Mammalivet

Idag fyller våra killar 6 månader! Sex månader alltså. Ett halvt år. Så himla ofattbart. Älskade älskade Oliver och Theodor. Vilka guldklimpar ni är. Nöjdare ungar får man nog leta länge efter. Ni är så himla goa just nu. Skrattar från långt ned i magen. Pratar med oss och pussas och kramas. Tänk att vi får vara föräldrar till just er. ♥

Oliver – vår stora utforskare. Du ålar dig fram med en väldans fart. Bestämd när du tagit sikte och lycklig när du kommer fram. Nelson matskål och mammas telefon är roligast att krypa till just nu. Eller till pappa när han kommer hem. Du älskar mat, all sorts mat, och det är bra för ditt humör. Ditt leende och skratt gör oss lyckliga och vi gör allt för att få dig att skratta (du är så himla kicklig, förlåt!). Du är stor klump med stora känslor. Ibland blir du så exalterad att du kaster dig runt halsen och biter mamma – tack och lov har du inte fått några tänder ännu. Du älskar hundar, framför allt Nelson, och skrattar högt när du ser dem. Kablar är också himla intressant. En annan favorit är att plocka ur alla leksaker ur korgen dom ligger i. Och att ta leksaker från brosan. Du är en riktig leksakshoarder, gärna Nelsons också, och precis allt ska in i munnen så klart. Oliver – du håller verkligen mamma och pappa på tårna men vi älskar ditt driv och nyfikenhet. Vi ser fram emot att följa med på dina upptäckter och äventyr.

Theodor – vår lilla filosof. Du tar verkligen livet med ro och som vi älskar dig för det. Du är alltid glad, till och med när vi väcker dig. Du har ett leende och skratt som smälter oss varje dag. Social och pratglad som alltid, vår lilla jukebox. Du hittar nya läten varje dag och vi kan se att det gör dig lycklig. Ofta vill du hellre prata än äta och det gör oss galna ibland. Men så har du den där busglimten i ögat som charmerar alla, inklusive dina föräldrar, och då är allt förlåtet. Om brosan älskar all mat så är du lite mer skeptisk, i alla fall till en början. Du vill gärna smaka, tänka och fundera på om du verkligen tycker om det. Efter ett tag går det däremot oftast bra. Hoppgungan är det roligaste som finns just nu, eller att sitta på pappas axlar, och därifrån studerar du oss, världen, Nelson och brosan som kravlar runt som en galning på golvet. Du visar inget intresse i att börja krypa ännu men tids nog kommer det också. Ingen stress Theo. Fortsätt ta livet med ro. Kära Theodor, vi älskar dig för ditt lugn, din trygghet och förmåga att underhålla dig själv. Du är en motpol till din bror, på samma sätt som han är din, och vi är nyfikna på vad som försiggår i ditt huvud, dina tankar och funderingar.

6 månader alltså. Vilken resa so far. Bara en början så klart. En helt underbar början. ♥

Fredag igen. Puh alltså! Dagarna försvinner i ett nafs. Men nu känns det äntligen ok att vara tillbaka igen. Alla i familjen verkar ha kommit över jetlagen och vi har börjat hänga med vänner igen. Det var värmebölja deluxe här i Bay Area när vi kom tillbaka med temperaturer upp mot 40 grader inne i stan (väldigt ovanligt!!) men nu börjar det äntligen vara lite mer humant. Samtidigt går det inte annat än att just nu känna sig tacksam över att vi bor på denna kust och inte den andra.

En liten uppdatering på sömnen (det känns som att det kommer att bli en never ending följetong): Förra helgen bestämde vi oss för att försöka sluta ge mat mitt på natten. Vi har länge gett halv flaska runt kl 02-03 men den sista tiden har dom inte verkat särskilt hungriga när dom vaknat och snarare blivit mer vakna av att få mat så vi bestämde oss för att prova hoppa den matningen. Första nätterna gick det så där…två vakna killar typ varje timme från kl 01-02. Lite restjetlag kvar men mest vana tror jag. Nu sista par nätterna har dom bara vaknat ett par gånger var, fått nappen och somnat om till kl 06. Nu håller vi tummarna för en trend.

