Gravid

När min arbetskamrater frågade mig vad jag skulle göra med min ledighet (förrutom att vila) före barnen kommer sa jag att jag nog borde börja tänka på det där barnrummet. Det gjorde dem chockade (och lite stressade) att jag inte hade börjat med det redan men ärligt talat – hur mycket tid kan man egentligen behöva på att ordna ett litet rum?

Jag har aldrig varit inredningsintresserad utan väljer praktiskt före fint men sista dagarna har nog den där nesting instinkten slagit till så ett litet barnrum börjar faktiskt ta form. Det är fortfarande en hel del kvar att göra mest pga att rummet gått från kontor till förråd till IKEA byggplats till nu barnrum så det är mycket som måste rensas och städas ut. Men ena spjälsängen är uppe och skötbordet och barnens garderob är byggd. Igår sorterade jag de barnkläder vi köpt och fått och idag går tvättmaskinen varm.

En del har frågat oss hur vi tänker göra med sängar och just nu tänker vi ha en spjälsäng inne i vårt sovrum och en i barnrummet så får dom dela säng utifrån vart vi lägger dem och hur deras sovrutiner ser ut. Så småningom ska båda spjälsängarna ut i barnrummet och då blir det trångt där men det får gå. Det finns så himla många råd och riktlinjer på om barnen ska dela säng eller inte och om dom ska sova inne hos föräldrarna eller inte. Jag vet också att rekommendationerna skiljer sig en del mellan Sverige, Norge och USA och om vi ska lyssna på allt blir vi galna. Så som med allt annat har vi valt att inte läsa på och lyssna så mycket på råden utan kommer att ta det lite som det kommer och göra det som funkar bäst för oss och killarna.

Och en del som följer mig på instagram har frågat om väggen, och det är en tapet som vi inte alls kan ta cred för själva utan den kom med rummet när vi köpte lägenheten. Jag är lite ledsen att vi måste täcka halva väggen med en garderob för egentligen är det en stor elefant på tapeten som inte syns men i och med att rummet är pyttelitet så måste vi utnyttja varje vägg och kvadratmeter. Men här kan ni se en bild på hur rummet och väggen såg ut när den var stage:ad för visning.

Hela barnrummet kommer att vara 100% uppbyggt av IKEA möbler vilket känns helt okej. Så småningom ska jag försöka göra det lite mer personligt med andra detaljer men just nu går som sagt det praktiskt (och ekonomiska) före estetiken. Men dessa fina tavlor gjorde min vän Sarah till min babyshower och på hjärtarna har tjejerna gissat födselsdatum, vikt och längd på killarna. Gosedjuren är från Finn + Emma och är faktiskt något av det första jag köpte till killarna efter rutinultraljudet då vi fick veta att allt såg (anatomiskt) bra ut med bägge två.

Resten av rummet (och lägenheten) är fortfarande kaotiskt så det får jag visa en annan gång. Nu ska jag gå och gosa med min ettåring som är lite trött efter att ha joggat med husse. Min mage känns som den håller på att spricka och min rygg tål bara att sitta och stå upp i korta intervaller. Jag har ett belly band som just nu är min räddning och funderar på att köpa ett till med lite mer support i.

Hoppas ni alla har en fin vecka. Kram och tack för att ni tittar in. ♥

Alltså. Vilken fantastisk dag mina tjejer hade ordnat till mig igår! ♥ Vi har ju hunnit gå igenom ett par, tre, fyra, fem stycken babyshowers (och bridal shower) tillsammans och det är lika härligt varje gång. Och tänk, den här gången var det min tur att stå i centrum och bli firad. Det fanns en tid då jag ibland tvivlade på att jag någonsin skulle få sitta där och bli firad som mom-to-be men som sagt, allt sker när det ska ske. Och så himla himla himla bortskämd och lyckligt skattad jag fick känna mig. Och de små boysen i magen kunde inte heller bli mer bortskämda med fina presenter. Dom har tur att få födas in till detta gäng alltså.

