Mikaela

Då har vi officiellt två två-åringar i huset! Äntligen skulle jag skriva men det låter ju lite fel. Det är bara det att vi på något sätt sagt att dom varit två sedan jul och tänkt att dom är så mycket äldre än vad dom är och sen fått påminna oss själva att dom faktiskt bara är två år. Men nu är dom två – på riktigt! Och det firades i helgen med lekland, ingen dagsvila, massa lek, tårta (som ingen av dom ville smaka på) och paket. Vi var lite dåliga föräldrar i år skippade kalas men efter en lite väl intensiv start på året med allt för lite sömn hade vi helt enkelt inte energi till det. Deras före detta nanny kom i alla fall och firade med oss och killarna hade trots allt en fin dag och det är huvudsaken. Nästa år blir det kalas med allt vad det innebär. Det lovar den här mamman. ♥

 

Två åringar är härliga och roliga men ack så lätta att stöta, såra och skapa världskrig med innan frukost. Stora känslor och än så länge lite för få ord resulterar ofta i dagliga (typ varje timme) utbrott, tårar och skrik. Att ha två är också härligt och roligt för dom leker, skrattar, busar och underhåller varandra varje dag men också skitjobbigt för det finns alltid någon att reta, irritera, slåss och bråka med. Ibland skriks det bara för att brosan tittade på en eller satt lite för nära. Och stackars Nelson. Han får sig en och annan smocka och tjuvnyp bara för att han är glad och vill vara med. Om vi bara har ett par utbrott om dagen känns det som en seger och varje kväll drar vi en lättnadens suck.

Oliver är fortfarande våran lilla ordningsman. Hans lynne är liiiite mer stabilt än brosans men när något är fel är det fel och då rasar världen ihop. Han älskar sin röda buss och bil som han fick i julklapp och dom följer honom vart han går (förrutom att vi nu på något mystiskt vis tappat bort hans buss). Han älskar att hoppa i vattenpölar men hatar att bli skitig vilket är en dålig kombination. Ibland går världen lite sönder när han upptäcker att skor eller byxor är skitiga. Fysiskt aktiv hela tiden, klättrar, hoppar, springer överallt och har inte riktigt tid att sitta still. Oliver sover nu utan kant på sin säng (har stödbräda) för plötsligt började han klättra över inte bara en utan tusen gånger varje kväll och morgon. Språket börjar äntligen lossna lite för honom och varje dag kommer det nya ord. Han är också vår lilla fisk och älskar att bada, helst varje dag, och gärna flera timmar. Han är fortfarande mammas lilla kille och det tycker jag så klart är mysigt. Han är våran myskille som ger de bästa kramarna och har det härligaste skrattat. Stora känslor bägge vägarna och det är härligt att se.

Theodor är vår lilla dramaqueen (förlåt Theo men så är det bara). Stark vilja, kortstubin och nära till utbrott. Och svartsjuk (lycka till lillasyster..). Men gladaste och härligaste killen mellan utbrotten. Han pratar mer än sin bror och kan räkna till 10 helt själv (om man visar siffrorna). Han kan nästan alla färger och djur och älskar fortfarande fåglar att spana in fåglar. Älskar att se på TV (lite väl passionerat), hoppa i vattenpölar och dansa till musik. Han är mer försiktig och mindre fysisk än sin bror (tack och lov) och gillar att pyssla, rita och leka med playdough. Theodor fick prova att sova utan kant på sängen men blev snabbt tillbakavisad till spjälsängen då han gärna vaknade var och varannan timme och kom springande in till vår säng (supermysigt! men inte så praktiskt när du har en queen size bed och väntar bebis inom en snar framtid). Han är vår morgonfågel och väcker oss 99% av mornarna före kl 06. Som kompensation älskar han att gå och lägga sig och somnar fort. Han är framför allt pappakille och säger “pappaya” säker 1000 gånger om dagen (han säger också “mammaya” och vi tror att det är för att E alltid svarade med “pappa, ja!” varje gång Theodor sa pappa i början). Han är vår lilla pajas och clown i familjen. Får oss att explodera både en och två gånger men han får oss också att skratta varje dag med sina skämt och upptåg. Han vet hur han pushar alla familjemedlemmars (inklusive Nelsons) knappar och utnyttjar det till max. Både positivt och negativt. Som det ska vara.

