Mammalivet

Vecka 30 med killarna till vänster. Vecka 30 med lillasyster till höger. 

En liten vecka 30 uppdatering fast jag snart går in i vecka 31 (eller 32 som ni räknar/säger i Sverige). Jag mår bra! Lite jetlag hangovertrött fortfarande efter en vecka med väldigt lite sömn, förskoleinskolning samt nattjobb och kursdagar. Jag känner mig större än vad jag gjorde med killarna men ser ju på bilder att jag inte är det. Under semestern slet jag en del med ont i ryggen och bäckenet men jag tror det framför allt berodde på att jag bar runt på två stycken 14+ kg klumpar mer än jag borde. Nu när vi är tillbaka i vardagen och dom tillbaka på förskolan har jag nästan inget ont i bäckenet längre (förrutom när jag går längre promenader). Ryggen kan fort bli lite sliten och magen gör ont om jag inte använder min “magstrumpa” som jag älskar. Jag hade nästan glömt att jag använde den hela tiden under förra graviditet men nu när jag fått två nya (den gamla var helt utsliten) och faktiskt använder dem större delen av dagarna märker jag så stor skillnad!

Jag planerar att jobba fram till slutet av juli om allt känns bra. Jag behöver 8 till nattskift för att få betald föräldraledighet och det känns överkomligt. Min läkare är villig att sjukskriva mig i princip när som helst om jag vill men jag jobbar gärna så länge jag orkar och kan (utan att slita ut mig totalt). Med killarna gick jag på föräldraledighet runt den här tiden men då bar jag också två.

Jag får många frågor om hur jag ska föda den här gången i och med att killarna blev födda med kejsarsnitt. Jag förstår att folk är nyfikna men sanningen är att jag inte vet ännu. Min läkare är har okej’at mig för VBAC (vaginal birth after ceasarian) vilket inte alls är en självklarhet här i USA. Just nu tar vi det lite som det kommer men en liten preliminär plan är att boka ett snitt som “slutdatum” men att om hon bestämmer sig för att komma före den dagen prova vaginalt. Jag känner mig inte stressad för själva födseln (ut kommer hon alltid) men känner mig lite stressad inför vem som ska vara med killarna när det drar igång. Förhoppningsvis hinner bestemor/farmor hit i tid…

Men som sagt, vecka 30ish och jag mår bra. Lillasyster gör sig påmind nästan hela tiden med mycket rörelser och sparkar. Tacksam för att få gå igenom relativt lättsamma graviditeter även om denna känts tyngre fysiskt än den förra. Att dessutom ha det här precis utanför dörren och kunna strosa där i lugn och ro efter förskolelämning gör mig lycklig. På just den här stigen får Nelson också vara lös vilket är hur härligt som helst. Nelson går sällan mer än ett par meter ifrån oss även om vi möter både andra folk, hundar, cyklar och kaniner men det är så härligt att han får springa lös och lukta i sin egen takt. Idag gick vi över en timme och jag visualiserade mig själv med en liten bebis i antingen bärsele eller vagn på denna stig. Och att så småningom kunna jogga här känns som en dröm. Jag älskar verkligen att bo här och saknar inte city life.