Och jag är förresten så himla nöjd med att vi har delat på dem till var sin säng. Jag tror faktiskt dom sover bättre och vi kan framför allt slappna av lite mer när vi hör att den ena är lite vaken då vi inte behöver oroa oss över att han ska väcka sin brosa. Vi har framför allt en pingpongboll som gärna rullar runt i hela sängen innan han somnar. Vi har också plötsligt fått två sido/magsovare.

En vecka tillsammans med vår nanny har också gått. Jag älskar henne redan. Framför allt för att hon är så himla go och fin med barnen men också för att hon alltid lämnar vårt hem mer städat än när hon kommer. Vi bor som sagt i minsta laget och ordning och reda är verkligen A och O för vår sanity. Vi har en liten kille som ÄLSKAR att dra fram alla leksaker över  hela golvet och en hund som gör detsamma men vid varje nap och definitivt på kvällen försöker vi att plocka ihop allt så att det inte blir total kaos.

Vi kommer att ha nanny tre förmiddagar i veckan och nästa vecka kör jag igång och undervisar Pilates igen. Jag längtar! Vad jag också längtar efter är att köra igång med min egen träning. Har joggat ett par rundor sedan vi kom tillbaka och kört lite Pilates och ser fram emot en höst med lite mer kontinuerlig träning. Jag och E har lovat varandra och oss själva att varje vecka sätta oss ned och planera in när vi ska träna. Det var så klart mycket lättare förr när man kunde träna när man ville men med två träningssugna föräldrar och en energiboll till hund behövs det prioriteras.

Men idag är det fredag och snart kväll. Jag har redan gjort bort dagens träning (joggingrunda) och dagens trötta-ut-hunden-pass (lek i hundparken). E ska ut med en kompis och jag ska så fort barnen lagts dricka vin, läsa bok och hålla tummarna för en lugn natt.

Trevlig helg allihopa! ♥

 

När killarna blev 4 månader började vi med gröt, dels för att dom åt typ var och varannan timme och dels för att se om dom kanske kunde sova lite längre på natten (det gjorde dom inte men Olivers humör blev i alla fall lite mer stabilt). Ganska direkt efter att vi börjat med gröt började vi också ge smaksprover på annan mat och vi märkte ganska snabbt att våra killar gillar mat! Så himla kul!

Jag har läst ganska mycket om barnmat, bebisar och mat osv och förstått att tiden mellan 4-6 månader är den gyllende tiden för att introducera nya smaker. Jag fick Ann Fernholms bok Smaksäventyret av mamma och tycker det är så himla intressant det här med barn och mat. Hur vi har någon föreställning om vad barn kan och inte kan äta medan man i andra kulturer ger barn det vi aldrig skulle tänka oss att ge.

Jag och E har varit ganska så liberal med vad vi har gett killarna hittills. Dom har fått allt ifrån rena grönsaks- och fruktmoser till smoothies, hummus, oliver, brunost och mer komplexa moser. I Sverige körde vi en del köpta barnmatsburkar men nu när vi är tillbaka i SF har jag börjat göra egen mat och det är så himla kul. Speciellt eftersom killarna dessutom verkar gilla allt man ger dom.

Igår gjorde jag två varianter som båda blev en hit hos killarna:

  1. Ångkokta morötter, sötpotatis och äpple. Mixat och blandat med lite kanel och kokosolja.
  2. Ångkokt potatis, zucchini och päron. Mixat och blandat med lite olivolja.

Så småningom ska vi börja med fingermat istället för bara moser och det känns också spännande även om jag hatar kladd. Men det antar jag att jag bara får lära mig att leva med med två bebisar.

Uppdatering på sömnen btw: No sleep i natt. Ugh!

Den här veckan börjar vår nanny och det ska bli både skönt och lite läskigt. Men mer tid till mig känns bra och välbehövt nu när vi snittar ca 2-3 timmars sömn per natt. 😴

Knappt en månad gamla. ♥

Jag älskar verkligen att se våra killar växa, utvecklas och bli större och tycker det blir roligare att hänga med dom för varje dag. Samtidigt kan jag känna en sorg över att dom växer så fort att vi inte riktigt hänger med. Vår små bebisar som inte är så små längre. Men det är så det ska vara.