Men dagen igår alltså. Vårt gäng kör ju inte riktigt the american style när det gäller babyshowers (mina arbetskamerater har lovat att köra all-in-american på sin shower för mig hur som helst) utan har lite mer betoning på lyx och kvalitetstid. Så jag blev plockad upp på morgonen och körd till ett härligt brunchställe i Berkeley där vi började dagen med god mat. Sen bar det av till Claremont Hotel & SPA där jag fick en helt fantastisk prenatal massage – så himla härligt och välbehövt. Sen kördes lekar kombinerat med Afternoon Tea i deras lounge/caféområde innan dagen avslutades med presentutdelning. Helt fantastisk dag och jag var glad långt in i själen när jag kom hem. Tänk vilken tur jag har som har träffat dessa tjejer. ♥

Då har vi gått in i vecka 30 och jag känner mig stor som ett hus. Min mage mäter lite större än fullterm just nu. Alltså om jag bara hade burit ett barn så hade jag faktiskt inte blivit större än så här. Lagom känner jag. Mindre lagom känns det att det kanske är 8 veckor kvar (allt från nu är en bonusupplevelse för din kropp sa min läkare…tack för den!). Jag vet så klart att det är bäst för killarna (och för oss) att dem stannar inne i magen så länge som möjligt men jag hoppas lite på att dom bestämmer sig för att komma ut i slutet av februari/början av mars istället för mitten/slutet av mars.

Idag var vi på tillväxtultraljud och bägge killarna mäter ca en vecka större än vad dem ska vilket dem har gjort i princip hela tiden så dem följer sin kurva i alla fall. Ca 1700 gram var väger dem just nu vilket betyder att jag har en bebisvikt på 3.4kg. ♥

En del undrar hur vi reagerade när vi fick veta att det var tvillingar inne magen. Jag älskar själv att läsa om andras reaktioner, om chocken dem kanske fick under ett ultraljud eller hur dem hade en magkänsla som visade sig vara sann osv. Vi däremot, blev inte chockade. Absolut överväldigade. Lyckliga så klart. Men inte chockade. Vi hade ju aktivt valt att sätta tillbaka två embryos vårt IVF försök nr 3 och visste så klart om risken/chansen för att bägge skulle fastna. Det var vårt sista “gratis” försök (gratis var det absolut inte men det var del av ett “3 för 1 packet”) och jag var personligen ganska inställd på att det var vårt sista försök. Så efter att ha gått igenom ett misslyckat försök och ett missfall kände vi att det var allt eller ingenting. Hellre två barn än inga barn.

Vi hade nog egentligen inte förvänta oss att bägge skulle ta eftersom vi satt tillbaka två till synes perfekt embryos tidigare som inte överlevde medans dessa scorade lite sämre. Men redan vid första blodprovet (vecka 4) misstänkte vi (och min läkare) att så var fallet pga extremt högt värde vilket sen bara förstärktes efter det upprepade blodprovet. Under de tre veckorna sedan mellan blodprov och första ultraljud växte tanken på att vi skulle bli tvillingföräldrar fram och plötsligt visste att vi också skulle bli besvikna och ledsna om dem inte hittade två hjärtan på 7 veckors ultraljudet. Självklart hade vi varit glada och nöjda med “bara” ett barn men när du börjar tänka på att det kanske är två där inne sås ett frö i ditt hjärta nästan på en gång och till slut kan du nästan inte tänka dig något annat. Tack och lov hittade dem två hjärtan väldigt fort och efter det har det varit så självklart att just vi ska blir en tvillingfamilj.