Och så en liten uppdatering på byte av dagis/förskola. Jag var lite orolig inför det här bytet men allt har gått över förväntan! Här i USA (i alla fall på de dagis jag vet om) kör dom inte med inskolning på samma sätt som vad jag förstått man gör i Sverige och Norge. Här lämnar man bara barnen första dagen vilket jag tror framför allt beror på att föräldrar inte har samma möjlighet att ta ledigt från jobbet som hemma. På förra stället gick det relativt bra men dom var också mycket yngre (strax över året) och mindre mammig då. Den här gången var dom mer medvetna och extremt mycket mer mammiga än vad dom varit tidigare. Första dagen fick dom vara där i 2 timmar och det gick hur bra som helst. Theo skrek lite när jag gick men lugnade sig fort och lekte utan problem resten av tiden. Resten av veckan gick dom halvdagar (8-12) och det gick också bra med bara lite skrik precis när vi lämnade. Den här veckan kör vi heldagar vilket innebär att dom både äter lunch och sover dagsvilan där. Vi trodde inte dom skulle sova någonting eftersom dom är vana att sova i sängar på ett mörkt rum och här sover dom i stor sovsal på madrass på golvet tillsammans med alla andra barn men dom hade slocknat nästan på en gång. Och vi är så himla glada att vi tog steget och bytte dagis. Vi älskade den förra platsen under den tid vi var där men ser nu att dom var redo för något annat. På förra platsen var det bara 10 barn och våra killar var bland dom äldsta. Här är det betydligt fler barn med klasser från 2 år upp till 5 år och alla leker tillsammans ute vilket våra killar tycker är så roligt. På förra platsen fick dom vara utomhus kanske 2-3 gånger i veckan ca en timme i gången men här får dom leka ute i princip hela dagarna. Så himla härligt! Oliver älskar det och springer in (med sin lunch bag) varje morgon. Theodor är fortfarande lite ledsen när vi går men leker alltid glatt när vi kommer och hämtar honom och enligt personalen så tar det bara ett par minuter för honom att bli glad efter lämning. Så inne i mammahjärtat känns det bra och att bara ha 5 minuter till dagis istället för 30-40min känns också helt okej.

Nu när semestern är över, vi på plats i ett hus som vi älskar, killarna någolunda inskolade på sin nya förskola och betald föräldraledigheten i box snart (det har varit ett litet stressmoment att inte veta om jag får ihop nog timmar) känns det som jag äntligen kan fokusera på lillasyster lite mer. Hennes namn är spikat (om inte något händer i sista eliten) och det blir en liten O igen. Jag har så smått börjat gå igenom alla saker vi har kvar från killarna för att se vad vi behöver och inte behöver. Vi har sparat en del kläder men också gett bort mycket. Jag har aldrig direkt varit en riktigt tjejig tjej och trodde inte jag skulle tycka det var så kul och mysigt med små tjejkläder men att få ta fram små klänningar känns ju helt fantastiskt. Vi har inte börjat köpa in så mycket ännu (behöver fortfarande sortera det vi har) men ett par små plagg slank med från Sverige/Norge (och så har vi fått några). Och idag förbeställde jag faktiskt vagnen som jag drömt om (release i början av augusti så förhoppningsvis hinner den komma innan babyn är här). ♥

Slutet av april och 22 veckor gjorda. Magen växer och lillasyster gör sig påmind där inne i princip hela tiden. Vi har en mycket aktiv liten dam. 🖤 Jag mår bra och det är skönt! Vissa dagar känner jag mig väldigt gravid speciellt framåt kvällen men efter att magmusklerna fått vila upp sig en natt känns det ok igen. Jag hade Diastasis (muskeldelning) kvar ifrån tvillinggraviditeten och känner definitivt att mina magmuskler redan gett upp för denna gång. Jag ser fram emot att kunna fokusera på att läka och stärka igen efter denna graviditet. Men fram till dess försöker jag vara snäll med kroppen som trots allt är fantastisk och skapar och bär fram ännu ett litet liv.

En liten fot och hand som vinkar hej. 🖤 Efter två ultraljud (eftersom vår dam inte ville samarbeta på det första) har vi nu fått ok på att allt ser bra ut med lillasyster. Skönt att få veta och så håller vi tummarna för att resten går bra. Vi spånar på namn och tror nästan att vi bestämt oss. Mycket kan ju ändras under de återstående fyra månaderna men vi har ett namn som funnit med hos mig sedan länge. Med killarna bestämde vi namn ungefär vi den här tiden också även om vi även då höll dörrarna öppna för andra namn. Jag tycker det är mysigt att försöka bestämma namn tidigt på samma sätt som det är att få reda på könet tidigt. Det hjälper mig att fokusera, bonda och faktiskt förstå att det kommer en liten person i slutändan.