I början sov killarna tillsammans i samma babynest och det var så himla mysigt att ha dom så. Jag älskade tanken på att dom fick närhet och trygghet från varandra. När dom var en månad gammal hade dom vuxit sig så stora att vi var tvugna att separera dom till varsitt babynest men dom låg fortfarande i samma säng. Sen blev dom 3 månader och växte ur sina nest och övergick till att ligga sida vid sida eller skavfötters i spjälsängen och fortfarande kändes det bra att dem fick trygghet från varandra. Och det gick bra helt fram till nu. Nu sparkar dem och rullar och brottas med varandra och den ena väcker den andra och vice versa men hur gulligt är det inte att hitta dom sovandes tätt tätt tillsammans?

Men nu är dom snart 6 månader gamla och vi känner att det är på tiden att försöka få lite mer sömn än vad vi får just nu. Så i helgen bestämde vi oss för att det var på tiden att dela på dom till varsin säng. Killarnas rum är verkligen i minsta laget men efter lite ommöblering fick vi på något vänster plats med två sängar.

Första natten sov Theo hela natten utan att vakna en enda gång (första gången ever!) men natten efter vaknade bägge varje timme istället. Vi får se hur det går framöver men det känns rätt att dela på dem när vi ser hur dom rullar runt som små bollar men ändå för det mesta klarar att somna själva.

Och sen värmer det ju mammahjärtat att komma upp till den här synen… ♥

Stora killar. ♥ Oliver väger nu 9.1 kg och Theodor 8.7 kg. Hur länge kommer jag orka att lyfta bägge två samtidigt?

Då har vi kommit oss tillbaka till SF och det känns både bra och väldigt tomt. Resan gick hur bra som helst med tanke på att vi reste med två 5.5 månaders bebisar, en hund och hur mycket packning som helst. Pappa och brosan hjälpte oss att komma iväg och det var guld värt. Nelson tog den 16 timmars långa resan och 3 flygningar i bur galant och jag slutar inte att imponeras över den hundens anpassningsförmåga. Nu slåss vi med jetlagen och med barn som gärna är uppe mellan kl 00-03 och sen sover hela dagen. Jag går omkring som en zombie och får liksom inte gjort någonting. Jag tror jag hamnat i en liten depression av att åka ifrån mamma och pappa som också förstärkts av kraftig sömnbrist. Men idag ska jag packa upp vagnen och komma mig ut!

Men gud vad jag/vi saknar alla där hemma! Det har varit hur underbart som helst att få spendera så mycket tid med våra nära och kära och i två månader har vi alla fem blivit bortskämda med uppmärksamhet, kärlek och hjälp. Nu börjar vardagen för oss alla – på gott och ont – och jag känner mig både pepp och inte alls redo för denna höst. Att våra killar snart är 6 månader kan jag nästan inte förstå och att mitt jobb ville att jag skulle komma tillbaka och jobba fulltid från 1 september kändes helt oaktuellt så plötsligt hade jag sagt upp det jobb som jag för 5 år sedan jobbade så otroligt hårt för att få. Vemodigt och sorgligt även om jag vet att jag kommer att komma tillbaka så småningom.

Nästa vecka börjar vår nanny och då drar fas nummer två i detta mammaliv igång (min kära vän sa det så fint när hon sa att vi har mammajobb, inte mammaledighet, för herregud vilket jobb det är!). E har börjat jobba heltid igen och jag ska undervisa Pilates tre gånger i veckan. Så småningom ska jag också tillbaka till mitt sjuksköterskejobb men just nu är det alltså lite oklart när och hur mycket.

Vi har en fin men hektisk höst framför oss som tack och lov avslutas med att vi åker hem igen till jul.

Det här ser jag fram emot denna höst:
– Att hänga med Oliver och Theodor. Springa efter Oliver som aldrig ligger still och få se om Theo tänkt att krypa eller om han bestämmer sig för att gå istället.
– Att utforksa matvärlden med killarna. Så himla mycket roligare än att bara ge mjölk!
– Att få undervisa Pilates igen. Och få hänga på MNT Studio.
– Att börja träna igen! Den här sommaren blev det liksom noll organiserad träning (desto mer vardagsträning med prommisar och mycket lyft och bärande). Jag hade många ambitioner men mammalivet tog över – som sig bör.
– Att hänga med mina SF vänner, både med och utan barn.
– Att få åka hem igen. Till mamma och pappa. Fira jul i tomtehuset för första gången på 5 (!!) år.

