Mammalivet

Oj, killarna hann nästan bli ett år innan detta 11 månaders inlägget kom. Men 11 månader alltså! Stoppa tiden! Nu på en gång. Kan inte fatta att vi snart har två ettåringar här hemma. Mitt hjärta svämmar över varje gång jag ser på dom och jag spenderar den mesta tiden med att krama och pussa på dom så mycket som möjligt. Dom däremot tycker det är så där kul att mysa med mamma. Upptäcka världen ska det göras. Noggrant och in i minsta detalj.

Oliver har sprängt 11 kilos strecket och är nog go’are än någonsin. Han sitter aldrig still men kommer ofta förbi och ger pussar och kramar – något mamman är tacksam för – innan han fortsätter vidare. Han här lärt sig att vinka och säga bye bye (ba ba). Går nog snart men inte riktigt än. Klättrar som en apa gör han däremot. Som vi älskar vår lilla bulldozer. ❤️

Theodor. Sweet Theo. Vaknade upp en morgon och bestämde att han fått nog. Så nu slåss och knuffas det. Leksaker tvihålls och skrik gäller så fort brorsan försöker att ta något ifrån honom. Good for him! Men livet för oss var betydligt lättare när han accepterade det mesta. Men vi hejar på Theo och låter dom reda ut de flesta krångel själva. Theodor ät fortfarande vår Sweet Theo och det bästa han vet just nu är att ge oss saker (mat, nappar, leksaker osv). Älsklingen! ❤️

Nu kör vi inspurten till ettårsdagen och våra bebisar övergår visst till att vara toddlers (vad heter det på svenska?).

Barnmat alltså. Så enkelt men också en sån djungel. Våra killar fick börja med mat/smakprover från dom var 4 mnd och helt sedan dess har jag läst och studerat och försökt inspireras av vad man kan, ska och borde ge barnen. Att ha tre olika länder (Sverige, Norge och USA) med olika barnmatskulturer att jämföra mellan är både bra och dåligt. Jag försöker plocka ut det bästa av allt och göra det som känns bra i mamma- och pappahjärtat. Just barnmat var nog också något som jag hade en föreställning och en önskan om hur det skulle bli och vara redan innan jag fick barn. Jag har däremot fått ta ett steg tillbaka och inse att ibland så funkar inte det som känns bra i tanken och teorien utan ibland måste barnet själv få bestämma vad som ska ätas och vad som ska ned på golvet alternativt in i hundens mun.

Pannkakor, matmuffins, grönsaksplock och puréer.

Killarna får just nu en blanding mellan plockmat och puréer (samt ett par flaskor ersättning om dagen). Vi har en matglad kille som äter det mesta i stora mängder och en picky liten kille som är väldigt bestämd på vad som kan och inte kan ätas. Tyvärr är det ingen konsistens i vad han gillar utan ena dagen är det bara blåbär som gäller och andra dagen så är blåbär äsch. Vi tror egentligen att han mest testar sin egen vilja och det ska han få lov att göra just nu.

[Grötpannkakor: Grötpulver, ägg, vatten eller valfri mjölksort, krossade chiafrön och linfrön, quinoaflakes, äppelmos och lite kanel. Mängd höftad och pannkakor stekta i kokosolja.]

När killarna sover brukar jag mealpreppa. Jag gillar att ha lite olika alternativ både i kylskåpet och i frysen speciellt eftersom vi just har en som plötsligt kan bestämma sig för att det han åt igår inte är gott idag. Det han allra helst vill ha är köpesmat så det kör vi också en del av men jag försöker att komma bort ifrån det mer och mer. Det går så där ska jag vara ärlig och säga.

[Pannkaksmuffins: Vanlig pannkakssmet med ett extra ägg hällda i muffinsformar. Fyllda med det som fanns hemma – fetaost, skinka, spenat, majs, paprika, riven morot – i olika kombinationer. Gräddade i ugnen. Lätta att frysa ned och ta fram för dagen.]

Pasta med lax och grönsaker – plockmat och mixad.

Vi har inte väldigt många principer mer än att tillsatt socker är onödigt och att vi helst undviker välling för det är så besvärligt att köpa/importera till USA. Killarna har annars fått smaka på det mesta från första början och vi har nu alltså ett barn som gillar det mesta och ett annat barn som är väldigt specifik och bestämd på vad han vill och inte vill ha.

Jag äter inte rött kött (äter kyckling, fisk och skaldjur) men E äter allt och vi har inte haft någon speciell tanke på att barnen inte ska få äta kött. Just nu gillar varken Oliver eller Theodor kött eller kyckling särskilt mycket. Fisk går bra i små mängder, annars är det mest frukt och grönsaker som går hem.