Vi har börjat prata lite med killarna om lillasyster men jag tror inte dom förstår vad som är på gång. Vi har en docka som dom kallar baby och som ibland matas och klappas på. Ibland slängs hon i golvet, trampas på och glöms bort. Så storebror prep går lite så där….

Vi har pausat lite i flyttkaoset och försöker istället ta till vara på tiden och njuta av det vi faktiskt har. Vi älska vårt (hyrda) hus, området vi bor i och allt runt omkring. Städa, tvätta babykläder och rensa ut kan vi ta lite som det kommer. Jag försöker ta vara på tiden med bara två barn medans jag fortfarande har lite ork att hitta på saker med dom. Jag njuter av att sitta och ligga nära, hålla en eller två händer på promenad, snufsa i håret och få snoriga pussar. Vi sjunger baby shark och wheels on the bus på repeat, leker alldeles för mycket med vatten och jord, sover alldeles för lite, äter alldeles för enformigt och har pausat allt som heter avvänjning av spjälsäng, nappar och nappflaskor samt potty training. Det kommer en tid för det också men just nu får det vara det det är. Livets ebb och flod.

Nu ska jag väcka min små och se vad vi ska hitta på. Vi har redan skrapat ihop 5 utetimmar idag så kanske det blir lite innelek (in my dreams dvs. Här ropas det nämligen ut! och shoes i ett så det blir nog ett par till klädbyten innan läggdags i kväll).

19 veckor gravid. Redan. ♥ Jag är inne i perioden där jag ibland kan glömma bort att jag är gravid. Fram tills tröttheten tar över. Eller bäckensmärtan. Eller en liten boff kommer. Jag känner henne varje dag (speciellt om jag dricker kaffe eller juice) och igår kände jag första boffen utanpå magen. Jag mår generellt bra. Illamående om jag är för trött eller för hungrig och bäckenont om jag lyfter eller bär för mycket (dålig kombo med flytt och åtminstone en liten som gärna vill bli buren runt av mamma). Och trött, men det skyller jag mest på dom två små utanför magen som fortfarande krånglar om natten.

19 veckor gravid och helt ofattbart att vi snart är halvvägs. Förra graviditeten följde jag appar och tog bilder varje vecka. Det här är bokstavligen bild nr 2 på min mage och jag tror jag har läst i appen kanske tre gånger totalt. Dagarna och veckorna rusar förbi och det känns helt okej även om jag ibland kan bli lite sentimental av att veta att det här förmodligen är sista gången jag är gravid. Men jag älskar inte att vara gravid så tiden får gärna gå.

Det är mindre kontroller med en singelgraviditet än med en tvillinggraviditet vilket också bidrar till att jag ibland glömmer bort att jag har ett litet liv i magen. Jag känner definitivt av det rent fysiskt (mer med denna graviditet än förra) men kan glömma bort att det faktiskt är en liten bebis där inne. Jag får liksom påminna mig själv att det finns en grund till att jag inte orkar och klarar av att göra det jag i vanliga fall gjort utan problem. Rent fysiskt är det tyngre och jobbigare att vara gravid den här gången. Jag känner mig svagare, känsligare, får ont lättare och orkar mindre. Jag kan bli så irriterad över att inte orka när det är så mycket jag vill få gjort. Jag vill göra det fint här hemma, komma i ordning i bakgården och rensa, organisera och ordna. Men orken finns inte. Allt jag vill göra är att sova. Men lite i taget får det bli. Det ordnar sig till slut.

E är Norge nu så jag kör solo med mina grabbar. Det underlättar med en bakgård och ett stort hus att springa runt i. Vi har en kille som är extremt mammig just nu och jag känner att så får det vara. Han får tanka så mycket mammanärhet han behöver nu när jag faktiskt har tid. Tack och lov är den andra lite mer självständig och har inte alls samma behov av närhet och mys. Det går i perioder och jag har slutat att ha dåligt samvete över att bägge inte får lika mycket uppmärksamhet/närhet/mys precis hela tiden.