Så inte chockade. Men definitivt överväldigade till tider. Jag tror vi fortfarande inte på riktigt har förstått att vi ska bli föräldrar till två små grabbar. Eller att vi ska bli föräldrar i det hele tatt. Vi planerar och pratar mycket om det. Jag känner och ser att magen växer, jag känner killarna där inne varje dag hela tiden och har sett dem flera gånger på ultraljud men ändå kan det kännas overkligt vissa dagar. Jag kan känna att det var bra för oss att det tog ett tag innan vi blev med barn för att det gav oss möjligheten att faktiskt mogna in i det, finna ut att vi verkligen vill ha barn och att få längta. Det är bra att en graviditet är 9 månader, det är bra att vi har varit tillsammans i 12 år och känner varandra utan och innan och det är bra att vi har fått öva lite familjeliv/vuxenliv med en valp i huset. Vi känner oss inte alls redo men det tror jag inte att vi kommer någonsin att känna samtidigt som jag tror att vi kommer att känna oss redo när dem väl är här på samma sätt som vi gick från att inte alls vara redo för valp till att det var det naturligaste i världen när vi mötte Nelson första gången.

Så vecka 30 alltså. Det känns som nedräkningen kan börja. Vecka 30 har alltid varit ett delmål för mig. Först viability (v 24) sen vecka 30 (mest pga att min arbetskollega föddes sina tvillingar i v 30 för ett år sedan och allt har gått bra med dem). Mitt nästa mål är vecka 34 och efter det känns det som att dom får komma när dem vill.

Jag vet att jag nog borde skriva om Trump’s Inauguration idag men jag väljer att ignorera det här i min blogg och istället fastna lite i min gravidbubbla. Önskar er alla bloggläsaren en härlig helg! ♥

Då var det officiellt! Jag har härmed jobbat min sista natt på (just nu) obestämd tid. Kanske 6 månader, kanske ett år. Maternity leave. Mammaledighet. Surrealistiskt men välbehövt. Jag kan fortfarande känna ett sting av dåligt samvete över att gå så pass tidigt – för jag mår ju egentligen bra. Jag har jobbat som sjuksköterska i nästan 12 år och alltid alltid alltid jobbat mycket. Sista året har jag bara jobbat heltid på sjukhuset (dvs i princip ingen övertid) men haft mitt pilatesjobb vid sidan om men innan dess blev det gärna en, två eller fem extravakter i månaden. Så att gå på total ledighet 8 veckor före beräknad födsel var inte direkt något jag planerade eller något som känns naturligt utan snarare något som jag aktivt måstat jobba med att acceptera. Senast imorse när jag lämnade jobbet tänkte jag att jag kanske borde jobba lite till.

Men nu är vi alltså här och det känns innerst inne bra. Att vara gravid generellt, men kanske speciellt med tvillingar (inte för att jag vet något annat), har fått mig att tänka om på många plan och det är nyttigt. Att läsa om rekommendationerna angående sjukskrivning för tvillinggraviditeter hemma (vecka 25) och att ha en läkare som verkligen pushat för tidig leave har hjälpt. Att prata med andra tvillingmammor har också satt perspektiv på allt. Jobba kan man göra när som helst senare i livet. Just nu är det viktigast att killarna stannar kvar i magen så länge som möjligt. Att höra om andra som gått från att må bra till att föda (alldeles) för tidigt har också hjälpt mig att acceptera (lite mer) att jag nu behöver vila och inte springa runt tolvtimmar natten lång. Att jag sen blir trött av att stå, gå eller sitta längre än 1 timme i sträck eller andfådd av att bara sitta rakt upp och ned och att min rygg känns som det ska gå av efter 12 timmars jobbande – det i sig borde man kanske ta som ett tecken.

För att fira mina sista nätter före maternity leave hade jag beställt en stor smörgåstårta och prinsesstårta från min kära vän Maria som driver Ibsens Kakes. Vackrare och godare tårtor får man leta länge efter alltså. Och det blev en 100% succé bland mina amerikanska kollegor som skrapade varenda smula. Så om ni råkar bo i Bay Area och ska ha kalas, företagsfest, bröllop, begravning eller bara ha lust på någon svensk tårta rekommenderar jag verkligen att ta kontakt med Maria. Hon är fantastisk!

