Gravid

Första bumpbilden ♥. Vecka 16 och jag var så glad att det äntligen visades att jag var gravid men egentligen var det väl bara jag och E som såg det.

Vecka 19 och vi hade precis fått veta att vi väntade två små killar. ♥ Den här helgen började vi spåna på namn och blev eniga kanske en vecka eller två efteråt. Sedan dess har namnen varit dem två och vi får se om det känns rätt i hjärtat när killarna väl är här.

Vecka 21-24. Ingenting hände tyckte jag. Fram till vecka 24 var det i princip ingen som såg att jag var gravid även om jag kände mig suuupergravid själv.

Tredje trimester (v 28) och här kände jag mig så stor alltså. Trött, höggravid och redo att föda. Lite visste jag då att jag skulle gå nästan 10 veckor till.

Mellan veckan 24 och 32 hände det mycket. Killarna gick upp från ca 700 gram var i vecka 24 till ca 1700 gram var i vecka 30 (och 2700 gram var i vecka 34). Dem har hela tiden mätt ca 10 dagar större än vad dem borde jämfört med singelbebisar och mycket större jämfört med tvillingar så vi är spända på att se vilka klumpar som kommer ut.

Vecka 32 och photoshoot med Christina Samuelson Photography. Här kändes det som att jag skulle kunna föda när som helst. Inte bara för att magen kändes stor utan för att jag också hade en del Braxton Hicks/förvärkar. Dessa förvärkar minskade dock med tiden speciellt efter att jag slutade jobba så jag antar att det var en smart drag att sjukskriva sig även om jag var lite avig emot det i början. Jag trodde också på riktigt att magen inte kunde bli större men tji fick jag.

Vecka 33 till 36 har egentligen varit ganska så olidlig med tanke på min stackars mage. Smärtan i magmusklerna som separerar mer och mer ska vi inte prata om. Vecka 31 hittade jag mina första streckmärken/bristningar och efter det har min mage bara blivit randigare och randigare. Nu är den så förstörd och utspänd att jag nästan bara vill gråta (och ja jag vet att det absolut är värt det i slutändan och bla bla bla men just nu innan bebisarna kommer och jag är höggravid, trött, sliten och less tillåter jag mig att sörja min stackars maghud litegrann).

Vecka 37 och sista magbilden. Nu vräks snart killarna från sitt varma sköna boende. Under hela min graviditet har jag fått höra att min mage varit så liten och nätt och allt är nog relativt. Både mitt SF mått och killarna har alltid mätt stora vilket har gjort att jag aldrig egentligen varit orolig. Jag har varit glad över att jag inte haft en gigantisk mage även om det är lite omotiverande att ständigt få höra hur liten mage man har när man själv upplever den gigantisk. Mitt SF mått har hamnat på ca 44-45 cm och jag har gått upp ca 13-14 kg vilket jag vet är ingenting (min läkare ville jag skulle gå upp 25-30 kg). Allt i allt har jag haft en väldigt bra graviditet med väldigt lite problem. Jag hade extremt illamående fram till vecka 18-20 ca men efter det har jag mått bra utan speciella plågor. Lite halsbränna under mina nattevakter och extremt obekväm/otymplig nu sista veckorna. Foglossning nu sista dagarna som begränsat mig men senast i söndags (v 36+3) gick jag en 45 min promenad tillsammans med E och Nelson så jag kan verkligen inte klaga.

Bye bye belly bump.

Alla säger att jag kommer att sakna min mage så fort bebisarna är ute men vi får allt se om det. Jag kan definitivt känna mig lite sentimental över att den kommer att försvinna nu när jag vet att slutet är nära men just nu känner jag mig mest redo att få tillbaka min kropp och kunna röra mig fritt. Kanske jag kommer att sakna att vara gravid, kanske inte. Men nu alldeles jättesnart går vi in i TvillingarnaPhase 2. Ready or not, here we go! ♥♥

Vecka 35+0 idag och så.himla.less. Magen bokstavligen exploderar snart, kliar som bara den pga alla bristningar och värker/spränger pga stadigt större muskelseparation. Jag vet att jag har haft supertur med min graviditet med väldigt lite problem och jämförelsevis relativt liten mage men snart 6 kg bebisvikt börjar definitivt ta ut sin tull.

