Gravid igen

Vecka 30 med killarna till vänster. Vecka 30 med lillasyster till höger. 

En liten vecka 30 uppdatering fast jag snart går in i vecka 31 (eller 32 som ni räknar/säger i Sverige). Jag mår bra! Lite jetlag hangovertrött fortfarande efter en vecka med väldigt lite sömn, förskoleinskolning samt nattjobb och kursdagar. Jag känner mig större än vad jag gjorde med killarna men ser ju på bilder att jag inte är det. Under semestern slet jag en del med ont i ryggen och bäckenet men jag tror det framför allt berodde på att jag bar runt på två stycken 14+ kg klumpar mer än jag borde. Nu när vi är tillbaka i vardagen och dom tillbaka på förskolan har jag nästan inget ont i bäckenet längre (förrutom när jag går längre promenader). Ryggen kan fort bli lite sliten och magen gör ont om jag inte använder min “magstrumpa” som jag älskar. Jag hade nästan glömt att jag använde den hela tiden under förra graviditet men nu när jag fått två nya (den gamla var helt utsliten) och faktiskt använder dem större delen av dagarna märker jag så stor skillnad!

Jag planerar att jobba fram till slutet av juli om allt känns bra. Jag behöver 8 till nattskift för att få betald föräldraledighet och det känns överkomligt. Min läkare är villig att sjukskriva mig i princip när som helst om jag vill men jag jobbar gärna så länge jag orkar och kan (utan att slita ut mig totalt). Med killarna gick jag på föräldraledighet runt den här tiden men då bar jag också två.

Jag får många frågor om hur jag ska föda den här gången i och med att killarna blev födda med kejsarsnitt. Jag förstår att folk är nyfikna men sanningen är att jag inte vet ännu. Min läkare är har okej’at mig för VBAC (vaginal birth after ceasarian) vilket inte alls är en självklarhet här i USA. Just nu tar vi det lite som det kommer men en liten preliminär plan är att boka ett snitt som “slutdatum” men att om hon bestämmer sig för att komma före den dagen prova vaginalt. Jag känner mig inte stressad för själva födseln (ut kommer hon alltid) men känner mig lite stressad inför vem som ska vara med killarna när det drar igång. Förhoppningsvis hinner bestemor/farmor hit i tid…

Men som sagt, vecka 30ish och jag mår bra. Lillasyster gör sig påmind nästan hela tiden med mycket rörelser och sparkar. Tacksam för att få gå igenom relativt lättsamma graviditeter även om denna känts tyngre fysiskt än den förra. Att dessutom ha det här precis utanför dörren och kunna strosa där i lugn och ro efter förskolelämning gör mig lycklig. På just den här stigen får Nelson också vara lös vilket är hur härligt som helst. Nelson går sällan mer än ett par meter ifrån oss även om vi möter både andra folk, hundar, cyklar och kaniner men det är så härligt att han får springa lös och lukta i sin egen takt. Idag gick vi över en timme och jag visualiserade mig själv med en liten bebis i antingen bärsele eller vagn på denna stig. Och att så småningom kunna jogga här känns som en dröm. Jag älskar verkligen att bo här och saknar inte city life.

Och så en liten uppdatering på byte av dagis/förskola. Jag var lite orolig inför det här bytet men allt har gått över förväntan! Här i USA (i alla fall på de dagis jag vet om) kör dom inte med inskolning på samma sätt som vad jag förstått man gör i Sverige och Norge. Här lämnar man bara barnen första dagen vilket jag tror framför allt beror på att föräldrar inte har samma möjlighet att ta ledigt från jobbet som hemma. På förra stället gick det relativt bra men dom var också mycket yngre (strax över året) och mindre mammig då. Den här gången var dom mer medvetna och extremt mycket mer mammiga än vad dom varit tidigare. Första dagen fick dom vara där i 2 timmar och det gick hur bra som helst. Theo skrek lite när jag gick men lugnade sig fort och lekte utan problem resten av tiden. Resten av veckan gick dom halvdagar (8-12) och det gick också bra med bara lite skrik precis när vi lämnade. Den här veckan kör vi heldagar vilket innebär att dom både äter lunch och sover dagsvilan där. Vi trodde inte dom skulle sova någonting eftersom dom är vana att sova i sängar på ett mörkt rum och här sover dom i stor sovsal på madrass på golvet tillsammans med alla andra barn men dom hade slocknat nästan på en gång. Och vi är så himla glada att vi tog steget och bytte dagis. Vi älskade den förra platsen under den tid vi var där men ser nu att dom var redo för något annat. På förra platsen var det bara 10 barn och våra killar var bland dom äldsta. Här är det betydligt fler barn med klasser från 2 år upp till 5 år och alla leker tillsammans ute vilket våra killar tycker är så roligt. På förra platsen fick dom vara utomhus kanske 2-3 gånger i veckan ca en timme i gången men här får dom leka ute i princip hela dagarna. Så himla härligt! Oliver älskar det och springer in (med sin lunch bag) varje morgon. Theodor är fortfarande lite ledsen när vi går men leker alltid glatt när vi kommer och hämtar honom och enligt personalen så tar det bara ett par minuter för honom att bli glad efter lämning. Så inne i mammahjärtat känns det bra och att bara ha 5 minuter till dagis istället för 30-40min känns också helt okej.