Nu ska jag snart iväg på en preschool tour innan jag ska hämta hem mina killar igen. Igår blev det middag i soffan och jag känner att det kanske blir samma ikväll. Vanligtvis försöker vi så klart äta vid matbordet men ibland får man välja det kamper man tar. Just nu tar vi färrest möjliga. Nya tag i föräldraskapet när vi sover genom nätterna igen (utan 2-6 uppvak var).

Önskar er alla en fin helg. ♥

Alltså det här med att vara mamma. Så många stora och små beslut man ska ta. Nu när äntligen flytten är gjord handlar nästa beslut om när vi ska byta dagis (och ja, jag vet att det inte heter dagis längre utan förskola och här i USA ska killarna nu flyttas från daycare till preschool). Just nu går dom kvar på sin gamla daycare och det tar ca 25 min för oss att köra dit vilket inte alls är en big deal eftersom det ligger på vägen till Es jobb. Men planen är så klart att byta till en preschool som ligger närmare där vi bor både för att underlätta logistiken och för att det är betydligt billigare här nere än uppe i SF.

Idag var jag på tour på en preschool och fredag ska jag på en annan. Det är inte superlätt att hitta ställen som har två öppna platser samtidigt men den jag var på idag hade faktiskt det. Men så börjar mina tankar (som jag i och för sig haft sedan jag blev gravid och på allvar visste att vi var tvugna att flytta): När är det bästa att byta dagis? Hur jobbigt är det för tvååringar att flytta till ett nytt hus? Och blir det för jobbigt att byta dagis i samma sväng? Jag vet att många nog gör det automatiskt när dom flyttar i och med att man kanske flyttar till ny stadsdel, stad eller kommun men vi har privilegiet att faktiskt kunna ha dom kvar på sitt gamla ställe om vi tror att det är bäst för dom. Men det är just det, vad är bäst för dom? Våra killar älskar att komma till sitt dagis just nu. Dom springer in och kramar personalen innan dom vinkar hejdå till oss. Och det känns så tryggt i mammahjärtat. Men kanske är det just mammahjärtat som är känsligast i den här sammanhanget. Kanske tvååringar faktiskt är tåligare än mamma?

Vi vet att vi vill byta dagis och vi vet att vi vill göra det i alla fall i god tid innan lillasyster så dom hinner bli trygga där innan deras värld förändras totalt igen. Vi ska åka hem i mitten av maj till mitten av juni och frågan är om vi ska byta för eller efter den resan. Jag tror kanske jag komplicerar det lite för mycket innen i mitt huvud men jag är så rädd för att det ska bli för mycket för dom. Någon som har några goda råd, inputs, tankar? Är det bara jag som tänker för mycket? Borde vi bara dra av plåstret och köra på? Byta dagis, hoppas på det bästa och lita på att dom klarar det? Mina små hjärtan. ♥♥ Livet, och att göra förändringar, var lite lättare när man inte hade två (tre, snart fyra) små att oroa sig för. Mammalivet alltså. Stora och små utmaningar. Vissa viktigare än andra.

Barnens lilla lekhörna i allrummet städat och organiserat som alltid….eller inte.:)

Oj, killarna hann nästan bli ett år innan detta 11 månaders inlägget kom. Men 11 månader alltså! Stoppa tiden! Nu på en gång. Kan inte fatta att vi snart har två ettåringar här hemma. Mitt hjärta svämmar över varje gång jag ser på dom och jag spenderar den mesta tiden med att krama och pussa på dom så mycket som möjligt. Dom däremot tycker det är så där kul att mysa med mamma. Upptäcka världen ska det göras. Noggrant och in i minsta detalj.