Killarna mår hur som helst bra och visar inga tecken på att vilja komma ut. Baby A ligger med huvudet ned och gosar med min urinblåsa medans Baby B ligger med huvudet upp och gräver sig av och till under mina vänstra revben. Där emellan ligger dem och sparkar på varandra. Härligt!

Max tre veckor kvar dock. Det ska vi klara!

En annan som är less är den här killen. Det har varit så himla mycket regn sista månaderna och det i kombination med en höggravid matte gör att hans liv varit lite tråkigt. Mitt mål är att gå på en timmes promenad med honom de dagar jag inte har andra planer och det är himla mysigt men kanske inte så fysiskt stimulerande för honom eftersom jag inte klara att gå så fort. E försöker att ta honom på en joggingtur i veckan och sen tar vi honom till parken de dagar det inte regnar allt för mycket. Och tack och lov för daycare där han kan leka tills hans nästan inte orkar att stå längre.

Jag längtar efter att få min kropp tillbaka. Att kunna röra mig obehindrat, kunna jogga och göra yoga och Pilates igen och kunna leka med Nelson utan att dö av andfåddhet.

Men nu ska jag ta och baka kanelbullar så jag har något att tröstäta ikväll. Trevlig helg allihopa!

Då har vi nått vecka 34 (34+1 idag) vilket var mitt sista personliga mål i denna graviditet. Läkarna har gett mig klartecken att föda om och när killarna bestämmer sig för att komma – dvs dem kommer inte göra någonting för att stoppa en födsel även om dem önskar att dem ska stanna till vecka 36-38. Jag känner mig sprickfärdig och på bilderna kan ni ana lite av alla streckmärken/bristningar jag fått sista veckorna. Ultraljud igår visade två stora killar som väger ca 2700 gr och 2550 gr vardera vilket betyder att dem gått upp 1 kg var de sista 4 veckorna. Inte konstigt att min stackars hud inte riktigt hänger med. Men det betyder också att dem förhoppningsvis kommer att klara sig utan ett längre sjukhusuppehåll efter sin födsel vilket känns som en stor seger. Max 4 veckor kvar nu och jag känner mig så redo att hälsa på dessa små liv.

Efter ultraljudet igår gick jag vidare till veckans non-stress test vilket var helt normalt men mitt blodtryck visade sig vara lite högt så jag blev inlagd på sjukhuset för vidare observation och blodprover. Blodtrycket gick ned av sig själv och alla blod- och urinprov var negativa/inom normalvärden så efter en 2 timmars inläggelse blev jag utskriven igen. Läkaren sa att hon var imponerad över att det här var mitt första sjukhusbesök (förrutom alla rutincheckar alltså) under hela min tvillinggraviditet (och att allt såg så normalt ut) och skickade hem mig med orden att nästa gång vi ses är det förhoppningsvis dags för förlossning. Fingers crossed…

Idag ska det vilas på soffan för jag är trött. E är ute på springtur med Nelson just nu och har andra planer resten av dagen så förhoppningsvis blir det jag och en trött liten valp (är han fortfarande valp?) framför en film eller några serier. Min rygg har krånglat lite sista veckan och gillar inte att sitta/stå upp längre så det blir mycket soffläge just nu.

Hoppas ni alla har en härlig helg. ♥

Igår kom äntligen alla delar till vagnen och jag blev så ivrig att jag byggde ihop den helt själv (vilket resulterade i soffläge med ond rygg resten av kvällen men helt klart värt det). Som vi (läs: jag) har velat fram och tillbaka om vilken vagn vi skulle köpa.

Jag hade några kriterier:
1) side-by-side
2) möjlighet att ha liggdel
3) möjlighet att ha parent-facing sittdel
4) så smidig som möjligt

Dem allra flesta syskon/tvillingvagnar här i USA är s.k tandem vagnar där ena barnet sitter framför det andra. Detta är säkert jättepraktiskt i och med vagnen blir lite smalare men något som gick helt bort för mig. Jag har lust att kunna se båda barnen lika mycket hela tiden. Liggdel är verkligen inte vanligt här borta utan det känns som att om man ser någon gå runt med en liggdel på vagnen så är det garanterat en europé. De allra flesta kör med bilstol när dem är som allra minst och sen går dem över till den vanliga sittdelen som kan justeras till en mer liggande position. Men för mig/oss kändes det viktigt att ha liggdelar eftersom vi förhoppningsvis kommer att gå på en del promenader när barnen är små. Parent-facing är inte en stor grej här i USA. Det var svårt att hitta dubbelvagnar där bägge barnen, om ens ett kunde sitta bakåtvänt.

