Mikaela

Bara en liten bildbomb från vår söndag. E är som sagt i Norge på jobbresa och jag behövde en paus från vattenlek bakgården (vi går igenom ca 4 klädskift var per dag) och flyttkartonger. Tänkte att vi skulle gå till lekplatsen som ligger ca 20 min gångväg härifrån. Hade bara glömt den extremt branta uppförsbacken upp dit. Köra tung vagn är tyvärr döden för mitt bäcken just nu så halvvägs upp tog vi av och hittade en liten stig istället. Och där fick dom alla tre springa av sig. ?

Dom är så roliga just nu (när dom klarar att vara vänner). Pratar massor och lär sig nya ord hela tiden. Mest engelska men mycket svenska/norska. Förvånansvärt lite spanska faktiskt. Bägge kan räkna till tio och kan de flesta färger. Färger är det stora ju nu så det pekas överallt och ropas diverse färger. Insekter är också jätteroliga. Och att säga “Mamma, come!”. Två och treordsmeningar har börjat komma så jag antar att vi snart får höra mer och mer vad som försiggår i deras huvuden.

Igår sa Theodor i sängen före han skulle sova: “Fire truck, mixer truck, garbage truck, ice truck. YELLOW! One, two, three, four, five. Night night!”.

Efter en mysig men intensiv helg tillsammans är killarna tillbaka på dagis och jag tillbaka bland flyttkartonger och tvättberg. En kartong och ett berg i taget medans jag lyssnar på ljudböcker och podcasts. Vilar i soffan ibland och leker med Nelson mellan varven. Då och då gör sig lillasyster påmind med en lite boff och det gör mig nästan lite rörd. Tänk att vi kommer att ha tre barn springandes runt i framtiden. Tre barn i soffan och tre barn runt matbordet. En svindlande tanke. ?

Nu är det lunchdags och lite mer städande innan jag hämtar hem mina små. Jag tror vi har bestämt oss vilket dagis och när vi ska byta. Vi får se om det blir som vi planlagt.

Ha en härlig vecka!

19 veckor gravid. Redan. ♥ Jag är inne i perioden där jag ibland kan glömma bort att jag är gravid. Fram tills tröttheten tar över. Eller bäckensmärtan. Eller en liten boff kommer. Jag känner henne varje dag (speciellt om jag dricker kaffe eller juice) och igår kände jag första boffen utanpå magen. Jag mår generellt bra. Illamående om jag är för trött eller för hungrig och bäckenont om jag lyfter eller bär för mycket (dålig kombo med flytt och åtminstone en liten som gärna vill bli buren runt av mamma). Och trött, men det skyller jag mest på dom två små utanför magen som fortfarande krånglar om natten.

19 veckor gravid och helt ofattbart att vi snart är halvvägs. Förra graviditeten följde jag appar och tog bilder varje vecka. Det här är bokstavligen bild nr 2 på min mage och jag tror jag har läst i appen kanske tre gånger totalt. Dagarna och veckorna rusar förbi och det känns helt okej även om jag ibland kan bli lite sentimental av att veta att det här förmodligen är sista gången jag är gravid. Men jag älskar inte att vara gravid så tiden får gärna gå.

Det är mindre kontroller med en singelgraviditet än med en tvillinggraviditet vilket också bidrar till att jag ibland glömmer bort att jag har ett litet liv i magen. Jag känner definitivt av det rent fysiskt (mer med denna graviditet än förra) men kan glömma bort att det faktiskt är en liten bebis där inne. Jag får liksom påminna mig själv att det finns en grund till att jag inte orkar och klarar av att göra det jag i vanliga fall gjort utan problem. Rent fysiskt är det tyngre och jobbigare att vara gravid den här gången. Jag känner mig svagare, känsligare, får ont lättare och orkar mindre. Jag kan bli så irriterad över att inte orka när det är så mycket jag vill få gjort. Jag vill göra det fint här hemma, komma i ordning i bakgården och rensa, organisera och ordna. Men orken finns inte. Allt jag vill göra är att sova. Men lite i taget får det bli. Det ordnar sig till slut.