Oliver har sprängt 11 kilos strecket och är nog go’are än någonsin. Han sitter aldrig still men kommer ofta förbi och ger pussar och kramar – något mamman är tacksam för – innan han fortsätter vidare. Han här lärt sig att vinka och säga bye bye (ba ba). Går nog snart men inte riktigt än. Klättrar som en apa gör han däremot. Som vi älskar vår lilla bulldozer. ❤️

Theodor. Sweet Theo. Vaknade upp en morgon och bestämde att han fått nog. Så nu slåss och knuffas det. Leksaker tvihålls och skrik gäller så fort brorsan försöker att ta något ifrån honom. Good for him! Men livet för oss var betydligt lättare när han accepterade det mesta. Men vi hejar på Theo och låter dom reda ut de flesta krångel själva. Theodor ät fortfarande vår Sweet Theo och det bästa han vet just nu är att ge oss saker (mat, nappar, leksaker osv). Älsklingen! ❤️

Nu kör vi inspurten till ettårsdagen och våra bebisar övergår visst till att vara toddlers (vad heter det på svenska?).

Barnmat alltså. Så enkelt men också en sån djungel. Våra killar fick börja med mat/smakprover från dom var 4 mnd och helt sedan dess har jag läst och studerat och försökt inspireras av vad man kan, ska och borde ge barnen. Att ha tre olika länder (Sverige, Norge och USA) med olika barnmatskulturer att jämföra mellan är både bra och dåligt. Jag försöker plocka ut det bästa av allt och göra det som känns bra i mamma- och pappahjärtat. Just barnmat var nog också något som jag hade en föreställning och en önskan om hur det skulle bli och vara redan innan jag fick barn. Jag har däremot fått ta ett steg tillbaka och inse att ibland så funkar inte det som känns bra i tanken och teorien utan ibland måste barnet själv få bestämma vad som ska ätas och vad som ska ned på golvet alternativt in i hundens mun.

Pannkakor, matmuffins, grönsaksplock och puréer.

Killarna får just nu en blanding mellan plockmat och puréer (samt ett par flaskor ersättning om dagen). Vi har en matglad kille som äter det mesta i stora mängder och en picky liten kille som är väldigt bestämd på vad som kan och inte kan ätas. Tyvärr är det ingen konsistens i vad han gillar utan ena dagen är det bara blåbär som gäller och andra dagen så är blåbär äsch. Vi tror egentligen att han mest testar sin egen vilja och det ska han få lov att göra just nu.

[Grötpannkakor: Grötpulver, ägg, vatten eller valfri mjölksort, krossade chiafrön och linfrön, quinoaflakes, äppelmos och lite kanel. Mängd höftad och pannkakor stekta i kokosolja.]

När killarna sover brukar jag mealpreppa. Jag gillar att ha lite olika alternativ både i kylskåpet och i frysen speciellt eftersom vi just har en som plötsligt kan bestämma sig för att det han åt igår inte är gott idag. Det han allra helst vill ha är köpesmat så det kör vi också en del av men jag försöker att komma bort ifrån det mer och mer. Det går så där ska jag vara ärlig och säga.

[Pannkaksmuffins: Vanlig pannkakssmet med ett extra ägg hällda i muffinsformar. Fyllda med det som fanns hemma – fetaost, skinka, spenat, majs, paprika, riven morot – i olika kombinationer. Gräddade i ugnen. Lätta att frysa ned och ta fram för dagen.]

Pasta med lax och grönsaker – plockmat och mixad.

Vi har inte väldigt många principer mer än att tillsatt socker är onödigt och att vi helst undviker välling för det är så besvärligt att köpa/importera till USA. Killarna har annars fått smaka på det mesta från första början och vi har nu alltså ett barn som gillar det mesta och ett annat barn som är väldigt specifik och bestämd på vad han vill och inte vill ha.