Efter mycket research var vi till slut nede på två val: Bugaboo Donkey (som verkar vara den absolut populäraste vagnen både här i USA om man har samma kriterier som mig och hemma i Sverige) och Mountain Buggy Duet. Efter mycket velade och vägande fram och tillbaka landade vi till slut på Mountain Buggy Duet:en.

Varför?
1 – priset – Bugaboo:en skulle gå på dryga $2000 medans Mountain Buggy:n hamnade på ca $1200. Med tvillingar som första barn kändes det som vi hade nog med utgifter så priset fick faktiskt väga tungt.
2 – bredden – Bugaboo:en är 74 cm, 96cm med två car seats. Mountain Buggy:n är 63 cm, 81 cm med två car seats. Vi bor inne i stan, i en lägenhet med smala dörrar och kommer att gå en del i trånga gator. Size matters!
3 – Mountain Buggy:n är något mer all-terrain anpassad och kan hänga med på både lättare joggingturer och hiker på lite bredare trails.
4 – Bugaboo:en känns lite hypad och då blir jag lite anti. Jag helt säkert på att det är en helt fantastisk vagn men när det blir för mycket “kändisvagn” och glamour blir det för mycket för mig. Mountain Buggy:n känns lite mer down to earth och lite mer oss. Sen får vi se hur vi känner efter att ha använt den ett tag.

Så nu är det här. Ihopbyggd och så fin! Vi inser att vi kanske inte kommer att kunna använda vagnen tills barnen är 3 år pga storleken men förhoppningsvis första 1-2 åren. Efter det kommer jag säkert vilja köpa ny vagn hur som helst. BOB joggingvagn är jättepopulär här. Annars är jag sugen på en Bumbleride. Mer utvärdering kommer så småningom.

Nelson är i alla fall peppad på en gåtur med vagnen.

Nu över till något annat. Jag har helt sedan KUB ultraljudet vecka 13 då vi fick veta att allt såg anatomiskt bra ut med bägge bebisarna inte varit särskilt orolig. Jag började känna dem relativt tidigt och känner bägge två hela tiden varje dag så jag har liksom inte haft anledning att oroa mig. Men nu när vi börjar komma i ordning och faktiskt ha det allra mesta inför första tiden med dem små fick jag plötsligt en släng av ångest. En tanke om att här ordnar vi, tvättar kläder, bygger och klipper bort etiketter osv men tänk, TÄNK om något händer och vi inte alls får några barn. Kan man lämna tillbaka saker då? Eller måste man sälja dem? Tänk om vi jinxar allt nu och känner oss trygga men så händer något med ett eller bägge barnen. Vad ska vi göra med alla saker då? Ja, ni förstår ju att mina hjärna gått på högvarv. Allt har alltid sett bra ut med killarna under alla de checkar vi har haft och vi har från så tidigt varit så lugna och chilla och inte ens tänkt i banorna om att det inte kommer att gå så bra. Dessa tankar är säkert helt normala men något nytt hos mig som också slog mig så plötsligt och hårt. Jag lugnades lite idag när jag var inne på läkarcheck och non-stress-test (NST) där båda killarnas hjärtan slog starka och precis som dem ska. En gång i veckan ska jag in på NST fram till födsel vilket också betyder ultraljud en gång i veckan. Så uppföljning får jag i alla fall nog av.

Annars har jag varit uppe på jobbet och hälsat på. Rastlös är bara mitt förnamn även om alla säger åt mig att vila och ta det lugnt. Lättare sagt än gjort! Men nu ska jag faktiskt lägga mig på soffan och vila. Så nog babblat för idag.

Kram på er!