Men nu har jag alltså checkat ut, kramat goa arbetskamrater och varit lite sentimental (och tänkt att det här gör blivande mammor i Sverige/Norge hela tiden, säger tack och hej för ett år eller mer alltså). Jag har slängt scrubsen till tvätt en sista gång på väldigt länge, kastat både jobbskor och jobbryggsäck som gått på övertid hur som helst. Sagt hej då och vi ses snart med en sån där overklig och överväldigande tanke i huvudet att nästa gång jag sätter min fot där kommer jag vara tvåbarnsmamma. Hur sjukt är inte det egentligen? Jag kommer att sakna att jobba och jag kommer att sakna att träffa mina arbetskollegor på en regelbunden basis men nu ska det bli skönt att inte behöva vända dygnet fram och tillbaka och kanske få ta igen lite sömn innan huligarnerna kommer.

Jag börjar min maternity leave med att äta IKEA kakor och äntligen se på den norska serien SKAM som alla pratar om där hemma. Jag har många planer för min ledighet men samtidigt inga planer. En dag i taget känner jag. Barnrummet borde kanske prioriteras. Och att köpa bilstol och vagn. Tvätta upp lite barnkläder, läsa böcker och hänga med vänner. Men just nu är det alltså kakor och tv som står på programmet. Perfekt aktivitet i ett regnigt SF.

Om det är någonting jag har ätit under denna graviditet så är det bananer. Under första trimestern när jag spydde mest hela tiden var jag tvungen att ha en banan i närheten hela tiden (inklusive på nattbordet) och åt det till frukost, lunch, middag, snacks, nattmat osv. Under denna tid etablerade även Nelson en vana att äta bananer (vi brukade sitta i sängen innan jag klev upp och dela på en banan och nu kommer han och vill ha varje gång jag äter det). Under andra trimestern blev bananer min go-to-snack och en livräddare när jag jobbade natt och behövde snabb energi samt när jag vaknade efter bara 3 timmars sömn och var hungrig och behövde något snabbt för att kunna somna om. Nu i tredje timester har mitt morgonillamående kommit tillbaka lite (och nu är det faktiskt morgonillamående och inte all-day-long-illamående) så nu har nattduksbananen flyttat in igen.

Om det är något jag har haft svårt att äta under denna graviditet så är det protein. Första trimester spydde jag av bara tanken men när illamåendet försvann i vecka 18 har det gått bra med små mängder ägg, fisk eller kyckling. Böner och linser går okej men annars har det mest gått i mjölkprodukter (läs: mjök och yoghurt).

Jag stressar inte allt för mycket med att jag kanske inte får i mig nog av någonting så länge jag mår okej och killarna växer som dem skall men ibland kan det ju vara kul att variera intaget lite. Så imorse slängde jag ihop bananpannkakor med blåbär till frukost. Enkelt, snabbt och gott!

1 banan och 2 ägg mixas ihop (jag körde med stavmixern).
Steks sen i stekpannan där jag ploppade på frysta blåbär.
Kan varieras i oändlighet med nötter, frukt och bär.

Annars då? Tredje trimester slog mig lite i ansiktet. Jag är trött! Illamående har så smått kommit tillbaka på mornarna (men ingenting i jämförelse med de första 18 veckorna). Magen växer med kanonfart och gör det omöjligt att hitta en bekväm sovställning. Och igår kväll efter en liten Nelsonpromenad kom plötsligt värken från ingenstans. Ni vet den där lite konstanta ryggvärken som liksom inte försvinner varken när man står, sitter eller ligger. Att jobba en hel natt kändes omöjligt så jag ringde mig sjuk men i natt ska jag prova i alla fall. Tre nätter kvar. We can do it!