Jag äter inte rött kött (äter kyckling, fisk och skaldjur) men E äter allt och vi har inte haft någon speciell tanke på att barnen inte ska få äta kött. Just nu gillar varken Oliver eller Theodor kött eller kyckling särskilt mycket. Fisk går bra i små mängder, annars är det mest frukt och grönsaker som går hem.

Pytt av sötpotatis, äpple, röd lök och vegetarisk korv. Plockmat och mixad.

Till frukost (och ibland lunch, mellanmål och middag beroende på humör hos Mr Picky) har jag börjat göra smoothies (som vi just nu ger med sked) för att försöka variera vad dom får i sig (förr blev det mest yoghurt med antingen en mosad banan eller en fruktpåse). Jag kör ofta med greek yoghurt för att den ska bli lite tjockare (i och med att vi ger med sked) och slänger sedan i en blandning av färska och frysta frukt och bär. Sen försöker jag boosta med lite super foods så som avokado, spenat, quinoa flakes, diverse frön och nötter, etc. Jag gör en batch som räcker 2-3 dagar till både vuxna och barn.

Och appropå spenat och grönkål och sånt så vet jag att det är en sån där grej som det ges olika rekommendationer från land till land. Jag tror att man i Sverige säger att man ska undvika det tills barnen är 1 år medans man här i USA inte har några restriktioner. Jag frågade vår barnläkare specifikt och han sa att det var okej att ge (med måtta så klart) från att dom var 6 månader. Så det är det vi har kört på.

Till middag får dom fortfarande i princip alltid gröt med frukt och kanske en macka eller två. Ibland får dom annat men det slutar nästan alltid med att det blir gröt i alla fall. Just havregröt har dom ätit sedan dom började med mat och just nu känns det nästan lättast så. Så småningom bör vi säkert börja ge dom vanlig middagsmat tillsammans med oss och det ligger i vår plan men just nu kör vi helt enkelt det enkla och trygga (mest pga att vi vill att dom ska gå och lägga sig mätta och i och med att en av dom är så oförutsägbar på vad och hur mycket han äter av annan mat blir det gröt som vi vet att han för det mesta äter). Förr fick dom bara industrigröt för det kändes lättast och det var det vår läkare rekommenderade men efter att dom började spotta ut kvällsgröten som dom tidigare har älskat tog jag äntligen tag i att göra eget grötpulver. Enkelt som bara den och definitivt mer uppskattat av de små. Önskar jag börjat tidigare för det känns så mycket bättre i mammahjärtat.

[Grötpulver: mixade havregryn, pumpafrön, quinoa flakes, hampafrön + mixade linfrön (flax meal) och chiafrön+ ev kryddor så som kardemumma, kanel eller något annat gott]

Så blev det visst världens längsta inlägg om det som vi (jag) tänker mest på om dagarna just nu. E är tillbaka från LA, jag är frisk igen och killarna är bara lite snoriga men inte febriga. SF vintern har gått över till sommar med 25 grader och sol så jag panikbeställde lite sommarkläder till killarna i natt. Jag har jobbat hela helgen så nu ska jag ta igen lite mys med mina killar. Hoppas ni alla har det bra. ♥

Årets första joggingtur done! Och första joggingturen med vagnen done. Killarna var extremt gnälliga imorse efter att ha vaknat alldeles för tidigt från sin morgonvila (vanligtvis sover dom 1.5t men idag sov dom bara 30 min) så när bägge två skrek för fulla muggar och klängde sig fast på varsitt av mina ben kände jag att det var nog. Så jag slängde dom i vagnen, stoppade in varsin napp och gav mig ut. Frisk luft hjälpte på allas humör och efter en liten halvtimmes gå/springtur var alla 100% gladare.