Kära Oliver och Theodor, som ni utmanar mamma och pappa just nu. Precis som det ska vara. Ni har gått från att vara bebisar till små killar med egna starka viljor och personligheter. Vi älskar det även om vi får andas djupt och räkna till tio både en och två och femton gånger om dagen. Och värre ska det nog bli. Ni lär er något nytt varje dag och ni lär oss något nytt lika ofta. Mamma och pappa älskar er över allt på hela jorden. Fortsätt vara ni, för ni är bäst precis som ni är. Skål för ett nytt år!

Sista bilden på magen på morgonen före dem blev födda och en av de första ammebilderna på uppvaket bara någon timme efter kejsarsnittet. ♥

Vi fick så bra ultraljudsbilder på killarna när dom var runt den här veckan men den här lilla tjejen ville absolut inte ligga still så det här var den bästa vi fick. “Oj det var en aktiv liten krabat” var inte direkt det två sömnlösa väldigt-snart-två år x2-föräldrar ville höra just då. Vilket lugn liten filur hade nog varit lite mer uppskattat (#inmydreams)…..

Men då är vi (jag) alltså gravid igen. Tänkte försöka blåsa igång den här bloggen igen så även lillasysters graviditet kan dokumenteras för framtida minnesförluster. Har gått tillbaka och läst lite om hur det var när jag var gravid med killarna – man glömmer ju så himla fort!! Härom dagen sa jag till exempel till E att jag kan inte komma ihåg att jag mådde så dåligt förra graviditeten. Han tittade på mig som ett frågetecken och sa att jag ju var in princip utslagen fram till vecka 17-18 förra gången. Gick tillbaka och läste och jepp – så var det! Jag har förmodligen förträngt det.

Men att vara gravid och ha två väldigt-snart-tvååringar som går igenom en jobbig sleep regression just nu är brutalt. Minst sagt. Att jobba natt i tillägg gör inte saken bättre men det är förhoppningsvis en period som vi snart tar oss ur. Sömnproblemen alltså. Nattjobbet är jag nog fast med ett tag till.

Men gravid alltså! Så fantastiskt och underbart (och skit jobbigt!). Jag är i vecka 15 och vår officiella due date är 31 augusti. Killarna kommer vara ganska exakt 2.5 år när deras liv förstörs (skämt! eller typ inte). Vi vet alltså redan (med någon procents felmarginal) att det är en liten lillasyster vi väntar och vi har fått frågan om varför vi tog reda på det så tidigt. Här i USA erbjuds man – om man är över 35 år – att ta ett genetiskt blodprov i vecka 11 istället för att göra blodprov + KUB i vecka 12. Vi valde att göra det testet för att checka för kromosomfel och i samma släng fick vi också veta könet vilket vi annars hade varit tvugna att vänta med till rutinultraljudet som görs i vecka 19-20. Självklart spelar könet ingen roll – vi (eller jag i alla fall) var faktiskt 100% säker och inställd på att det skulle vara en liten kille där inne – men nu när vi fått veta att det är en liten tjej känns det lite extra speciellt.

Jag har mått dåligt i princip sedan min mens inte kom. Nu börjar det gå bättre men jag mår fortfarande illa när jag är trött och när jag glömmer att äta. Gravidhjärna och ovanstående tvååring gör alltså inte saken bättre. Men jag har mina förhoppningar att den berömda andra trimestern ska kännas bättre än den första. Och även om jag mått dåligt, spytt och varit extremt trött har jag ändå kunnat jobba och träna vilket jag absolut inte kunde sist – så lite bättre måste jag ju ändå må. Jag har redan fått en liten bula som speciellt syns på kvällstid och för ett par dagar sedan kände jag det första lilla fladdret där inne (jag tror jag var i v 17 första gången jag kände killarna).

En annan fråga vi fått är om det var planlagt och svaret är JA! Lillasyster var väldigt planlagd och önskad men ändå väldigt oväntad och hon kom som en chock och stor (positiv) överraskelse. Som ni vet gjorde vi IVF (x3) med killarna. Före det hade vi provat att bli gravid många år utan ett enda positivt graviditetstest. Så när vi började prova för ett syskon gjorde vi det med små förhoppningar att det faktiskt skulle ske. Och på något sätt kändes det faktiskt också okej. Vi hade två fantastiska barn och ett tredje skulle bara vara en härlig bonus. Jag hade till och med börjat tanken på att rensa bort alla babysaker som vi sparat och kände mig väldigt nöjd med det vi hade (kanske en valp till istället…). Efter en ganska jobbigt period över jul och nyår med sjukdomar, gnällig barn, sömnproblem (och en mamma som mådde dåligt men inte förstod att hon var gravid) sa jag till E att jag faktiskt inte vet om jag orkar en bebis till. Ett par dagar senare kom det positiva grav.testet och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det tog nog ytterligare en månad för oss att smälta chocken och tanken på att vi skulle bli trebarnsföräldrar men efter att fått se det lilla hjärtat och en dansande liten bebis ett par gånger kändes det ändå rätt i hjärtat. En liten trea. En liten tjej. En fantastisk bonus. ♥