E är Norge nu så jag kör solo med mina grabbar. Det underlättar med en bakgård och ett stort hus att springa runt i. Vi har en kille som är extremt mammig just nu och jag känner att så får det vara. Han får tanka så mycket mammanärhet han behöver nu när jag faktiskt har tid. Tack och lov är den andra lite mer självständig och har inte alls samma behov av närhet och mys. Det går i perioder och jag har slutat att ha dåligt samvete över att bägge inte får lika mycket uppmärksamhet/närhet/mys precis hela tiden.

Nu ska jag snart iväg på en preschool tour innan jag ska hämta hem mina killar igen. Igår blev det middag i soffan och jag känner att det kanske blir samma ikväll. Vanligtvis försöker vi så klart äta vid matbordet men ibland får man välja det kamper man tar. Just nu tar vi färrest möjliga. Nya tag i föräldraskapet när vi sover genom nätterna igen (utan 2-6 uppvak var).

Önskar er alla en fin helg. ♥

Alltså det här med att vara mamma. Så många stora och små beslut man ska ta. Nu när äntligen flytten är gjord handlar nästa beslut om när vi ska byta dagis (och ja, jag vet att det inte heter dagis längre utan förskola och här i USA ska killarna nu flyttas från daycare till preschool). Just nu går dom kvar på sin gamla daycare och det tar ca 25 min för oss att köra dit vilket inte alls är en big deal eftersom det ligger på vägen till Es jobb. Men planen är så klart att byta till en preschool som ligger närmare där vi bor både för att underlätta logistiken och för att det är betydligt billigare här nere än uppe i SF.

Idag var jag på tour på en preschool och fredag ska jag på en annan. Det är inte superlätt att hitta ställen som har två öppna platser samtidigt men den jag var på idag hade faktiskt det. Men så börjar mina tankar (som jag i och för sig haft sedan jag blev gravid och på allvar visste att vi var tvugna att flytta): När är det bästa att byta dagis? Hur jobbigt är det för tvååringar att flytta till ett nytt hus? Och blir det för jobbigt att byta dagis i samma sväng? Jag vet att många nog gör det automatiskt när dom flyttar i och med att man kanske flyttar till ny stadsdel, stad eller kommun men vi har privilegiet att faktiskt kunna ha dom kvar på sitt gamla ställe om vi tror att det är bäst för dom. Men det är just det, vad är bäst för dom? Våra killar älskar att komma till sitt dagis just nu. Dom springer in och kramar personalen innan dom vinkar hejdå till oss. Och det känns så tryggt i mammahjärtat. Men kanske är det just mammahjärtat som är känsligast i den här sammanhanget. Kanske tvååringar faktiskt är tåligare än mamma?

Vi vet att vi vill byta dagis och vi vet att vi vill göra det i alla fall i god tid innan lillasyster så dom hinner bli trygga där innan deras värld förändras totalt igen. Vi ska åka hem i mitten av maj till mitten av juni och frågan är om vi ska byta för eller efter den resan. Jag tror kanske jag komplicerar det lite för mycket innen i mitt huvud men jag är så rädd för att det ska bli för mycket för dom. Någon som har några goda råd, inputs, tankar? Är det bara jag som tänker för mycket? Borde vi bara dra av plåstret och köra på? Byta dagis, hoppas på det bästa och lita på att dom klarar det? Mina små hjärtan. ♥♥ Livet, och att göra förändringar, var lite lättare när man inte hade två (tre, snart fyra) små att oroa sig för. Mammalivet alltså. Stora och små utmaningar. Vissa viktigare än andra.

Barnens lilla lekhörna i allrummet städat och organiserat som alltid….eller inte.:)

Efter en intensiv helg är vi äntligen på plats i vårt nya hem. Jag ska så klart visa mer bilder när vi kommit lite mer i ordning men i helgen har vi mest hängt i bakgården och det känns SÅ bra!! Jag var lite ledsen dagen vi flyttade, orolig för att vi inte skulle trivas och att killarna skulle längta tillbaka hem. Men så var vi plötsligt på plats med (nästan) alla våra saker och killarna sprang omkring som galningar både inne och ute och ropade “Happy!” och jag kände långt inne i hjärtat att detta var rätt beslut. För dom. För oss. För vår familj. ?