Pytt av sötpotatis, äpple, röd lök och vegetarisk korv. Plockmat och mixad.

Till frukost (och ibland lunch, mellanmål och middag beroende på humör hos Mr Picky) har jag börjat göra smoothies (som vi just nu ger med sked) för att försöka variera vad dom får i sig (förr blev det mest yoghurt med antingen en mosad banan eller en fruktpåse). Jag kör ofta med greek yoghurt för att den ska bli lite tjockare (i och med att vi ger med sked) och slänger sedan i en blandning av färska och frysta frukt och bär. Sen försöker jag boosta med lite super foods så som avokado, spenat, quinoa flakes, diverse frön och nötter, etc. Jag gör en batch som räcker 2-3 dagar till både vuxna och barn.

Och appropå spenat och grönkål och sånt så vet jag att det är en sån där grej som det ges olika rekommendationer från land till land. Jag tror att man i Sverige säger att man ska undvika det tills barnen är 1 år medans man här i USA inte har några restriktioner. Jag frågade vår barnläkare specifikt och han sa att det var okej att ge (med måtta så klart) från att dom var 6 månader. Så det är det vi har kört på.

Till middag får dom fortfarande i princip alltid gröt med frukt och kanske en macka eller två. Ibland får dom annat men det slutar nästan alltid med att det blir gröt i alla fall. Just havregröt har dom ätit sedan dom började med mat och just nu känns det nästan lättast så. Så småningom bör vi säkert börja ge dom vanlig middagsmat tillsammans med oss och det ligger i vår plan men just nu kör vi helt enkelt det enkla och trygga (mest pga att vi vill att dom ska gå och lägga sig mätta och i och med att en av dom är så oförutsägbar på vad och hur mycket han äter av annan mat blir det gröt som vi vet att han för det mesta äter). Förr fick dom bara industrigröt för det kändes lättast och det var det vår läkare rekommenderade men efter att dom började spotta ut kvällsgröten som dom tidigare har älskat tog jag äntligen tag i att göra eget grötpulver. Enkelt som bara den och definitivt mer uppskattat av de små. Önskar jag börjat tidigare för det känns så mycket bättre i mammahjärtat.

[Grötpulver: mixade havregryn, pumpafrön, quinoa flakes, hampafrön + mixade linfrön (flax meal) och chiafrön+ ev kryddor så som kardemumma, kanel eller något annat gott]

Så blev det visst världens längsta inlägg om det som vi (jag) tänker mest på om dagarna just nu. E är tillbaka från LA, jag är frisk igen och killarna är bara lite snoriga men inte febriga. SF vintern har gått över till sommar med 25 grader och sol så jag panikbeställde lite sommarkläder till killarna i natt. Jag har jobbat hela helgen så nu ska jag ta igen lite mys med mina killar. Hoppas ni alla har det bra. ♥

Årets första joggingtur done! Och första joggingturen med vagnen done. Killarna var extremt gnälliga imorse efter att ha vaknat alldeles för tidigt från sin morgonvila (vanligtvis sover dom 1.5t men idag sov dom bara 30 min) så när bägge två skrek för fulla muggar och klängde sig fast på varsitt av mina ben kände jag att det var nog. Så jag slängde dom i vagnen, stoppade in varsin napp och gav mig ut. Frisk luft hjälpte på allas humör och efter en liten halvtimmes gå/springtur var alla 100% gladare.

Jag är absolut inte i någon springform längre och att springa med vagn är faktiskt tyngre än man kan tro. Att komma tillbaka till löpningen efter graviditeten har varit tuffare än jag förväntade mig men nu känner jag mig redo att ta tag i det igen. Jag började lite smått redan efter 2-3 månader och kände att det gick bra men var alldeles för tidigt (ingen magstyrka). Sen försökte jag ta det upp igen ett par månader senare och då kände jag mig starkare och mer redo rent core-mässigt men slet med värk i knän och anklar (egentligen alla leder) efter varje lite joggingtur. Jag vet inte om det beror på hormoner eller att jag blivit äldre men det fick mig att backa igen. Så nu får vi se hur det går den här gången. Jag saknar löpningen. Jag gör pilates 1-3 gånger i veckan men saknar flåset och frihetskänslan när man springer. Jag hoppas att killarna kommer att tycka det är kul att hänga med i vagnen och i så fall kommer vi nog att investera i en riktig löpvagn. Just nu kör jag bara med vår vanliga vagn vilket går helt ok på asfalt och någolunda flatt. E springer med Nelson och snart kan vi förhoppningsvis springa tillsammans allihopa. Det var en av mina målbilder när jag blev gravid och var lite ledsen över att inte kunna springa – att vi skulle springa hela familjen tillsammans alltså.