Ja, så det var lite om graviditet nr 2 so far. Förhoppningsvis får jag tid och energi till att uppdatera er (och mig själv) lite oftare än vad jag gjort hittills. Hoppas ni fortfarande är några som hänger kvar här och som kanske tycker det är lite roligt att hänga med på denna resa (igen).

På agendan står nu fram till sommaren att fira våra tvååringar på lördag. Sen hitta en ny plats att bo, flytta och hyra ut vår lägenhet som vi bor i just nu. Kanske byta dagis, köpa/leasa en bil till (som behövs för att vi flyttar ut från stan), jobba ihop tillräckligt många timmar för att jag ska få betald föräldraledighet, åka hem till Sverige-Norge en sväng och förbereda våra legister på att bli storebröder. Och så vara gravid då. Känns som att det får vara nog för den här våren.

Och nu ska jag krypa i säng och försöka få lite sömn innan killarna i familjen kommer hem och jag ska iväg på jobb.

Vi hörs snart igen! ♥

2019 började inte riktigt som vi tänkt oss utan med en fantastisk överraskelse – ett litet tickande hjärta i min mage! ❤️ Ja det är helt sant! (även om vi fortfarande har lite svårt att förstå det själva). Nu har den första chocken lagt sig, vi har fått se de lilla hjärtat ett par gånger och jag har tagit mig igenom de (förhoppningsvis) värsta illamåendet och tröttheten så nu är vi redo att dela nyheten med resten av världen.

Om allt går som det ska kommer det alltså en liten lillasyster i slutet av augusti. Oliver och Theodor ska bli storebröder!!

The Last Time (author unknown)

From the moment you hold your baby in your arms you will never be the same

You might long for the person you were before
When you had freedom and time
And nothing in particular to worry about

You will know tiredness like you never knew it before
Days will run into days that are exactly the same
Full of feedings and burping
Nappy changes and crying
Whining and fighting
Naps or a lack of naps
It might seem like a never-ending cycle

But don’t forget…

There is a last time for everything
There will come a time when you will feed your baby for the very last time
They will fall asleep on you after a long day
And it will be the last time you ever hold your sleeping child

One day you will carry them on your hip then set them down
And never pick them up that way again
You will scrub their hair in the bath for one last time
And from that day on they will want to bathe alone

They will hold your hand to cross the road
Then will never reach for it again
They will creep into your room at midnight for cuddles
And it will be the last night you ever wake to this

One afternoon you will sing “the wheels on the bus” and do all the actions
Then never sing them that song again

They will kiss you goodbye at the school gate
The next day they will ask to walk to the gate alone

You will read a final bedtime story and wipe your last dirty face
They will run to you with arms raised for the very last time.

The thing is, you won’t even know it’s the last time
Until there are no more times. And even then, it will take you a while to realize.

So while you are living in these times, remember there are only so many of them and when they are gone, you will yearn for just one more day of them.
For one last time.

. . .

Dikten som tar mig igenom tvåårstrots med utbrott efter utbrott, sleep regression med långa nätter med många uppvak, allt för tidiga mornar och allt för sena kvällar, konstant snoriga näsor, tandont, växtvärk, matvägran, bråk och slagsmål, etc. För det är så sant – plötsligt är det sista gången. Tiden går alltför fort.

(Snart) tvååringar är roliga men också så himla jobbiga. Dom älskar nog varandra mer och mer och har förstått att dom kan samarbeta. Det roligaste som finns just nu är att hjälpa varandra upp och ner (från golvet, upp i sängen, stolen, soffan osv) och det är det gulligaste som finns att se på. Så mycket bråk men så mycket kärlek. Att får vara tvillingförälder är verkligen ett privilegium. ?❤️

Men tack för dagis som räddar oss varje dag. Hur hade vi orkat annars? All cred till de som orkar och älskar att vara hemmaföräldrar. Jag älskar att vara working mom. Att få en paus, andas och sakna dom ibland för att orka fokusera på dom de timmar och dagar vi hänger tillsammmans. Att lämna två glada barn på dagis som springer in, kramar fröken och vinkar bye till mamma och pappa och sen få hämta två glada barn som springer mot en, kastar sig runt halsen och lyckligt ropar mamma! Att sen åka hem, mysa tillsammans och leka länge, läsa böcker och jaga varandra runt runt. Det är lycka och vardagsbalans. Helgerna sen är oftast fyllda av stora och små äventyr. Livet alltså. ❤️