Det positiva är att jag har en gosig hund här hemma som på något sätt förstår att matte inte orkar på samma sätt som förr. Så vi sover tillsammans i soffan (och i sängen) och så sparar han all craziness till husse kommer hem på kvällen. Det tackar jag för! Och killarna i magen sparkar på som vanligt. ♥ Lite senare idag ska jag på läkarbesök så då får jag se dem en snabbis igen (min läkare kollar med ultraljud istället för att lyssna på hjärtljuden). Men nu ska jag återgå till att spoona med min hund. Jag förstår inte hur folk orkar vara gravid när dem har småbarn att ta hand om. Jag har nog med att ta hand om mig själv och en väldigt chill valp.

Vecka 28+0.

Då har vi kommit in i tredje trimestern och det är max 10 veckor kvar tills vi får möta våra killar. Jag hoppas lite mer på 8 veckor. Jag mår fortfarande bra och har återhämtat mig från den lite tuffa starten på året. I natt låg dock killarna och sparkade konstant hela natten så jag fick knappt någon sömn alls. Inte E heller eftersom vi sover i en queen size bed och jag inte längre är så smidigt när jag vänder på mig.

Igår var vi på Hospital Tour och fick se förlossningen och postpartum avdelningen. Jag klarar inte riktigt att förhålla mig till att vi om ett par månader kommer att vara där, på ett eller annat sätt föda fram två så bebisar som vi sedan kan kalla våra barn. Nästa vecka ska vi på Newborn Care class och Breastfeeding class och lite senare Birth Class. Det är nästan ett heltidsjobb att vara gravid i tredje trimester här borta. Speciellt eftersom jag träffar min läkare var och varannan vecka i tillägg till ultraljud och prebirth nurse calls och snart börjar non-stress-tests varje vecka. Vi kan inte klaga på uppföljningen i alla fall.

En annan vanlig fråga vi får speciellt från våra amerikanska vänner här borta är hur vi ska klara oss utan våra familjer i närheten, speciellt nu när vi väntar tvillingar. De allra flesta utgår från att våra föräldrar kommer att komma och bo här i månadsvis alternativt att vi kommer att ta vårat pick och pack och flytta hem. För vem ska ta hand om barnen?

Ja, vem ska ta hand om barnen? Jag, E och så småningom en nanny så länge barnen är under ett år i alla fall. Sen förmodligen daycare. Våra föräldrar kommer kanske (förhoppningsvis!) på besök men stannar definitivt inte månadsvis (dem har sina egna liv, tack och lov) och vänners hjälp är självklart välkommet men inte något vi förväntar oss eller räknar med. Jag tycker generellt inte man kan räkna med och ta för givet att andra kommer att hjälpa en varken när det gäller mor- och farföräldrar, andra familjemedlemmar eller vänner. Alla har sina egna liv och ingen annan annan än vi själva har valt att skaffa barn. Vi känner oss inte särskilt stressade över att inte ha våra familjer i närheten (ledsna så klart men inte stressade) utan försöker att skapa förutsättningar till att vi ska kunna ta hand om våra barn själva och med inhyrd hjälp om nödvändigt.

Hur ska vi överleva utan hjälp? Rätta mig gärna nu om jag har fel men det känns som att det är mer acceptabelt här i USA att ta in hjälp (typ nanny) än hemma i Sverige/Norge. Vi kommer förmodligen att försöka hitta en nanny ganska tidigt som dels kan hjälpa mig när E går tillbaka till jobbet och sen kan ta barnen själv när vi bägge jobbar. I början kanske bara någon/några timmar, sen halvdagar och heldagar.

Till Nelson har vi daycare. Vi använder oss också av Wag som är en on-demand dog walking service vilket betyder att vi betalar någon som kommer och tar ut honom på en promenad när vi inte har tid/ork själva.

Vi kommer att fortsätta att städhjälp. Just nu har vi en supersöt tjej som kommer ca en gång i månaden och gör en storstädning av lägenheten. När barnen kommer kommer vi säkert att öka detta till var eller varannan vecka.

Vi har använt oss av Blue Apron i över ett år nu vilket är en service där man får hemskickat ingredienser och recept till tre middagar i veckan. Utan den hade vi ätit pasta varje dag. Detta kommer vi också att fortsätta med.