Skötbordet på plats och i ordning. ♥

Här kommer era gissningar när killarna tittar ut:

15 februari – Tove

21 februari – Alex

22 februari – Åsa

24 februari – Pappa

25 februari – Christina

28 februari – Annika

1 mars – Erika + Miriam

2 mars – Cecilie

3 mars – Amy + Cecile B

4 mars – Joanna

5 mars – Mamma + Sarah

7 mars – Ann

10 mars – Pernilla + Mia

11 mars – Maria

Vad gissar vi själva då? Jag pendlar som sagt mellan att tro att dom kommer typ nästa vecka till att tro att dom kommer att stanna inne helt fram till ingångsättning. Jag har ett önskedatum som är 5 mars vilket är min mormors 100 års dag men har bestämt mig för att gissa på 15 mars. E gissar 7 mars som också är hans pappas födelsedag. 21 februari är dessutom min mammas och mosters födelsedag så killarna minglar allt bland fina personer. ♥

Fortsätt gissa om ni vill så uppdaterar jag listan så småningom!

 

I helgen har vi verkligen haft en liten fixarhelg vilket har varit skönt för mitt stackars psyke som blir helt galet av kaoset vi lever i i kombination med att inte klara/orka ordna själv. Det är fortfarande kaotiskt men sakta men säkert börjar vi se att ett familjehem börjar växa fram. Hur sjukt är inte det egentligen? 12 år har vi bott tillsammans och  gått från ett 8kvm studentrum till diverse studentlägenheter till lite mer vuxenlägenheter till lite mer fancy lägenheter till idag visserligen fortfarande bo i en pyttelägenhet men nu anpassat för en liten familj. Vi har ordnat vårat sovrum som visserligen inte alls hastar men som samtidigt kändes som det viktigste att få i ordning innan bebisarna är här eftersom vi antar att vi kommer att vilja ha dem där inne hos oss i alla fall första tiden.

Och som vi har funderat på hur vi ska få plats. Vårt sovrum är ännu mindre än barnrummet och har tidigare bara bestått av våran queen size bed och två nattbord. Vi har pratat fram och tillbaka om vi ska ha bebisarna inne hos oss eller inte i och med att barnrummet bokstavligen ligger 10 meter bort max men vi känner nog båda att det nog kommer att vara skönt i alla fall i början att ha dem nära på natten speciellt med tanke på att det är två små som förmodligen kommer att vilja äta hela tiden.

Så efter att ha mätt och mätt igen. Byggt spjälsäng och byggt en twin pack’n’play som vi fick från mina arbetskamrater kom vi till slut fram till att denna lösning nog var den bästa. Så nu sover jag brevid en tom spjälsäng och det känns faktiskt lite mysigt. Tanken är killarna får dela säng så länge dem vill men att vi också ska kunna dela på dem om den ena håller den andra vaken. Så småningom får spjälsängen som nu står inne i vårt sovrum flytta ut till den som står i barnrummet. Dem fina babynest:en har Klara CollinsEtsy (en svensk tjej som bor i Chicago) gjort. ♥

Avslutningsvis vill jag bara säga tack! för de kommentarer jag fått på förra inlägget. Samtidigt känner jag att jag vill skriva ett litet förtydligande eftersom jag har fått en del kommentarer och mail angående sorgen om att få tvillingar och jag vill bara säga följande:

– Jag är självklart super tacksam för att jag överhuvudtaget kan få barn. Tror mig, jag känner också till sorgen över att tänka att man kanske aldrig kommer att få biologiska barn. Att alla andra blir gravida men aldrig en själv. Fruktansvärt och otroligt jobbigt.

– Jag är också super tacksam för att faktiskt få två barn. Att inte bara få ett utan två barn är ett fantastiskt privilegium. Från att tro och tänka att vi nog aldrig kommer att få barn till att vänta tvillingar är en helt magisk känsla och jag skulle aldrig byta bort denna tvillinggraviditet mot en singelgraviditet. Båda våra killar i magen är ju redan en sån självklar del i vårat liv.

Jag säger inte att det är frid och fröjd och halleluja att “bara” få ett barn. Jag vet inte ännu hur det är att bli mamma för första gången men jag förstår självklart att få barn, oavsett hur många, är omväldigande och inte alltid är lätt.

MEN min sorg är min sorg och är helt orelaterad till ovanstående eller förnuftet. Det inte heller en sorg som finns där hela tiden eller något som tynger mig speciellt. Det är en känsla som jag ibland tillåter mig att reflektera över samtidigt som jag längtar och glädjer mig över de två små liv jag har i magen.