Vi har stor bakgård där vi kan kasta boll till Nelson och utforska insekter men killarna (i helgen har dom tex lärt sig att säga “bi”, “ant” och “fjäril”, ja vi mixar språken…). Hela bakgården är helt inhängnad så lyckan av att bara kunna öppna dörren och låta dom gå ut och in som dom vill är total. Vi har planer om att ordna åtminstone en sandlåda och en badpool, en bbq, ett matbord och plantera lite grönsaker och bär. Fram till dess är det mest vattenlek och vattna blommorna som står på agendan. Jag är övertygande om att bakgården kommer att bli vår favoritplats i vårt nya hem. ?

Idag är killarna på dagis och jag och Nelson är hemma och packar upp och försöker organisera lite i kaoset. Jag blir sliten fort och får väldigt ont i mitt bäcken om jag lyfter för mycket så det går låååångsamt framåt. Vi ska köpa ny soffa och behöver lite skåp och hyllor (tack för Ikea home delivery) men på det stora hela börjar vi faktiskt vara på plats.

Men nu ska jag återgå till nästa flyttlåda. Vi hörs snart igen!

Efter 8 år in da city flyttar vi nu till suburbia. Idag signerade vi (äntligen) hyreskontraktet på detta hus! Många menar nog att vi borde ha flytta till hus för länge sedan men jag är så glad att vi fått våra år inne i stan. Men nu flyttar vi alltså! Vi flyttar till Pacifica som ligger ca 20-25 min söder om SF ut mot kusten. E saknar att bo nära havet och där nere kommer vi ha nära till både strand och hiking trails. Jag tror absolut vi kommer att trivas även om det blir en liten omställning. Flyttlasset går redan om en vecka så nu är det lite kaos. Men bra blir det när vi är på plats!

Men lite vemodigt känns det allt att lämna stan (även om vi kommer att fortsätta komma upp i och med att vi bägge jobbar inne i stan). Det känns lite sorgligt att lämna vår lägenhet, vår första egenägda lägenhet. Lägenheten där alla våra tre killar vuxit upp fram till nu. Dit vi tog hem en liten fluffig valp och två små härliga bebisar. Där barnen lärt sig att krypa, gå och springa runt. Vi har verkligen älskat att bo här och vi har älskar vår lägenhet. Men nu är det dags för en ny epok. Suburbia Life here we come!

Samtidigt som vi är mitt i signering och flyttlass och allt vad det innebär så pågår ju så klart livet vid sidan av, både här och hemma. Vi har mistat en väldigt kär person, en annan är sjuk och vi känner oss maktlösa på denna sidan av jordklotet. Vi har båda jobb att jonglerar och vårt dagis bestämde sig för att ta vårlov med en veckas varsel (missförstånd och felinformation låg bakom). Så vi pusslar och försöker hålla huvudet över vattnet. Andas och lita på att det blir bra till slut. För det blir det!

Nu är jag på väg till ytterligare en natt på sjukhuset. I helgen blir det packning och mys med mina killar. Oliver ville inte på dagis imorse (och mitt hjärta gick lite sönder när han var tvungen så att jag fick sova) så jag känner att det är på tiden att han få tanka lite mammanärhet.

Lilla bulan börjar komma fram. ?

Hörni! Jag tror vi nått botten (för den här gången) och vänt. Hur härligt vore inte det? Humöret är bättre, förkylningen är på väg bort och trots extremt busy jobbnätter – med allt för många patienter och allt för lite personal – känns livet ändå ganska ok. Den extrema tröttheten och dimman börjar lätta. Andra trimester, here I come!