Jag har varit lite försiktig med att sätta upp löpmål för jag vill inte stressa med det utan låta kroppen få ta den tid den behöver. Men nu när killarna börjar närma sig ett år känns det okej att börja peppa igen. Så mina inofficiella mål är att springa en mil igen före sommaren och förhoppningsvis en halvmaraton innan året är slut. Om kroppen hänger på dvs. Ingen tidsmål utan bara att orka och hålla. Hastigheten får komma så småningom. Är ni fler som löpmål 2018? Dela gärna med er så kan vi peppa tillsammans!

Slutet av november och hösten har kommit till San Francisco. Jag var så nöjd att jag hade köpt ett regnskydd till vagnen. Nu är det bara stövlarna som fattas (varje år tänker jag att jag borde köpa stövlar och varje år skjuter jag på det så länge att det till slut inte är nödvändigt längre. Men i år ska jag slå till!). Thanksgiving helgen kom och gick. Jag jobbade två nätter på sjukhuset och undervisade Pilates två dagar medans E roddade killarna hemma. Ovant men nyttigt med ombytta roller för oss båda. Att få barn är fantastiskt på alla vis men också sjukt jobbigt ibland. Jag och E har varit tillsammans i 13 år och har absolut en stabil grund att stå på men vår relation har definitivt fått sig några smällar senaste 8 månaderna. Men nu känns det som vi har hittat hem igen. Att jag börjat jobba igen känns som ett viktigt steg. Absolut ekonomiskt för det är inte billigt att bo i SF med två små och en hund, lägenhet och bil. Men framför allt för mig personligen (att få vara något annat än mamma) och för jämställdheten och den generella hälsan i vår relation. Så nu kör vi!

Sista veckan här i SF innan vi åker hem till mamma och pappa! Som vi längtar!! ♥ ♥ ♥ Vi har fått in världens bästa dygnsrytm med killarna men jag försöker släppa ångesten över att vi ska åka till 9 timmars tidsskillnad och rycka upp allt igen. Det lockar inte med vakennätter igen men det får gå som det går för julmys hemma hos mamma triumfar allt.

Så den här veckan går mest i förberedelser inför resan och maxat mys med Nelson som vi lämnar kvar här i SF. Hoppas ni har det bra och kanske redan börjat advent/julmyset? Jag kan inte riktigt förstå att jag ska få svensk jul i år (5 år sedan sist!).

Puss och kram till er!

Barnen är i säng för sin förmiddagsnap och jag sitter här med dagens första latte. Tänkte passa på att uppsummera lite hur vår föräldraledighet blev nu när vi båda har börjat jobba någolunda så som det är tänkt att vi ska göra ett tag framöver. Här skriver jag lite om våra lösa planer innan killarna var födda.

Så här la vi alltså upp det:

– E fick som tidigare nämnt 12 veckors betald pappaledighet något vi är evigt tacksamma över. Detta är inte standard i USA men blir mer och mer vanligt här i Kalifornien. Han fick dessutom en del andra perks för att möjliggöra att han skulle kunna komma tillbaka i jobb sooner rather than later. E jobbar i en relativt liten firma med en relativt viktig roll så för honom var det inte praktiskt möjligt att ta 12 veckor ledigt i sträck. Vi kände inte heller att det behövdes att vi båda var hemma heltid i 3 månader tillsammans. Han var hemma 4 veckor när killarna föddes och gick sen tillbaka halvtid i ca 3-4 månader. Nu jobbar han heltid men tar korta dagar när det behövs (vilket har varit kanske en gång i veckan men blir lite mer nu när jag börjar jobba natt).

– Jag gick på maternity leave från mitt pilatesjobb när jag var i vecka 26 mest för att jag faktiskt skulle orka forsätta mitt sjuksköterskejobb ytterligare några veckor. Jag tjuvstartade sedan och började undervisa ett par timmar pilates en gång i veckan när killarna var 9 veckor men bara i en månad för sen åkte vi på vår långa semester. När killarna var 6 månader började jag undervisa Pilates 3 morgonskift i veckan och har gjort det fram tills nu. Efter nyår kommer jag att undervisa två mornar i veckan fast.