Det blir en fin höst. ♥

Älskade älskade barn. ❤️ Här ligger jag längst ute på kanten av sängen och hör er snusa gott. Oliver har haft lite svårt att komma till ro några dagar men när vi ligger alla tre (eller fyra) i storsängen sover han gott och länge. Jag däremot får knappt plats, men vad gör man inte för dessa små liv. Det bästa som finns är ju dessutom att ligga och lukta på sovande barn. Lyckos mig som har två…

Killarna har länge varit medvetna om varandra men börjar nu mer och mer på riktigt interagera med varandra. Oliver, som kryper, förflyttar sig hela tiden dit Theo ligger och dom har långa och livfulla konversationer med varandra. Så himla härligt att höra. Och jag kan inte sluta att tänka på vilken tur vi har som får uppleva att vara tvillingföräldrar. Dubbel lycka, dubbel kärlek. ❤️

Nu är det en liten kille som börjar vakna så jag ska passa på och mysa lite med honom innan brorsan vaknar. Vi hörs snart igen!

Våra killar gillar verkligen hundar och jag är så himla glad att dom får växa upp med Nelson. Nelson är en jobbig hyperaktiv tonåring just nu men också en supergo kille som på alla sätt och vis är vår första bebis. Jag är helt övertygad om att våra tre killar kommer att ha hur kul som helst i framtiden.

Mamma och pappa har ju haft en bunt av hundar (elva som mest samtidigt) och har just nu sex stycken. Jättekul för Nelson så klart men minst lika kul för småkillarna. Charlie är en liten favorit och hon är så himla snäll och gullig med dem.

Sista veckan här hemma och tiden har gått så himla fort. Snart har alltså 9 veckor gått och vi ska packa ihop oss igen och åka tillbaka till SF. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns lite vemodigt men det känns bra i hjärtat att vi redan bokat biljetter hem till jul. 🙏✨

Vår första (och största) bebis alltså. 😂

Lycka. Att få hänga med dem här varje dag. ❤️ Att få se dem växa och utvecklas. Och få se deras lycka när dem lär sig någon nytt.

Lycka alltså. Att få privilegiet att vara mamma. Att få vara någons trygghet, att få vara bäst och alltid få ett leende och skratt. 

Lycka alltså. Att få vara tvillingmamma. Till två underbara killar. Att få se deras trygghet i varandra, och sig själva, och deras lycka av att se och upptäcka sin bror. 

Oliver och Theodor. Ni är lycka. ❤️


Happy Amerikansk Father’s Day till min kära E. ❤️ Mannen som får vårt liv att gå runt på alla sätt och vis just nu. Han som gick från att i princip aldrig ha hängt med bebisar eller barn till att vara super dad till våra två. Jag har varit tillsammans med E i snart 13 år men måste erkänna att han överraskat mig på så många sätt och vis när det kommer till hans roll som pappa. Från första stund (bokstavligt talat eftersom jag knappt kunde röra mig första dygnet) har han hoppat in, tagit ansvar och varit pappa på riktigt. Han byter blöjor like a pro, dubbelmatar, ordnar och ställer. Han checkar kontinuerligt om killarna är för varma eller kalla, packar diaper bags, beställer blöjor och wipes på löpande band och ligger på golvet och pratar och leker i oändlighet. Jag tror faktumet att vi fick två små på en gång har gjort att han varit tvungen att vara med mer redan från början. Det har också tvingat mig att släppa taget, släppa in och lita på att han kan lika mycket (eller lite) som jag – vi är trots allt nya föräldrar bägge två. Samtidigt har vi hela vägen varit ett team och känt oss starka och trygga i oss två som föräldrar till våra små. Det är det som räknas. 


För mig är det viktigt att E ska kunna ta hand om barnen lika väl som jag. Och det kan han verkligen. Kanske han inte gör det på samma sätt som jag men vad säger att mitt sätt är det bästa? Jag har min relation till killarna och mitt sätt att interagera och hantera dem medans E har skapat sin egen relation och sitt eget sätt – och det är så det ska vara. Jag älskar att han inte behöver fråga mig om när och vad dem ska äta, när dem ska sova och vad han behöver för att ta hand om dem. Han ber mig aldrig att ta den som skriker utan tacklar det själv och löser problemen på egen hand. Han har stenkoll och jag älskar honom för det. ❤️