Kanske det bara var lite sol som skulle till? (måste förresten kolla upp mina D vitamin värden igen. Sist det var lågt var också mitt humör väldigt lågt) Eller kanske är det faktumet att vi kaaaaaanske har hittat vårt hus. Väntar på hyreskontrakt men när det är ev signerat ska jag dela med mig mer!

Hur som helst, jag mår bättre! Och det är härligt, fast jag bara sovit 3 oroliga timmar efter mitt nattjobb. Busy nätter betyder tyvärr oftast orolig sömn efteråt. Det borde vara tvärtom men kroppen (och huvudet) är liksom uppe i högvarv. Tacksam ändå för att jag faktiskt orkar med i tempot och för att mitt illamående äntligen verkar ha stuckit sin kos. Och tacksam för den där lilla bulan (eller den lilla tulla som orsakar bulan) som börjar visa sig mer och mer – speciellt efter långa timmar med mycket spring.

Nu ska jag försöka vila lite till innan mina monster kommer hem. ❤️

En grå liten pöl – så känner jag mig just nu. Trött, sjuk och gravid. Världens sämsta mamma, världens sämsta matte och världens sämsta fru med noll energi till någonting mer än det mest nödvändiga (om ens det, igår fick killarna leverpastejmackor till middag…) och kanske lite soffmys (före kl 20 i alla fall, efter det däckar jag i sängen). Gravidillamåendet verkar i alla fall ha gett sig men tröttheten är fortfarande där. Hann precis återhämta mig från förra förkylningen så kom en ny – en kraftig sådan. Tack och lov – bank i bordet och allt sånt där – har killarna hållit sig friska och kunnat hänga på daycare. Betydligt roligare än att hänga med mamma just nu i alla fall. I helgen skulle jag ha jobbat fyra nätter men har hittills ringt mig sjuk på två av dom. Förhoppningsvis vaknar jag mindre sjuk imorgon.

Att söka hyreshus, gå på visningar och skicka in ansökningar, är nästan ett heltidsjobb. Vi har några intressant alternativ och hoppas på att få napp snart! Då börjar jobbet med att göra i ordning vår lägenhet och hyra ut den. När det är gjort och vi är på plats i vårt nya hem ska jag andas ut lite. Allt annat kan vänta tills lillasyster är här om det behövs.

Men igår, inför en husvisning, tog jag faktiskt på mig jeans istället för träningsbyxor, min gula tröja och lite smink i ett tappert försök att se piggare ut än vad jag faktiskt kände mig (solglasögon hjälper!). Solen har äntligen kommit tillbaka till SF och det hjälper på humör och energi. Jag hoppas vi går ljusare och piggare tider till mötes även om det ser ut som om regnet kommer tillbaka redan nästa vecka. Men jag ska inte klaga alltför mycket. Jag vet att det är en övergående period och vips kommer energien tillbaka. Jag drömmer och visualiserar om att leka ute med alla våra killar i vår framtida bakgård. Jag vill skaffa sandlåda och låta dom gegga och springa runt så mycket dom vill innan sängtid. Att bara kunna öppna dörren och låta dom gå ut lockar mer och mer nu när det känns som inom räckhåll.

Men nu ska den här lilla gråa pölen sparka sig själv i baken, hoppa in i duschen och förbereda mig för ännu en husvisning i eftermiddag. Håll tummarna för att vi snart kan signera vårt framtida hem!

Det här borde man väl egentligen inte säga, speciellt inte när man är gravid, men…. jag kan inte direkt påstå att jag ser framemot att gå tillbaka till bebistiden igen. Bebisar är söta men jag är absolut ingen bebismamma. Efter ett år tycker jag allt blev mycket roligare. Men kanske det känns annorlunda den här gången?

Men tänkte i alla fall skriva lite vad jag ser framemot (mest för att peppa mig själv):

– Att bara få en bebis. I princip allt jag ser framemot innefattar faktumet att det bara är en bebis. Och JA! Vi är helt säkra på att det bara är en den här gången. Vet inte hur många gånger vi fått den frågan – helt förståeligt – men nu har vi alltså fastslått det. Just one.