Nu när semestern är över, vi på plats i ett hus som vi älskar, killarna någolunda inskolade på sin nya förskola och betald föräldraledigheten i box snart (det har varit ett litet stressmoment att inte veta om jag får ihop nog timmar) känns det som jag äntligen kan fokusera på lillasyster lite mer. Hennes namn är spikat (om inte något händer i sista eliten) och det blir en liten O igen. Jag har så smått börjat gå igenom alla saker vi har kvar från killarna för att se vad vi behöver och inte behöver. Vi har sparat en del kläder men också gett bort mycket. Jag har aldrig direkt varit en riktigt tjejig tjej och trodde inte jag skulle tycka det var så kul och mysigt med små tjejkläder men att få ta fram små klänningar känns ju helt fantastiskt. Vi har inte börjat köpa in så mycket ännu (behöver fortfarande sortera det vi har) men ett par små plagg slank med från Sverige/Norge (och så har vi fått några). Och idag förbeställde jag faktiskt vagnen som jag drömt om (release i början av augusti så förhoppningsvis hinner den komma innan babyn är här). ♥

Vänstra bilden är från 24 veckor med killarna och högra 24 (ish) veckor med lillasyster. Det känns som att jag är så mycket större den här omgången men när jag ser på sånna här bilder och jämför inser jag ju att jag egentligen inte är det. Jag tror skillnaden är att med killarna hade jag fortfarande ganska intakta magmuskler långt in i graviditeten så därför blev magen mer platt och liksom avlång eftersom dom låg horisontellt ovanpå varandra. Medan jag redan nu kan känna att mina magmuskler gett upp och att magen sväller ut en god del under dagen. Den är också mkt rundare och sticker ut mer och är svårare att “dölja” (även om jag så klart inte försöker dölja den).

24 veckor alltså och jag tror det är nu dom säger att bebisen är viable dvs kan överleva utanför magen om den skulle bestämma sig för att komma. Vi hoppas ju så klart att lillasyster stannar kvar några månader till men jag kommer ihåg att den här veckan var en milstolpe med killarna.

Annars har jag inte mkt att rapportera från gravidlivet. Jag är på dåligt humör och har kort stubin vilket jag mest tror beror på att jag jobbar mycket och upphackat just nu för att få in så många timmar som möjligt utan att behöva jobba mer än 2 nätter i rad. Men bara 1.5 vecka kvar tills vi åker hem på semester, något vi inte alls är förberedda eller redo för. E är en klippa mitt i allt och ordnar det mesta i hus och hem samt med alla våra tre killar. Nu har han tagit med sig dom två små och åkt iväg till ett par kompisar så jag får sova ifred inför nattjobb i natt igen. Så det är bäst jag kryper i säng och får en lite powernap.

Trevlig helg! Och Happy American Mother’s Day! 🇱🇷

Slutet av april och 22 veckor gjorda. Magen växer och lillasyster gör sig påmind där inne i princip hela tiden. Vi har en mycket aktiv liten dam. 🖤 Jag mår bra och det är skönt! Vissa dagar känner jag mig väldigt gravid speciellt framåt kvällen men efter att magmusklerna fått vila upp sig en natt känns det ok igen. Jag hade Diastasis (muskeldelning) kvar ifrån tvillinggraviditeten och känner definitivt att mina magmuskler redan gett upp för denna gång. Jag ser fram emot att kunna fokusera på att läka och stärka igen efter denna graviditet. Men fram till dess försöker jag vara snäll med kroppen som trots allt är fantastisk och skapar och bär fram ännu ett litet liv.