Utan Amazon.com hade vi aldrig överlevt. Vi beställer ALLT – och då menar jag verkligen allt (inklusive mat, toalettpapper, diskmedel, framtida blöjor och wipes, osv) – via internet och det blir hemlevererat till våran dörr. Amazon är våran lifesaver.

Så det var lite om hur vi ska överleva utan hjälp från våra familjer. Fråga mig gärna igen några månader in i tvillinglivet. Kanske vi då är redo att ta vårt pick och pack och flytta hem till mamma och pappa.

Nu ska vi faktiskt iväg och titta på bilar. Tjoho!

Jag har knappt tränat någonting sedan jag blev gravid, om man inte räknar med hundpromenader dvs. Hade en ambition om att göra yoga men tiden och orken har liksom inte ruckit till. Det har varit nog med att jobba både på sjukhuset och på pilatesstudion och att försöka återhämta mig mellan varven. Men nu när jag slutat på pilatesstudion känns det som jag plöstligt har ett hav av tid och att jag saknar att röra min kropp. Försökte få in ett litet hemmapass vilket gick så där eftersom jag har en hund som tror att universum cirkulerar runt honom hela tiden. Matte på golvet = lektid. Men fick in lite rumpträning i alla fall med side-lying legs och några bridge poses. Imorgon ska jag försöka komma mig på prenatal yoga även om det är i tidigaste laget för min del (kl 08). Om 1.5 vecka jobbar jag inte mer och förhoppningsvis mår jag fortfarande bra då och kan fokusera lite mer på min stackars kropp som blir tyngre, stelare och svagare för varje dag.

Nu ligger träningsmarodören och sover i soffan och jag ska ta ett bad i badkaret. Förr hade jag aldrig ro att bada badkar men nu känns det lyxigt att slänga på en ansiktsmask och bara ligga och slappna av i det varma vattnet. Gäller att passa på nu för det blir väl kanske inte tid för sånt sen när man har två små bebisar?

 

Vecka 27 och jag känner att det varit en bra vecka till trots för 3 nätters jobb. Jag har försökt att medvetet dricka mer vatten och har haft mindre sammandragningar och molvärk även om jag känner av det varje gång jag står eller går lite längre. Läkarbesök i torsdags och allt såg bra ut igen. Baby B som tidigare har legat med huvudet upp hade plötsligt vänt sig och jag kan faktiskt gissa exakt när han gjorde det för det var en natt som jag jobbade som han som vanligtvis är väldigt lugn verkligen bökade runt alldeles helt extremt. Så nu ligger faktiskt bägge två med huvudet ned och vi får se om dom stannar så fram till förlossningen. Jag klarade också glukosbelastningen denna vecka så ingen graviditetsdiabetes så långt i alla fall. För varje vecka som går känner jag mig mer och mer tacksam över hur bra jag mår och hur lite krämpor jag faktiskt har. Ja, det börjar vara tugnt, ibland blir jag så andfådd att jag måste lägga mig ned och jag är trött och vill sova hela tiden men annars så känns livet helt okej. Ingen foglossning eller smärta så långt, bank i bordet för det, och killarna växer och mår till synes bra. Min läkare ville trots mitt nuvariga braiga mående sjukskriva mig från vecka 30 pga high risk pregnancy (tvillingar) och i början ville jag protestera lite men kände att det nog bara var att tacka och ta emot. Mycket kan hända på 3 veckor och jobba kan man göra en annan gång.