Jag är absolut inte i någon springform längre och att springa med vagn är faktiskt tyngre än man kan tro. Att komma tillbaka till löpningen efter graviditeten har varit tuffare än jag förväntade mig men nu känner jag mig redo att ta tag i det igen. Jag började lite smått redan efter 2-3 månader och kände att det gick bra men var alldeles för tidigt (ingen magstyrka). Sen försökte jag ta det upp igen ett par månader senare och då kände jag mig starkare och mer redo rent core-mässigt men slet med värk i knän och anklar (egentligen alla leder) efter varje lite joggingtur. Jag vet inte om det beror på hormoner eller att jag blivit äldre men det fick mig att backa igen. Så nu får vi se hur det går den här gången. Jag saknar löpningen. Jag gör pilates 1-3 gånger i veckan men saknar flåset och frihetskänslan när man springer. Jag hoppas att killarna kommer att tycka det är kul att hänga med i vagnen och i så fall kommer vi nog att investera i en riktig löpvagn. Just nu kör jag bara med vår vanliga vagn vilket går helt ok på asfalt och någolunda flatt. E springer med Nelson och snart kan vi förhoppningsvis springa tillsammans allihopa. Det var en av mina målbilder när jag blev gravid och var lite ledsen över att inte kunna springa – att vi skulle springa hela familjen tillsammans alltså.

Jag har varit lite försiktig med att sätta upp löpmål för jag vill inte stressa med det utan låta kroppen få ta den tid den behöver. Men nu när killarna börjar närma sig ett år känns det okej att börja peppa igen. Så mina inofficiella mål är att springa en mil igen före sommaren och förhoppningsvis en halvmaraton innan året är slut. Om kroppen hänger på dvs. Ingen tidsmål utan bara att orka och hålla. Hastigheten får komma så småningom. Är ni fler som löpmål 2018? Dela gärna med er så kan vi peppa tillsammans!

Slutet av november och hösten har kommit till San Francisco. Jag var så nöjd att jag hade köpt ett regnskydd till vagnen. Nu är det bara stövlarna som fattas (varje år tänker jag att jag borde köpa stövlar och varje år skjuter jag på det så länge att det till slut inte är nödvändigt längre. Men i år ska jag slå till!). Thanksgiving helgen kom och gick. Jag jobbade två nätter på sjukhuset och undervisade Pilates två dagar medans E roddade killarna hemma. Ovant men nyttigt med ombytta roller för oss båda. Att få barn är fantastiskt på alla vis men också sjukt jobbigt ibland. Jag och E har varit tillsammans i 13 år och har absolut en stabil grund att stå på men vår relation har definitivt fått sig några smällar senaste 8 månaderna. Men nu känns det som vi har hittat hem igen. Att jag börjat jobba igen känns som ett viktigt steg. Absolut ekonomiskt för det är inte billigt att bo i SF med två små och en hund, lägenhet och bil. Men framför allt för mig personligen (att få vara något annat än mamma) och för jämställdheten och den generella hälsan i vår relation. Så nu kör vi!

Sista veckan här i SF innan vi åker hem till mamma och pappa! Som vi längtar!! ♥ ♥ ♥ Vi har fått in världens bästa dygnsrytm med killarna men jag försöker släppa ångesten över att vi ska åka till 9 timmars tidsskillnad och rycka upp allt igen. Det lockar inte med vakennätter igen men det får gå som det går för julmys hemma hos mamma triumfar allt.

Så den här veckan går mest i förberedelser inför resan och maxat mys med Nelson som vi lämnar kvar här i SF. Hoppas ni har det bra och kanske redan börjat advent/julmyset? Jag kan inte riktigt förstå att jag ska få svensk jul i år (5 år sedan sist!).

Puss och kram till er!

Barnen är i säng för sin förmiddagsnap och jag sitter här med dagens första latte. Tänkte passa på att uppsummera lite hur vår föräldraledighet blev nu när vi båda har börjat jobba någolunda så som det är tänkt att vi ska göra ett tag framöver. Här skriver jag lite om våra lösa planer innan killarna var födda.