En liten fot och hand som vinkar hej. 🖤 Efter två ultraljud (eftersom vår dam inte ville samarbeta på det första) har vi nu fått ok på att allt ser bra ut med lillasyster. Skönt att få veta och så håller vi tummarna för att resten går bra. Vi spånar på namn och tror nästan att vi bestämt oss. Mycket kan ju ändras under de återstående fyra månaderna men vi har ett namn som funnit med hos mig sedan länge. Med killarna bestämde vi namn ungefär vi den här tiden också även om vi även då höll dörrarna öppna för andra namn. Jag tycker det är mysigt att försöka bestämma namn tidigt på samma sätt som det är att få reda på könet tidigt. Det hjälper mig att fokusera, bonda och faktiskt förstå att det kommer en liten person i slutändan.

Vi har börjat prata lite med killarna om lillasyster men jag tror inte dom förstår vad som är på gång. Vi har en docka som dom kallar baby och som ibland matas och klappas på. Ibland slängs hon i golvet, trampas på och glöms bort. Så storebror prep går lite så där….

Vi har pausat lite i flyttkaoset och försöker istället ta till vara på tiden och njuta av det vi faktiskt har. Vi älska vårt (hyrda) hus, området vi bor i och allt runt omkring. Städa, tvätta babykläder och rensa ut kan vi ta lite som det kommer. Jag försöker ta vara på tiden med bara två barn medans jag fortfarande har lite ork att hitta på saker med dom. Jag njuter av att sitta och ligga nära, hålla en eller två händer på promenad, snufsa i håret och få snoriga pussar. Vi sjunger baby shark och wheels on the bus på repeat, leker alldeles för mycket med vatten och jord, sover alldeles för lite, äter alldeles för enformigt och har pausat allt som heter avvänjning av spjälsäng, nappar och nappflaskor samt potty training. Det kommer en tid för det också men just nu får det vara det det är. Livets ebb och flod.

Nu ska jag väcka min små och se vad vi ska hitta på. Vi har redan skrapat ihop 5 utetimmar idag så kanske det blir lite innelek (in my dreams dvs. Här ropas det nämligen ut! och shoes i ett så det blir nog ett par till klädbyten innan läggdags i kväll).

19 veckor gravid. Redan. ♥ Jag är inne i perioden där jag ibland kan glömma bort att jag är gravid. Fram tills tröttheten tar över. Eller bäckensmärtan. Eller en liten boff kommer. Jag känner henne varje dag (speciellt om jag dricker kaffe eller juice) och igår kände jag första boffen utanpå magen. Jag mår generellt bra. Illamående om jag är för trött eller för hungrig och bäckenont om jag lyfter eller bär för mycket (dålig kombo med flytt och åtminstone en liten som gärna vill bli buren runt av mamma). Och trött, men det skyller jag mest på dom två små utanför magen som fortfarande krånglar om natten.

19 veckor gravid och helt ofattbart att vi snart är halvvägs. Förra graviditeten följde jag appar och tog bilder varje vecka. Det här är bokstavligen bild nr 2 på min mage och jag tror jag har läst i appen kanske tre gånger totalt. Dagarna och veckorna rusar förbi och det känns helt okej även om jag ibland kan bli lite sentimental av att veta att det här förmodligen är sista gången jag är gravid. Men jag älskar inte att vara gravid så tiden får gärna gå.

Det är mindre kontroller med en singelgraviditet än med en tvillinggraviditet vilket också bidrar till att jag ibland glömmer bort att jag har ett litet liv i magen. Jag känner definitivt av det rent fysiskt (mer med denna graviditet än förra) men kan glömma bort att det faktiskt är en liten bebis där inne. Jag får liksom påminna mig själv att det finns en grund till att jag inte orkar och klarar av att göra det jag i vanliga fall gjort utan problem. Rent fysiskt är det tyngre och jobbigare att vara gravid den här gången. Jag känner mig svagare, känsligare, får ont lättare och orkar mindre. Jag kan bli så irriterad över att inte orka när det är så mycket jag vill få gjort. Jag vill göra det fint här hemma, komma i ordning i bakgården och rensa, organisera och ordna. Men orken finns inte. Allt jag vill göra är att sova. Men lite i taget får det bli. Det ordnar sig till slut.