Så så var det med det. Vårt sovrum är alltså färdigt, barnrummet faktiskt någorlunda färdigt förrutom en del saker som måste flyttas ut till vårt förråd. E’s lilla kontorshörna ska säljas och flyttas ut eftersom han nu har kontor på 2 min gångväg hemifrån och vi kan behöva dem få kvadratmeter vi har. Idag kom ett nytt kylskåp/frys som så småningom ska fyllas med mat (det kylskåp/frys vi har är alldeles för litet) och imorgon kommer förhoppningsvis vagnen. Och då mina vänner, då tror jag vi kan börja slappna av och bara vänta på att dessa killar ska vilja komma ut. Jag pendlar mellan att tro att dom kommer nästa vecka till att tro att dom kommer att stanna där inne helt fram till igångsättning. Imorgon ska jag sammanställa era gissningar men nu ska jag vila på soffan (igen).

Happy Monday kära bloggläsare. Gör något bra utav denna vecka! ♥

Magprogression vecka 24-32.

Idag går jag alltså in i vecka 32+0. Jag kommer ihåg att jag tyckte jag var så stor vecka 24 och det var också runt den tiden mina arbetskollegor också började kommentera att “omg you are really pregnant!!”. Men nu kan jag ju se att den magen var ju ingenting mot för idag. Och om 4 veckor kommer jag säkert att tänka att den magen jag har idag är blaha. Det som känns lite skönt att se på bilderna är att jag har flyttat tyngden över höfterna, alltså att jag har minskat min ryggsvank vilket inte är något jag medvetet tänkt på men säkert justerat automatiskt för att rädda min stackars rygg som känns som det ska gå av vissa dagar (idag till exempel).

Killarna bökar runt som vanligt och håller mig vaken om natten. Det känns bokstavligen som att magen min ska explodera och jag hittade som sagt mina första streckmärken på magen häromdagen och jag är säker på att det bara går utför nu för i alla appar står det att bebisarna växer helt extremt dessa sista veckor (ca 200gr var varje vecka). Jag har gått upp 10 kg till nu och det mesta sitter nog på magen så det är inte konstigt om huden inte riktigt hänger med. Men det får gå.

Annars så känns det lite jobbigt psykiskt att vara ledig och ha så lite energi eftersom det är så mycket jag skulle vilja göra men inte riktigt har orken till. Bloggen, böcker, podcasts och Amazon-shopping är ungefär vad jag fördriver dagarna med. Men det får gå det också.

Men nu ska jag skriva om något som jag inte har pratat så mycket om förrutom med mamma. Ibland kan jag känna en obeskrivelig sorg över att jag inte kommer att få mitt första barn utan mina första barn. Det är en sorg som är svår att beskriva och som också blandas med en del skuldskänslor kanske speciellt efter år av ofrivillig barnlöshet. Jag är oerhört tacksam över att få privilegiet att få bli tvillingmamma och få uppleva något som många andra inte får. Men vissa dagar kan jag känna mig ledsen över att jag kanske inte kommer att få den där värdefulla tiden med min förstfödda. Jag tror alla har någon sort föreställning hur det ska bli att få sitt första barn – gos, barnvagnspromenader, bonding osv. Självklart kommer vi att få det med våra killar också men det känns som att allt också kommer att präglas av ett lättare kaos. Vilket är helt okej. Men det kan göra mig ledsen ibland när jag pratar med andra tvillingföräldrar som säger att dem inte kommer ihåg någonting av barnens första två år eller säger att det bara handlar om överlevnad första året. Och när kompisar och bekanta pratar om sin mysiga första tid med en bebis och jag försöker att relatera men med två. Jag är helt säker på att vi kommer att gå igenom en helt fantastisk resa tillsammans med våra killar men ibland tillåter jag mig att få känna den där sorgen över att inte få ett barn men två.

Nu ska jag göra dagens träningsökt – dvs vika lite tvätt + en långsam promenad med Nelson – innan jag övergår till soffläge och internetshopping igen.

Önskar er alla en härlig helg – och glöm inte att gissa på killarnas ankomstdatum –> här.

Så var vi inne i februari månad och det är med lite skräckblandad förtjusning. Helt sedan vi fick veta att vi väntar tvillingar har både våra läkare och vi själva sagt att vi ska vara glada och nöjda om vi når februari. Och här är vi nu. Killarna visar inga tecken på att vilja komma ut vilket så klart är bra men februari är fyra veckor lång och mycket kan hända. Är det denna månad vi får möta våra små eller blir det marsbarn?

