 100% jag. Men idag kände jag att jag är på väg åt rätt håll och det var skönt. Och nu ska jag sova och spara på den känslan. 🖤

Från att Oda var född bajsade hon utan överdrift 20+ gånger per dag och hon skrek som om det var jordens undergång varje gång. Hon skrek också varje gång hon pruttade vilket var flera gånger i timmen. Hon vaknade av att hon bajsade och blev också så himla röd på rumpan vilket gjorde att hon skrek ännu mer av att byta blöja. Detta resulterade i en väldigt missförnöjd och gnällig bebis och till slut efter att ha gjort massor av research bestämde jag mig för att börja ge henne probiotika och det är typ det bästa jag gjort. Redan efter ett par dagar slutade hon magiskt att bajsa hela tiden och hade märkbart mindre gaser och mindre ont i magen. Jag kommer ihåg förvåningen första gången jag bytte en blöja som inte var en bajsblöja. Nu bajsar hon varannan eller var tredje dag och skriker inte som en stucken gris varje gång. Hon sover längre och lugnare och är en glad och förnöjd bebis när hon är vaken. Hennes diaper rash är borta och även hennes baby acne. Jag kan så klart inte säga att allt är 100% probiotikans förtjänst men det var en så plötslig förändring efter bara några dagar att jag inte kan tro att det bara handlar om att henne magsystem mognat av sig själv. Så jag sätter mina pengar på probiotika.

Många tror ju att vissa saker som mamman äter kan göra bebisen mer gasig/orolig men väldigt lite forskning stödjer det. Probiotika är faktiskt en av få saker som forskning faktisk visar kan hjälpa vid kolik/magproblem hos nyfödda. Även för eksem och andra hudbesvär. Speciellt “snittbarn” kan behöva en extra boost dels för att mamman ibland får antibiotika före, under eller efter snittet och dels för att snittbarn går miste om bakteriefloran som överförs från mamman till barnet vid vaginal födsel. Så intressant alltså!!

Hur som helst så fortsätter vi att ge Oda probiotika lite till. Så lätt tilltag för att få en lugnare och gladare unge. Oda är en väldigt lättsam bebis annars och världens största sömntuta. Hon är vaken ca 45 min till 1 timme i sträck, ibland lite längre men sällan mer än 1.5 timme. Och natt vill hon gärna ta redan kl 17 men vi försöker hålla henne vaken till efter kl 18 i alla fall. Då sover hon till ca 22/23, äter och somnar om till 02/03 och sen till 05/06. Om hon då får komma och sova med mig somnar hon ofta om till 07-08 igen. Så härligt med en unge som gillar att sova. Även om det blir uppdelad sömn så hjälper det verkligen på att kunna lägga henne kl 18-18.30 och så killarna kl 19 och få lugn och ro några timmar på kvällen. Vi får se hur länge det håller i sig men just nu tackar vi för vår lilla sömntuta.

Efter en nästan 3 timmars hike tillsammans med bästa gänget är vi alla möra i kroppen på ett härligt sätt. Frisk luft och fri lek bland redwood träd tar till och med “knäcken” på våra tornados och är bättre än vilken lekplats som helst. Alla tre kiddos somnade både fort och gott ikväll och det tackar vi för efter en intensiv och lång dag.

Att få uppleva världen genom barns ögon är verkligen ett privilegium och killarnas fantasi, tankar och nyfikenhet är så roliga att följa just nu. Dom pratar verkligen konstant vilket gör att vi får en liten inblick i deras huvuden.

Jag önskar vi tagit fler bilder för naturen var verkligen vacker idag men varken tiden eller lusten fanns att dra fram telefonen. Jag jobbar aktivt för att dra ned min screentime speciellt när jag hänger med barnen. Så dagen idag sparar vi långt in i hjärtat istället. Tacksamheten över att få följa dessa tre. Lyckos oss. 🖤

Ikväll kände jag att det var skönt att vi är två om föräldraskapet för just ikväll hade jag varken energi eller tålamod för två trotsiga fredagströtta tornados och en skrikande bebis. Jag kan verkligen inte klaga för Oda sover i princip så mycket man kan förvänta (eller mer) av en knappt tvåmånaders bebis. Men trött är jag i alla fall. Och hyperaktiva tvåochhalvtåringar är tålamodsprövande precis hela tiden (även när dom bara är glada och sjunger ABC på högsta volym precis vid den trötta bebisens öra). Då är jag tacksam för att ha en man som kliver in och plockar fram det tålamod mamman tappat bort och som slänger los tornados i badkaret så bebisen får somna i fred och mamman får gömma sig med henne på sovrummet.