E är Norge nu så jag kör solo med mina grabbar. Det underlättar med en bakgård och ett stort hus att springa runt i. Vi har en kille som är extremt mammig just nu och jag känner att så får det vara. Han får tanka så mycket mammanärhet han behöver nu när jag faktiskt har tid. Tack och lov är den andra lite mer självständig och har inte alls samma behov av närhet och mys. Det går i perioder och jag har slutat att ha dåligt samvete över att bägge inte får lika mycket uppmärksamhet/närhet/mys precis hela tiden.

Nu ska jag snart iväg på en preschool tour innan jag ska hämta hem mina killar igen. Igår blev det middag i soffan och jag känner att det kanske blir samma ikväll. Vanligtvis försöker vi så klart äta vid matbordet men ibland får man välja det kamper man tar. Just nu tar vi färrest möjliga. Nya tag i föräldraskapet när vi sover genom nätterna igen (utan 2-6 uppvak var).

Önskar er alla en fin helg. ♥

Det här borde man väl egentligen inte säga, speciellt inte när man är gravid, men…. jag kan inte direkt påstå att jag ser framemot att gå tillbaka till bebistiden igen. Bebisar är söta men jag är absolut ingen bebismamma. Efter ett år tycker jag allt blev mycket roligare. Men kanske det känns annorlunda den här gången?

Men tänkte i alla fall skriva lite vad jag ser framemot (mest för att peppa mig själv):

– Att bara få en bebis. I princip allt jag ser framemot innefattar faktumet att det bara är en bebis. Och JA! Vi är helt säkra på att det bara är en den här gången. Vet inte hur många gånger vi fått den frågan – helt förståeligt – men nu har vi alltså fastslått det. Just one.

Bebismys. ♥

– Att förhoppningsvis faktiskt få tid för lite bebismys. Visst vi mysde med killarna men långt ifrån så mycket som vi kanske hade velat. Vi hade helt enkelt inte tid! Mellan matningar, blöjskift, etc fanns inte så mycket tid till att bara sitta ned och mysa. Och om man gosade med den ena kände man lite dåligt samvete över att man inte gosade med den andra så det blev alltid lite upphackat. Med bara en hoppas jag på att vi ska kunna ha mer kroppskontakt och mindre vagn/golv/babynesttid. Totalt sett alltså. Vi får se.

Första dubbelamningen hemma.

– Att kanske få till att amma. Jag ammade killarna delvis första månaderna men övergick ganska fort till att i första hand flaskmata. Amningen var mer mitt sätt att få in lite mystid. Jag valde att pumpa istället för att amma för att jag tyckte det var viktigt och näst intill nödvändigt att även E kunde mata killarna. Amningen hade säkert funkat om jag lagt mer energi i att just få det att fungera – för mjölk hade jag – men när ena killen tog närmare en timme på sig att amma färdigt och den andra oftast var så arg/hungrig att han behövde flaskmatas först för att ha ro att amma sen kändes det lättast där och då att flaskmata på heltid. Två nöjda och mätta killar som lätt kunde matas samtidigt och därmed vara på samma “schema”. Jag pumpade 10-12 gånger om dagen första tiden och sen 7-8 gånger per dag i nästan 6 månader. Den här gången ser jag framemot att försöka amma på “heltid” och pumpa mer vid sidan. Men som med allt annat, vi får se hur det går.

– Att kanske inte vara på att strikt schema hela tiden. Att ha mat- och sovschema som näst intill följdes slaviskt med killarna kändes för oss nödvändigt för att överleva första halvåret. Vi kunde inte ha dom på olika scheman även om dom kanske hade haft behov för det utan att gå totalt i väggen. Så var den ena hungrig fick den andra fint finna sig i att äta han också och bägge “tvingades” till att sova samtidigt. Med en bebis hoppas jag att kunna följa lite mer hennes naturliga klocka i början även om jag fortfarande tror att bebisar och barn mår bra av rutiner. Men att inte behöva stressa på samma sätt med när hon åt sist, hur mycket och när hon sov sist och bör sova igen. Mer go with the flow. Förhoppningsvis!

Ett försök att få in lite träningstid.