Jag tänkte att det hade varit kul om ni ville vara med på en gissningslek om när killarna tittar ut.
Om ni har lust kan ni väl gissa datum i kommentarsfältet?

Hints:
– Mitt officiella BF datum är 31 mars.
– Jag blir senast igångsatt i vecka 38-39 (så runt 17 mars men inget är planlagt).

Idag: v 31+6. Morgontröttansikte, ond rygg och kliig och öm mage.
(hittade första, men knappaste sista, streckmärkerna på magen häromdagen)

Annars får väl februari månad nästan gå i nestingens tecken. Vi har inga stora planer alls utan ska bara försöka komma i ordning i vårt kaos här hemma. Jag ska försöka organisera i alla presenter vi har fått och som fortsätter att droppa in i posten. Vi måste möblera om vårt pyttelilla sovrum (läs: vända på sängen) för att få plats med barnens säng där inne, installera bilbarnstolar och barnvagnen blev äntligen beställd igår!

Men okej – gissa på i kommentarsfältet!

Januari avslutades med ännu en babyshower, denna gång i regi av mina kära arbetskollegor. Så himla fint och mysigt dem hade gjort med helt fantastisk brunchmat, kakor och tårtor – och den enda bild som blev tagen är ovanstående (!?). Dem hade stora planer om lekar och hela det amerikansk-babyshower-paketet men så blev vi så himla många och alla var så glad att se varandra utanför jobbet, iklädd något annat än scrubs och med mindre nattevaktsdimma och mera tid än mellan-skift-rapporten så det slutade med att vi bara pratade, skrattade och åt god mat. Helt fantastiskt! ♥

Jag blev påmind på FB häromdagen att det är 4 år sedan jag började på jobba på sjukhuset. Fyra år som känns som en liten evighet men samtidigt som igår. Jag tyckte det var jättejobbigt i början inte bara med språket, nya medicinska termer, medicinnamn, labvärden, droppkoncentrationer, ny sjukhushieraki och system, nytt journalsystem, osv. utan också (kanske framför allt) det rent sociala. Att vara introvert och ny på en arbetsplats i ett helt nytt land är fasiken inte lätt. Jag kände mig fortfarande osäker i min engelska och hade svårt att vara så där amerikanskt social med klämkäckt småprat osv. och kände mig missförstådd, undervärderad och ensam väldigt länge. Missförstå mig inte, de allra flesta av mina kollegor var suuuuupertrevliga och omhändertagande i början men jag kände mig annorlunda och kände mig begränsad i att jag inte hade detaljengelskan.

Men så gick visst månaderna och åren. Jag blir tryggare i min engelska och min amerikanska sjuksköterskeroll. Min arbetskamrater lärde känna mitt riktiga jag och jag lärde känna dem. Nattjobb blev till något positivt med en tightare arbetsgrupp och mer tid till att lära känna varandra. Också mindre småprat i nattevaktsdvalan och okej att vara tyst i perioder. Jag har en handfull arbetskollegor att tacka för att jag idag är en del av gruppen. Arbetskollegor som hela tiden inkluderade och fick mig att känna mig välkommen. Kollegor som visade en genuint intresse i vem jag var och vart jag kom ifrån och som också accepterade mig som den tysta lite blyga skandinav jag var. Men också kollegor som förstod min humor, som vänligt “drev” med mig, fick mig att öppna mig, skratta åt mig själv och åt dem. Som lärde mig amerikanska och kaliforniska och som ständigt utbildar mig i den amerikanska kulturen. Idag känner jag mig varken missförstådd, undervärderad eller ensam – snarare tvärtemot.

Mina arbetskollegor är dem som ger mig hopp om USA i dagens politiska kaos. Självklart är jag överväldigad och in i hjärtat djupt tacksam för den babyshower dem gav mig igår men kanske framför allt tacksam för att dem varje dag och varje natt bevisar för mig att USA inte är lika med Trump. Vi tar hand om dem som Trump vill isolera, kasta ut och ignorera. För oss är alla lika mycket värda oavsett om du är Silicon Valley’s multimiljadär eller den där galna hemlösa på gatan som han körde på.