– Jag blev sjukskriven från mitt sjuksköterskejobb när jag var i vecka 31. Jag fick betald sjukskrivning fram tills killarna var 8 veckor vilket är standard för kejsarsnitt. Sen fick jag betald mammaledighet ytterligare 4 veckor och har gått obetalt sedan dess. I somras bestämde jag mig för att säga upp min heltidsanställning då jag inte fick förlängt min obetalda mammaledighet utan var tvungen att komma tillbaka heltid 1 september. Istället sökte jag på en s.k. as-needed-position på samma avdelning vilket innebär att jag officiellt måste jobba 4 shift i månaden och kan jobba max upp till heltid (dvs 3 nätter i veckan) vilket passar oss perfekt. På den avdelning jag jobbar på behövs det sjuksköterskor varje dag så det är inget problem att få de skift man vill men jag kan också välja att jobba mindre och ta längre ledigt. Jag gjorde alltså min första nattevakt tillbaka i torsdags efter 10 månader borta (killarna är 8 månader gamla). Nu jobbar jag bara ett par veckor till innan vi åker bort hela december men from januari är det tänkt att jag ska jobba 1-2 skift i veckan.

Allt i allt är vi väldigt nöjda med hur vi lagt upp det. Att få barn och vara ledig med dem är inte alls en självklarhet här borta men båda känner ändå att vi fått tid med killarna och känner oss nu redo för nästa fas.

Att få komma hem och mysa med dom här innan man hoppas i säng. ♥

 

Alltså att det redan är november. Ofattbart. Vi har haft varmt varmt varmt här ett tag men nu äntligen har det blivit lite svalare och det börjar känns som lite höst. I like it! Dagarna här borta flyger iväg och jag får inte ett enda vettigt knop gjort om dagarna men jag antar att det är mitt nya liv. Jag försöker ta både ett och två djupa andetag och acceptera att det är som det är. Två krypande killar och en galen hund håller mig igång i alla fall. Här är bara ett litet exempel på vad Mr. Bulldozer hittar på:

Om en månad åker vi hem till Sverige igen och det känns så klart bra och kul för att vi får träffa familj och vänner igen men också lite jobbigt/läskigt eftersom vi nu äntligen har kommit in i någon sort sovrutin där killarna sover 19-06 (förutom ibland då dom får för sig att dagen börjar kl 04.30 – zzzzz). Att förstöra det med 9 timmars tidsskillnad känns så där alltså. Och att resa med två 9-månaders som inte kan sitta still får mig att börja svettas redan nu. Men allt är så klart värt det för att få fira jul hemma hos mamma och pappa. ♥ Och det går ju alltid bra till slut. Julklappar däremot. När har man tid att köpa sånt?

 

All eloge till er som är single mom på heltid eller deltid. Jag är sliten efter ett par dagar – haha. Bara 7 dagar kvar…

Theo har lärt sig att krypa. Eller åla då. Men nu kommer han alltså dit han vill — vilket är överallt! Han håller också på att få sin första tand. Oliver har lärt sig att ställa sig upp mot möbler och idag ploppade också hans andra tand fram. Två mobila teething babies är no joke! Lägg till att den ena är extremt mammig medans den andra plötsligt har blivit rädd för främlingar och båda tycker att dagen börjar kl 05 på morgonen. Samtidigt är dom så extremt gosiga gladskitar som skrattar ihjäl sig åt mig och åt/med varandra dagen lång så att mitt hjärta smälter flera gånger om. Mammalivet alltså. Högt och lågt. Varje dag. ❤️

I måndags fyllde dessa godingar sju månader och Oliver firade med att plötsligt börja krypa på knäna (han har ålat sig fram med hjälp av armarna från han var 5 månader). I tisdags ploppade också hans första tand fram. Han sätter sig upp själv och sitter stadigt utan stöd. Han drar sig upp till stående på knä och om han riktigt vill helt upp till stående på fötterna. Han har också hittat sin röst och älskar gälla skrik. Han far fram som en bulldozer och ingenting stoppar honom. Han klättrar gärna över sin bror och det är så där populärt som ni nog förstår. Theo har precis börjat visa intresse i att krypa och förflyttar sig kanske någon centimeter med lite vilja. Han blir desto mer frustrerad över att inte komma någon vart när Mr Bulldozer flyger fram och tar alla hans leksaker, så oftast ligger vi på golvet och hjälper honom fram. Han tar sig inte upp men sitter stadigt när vi sätter honom vilket har gett honom ett helt nytt perspektiv. Båda sover mer eller mindre igenom natten (halleluja!) och har gjort det senaste två veckorna. Vilken lycka alltså! Vi njuter så länge det varar.