Så till något annat fast relaterat. E är himla duktig på att både skicka iväg mig på grejer så att han är hemma ensam med barnen, ta sig an dem när vi bägge är hemma eller ta med sig killarna och Nelson ut så att jag får vila och ta det lugnt. Jag har absolut inga problem att överlämna ansvaret till E och åka iväg och göra mina saker. Vad jag däremot har svårt att göra är att lägga mig på soffan och ta det lugnt. Jag känner alltid ett behovet av att städa undan, plocka ur diskmaskinen, slänga på en tvätt, fylla på flaskor, laga mat eller vad som helst och får nästan ångest av att inte göra någonting – hur trött jag än är (en liten tröst är att E faktiskt är nästan likadan). 

Men häromdagen tog E med sig grabbarna och Nelson till parken och hängde där ett par timmar tillsammans med en kompis så att jag skulle få en lugn eftermiddag och då bestämde jag mig för att strunta i Duktig Flicka Syndromet och för första gången sedan jag blev mamma checka helt ut, lägga mig på soffan och se på Grey’s Anatomy. Och Gud vad skönt det var! (även om jag hela tiden hade en gnagande känsla av dåligt samvete). Så det får bli ett litet mål framöver. Mindre dåligt samvete och duktig flicka och mera vila och self care. 

Idag har vi varit på vi-ses-snart-igen-picknick för en av mina allra bästa vänner här i SF. Jag får panik och gråter bara av tanken på att hon ska flytta hem och sticker hellre huvudet i sanden. Men faktumet är att när vi kommer tillbaka hit i höst är vi en mindre i vårt tjejgäng. Baksidan av expatlivet. 

Annars är det som sagt värmebölja här i SF. 32 grader hade vi inne i vår lägenhet (och utomhus) idag. Svårt att njuta fullt ut av värmen när man har två små att tänka på. Men nu börjar solen gå ned och temperaturen sakta sjunka här hemma. Två halvnakna fisar ska få hoppa i säng och dessa trötta föräldrar ska slänga sig på soffan framför Man in the High Castle. En ny vecka imorgon, en busy sådan. Så vi tar ett djupt andetag innan vi djupdyker. 

Hur har ni det? ❤️

Alltså jag vet att jag tjatar om det men det här med tvillingar alltså. SÅ FANTASTISKT! ♥♥ Busy, kaotiskt och skitjobbigt ibland men för det mesta så otroligt roligt. Varje gång jag ser dem tillsammans blir jag så rörd långt in i hjärtat att det värker. Att dem är våra små. Och att dem har varandra. Dom har börjat se och interagera med varandra. Knuffas, känner efter och tar tag i varandra. Och PRATAR. Herregud vad dom pratar just nu! Är det våra ungar eller är det fas de går igenom? Vi vaknar varje morgon av att dem ligger och snackar. Antingen för sig själv eller med varandra. Theo är den största prataren och han kan ha långa konversationer med sig själv eller med vem som helst som råkar gå förbi. Bägge ler stort och skrattar när man ler mot dem och det smälter mitt hjärta varje gång. Oliver kramar hårt när man plockar upp honom och det är så himla härligt. Vi hoppas fortfarande på lite mer nattsömn men det känns som det går åt rätt håll (i natt sov dem till 04.30!). Vad jag har förstått så sover vi trots allt mer än många andra nyblivna (tvilling)föräldrar. Vi har en bra rutin just nu och jag hoppas den inte förstörs allt för mycket av kommande jetlag.

Värmebölja i SF igen medför varma killar som är mer törstiga än vanligt. Så vi hänger mest inne och dricker mjölk i stora lass. Jag får många frågor om varför jag pumpar och ger flaskor istället för att amma och det är helt enkelt för att det funkar lättast med vårt liv. Hade jag bara haft en hade jag nog ammat mer men det blev helt enkelt för mycket jobb och bindande att dubbelamma och för tidskrävande att amma en och en. Dessutom är det en befrielse att även andra kan mata dem. Det viktiga för mig är att dom får så mycket bröstmjölk som möjligt nu i början – och att dom blir mätta! Jag har massor av mjölk och det är jag tacksam för. Just nu funderar jag en del på hur jag ska göra nu i sommar när vi reser men får ta det lite som det kommer.

Nu är det två törstiga killar som vaknat igen.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.