Att februari snart är slut ska vi inte ens prata om för vart februari tog vägen vet inte jag. Att vi firar två tvååringar om en liten dryg vecka ska vi inte heller prata om för det har inte den här mamman och pappan hunnit planera riktigt ännu. Att vår lägenheten behöver städas och tvätt vikas kan vi också ignorera (i alla fall fram till ingen i familjen hittar rena strumpa längre) för nu ska jag lägga mig igen efter att ha lämnat två små troll på dagis. Någon bestämde sig för att inte somna förrän kl 21.30 igår och att vara vaken mellan 03-05 imorse medans den andra kände för att ropa på mamma och pappa ca en gång i timmen. Två trötta föräldrar idag, den ena jobbar dag som vanligt och den andra jobba natt i natt. Så god natt (eller god dag). Vi hörs en annan dag.

2018 försvann och 2019 i ett enda dimma av förkylningar. Men vi hann med 3 veckor “hemma” och fick spendera några snoriga veckor tillsammans med nära och kära. Ovärderlig tid. ?

Norsk jul tillsammans med besteforeldrer, tante, onkel och søskenbarn (kusiner). Min första jul på Måløya till trots för 14 år tillsammans. ? Och så klart barnens första jul där också. Ingen snö, snarare ösregn, och 80% förkylda/influensa/halsfluss men härligt häng, god mat och fina minnen för små och stora. Familjetid när den är som bäst.

Våra killar har två kusiner – en kille som är 10 månader äldre än dom och en kille som är 13 månader yngre. 4 grabbar under 3 år alltså. Fullt ös medvetslös just nu och säkert kommande år men tänk så roligt dom (förhoppningsvis) kommer att ha tillsammans i framtiden!

Svenskt nyår i fortsatt förkylningsdimma firades med mormor och morfar samt min allra bästa och finaste barndomsvän och henne härliga man. Snö, kyla och så där perfekt vinterväder. Vi åkte bob, spark och spelade fotboll i snön. Theodor spanade på fåglar och ekorrar tillsammans med morfar och medans Oliver slängde sig i snöhögar. Härligt vinterhäng men lite lättade var vi allt när vi kom tillbaka till SF vädret.

Så kom vi tillbaka till SF och hann bli friska precis tills jetlagen försvann och barnen började på dagis igen och så var vi sjuka igen. När blir det bättre?

Men 2019 är här och det känns bra. Att killarna fyller 2 i mars känns ofattbart men kul. Fler och fler ord kommer och snart babblas det nog från morgon till kväll. Jag längtar efter att få höra vad som egentligen försiggår inne i deras huvuden. Nu tjattras det konstant men ingen förstår egentligen vad som sägs.

Annars får vi se vad 2019 bjuder på. Vi har stora förhoppningar! ?

Idag var det Theodors tur att vara hemma sjuk. Feber, hosta och oändligt mycket snor. Jag hade så mycket planer för dagen men om det är något mammalivet har lärt mig är att planer sällan går som man tänkt. Så det blev en mysig Mamma-Theodor-dag istället med briotåglek (nya favvon i huset), finger målning, böcker och tv. Vi vågade oss ut en liten tur på eftermiddagen när regnet gett sig och Theo mådde lite bättre. Han fick hoppa i vattenpölar även om han bara hade gympaskor på. Det var en tant som stannade och kommenterade att han skulle haft stövlar på, som om jag inte redan hade insett det. Men hellre glada blöta barn än torra sura och 15 min senare var vi hemma i torra kläder och varm filt framför tvn igen. Jag är less på sjukdomar nu men glad att jag och Theo fick en mysig dag tillsammans. Mindre glad när han hjärtskärande skrek “mammaaaaa mammaaaa” när jag senare på kvällen åkte till jobbet.

Vi hade precis återhämtat oss från hand, foot and mouth disease så kom visst vattenkopporna på besök. Bara hos Oliver än så länge och Theodor slipper förhoppningsvis. Båda våra killar är vaccinerade men ca 5-10% får det visst i alla fall men mycket mildare än utan vaccinet. I måndags öppnade dagiset igen och vi bestämde oss för att skicka Theodor dit så att Oliver kunde få vila och få full uppmärksamhet utan att behöva dela med brorsan (eller behöva vakta alla sina leksaker som brorsan hela tiden försöker stjäla). Det är första gången som bara den ena åker på dagis och jag ska erkänna att jag var lite orolig hur det skulle gå. Men det gick hur bra som helst och Theodor lekte hela dagen med sina kompisar och Oliver fick sitta i min famn i lugn och ro.