Bebismys. ♥

– Att förhoppningsvis faktiskt få tid för lite bebismys. Visst vi mysde med killarna men långt ifrån så mycket som vi kanske hade velat. Vi hade helt enkelt inte tid! Mellan matningar, blöjskift, etc fanns inte så mycket tid till att bara sitta ned och mysa. Och om man gosade med den ena kände man lite dåligt samvete över att man inte gosade med den andra så det blev alltid lite upphackat. Med bara en hoppas jag på att vi ska kunna ha mer kroppskontakt och mindre vagn/golv/babynesttid. Totalt sett alltså. Vi får se.

Första dubbelamningen hemma.

– Att kanske få till att amma. Jag ammade killarna delvis första månaderna men övergick ganska fort till att i första hand flaskmata. Amningen var mer mitt sätt att få in lite mystid. Jag valde att pumpa istället för att amma för att jag tyckte det var viktigt och näst intill nödvändigt att även E kunde mata killarna. Amningen hade säkert funkat om jag lagt mer energi i att just få det att fungera – för mjölk hade jag – men när ena killen tog närmare en timme på sig att amma färdigt och den andra oftast var så arg/hungrig att han behövde flaskmatas först för att ha ro att amma sen kändes det lättast där och då att flaskmata på heltid. Två nöjda och mätta killar som lätt kunde matas samtidigt och därmed vara på samma “schema”. Jag pumpade 10-12 gånger om dagen första tiden och sen 7-8 gånger per dag i nästan 6 månader. Den här gången ser jag framemot att försöka amma på “heltid” och pumpa mer vid sidan. Men som med allt annat, vi får se hur det går.

– Att kanske inte vara på att strikt schema hela tiden. Att ha mat- och sovschema som näst intill följdes slaviskt med killarna kändes för oss nödvändigt för att överleva första halvåret. Vi kunde inte ha dom på olika scheman även om dom kanske hade haft behov för det utan att gå totalt i väggen. Så var den ena hungrig fick den andra fint finna sig i att äta han också och bägge “tvingades” till att sova samtidigt. Med en bebis hoppas jag att kunna följa lite mer hennes naturliga klocka i början även om jag fortfarande tror att bebisar och barn mår bra av rutiner. Men att inte behöva stressa på samma sätt med när hon åt sist, hur mycket och när hon sov sist och bör sova igen. Mer go with the flow. Förhoppningsvis!

Ett försök att få in lite träningstid.

– Att kunna göra mer saker under bebistiden. Jag hoppas att kunna gå på baby and me yoga/pilates, kanske hitta en mammagrupp, gå på lite mer hikes och promenader utan vagn (ser för mig att den här ungen kommer bo i ergoselen), springa efter killarna som förhoppningsvis börjar gilla sina cyklar, ta Nelson till stranden, etc. Jag var ganska busy under mammaledigheten men mest med att överleva två små på egen hand. Jag försökte gå på baby and me yoga men lycka till med två bebisar. Inte så mycket yogatid dvs. Det blev mest långpromenader med vagnen, vilket jag älskade, men jag kände mig lite låst att hitta på mycket annat på egen hand utan E. Den här gången hoppas jag kunna känna mig lite friare även om vi nog kommer vara tvugna att vara bägge två för att ta ut både bebis, storgrabbarna och Nelson samtidigt.

En av oändligt många barnvagnspromenader med mina killar.

– Att få en tjej. ♥ Det går helt enkelt inte att bortse från att faktumet att vi får en tjej den här gången har fått mig att längta och glädja mig lite extra. Vi har fått många frågor om vi nu kommer att helt förnya vår bebisgarderob, men det kommer inte att ske. Denna jenta får allt tåla att växa upp i sina brosors gamla bebiskläder, men ett eller annat nytt plagg kommer nog att smyga in. 😉 Och även om man inte vet vad denna lilla person kommer att få för intressen kan jag inte mer än hoppas på att det i tvåårsåldern kommer att vara något annat än bara bilar, bussar och lastbilar. Vad som helst annat säger jag. Vad som helst. Pliiiis.