Så här la vi alltså upp det:

– E fick som tidigare nämnt 12 veckors betald pappaledighet något vi är evigt tacksamma över. Detta är inte standard i USA men blir mer och mer vanligt här i Kalifornien. Han fick dessutom en del andra perks för att möjliggöra att han skulle kunna komma tillbaka i jobb sooner rather than later. E jobbar i en relativt liten firma med en relativt viktig roll så för honom var det inte praktiskt möjligt att ta 12 veckor ledigt i sträck. Vi kände inte heller att det behövdes att vi båda var hemma heltid i 3 månader tillsammans. Han var hemma 4 veckor när killarna föddes och gick sen tillbaka halvtid i ca 3-4 månader. Nu jobbar han heltid men tar korta dagar när det behövs (vilket har varit kanske en gång i veckan men blir lite mer nu när jag börjar jobba natt).

– Jag gick på maternity leave från mitt pilatesjobb när jag var i vecka 26 mest för att jag faktiskt skulle orka forsätta mitt sjuksköterskejobb ytterligare några veckor. Jag tjuvstartade sedan och började undervisa ett par timmar pilates en gång i veckan när killarna var 9 veckor men bara i en månad för sen åkte vi på vår långa semester. När killarna var 6 månader började jag undervisa Pilates 3 morgonskift i veckan och har gjort det fram tills nu. Efter nyår kommer jag att undervisa två mornar i veckan fast.

– Jag blev sjukskriven från mitt sjuksköterskejobb när jag var i vecka 31. Jag fick betald sjukskrivning fram tills killarna var 8 veckor vilket är standard för kejsarsnitt. Sen fick jag betald mammaledighet ytterligare 4 veckor och har gått obetalt sedan dess. I somras bestämde jag mig för att säga upp min heltidsanställning då jag inte fick förlängt min obetalda mammaledighet utan var tvungen att komma tillbaka heltid 1 september. Istället sökte jag på en s.k. as-needed-position på samma avdelning vilket innebär att jag officiellt måste jobba 4 shift i månaden och kan jobba max upp till heltid (dvs 3 nätter i veckan) vilket passar oss perfekt. På den avdelning jag jobbar på behövs det sjuksköterskor varje dag så det är inget problem att få de skift man vill men jag kan också välja att jobba mindre och ta längre ledigt. Jag gjorde alltså min första nattevakt tillbaka i torsdags efter 10 månader borta (killarna är 8 månader gamla). Nu jobbar jag bara ett par veckor till innan vi åker bort hela december men from januari är det tänkt att jag ska jobba 1-2 skift i veckan.

Allt i allt är vi väldigt nöjda med hur vi lagt upp det. Att få barn och vara ledig med dem är inte alls en självklarhet här borta men båda känner ändå att vi fått tid med killarna och känner oss nu redo för nästa fas.

Att få komma hem och mysa med dom här innan man hoppas i säng. ♥

 

Alltså att det redan är november. Ofattbart. Vi har haft varmt varmt varmt här ett tag men nu äntligen har det blivit lite svalare och det börjar känns som lite höst. I like it! Dagarna här borta flyger iväg och jag får inte ett enda vettigt knop gjort om dagarna men jag antar att det är mitt nya liv. Jag försöker ta både ett och två djupa andetag och acceptera att det är som det är. Två krypande killar och en galen hund håller mig igång i alla fall. Här är bara ett litet exempel på vad Mr. Bulldozer hittar på:

Om en månad åker vi hem till Sverige igen och det känns så klart bra och kul för att vi får träffa familj och vänner igen men också lite jobbigt/läskigt eftersom vi nu äntligen har kommit in i någon sort sovrutin där killarna sover 19-06 (förutom ibland då dom får för sig att dagen börjar kl 04.30 – zzzzz). Att förstöra det med 9 timmars tidsskillnad känns så där alltså. Och att resa med två 9-månaders som inte kan sitta still får mig att börja svettas redan nu. Men allt är så klart värt det för att få fira jul hemma hos mamma och pappa. ♥ Och det går ju alltid bra till slut. Julklappar däremot. När har man tid att köpa sånt?

 


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.