Idag kör samma upplägg men Oliver har mer energi och vill inte sitta och gosa hela dagen. Så vi tog en lite fieldtrip ut innan regnet kom. Det är så himla mysigt att få lite kvalitetstid med bara Oliver. Att kunna ha full uppmärksamhet på bara honom och låta han bestämma takten och vart vi ska gå. Vi lämnade vagnen hemma och gick hand i hand. När han blev trött bar jag honom och bara njöt att få var nära min stora lilla grabb. Det är sällan vi har tid att sitta och gosa med bara en av dom för den andra blir fort svartsjuk och vill vara med. Så dessa dagar med bara Oliver känns som en liten bonus i mammalivet. Nästa vecka får nog Theodor stanna hemma en dag med mamma. ❤️

I torsdags var det amerikanernas största högtid, nämligen Thanksgiving. Jag gillar konceptet men jobbar alltid. Dels för att det är den bästa/lugnaste högtiden att jobba av det tre stora (thanksgiving, jul och nyår) och dels för att jag känner att det är viktigare att amerikaner med familj i närheten får vara ledig än jag som inte har någon thanskgiving tradition (ännu). Kanske känns det annorlunda när barnen blir större. Vi får se.

Men Thanksgiving ger en möjlighet att reflektera över vad man är tacksam för. Som alltid känner vi oss priviligierade som har jobb att gå till, tak över huvudet, hälsoförsäkring, råd till mat och kläder osv. Tacksam över friska barn, att få vara förälder och att ha familj och vänner. Tacksam över frisk luft (inget vi längre tar för givet) och över möjligheten att få bo i Kalifornien.

Men detta år känner jag mig extra tacksam över min man och pappa till mina barn. Han som i sol som regn tar med barn och hund ut så att jag ska få sova ostörd mellan mina nätter. Som tar med våra killar på nya upptäcktsfärder varje dag och som gör det med lugnet själv. Att hålla koll på två toddlers och en hund är inte särskilt avslappnande men han gör det som ett pro. Medan jag har sovit och jobbat har killarna varit i en ny park, på zoo och på stranden. Om dom inte har en superpappa så vet inte jag. ❤️

ÄNTLIGEN kom regnet. ? Som vi har längtat. Luften här i San Francisco har varit helt hemsk. Som högst tror jag luftkvalitetsindexen var runt 250 vilket är värre än i New Delhi och klassificerats som “Very Unhelthy” och är steget före “Hazardous”. Alla rekommenderades att antingen stanna inne med stängda fönster och dörrar eller använda mask ute om man verkligen var tvungen att gå ut. När det var som värst kunde man knappt se något bara ett par kvarter bort.

I helgen åkte vi bort till Monterey/Carmel för att få en paus och kunna vara ute. Luften där nede var inte helt bra men mycket bättre (150 istället för 250). Vi var på stranden varje dag så våra tre killar fick springa av sig all energi. Besökte Monterey Aquarium (stor hit hos barnen!) och gick på restauranger varje dag. Härlig liten minisemester. ❤️

Men så kom vi tillbaka till SF och extremt dåligt luft igen. Fick nästa klaustrofobi av tanken av att vara tvungen att hänga inne/hemma med killarna hela veckan. Dagis är stängt pga Thanksgiving och vi bor på 60kvm. ?

Men i natt kom alltså regnet. Hurra! Luften är ren (nere på 15 igen som klassificerat som “Good”) och vi kan äntligen hänga ute igen! Vi må vara dom enda som hänger ute i ösregnet men glada är vi!

Sa jag nyss att vi var inne i en bra period då det bara var härligt att hänga med dom här två? Well, not anymore! Igår vet jag till exempel inte vem som hade flest meltdowns. Dom eller jag? Det slutade med alla skrek tills hela familjen såg Daniel Tiger på tv. Mom of the year alltså.

Stor känslor, få ord. Starka viljor som ibland (ofta) kraschar. En bror som vill ha uppmärksamhet när man helst vill ha mamma/pappa för sig själv. Så många tårar, så mycket skrik. Idag var det skönt att skicka dom på dagis och dricka kaffet i lugn och ro. Nya tag en annan dag.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.