Så tack kära arbetskollegor. Tack för en fantastisk babyshower. Tack för alla generösa gåvor till våra killar. Tack för att ni finns som stöd och support för en förvirrad immigrant. Tack för att ni får mig att känna mig värdesatt och lyckligt lottad för att jag fått precis er som arbetskollegor. Och tack för att ni gång på gång visar att USA kan vara något annat än vad media visar. Ni är dem bästa! ♥

Jag inser ju att det här har gått och blivit en gravidblogg men just nu är det väl ungefär det enda som cirkulerar i vårt liv. Jag hoppas ni tycker det är lite kul att hänga med på ett hörn i alla fall. Mycket skriver jag för att komma ihåg tankar, känslor och händelser själv och för att familj och vänner där hemma ska få ta del av mitt liv. Jag flyttade “utomlands” (Norge alltså) 2004 första gången och bloggen har liksom blivit ett sätt att hålla intresserade människor uppdaterade utan att behöva skicka ut massmail eller berätta samma sak om och om igen.

Hur som helst, igår träffade jag en läkare som började prata om min kommande förlossning. Hittills har ämnet knappt nämnts men nu har jag alltså kommit så långt i graviditeten att det är aktuellt att prata om. Jag har helt sedan jag var tonåring haft extrem förlossningsrädsla vilket inte hjälpte av att vara tvungen att vara med på x-antal förlossningar som 19 åring under sjuksköterskeutbildningen. Jag har haft madrömmar om att bli gravid och vara tvungen att föda fram barnet och det har varit en reell ångest varje gång jag har tänkt tanken på att föda. Det har också varit en del i varför jag tidigare inte vetat om jag velat ha barn eller inte. Helt fram tills jag blev gravid har jag tänkt att jag kommer att vara tvungen att be om planerat snitt för jag kommer aldrig våga föda vaginalt.

Men så blev jag gravid. Med tvillingar. Hela tiden har folk kommenterat och frågat om jag ska föda vaginalt eller med kejsarsnitt. Vissa tar för givet att det blir snitt medans andra förespråkar vaginal födsel. Jag själv däremot har kännt mig helt lugnt. Det som sker det sker. Och min förlossningsrädsla är plötsligt bortblåst. Jag kan till och med känna att det vore häftigt att få föda fram bägge två vaginalt.

Läkaren berättade vilka alternativ jag hade. Hon sa att i och med att jag bär tvillingar har jag alltid valet att snittas om jag vill vilket i sig fortfarande känns skönt. Om Baby A ligger med huvudet ned (vilket han gör just nu) har jag också valet att prova vanlig födsel om jag vill, men bara om jag vill. Sen pratade hon lite om olika scenarion om Baby B ligger med huvudet ned eller upp. Vår lilla rackare till Baby B som först låg med huvudet upp sedan vände på sig och låg med huvudet ned för en vecka sedan har vänt sig igen och ligger med huvudet upp igen. Det kändes skönt att få prata lite om det även om inget blev fastställt. På mitt sjukhus bokar man inte igångsättning/snitt förrän man når vecka 37, mest för att så mycket kan hända före det. Men behöver inte bestämma sig om man vill snittas eller föda vanligt förrän man faktiskt är i labor och från och med vecka 34 gör dem ingenting för att stoppa en förlossning om det skulle sätta igång. Så kanske inte så mycket klokare men vad gör det? Om max 6-7 veckor har vi facitet i handen hur som helst.

Och nu som januari börjar närma sig sitt slut känner väl både jag och E att det är på tiden att faktiskt komma i ordning här hemma. Vårt mål har varit att vara färdig med allt i mitten av februari och det är inte så himla länge igen. Jag har spenderat de sista dagarna med att sortera och tvätta upp de bebiskläder vi har. Aldrig trodde jag väl att jag skulle njuta så av att hänga små bebiskläder men jag antar också att det är en övergående njutning. Vi får väl också se hur länge vi klarar att vara organiserade i kaoset.

Jag fascineras och känner mig så extremt tacksam över hur generösa alla runt oss är. Vi har fått så himla mycket presenter hittills och det droppar stadigt in paket från vårat baby register från vänner och arbetskamrater. Så tack tack tack allihopa! ♥ Vi har fortfarande en del stora saker kvar att köpa (tex barnvagn och bilbarnstol) och planen är att lägga in en stor beställning nästa vecka.

Nu ska jag ta och packa lite inför helgen. I eftermiddag packar vi in hundar och vänner i vrålåket och kör upp till fjällen. Som jag längtar efter snö och frisk luft.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.