Och appropå sjukskrivning. En av de absolut vanligaste frågorna jag får från er där hemma är hur länge jag har tänkt att vara hemma med barnen, om jag ska sluta jobba och om och hur länge E kan/ska vara hemma. Jag förstår intresset runt detta i och med att det skiljer sig så himla mycket från Skandinavien. Om vi hade väntat bara ett barn hade jag nog kunnat svara med lite större säkerhet men så fort vi fick veta att det var två där inne kändes allt så mycket mer osäkert och inte så självklart längre. E är definitivt en planläggarmänniska och jag kan vara det av och till men när det kommer till det här med föräldraledighet har vi fått inse att vi helt enkelt får ta det lite som det kommer. Det är så mycket som spelar in och påverkar framför allt när dom blir födda (hur tidigt), hur deras personligheter är (läs: hur bra dem kommer att sova) och hur vi kommer att vara och känna som föräldrar. Men vi har en plan som egentligen inte är så mycket av en plan utan mer en början på något som så småningom skulle kunna bli en plan som jag tänkte att jag kunde dela med mig lite av. Sen kan vi ju utvärdera när vi kommit oss på andra sidan tunneln.

Först av allt vill jag bara nämna att jag är tacksam för att vi bor i Kalifornien som har USAs bästa föräldraledighetslag som stat och i San Francisco som har ytterligare bättre lagar. Jag är tacksam för att jag är anställd inom City and County som erbjuder något av de bästa benefits man kan få (har jag hört) och att jag har en hälsoförsäkring som täcker det mest. Sen är jag också tacksam för Es jobb. För att han fortfarande är anställd i sin firma, för att dom är super supportiv och för att dom faktistk erbjuder pappaledighet (INTE en självklarhet).

Så här är lite facts och lite lösa planer:

– E får 12 veckors betald pappaledighet som han kan fördela lite som han vill. Han har också 4 veckor betald semester per år. Vår plan är att han ska ta ca 6-8 veckor ledigt när twinsen blir födda lite beroende på när dom blir födda och hur länge dem måste vara på sjukhuset. Efter det får vi se hur vi gör. Kanske en dag i veckan. Kanske en vecka här och där.

– Jag får delvis betald sjukskrivning från att min läkare tar mig av jobbet fram till 6-8 veckor efter att barnen blir födda. Min läkare har som sagt i dagsläget sjukskrivit mig från vecka 30 vilket blir 20 januari och sen får vi se när killarna bestämmer sig för att titta ut.

– Jag får sedan 16 veckors betald mammaledighet (child bonding time) som inte nödvändigtvis behövs tas på en gång men måste tas ut innan barnen är 1 år. Jag har krav på 12 veckor ledigt direkt efter min sjukskrivning och kan sedan försöka förlänga med 12 veckor i gången vilket kan godkännas eller nekas av min chef utifrån avdelningens bemanning. Ryktet är att det bör vara relativt lätt att få förlängt. Min förhoppning är att jag ska kunna ta mina 12 veckor direkt och sedan förlänga en eller två omgångar beroende på hur jag/vi känner att det går. Efter att man använt upp sina 16 veckors betald ledighet går man obetald men min anställning är officiellt skyddad i ett år efter att jag blev sjukskriven (dvs fram till januari 2018) vilket betyder att jag inte kan bli av med jobbet även om jag väljer att stanna hemma obetalt (om jag får det godkänt). Om jag inte får förlängning godkänd måste jag komma tillbaka eller säga upp mig. Om jag säger upp mig måste jag officiellt betala tillbaka de pengar jag fått från mammaledigheten (inofficiellt har jag hört rykte om att dem inte kommer efter en även om man säger upp sig).

– Jag har i dagsläget inte tänkt att sluta jobba helt men har tänkt att gå ned i tid. Sen får vi se hur jag känner när barnen är här. Jag har turen att faktiskt ekonomisk kunna välja lite hur mycket jag vill jobba och också turen att ha både ett sjukhusjobb och ett pilatesjobb som är relativt flexibelt. Så möjligheterna är många.

Så det var lite om våra tankar och planer inför föräldraledigheten. Vi är otroligt nöjda med den ledighet vi kommer att få även om jag vet att situationen sett annolunda ut om vi hade bott i Sverige eller Norge. Jag vet också att vår situation inte alls är representativ för USA generellt men det är det enda jag kan jämföra med just nu.