– Att kunna göra mer saker under bebistiden. Jag hoppas att kunna gå på baby and me yoga/pilates, kanske hitta en mammagrupp, gå på lite mer hikes och promenader utan vagn (ser för mig att den här ungen kommer bo i ergoselen), springa efter killarna som förhoppningsvis börjar gilla sina cyklar, ta Nelson till stranden, etc. Jag var ganska busy under mammaledigheten men mest med att överleva två små på egen hand. Jag försökte gå på baby and me yoga men lycka till med två bebisar. Inte så mycket yogatid dvs. Det blev mest långpromenader med vagnen, vilket jag älskade, men jag kände mig lite låst att hitta på mycket annat på egen hand utan E. Den här gången hoppas jag kunna känna mig lite friare även om vi nog kommer vara tvugna att vara bägge två för att ta ut både bebis, storgrabbarna och Nelson samtidigt.

En av oändligt många barnvagnspromenader med mina killar.

– Att få en tjej. ♥ Det går helt enkelt inte att bortse från att faktumet att vi får en tjej den här gången har fått mig att längta och glädja mig lite extra. Vi har fått många frågor om vi nu kommer att helt förnya vår bebisgarderob, men det kommer inte att ske. Denna jenta får allt tåla att växa upp i sina brosors gamla bebiskläder, men ett eller annat nytt plagg kommer nog att smyga in. 😉 Och även om man inte vet vad denna lilla person kommer att få för intressen kan jag inte mer än hoppas på att det i tvåårsåldern kommer att vara något annat än bara bilar, bussar och lastbilar. Vad som helst annat säger jag. Vad som helst. Pliiiis.

♥♥♥

Jag hoppas ingen missförstår mig. Denna bebis är efterlängtad och önskad. Och som vi längtar efter henne! Men vi gruvar oss lite till den där första bebistiden med minimalt med sömn, innan matning/amning och allt har fallit på plats och innan man kommit in i någon sorts rutin och känner att man kan andas igen. Samtidigt känner jag att jag får lite en revansch på min förra bebistid då allt kändes väldigt mycket som en mat-, blöj- och sovfabrik. Många skrattar åt mig när jag uttrycker dessa tankar då jag kommer att ha två toddlers mitt uppi terrible threes – hur kan jag ens tro att jag kommer att få tid för bebismys? Men en förhoppning och önskan är lov att ha. Sen får man – som med allt annat – helt enkelt ta det som det kommer och se vad som sker.

Långt inlägg idag med många tankar. Igår fick jag höra vår lilla dotters (nej, jag kommer aldrig bli less att skriva att det är en tjej!!) hjärta igen. Jag känner henne som sagt lite nu och då och tanken på att jag har en liten person i min mage igen är svindlande fint. Tacksam för att få uppleva det igen. Och tacksam för att det bara är en.

Nu ska jag preppa lite middag innan jag hämtar hem våra grabbar. Jag vet inte om jag törs att säga det men kaaaaanske sömnen håller på att rätta till sig igen. I natt sov dom i all fall fram till kl 05 utan att vakna en enda gång. Bägge två. Fantastiskt efter månader med upphackad minimal sömn. Så håll tummarna för oss!

Vi fick så bra ultraljudsbilder på killarna när dom var runt den här veckan men den här lilla tjejen ville absolut inte ligga still så det här var den bästa vi fick. “Oj det var en aktiv liten krabat” var inte direkt det två sömnlösa väldigt-snart-två år x2-föräldrar ville höra just då. Vilket lugn liten filur hade nog varit lite mer uppskattat (#inmydreams)…..

Men då är vi (jag) alltså gravid igen. Tänkte försöka blåsa igång den här bloggen igen så även lillasysters graviditet kan dokumenteras för framtida minnesförluster. Har gått tillbaka och läst lite om hur det var när jag var gravid med killarna – man glömmer ju så himla fort!! Härom dagen sa jag till exempel till E att jag kan inte komma ihåg att jag mådde så dåligt förra graviditeten. Han tittade på mig som ett frågetecken och sa att jag ju var in princip utslagen fram till vecka 17-18 förra gången. Gick tillbaka och läste och jepp – så var det! Jag har förmodligen förträngt det.

Men att vara gravid och ha två väldigt-snart-tvååringar som går igenom en jobbig sleep regression just nu är brutalt. Minst sagt. Att jobba natt i tillägg gör inte saken bättre men det är förhoppningsvis en period som vi snart tar oss ur. Sömnproblemen alltså. Nattjobbet är jag nog fast med ett tag till.