♥♥♥

Jag hoppas ingen missförstår mig. Denna bebis är efterlängtad och önskad. Och som vi längtar efter henne! Men vi gruvar oss lite till den där första bebistiden med minimalt med sömn, innan matning/amning och allt har fallit på plats och innan man kommit in i någon sorts rutin och känner att man kan andas igen. Samtidigt känner jag att jag får lite en revansch på min förra bebistid då allt kändes väldigt mycket som en mat-, blöj- och sovfabrik. Många skrattar åt mig när jag uttrycker dessa tankar då jag kommer att ha två toddlers mitt uppi terrible threes – hur kan jag ens tro att jag kommer att få tid för bebismys? Men en förhoppning och önskan är lov att ha. Sen får man – som med allt annat – helt enkelt ta det som det kommer och se vad som sker.

Långt inlägg idag med många tankar. Igår fick jag höra vår lilla dotters (nej, jag kommer aldrig bli less att skriva att det är en tjej!!) hjärta igen. Jag känner henne som sagt lite nu och då och tanken på att jag har en liten person i min mage igen är svindlande fint. Tacksam för att få uppleva det igen. Och tacksam för att det bara är en.

Nu ska jag preppa lite middag innan jag hämtar hem våra grabbar. Jag vet inte om jag törs att säga det men kaaaaanske sömnen håller på att rätta till sig igen. I natt sov dom i all fall fram till kl 05 utan att vakna en enda gång. Bägge två. Fantastiskt efter månader med upphackad minimal sömn. Så håll tummarna för oss!

Då har vi officiellt två två-åringar i huset! Äntligen skulle jag skriva men det låter ju lite fel. Det är bara det att vi på något sätt sagt att dom varit två sedan jul och tänkt att dom är så mycket äldre än vad dom är och sen fått påminna oss själva att dom faktiskt bara är två år. Men nu är dom två – på riktigt! Och det firades i helgen med lekland, ingen dagsvila, massa lek, tårta (som ingen av dom ville smaka på) och paket. Vi var lite dåliga föräldrar i år skippade kalas men efter en lite väl intensiv start på året med allt för lite sömn hade vi helt enkelt inte energi till det. Deras före detta nanny kom i alla fall och firade med oss och killarna hade trots allt en fin dag och det är huvudsaken. Nästa år blir det kalas med allt vad det innebär. Det lovar den här mamman. ♥

 

Två åringar är härliga och roliga men ack så lätta att stöta, såra och skapa världskrig med innan frukost. Stora känslor och än så länge lite för få ord resulterar ofta i dagliga (typ varje timme) utbrott, tårar och skrik. Att ha två är också härligt och roligt för dom leker, skrattar, busar och underhåller varandra varje dag men också skitjobbigt för det finns alltid någon att reta, irritera, slåss och bråka med. Ibland skriks det bara för att brosan tittade på en eller satt lite för nära. Och stackars Nelson. Han får sig en och annan smocka och tjuvnyp bara för att han är glad och vill vara med. Om vi bara har ett par utbrott om dagen känns det som en seger och varje kväll drar vi en lättnadens suck.

Oliver är fortfarande våran lilla ordningsman. Hans lynne är liiiite mer stabilt än brosans men när något är fel är det fel och då rasar världen ihop. Han älskar sin röda buss och bil som han fick i julklapp och dom följer honom vart han går (förrutom att vi nu på något mystiskt vis tappat bort hans buss). Han älskar att hoppa i vattenpölar men hatar att bli skitig vilket är en dålig kombination. Ibland går världen lite sönder när han upptäcker att skor eller byxor är skitiga. Fysiskt aktiv hela tiden, klättrar, hoppar, springer överallt och har inte riktigt tid att sitta still. Oliver sover nu utan kant på sin säng (har stödbräda) för plötsligt började han klättra över inte bara en utan tusen gånger varje kväll och morgon. Språket börjar äntligen lossna lite för honom och varje dag kommer det nya ord. Han är också vår lilla fisk och älskar att bada, helst varje dag, och gärna flera timmar. Han är fortfarande mammas lilla kille och det tycker jag så klart är mysigt. Han är våran myskille som ger de bästa kramarna och har det härligaste skrattat. Stora känslor bägge vägarna och det är härligt att se.