Det får vara nog för den här gången.

Gott nytt år kära bloggläsare! Ser framemot ännu ett år tillsammans med er. ♥

Kära killar. Mina crazy bananas söner. Hur mycket jag än älskar att känna er där inne så får ni gärna sova någon gång också. Gärna samtidigt och inte bara på skift. Och ni behöver verkligen inte köra igång partyt kl 05 varje morgon. Just sayin’. Men jag antar att det bara är en preview på livet tillsammans med er utanför magen. Och jag antar att det är okej så länge ni växer och mår bra där inne. Växer gör ni i alla fall. Enligt gravidappen är ni ca 1 kg var nu och det börjar definitivt kännas. Sista dygnet har varit fyllt med Braxton Hicks-sammandragningar så till den grad att “mitt” team av läkare och sjuksköterskor hann bli lite oroliga men tack och lov behövde jag inte åka in till sjukhuset i alla fall. Så kära killar, kära crazy bananas söner, ha gärna full on party i magen om ni vill men se till och stanna kvar där inne åtminstone en månad eller två till. Vi är inte redo för er och ni är inte redo för världen riktigt ännu. Just sayin’.

Det syns kanske inte så mycket på bilderna att magen växer (och en del av bilderna är suddiga eftersom jag har lite svårt att fokusera med självutlösaren) men jag kan skriva under på att det känns. Den här veckan är faktiskt första veckan som jag känner att det börjar bli lite gravidtugnt. Det är inte speciellt tugnt att gå men att stå och sitta. Mina lungor (och min magsäck) får liksom inte plats. Just nu går jag upp nästan ett kilo i veckan (!!!) och det skrämmer mig lite eftersom jag (förhoppningsvis) har 12 veckor kvar av denna graviditet. Men annars mår jag bra (förrutom lite halsbränna och kramp i benen av och till). Nästan lite oförskämt bra känner jag när jag läser vad andra twin-moms-to-be går igenom. Men jag känner också att jag tar en dag i taget för orken varierar verkligen dag till dag och mycket kan hända det kommande veckorna och månaderna.

Jag har äntligen klarat att boka in ett möte med vår HR avdelning nästa vecka så då ska min mammaledighet diskuteras vilket jag är lite nervös inför eftersom jag har sjukt dålig koll på mina rättigheter. Har pratat en god del med mina arbetskollegor och försökt läsa på om olika lagar men det är fasiken inte lätt. HR avdelingen är dessutom inte direkt känd för att vilja hjälpa och underlätta för en att vara hemma så länge som möjligt utan snarare tvärtom. Jag har en del skräckhistorier från arbetskollegor som tvingats tillbaka tidigare än vad dem velat så jag får försöka stålsätta mig. Lovar att berätta mer när det är lite mer på papper. Men en sjuk notice – för att få ett möte med HR avdelningen var jag tvungen att få en Doctor’s Note där min läkare/NP skriver när hon rekommenderar att jag slutar att jobba och när hon godkänner mig att gå tillbaka att jobba igen. Och regeln är att hon måste skriva att jag är redo att komma tillbaka att jobba heltid 6 veckor efter beräknad födsel (8 veckor om jag hade haft ett planerat snitt). Detta betyder så klart inte att jag på något sätt kommer att gå tillbaka och jobba 6-8 veckor efter att tvillingarna är född men om jag inte hade haft rätt till mammaledighet, en skyddad anställning och RÅD att stanna hemma så hade jag varit tvungen att gå tillbaka då. Helt sjuk alltså.

Nu ska jag återgå till att äta mina pepparkakor och lussebullar. Jul måste ju vara den bästa tiden att vara gravid om man craver bakverk. Och jag längtar sjuk mycket till semlorna i februari (kanske jag tjuvstartar redan i januari). Hoppas ni har det bra kära bloggläsare. Fjärde advent i helgen och en vecka kvar till jul. Kan ni förstå det?


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.