Men gravid alltså! Så fantastiskt och underbart (och skit jobbigt!). Jag är i vecka 15 och vår officiella due date är 31 augusti. Killarna kommer vara ganska exakt 2.5 år när deras liv förstörs (skämt! eller typ inte). Vi vet alltså redan (med någon procents felmarginal) att det är en liten lillasyster vi väntar och vi har fått frågan om varför vi tog reda på det så tidigt. Här i USA erbjuds man – om man är över 35 år – att ta ett genetiskt blodprov i vecka 11 istället för att göra blodprov + KUB i vecka 12. Vi valde att göra det testet för att checka för kromosomfel och i samma släng fick vi också veta könet vilket vi annars hade varit tvugna att vänta med till rutinultraljudet som görs i vecka 19-20. Självklart spelar könet ingen roll – vi (eller jag i alla fall) var faktiskt 100% säker och inställd på att det skulle vara en liten kille där inne – men nu när vi fått veta att det är en liten tjej känns det lite extra speciellt.

Jag har mått dåligt i princip sedan min mens inte kom. Nu börjar det gå bättre men jag mår fortfarande illa när jag är trött och när jag glömmer att äta. Gravidhjärna och ovanstående tvååring gör alltså inte saken bättre. Men jag har mina förhoppningar att den berömda andra trimestern ska kännas bättre än den första. Och även om jag mått dåligt, spytt och varit extremt trött har jag ändå kunnat jobba och träna vilket jag absolut inte kunde sist – så lite bättre måste jag ju ändå må. Jag har redan fått en liten bula som speciellt syns på kvällstid och för ett par dagar sedan kände jag det första lilla fladdret där inne (jag tror jag var i v 17 första gången jag kände killarna).

En annan fråga vi fått är om det var planlagt och svaret är JA! Lillasyster var väldigt planlagd och önskad men ändå väldigt oväntad och hon kom som en chock och stor (positiv) överraskelse. Som ni vet gjorde vi IVF (x3) med killarna. Före det hade vi provat att bli gravid många år utan ett enda positivt graviditetstest. Så när vi började prova för ett syskon gjorde vi det med små förhoppningar att det faktiskt skulle ske. Och på något sätt kändes det faktiskt också okej. Vi hade två fantastiska barn och ett tredje skulle bara vara en härlig bonus. Jag hade till och med börjat tanken på att rensa bort alla babysaker som vi sparat och kände mig väldigt nöjd med det vi hade (kanske en valp till istället…). Efter en ganska jobbigt period över jul och nyår med sjukdomar, gnällig barn, sömnproblem (och en mamma som mådde dåligt men inte förstod att hon var gravid) sa jag till E att jag faktiskt inte vet om jag orkar en bebis till. Ett par dagar senare kom det positiva grav.testet och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det tog nog ytterligare en månad för oss att smälta chocken och tanken på att vi skulle bli trebarnsföräldrar men efter att fått se det lilla hjärtat och en dansande liten bebis ett par gånger kändes det ändå rätt i hjärtat. En liten trea. En liten tjej. En fantastisk bonus. ♥

Ja, så det var lite om graviditet nr 2 so far. Förhoppningsvis får jag tid och energi till att uppdatera er (och mig själv) lite oftare än vad jag gjort hittills. Hoppas ni fortfarande är några som hänger kvar här och som kanske tycker det är lite roligt att hänga med på denna resa (igen).

På agendan står nu fram till sommaren att fira våra tvååringar på lördag. Sen hitta en ny plats att bo, flytta och hyra ut vår lägenhet som vi bor i just nu. Kanske byta dagis, köpa/leasa en bil till (som behövs för att vi flyttar ut från stan), jobba ihop tillräckligt många timmar för att jag ska få betald föräldraledighet, åka hem till Sverige-Norge en sväng och förbereda våra legister på att bli storebröder. Och så vara gravid då. Känns som att det får vara nog för den här våren.

Och nu ska jag krypa i säng och försöka få lite sömn innan killarna i familjen kommer hem och jag ska iväg på jobb.

Vi hörs snart igen! ♥

2019 började inte riktigt som vi tänkt oss utan med en fantastisk överraskelse – ett litet tickande hjärta i min mage! ❤️ Ja det är helt sant! (även om vi fortfarande har lite svårt att förstå det själva). Nu har den första chocken lagt sig, vi har fått se de lilla hjärtat ett par gånger och jag har tagit mig igenom de (förhoppningsvis) värsta illamåendet och tröttheten så nu är vi redo att dela nyheten med resten av världen.

Om allt går som det ska kommer det alltså en liten lillasyster i slutet av augusti. Oliver och Theodor ska bli storebröder!!


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.