Theodor är vår lilla dramaqueen (förlåt Theo men så är det bara). Stark vilja, kortstubin och nära till utbrott. Och svartsjuk (lycka till lillasyster..). Men gladaste och härligaste killen mellan utbrotten. Han pratar mer än sin bror och kan räkna till 10 helt själv (om man visar siffrorna). Han kan nästan alla färger och djur och älskar fortfarande fåglar att spana in fåglar. Älskar att se på TV (lite väl passionerat), hoppa i vattenpölar och dansa till musik. Han är mer försiktig och mindre fysisk än sin bror (tack och lov) och gillar att pyssla, rita och leka med playdough. Theodor fick prova att sova utan kant på sängen men blev snabbt tillbakavisad till spjälsängen då han gärna vaknade var och varannan timme och kom springande in till vår säng (supermysigt! men inte så praktiskt när du har en queen size bed och väntar bebis inom en snar framtid). Han är vår morgonfågel och väcker oss 99% av mornarna före kl 06. Som kompensation älskar han att gå och lägga sig och somnar fort. Han är framför allt pappakille och säger “pappaya” säker 1000 gånger om dagen (han säger också “mammaya” och vi tror att det är för att E alltid svarade med “pappa, ja!” varje gång Theodor sa pappa i början). Han är vår lilla pajas och clown i familjen. Får oss att explodera både en och två gånger men han får oss också att skratta varje dag med sina skämt och upptåg. Han vet hur han pushar alla familjemedlemmars (inklusive Nelsons) knappar och utnyttjar det till max. Både positivt och negativt. Som det ska vara.

Kära Oliver och Theodor, som ni utmanar mamma och pappa just nu. Precis som det ska vara. Ni har gått från att vara bebisar till små killar med egna starka viljor och personligheter. Vi älskar det även om vi får andas djupt och räkna till tio både en och två och femton gånger om dagen. Och värre ska det nog bli. Ni lär er något nytt varje dag och ni lär oss något nytt lika ofta. Mamma och pappa älskar er över allt på hela jorden. Fortsätt vara ni, för ni är bäst precis som ni är. Skål för ett nytt år!

Sista bilden på magen på morgonen före dem blev födda och en av de första ammebilderna på uppvaket bara någon timme efter kejsarsnittet. ♥

Vi fick så bra ultraljudsbilder på killarna när dom var runt den här veckan men den här lilla tjejen ville absolut inte ligga still så det här var den bästa vi fick. “Oj det var en aktiv liten krabat” var inte direkt det två sömnlösa väldigt-snart-två år x2-föräldrar ville höra just då. Vilket lugn liten filur hade nog varit lite mer uppskattat (#inmydreams)…..

Men då är vi (jag) alltså gravid igen. Tänkte försöka blåsa igång den här bloggen igen så även lillasysters graviditet kan dokumenteras för framtida minnesförluster. Har gått tillbaka och läst lite om hur det var när jag var gravid med killarna – man glömmer ju så himla fort!! Härom dagen sa jag till exempel till E att jag kan inte komma ihåg att jag mådde så dåligt förra graviditeten. Han tittade på mig som ett frågetecken och sa att jag ju var in princip utslagen fram till vecka 17-18 förra gången. Gick tillbaka och läste och jepp – så var det! Jag har förmodligen förträngt det.

Men att vara gravid och ha två väldigt-snart-tvååringar som går igenom en jobbig sleep regression just nu är brutalt. Minst sagt. Att jobba natt i tillägg gör inte saken bättre men det är förhoppningsvis en period som vi snart tar oss ur. Sömnproblemen alltså. Nattjobbet är jag nog fast med ett tag till.