Som ni kanske har läst brinner norra Kalifornien. Jag tror det är 15 wildfires som hittills tagit 23 liv, 100-tals är skadade och 1000-tals har förlorat sina hem. Det hemskt att följa vad som sker och jag tror väldigt många känner sig maktlösa just nu. Vi i San Francisco håller oss inomhus pga rök och aska i luften och försöker göra det vi kan härifrån. Mina arbetskollegor på sjukhuset har bland annat dragit igång en donationdrive och MNT studio håller en dontation-based class för att kunna köra upp kläder och supply i helgen. Jag och E har samlat ihop det vi har för att skicka upp och ger pengar till dom som organiserar hjälp.

Jag har satt mig ned och börjat blogga flera gånger sista veckorna men blir alltid avbruten. Jag är helt säker på att det var något jag tänkt att berätta för er men det är helt borta just nu så jag tror jag tar en kopp kaffe istället och njuter tystnaden nu när både hund och barn sover.

Hur har ni det?

Man skulle kanske tro att jag är sponsrad men det är jag alltså inte. Men det här paketet gjorde kanske min vecka. Jag har helt sedan jag var liten varit en riktigt boknörd. Jag började läsa relativt tidigt tror jag (typ 5-6 år kanske?) och har alltid älskat böcker. På mina önskelistor stod i många många år en rad med böcker och när bokbussen kom var mamma tvungen att sätta en gräns på hur många böcker jag fick låna (tror det var 10 stk). På senare år har mitt läsande gått upp och ned men jag älskar fortfarande böcker och jag hoppas verkligen att åtminstone en av killarna kommer att uppskatta böcker och att läsa lika mycket som jag.

Jag blev så lycklig när jag hörde om Lillypost som är en sorts bokklubb där man får 5 böcker hemskickade varje månad. Framför allt för att jag älskar sånna där subscription boxes där man får hem olika goodies varje månad (när jag var gravid hade jag Bump Box ett tag och Nelson hade Bark Box ett tag fram tills jag tyckte det blev för dyrt att ha en box där han bet sönder leksakerna på 2 minuter och hatade alla godisar som följde med). Det känns så himla lyxigt att få en överraskelse varje månad. Sen tycker jag det är skönt att slippa välja vilka böcker man ska köpa nu när dom är så små. Och så vill jag ha nog böcker att det ska vara okej att dom biter, slickar, smakar och river i dom. Barn är barn och det ska dom få vara även om mamman i huset har lite kladdfobi och helst vill att alla böcker ska stå prydligt i bokhyllan. Med Lillypost kan välja mellan Board Books eller Picture Books beroende på hur gamla barnen är och varje individuell bok är handinslagen i presentpapper (bara en söt extra touch). Och i tillägg, för varje box som köps doneras en bok till välgörenhet.

Killarna har precis börjat visa intresse av böcker även om det roligaste än så länge är att bita på dem. Theodor är nog just nu mer intresserad än Oliver men det kan så klart ändras fort. På kvällen försöker vi ha som rutin att läsa en bok före vi lägger dem och Theo ligger gärna och följer med på bilderna medans Oliver hälften av gångerna bestämmer sig för att kryp iväg på egen hand.

Jag har tänkt att ha som tradition att öppna en bok per kväll (eller nåt liknande) för att dra ut på spänningen lite. Som ni förstår är det här lite som julafton varje månad för den här mamman. Förhoppningsvis uppskattar killarna det lika mycket så småningom.

Men nu vaknade visst mina små från sin morgonnap. Vi ska käka lite mat och sen bege oss iväg på besök till en liten minikompis. Vi hörs! ♥


Att hänga med på dom här sina dagar. 👌 Allt är liksom spännande. Att kika ned på grannes balkongträdgård tex. Eller att ta på pappas elgitarr och kolla hur baksidan av babysittern fungerar. Likaså att kolla in diskmaskinen, Nelsons leksakhörna, under köksbordet och bakom skåp och dörrar. Baby proofing needed asap!

Våra vagnpromenader blir också mer och mer spännande. Förr sov dom i princip 95% av tiden i vagnen men nu är dom vakna och gillar att sitta och titta. Oliver tycker inte det är superspännande att titta på mamma så snart byter vi nog till framåtsittande.

Idag gungade dom för första gången och det blev en hit så jag antar att vi blir stammis på lekparkerna framöver. Jag längtar faktiskt lite tills dom blir större och kan leka mer. Fram till dess ska jag försöka njuta att en av dom faktiskt fortfarande oftast ligger någorlunda där man la honom för den andra gör det definitivt inte.

I helgen ska vi iväg på en liten familjegetaway. Vi vet ingenting om platsen vi ska till utan kikade bara på AirBnB-kartan efter billigaste boendet nära ett större grönområde. Oroville blev det. Vi hörs kanske därifrån.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.