Och nu har jag landat i soffan med ett glas rött och tänker att det är tur att det kommer en ny mammadag imorgon.

När resten av familjen är fullständigt galen känner jag att jag uppskattar min lilla tjej lite extra. Jag är säker på att hon tids nog kommer att springa runt tillsammans med sina tornadobröder men just nu njuter jag bebismys även om hon är en liten skrikis just nu (magont – förhoppningsvis löser det sig snart).

Idag var dagis stängt pga Indigenous People’s Day/Columbus Day och jag känner att det har varit en lång helg. Att vara ensam med bara killarna är intensivt men helt ok och ganska roligt. Att slänga på en hund kan vara trixigt logistiskt ibland men också relativt enkelt. Att ta hand om en bebis är en breeze och bebis plus hund likaså. Men att ta alla fyra just nu i detta stadie är en utmaning speciellt när man sover max 2-3 timmar i sträck. Helt överkomligt så klart men definitivt tålamodsprövande och mentalt och fysiskt dränerande med brist på annat ord. Så imorgon ska det bli skönt att skicka dem äldre på förskolan.

Min lilla tjej. Min dotter. Tänk att du kom till oss. Vår bonus. 🖤

I did it! (som Theo så glatt ropade när han äntligen klarade att klättra ur spjälsängen alldeles själv) Jag överlevde ett dygn på egen hand med alla fyra troll. Snart börjar E resa igen med jobbet så då blir det längre än bara ett litet dygn så det var en bra test. Natten gick bra med bara två uppvak från Oda och två från Theo (han blir ibland lite mörkrädd när han vaknar och vill bara att man ska komma in och lägga om han igen). Morgonen gick också bra med glada barn och en mamma som fuskade med frukost framför tvn.

Efter frukosten packade jag in hela gänget i bilen och körde ca 10 min bort så Nelson kunde få gå lös och killarna springa av sig lite energi. Dessa killar alltså. Så mycket spring i benen! Nästa gång tar jag Oda i bärselen så vi kan gå en lite längre hike på stigarna uppe i hillsen. Det går relativitet bra att ta alla ensam nu när Oda är så liten och mest hänger med. Blir nog svårare sen när hon börjar ha mer behov av att krypa/gå/leka. Men rätt så stolt över mig själv är jag ändå. 🙂

Men nu kommer snart pappan i familjen hem och det ska bli skönt. 🖤

Hösten är nog trots allt min favoritårstid. Älskar att det känns som en nystart (tror det hänger igen från skolåren), den friska luften, dom fina färgerna, att ta på sig lite varma kläder och krypa ihop under en filt med en kopp te eller ett glas rött. Älskar rotfrukterna, sopporna och grytorna. Hösten alltså. Så fantastisk vacker. 🧡

Idag tog vi en familjetur till en pumpkin patch. Killarna älskade det och sprang runt och plockade pumpor och jag ångrade lite att vi inte satte vår familjefotografering hit. Jag älskar att hitta på sånna här grejer nu när killarna är lite äldre och uppskattar det mer. Känns fint att skapa minnen och traditioner för dom. Tänk att vi är en liten familj.

Ikväll, i natt och imorgon kör jag solo här hemma med hund och barn. E fick i födelsedagspresent en hotellnatt så han kunde gå ut och fira med sina vänner och slippa vakna upp till två tornados och en skrikande bebis. Så ikväll klappar jag mig själv lite på axeln då alla tre barn var nattade (och sov!) redan kl 19.30. Nu är kl 21 och jag ska krypa i säng. Oda vill ibland äta runt den här tiden men ibland skippar hon det och vaknar inte förrän kl 23-00. Jag chansar alltid och försöker få in en liten timmes sömn med någon förhoppning om att hon så småningom ska sova längre och längre.

Så god natt från mig. Imorgon blir en hektiska dag. 😅


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.