Men gravid alltså! Så fantastiskt och underbart (och skit jobbigt!). Jag är i vecka 15 och vår officiella due date är 31 augusti. Killarna kommer vara ganska exakt 2.5 år när deras liv förstörs (skämt! eller typ inte). Vi vet alltså redan (med någon procents felmarginal) att det är en liten lillasyster vi väntar och vi har fått frågan om varför vi tog reda på det så tidigt. Här i USA erbjuds man – om man är över 35 år – att ta ett genetiskt blodprov i vecka 11 istället för att göra blodprov + KUB i vecka 12. Vi valde att göra det testet för att checka för kromosomfel och i samma släng fick vi också veta könet vilket vi annars hade varit tvugna att vänta med till rutinultraljudet som görs i vecka 19-20. Självklart spelar könet ingen roll – vi (eller jag i alla fall) var faktiskt 100% säker och inställd på att det skulle vara en liten kille där inne – men nu när vi fått veta att det är en liten tjej känns det lite extra speciellt.

Jag har mått dåligt i princip sedan min mens inte kom. Nu börjar det gå bättre men jag mår fortfarande illa när jag är trött och när jag glömmer att äta. Gravidhjärna och ovanstående tvååring gör alltså inte saken bättre. Men jag har mina förhoppningar att den berömda andra trimestern ska kännas bättre än den första. Och även om jag mått dåligt, spytt och varit extremt trött har jag ändå kunnat jobba och träna vilket jag absolut inte kunde sist – så lite bättre måste jag ju ändå må. Jag har redan fått en liten bula som speciellt syns på kvällstid och för ett par dagar sedan kände jag det första lilla fladdret där inne (jag tror jag var i v 17 första gången jag kände killarna).

En annan fråga vi fått är om det var planlagt och svaret är JA! Lillasyster var väldigt planlagd och önskad men ändå väldigt oväntad och hon kom som en chock och stor (positiv) överraskelse. Som ni vet gjorde vi IVF (x3) med killarna. Före det hade vi provat att bli gravid många år utan ett enda positivt graviditetstest. Så när vi började prova för ett syskon gjorde vi det med små förhoppningar att det faktiskt skulle ske. Och på något sätt kändes det faktiskt också okej. Vi hade två fantastiska barn och ett tredje skulle bara vara en härlig bonus. Jag hade till och med börjat tanken på att rensa bort alla babysaker som vi sparat och kände mig väldigt nöjd med det vi hade (kanske en valp till istället…). Efter en ganska jobbigt period över jul och nyår med sjukdomar, gnällig barn, sömnproblem (och en mamma som mådde dåligt men inte förstod att hon var gravid) sa jag till E att jag faktiskt inte vet om jag orkar en bebis till. Ett par dagar senare kom det positiva grav.testet och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det tog nog ytterligare en månad för oss att smälta chocken och tanken på att vi skulle bli trebarnsföräldrar men efter att fått se det lilla hjärtat och en dansande liten bebis ett par gånger kändes det ändå rätt i hjärtat. En liten trea. En liten tjej. En fantastisk bonus. ♥

Ja, så det var lite om graviditet nr 2 so far. Förhoppningsvis får jag tid och energi till att uppdatera er (och mig själv) lite oftare än vad jag gjort hittills. Hoppas ni fortfarande är några som hänger kvar här och som kanske tycker det är lite roligt att hänga med på denna resa (igen).

På agendan står nu fram till sommaren att fira våra tvååringar på lördag. Sen hitta en ny plats att bo, flytta och hyra ut vår lägenhet som vi bor i just nu. Kanske byta dagis, köpa/leasa en bil till (som behövs för att vi flyttar ut från stan), jobba ihop tillräckligt många timmar för att jag ska få betald föräldraledighet, åka hem till Sverige-Norge en sväng och förbereda våra legister på att bli storebröder. Och så vara gravid då. Känns som att det får vara nog för den här våren.

Och nu ska jag krypa i säng och försöka få lite sömn innan killarna i familjen kommer hem och jag ska iväg på jobb.

Vi hörs snart igen! ♥


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.