Mina tankar om livet

IMG_0113

Mamma och pappa. ♥ Mina förebilder, bästa vänner och största supporters här i livet. Som jag saknar dom. Varje dag. Ibland får jag sån där akut längtan efter dom att det gör ont i hjärtat och då förbannar jag tidsskillnaden som gör det svårt att ringa när som helst. Men då passar det bra att finaste barndomsvännen på något sätt känner på sig vad jag behöver och skickar bilder på världens bästa föräldrar. Det kan göra mig ledsen att mina föräldrar som älskar hundar över allt på hela jorden (typ) inte får lära känna vår lilla Nelson och att han inte får gosa med världens bästa hundmänniskor eller leka med musketörerna (mamma och pappas lilla flock på tio hundar…eller är det bara nio nu?) där hemma. Jag funderar redan på att ta med honom hem någon gång men vi får se hur det går med det. Inte den här sommaren i alla fall.

Många tror att valet att bo här borta har varit lätt för oss men det har aldrig varit lätt och vi slits fortfarande mellan viljan att bo här borta och önskan om att bo närmare familjen där hemma. Jag tror alla expats kämpar med samma känsla av otillräcklighet, en känsla av att var egoistisk och aldrig riktigt kunna vara hundra procent tillfreds. Mina föräldrar har aldrig gett oss några skuldkänslor utan allt ligger hos oss själva och vår vilja om att vara på två (tre) ställen samtidigt. Men det är ok för livet blir liksom som det blir hur som helst så man får ta det chanser man får och göra det bästa utav det man har. Så nu längtar vi till Sverige/Norge semester i slutet av augusti även om jag redan nu har ångest över att lämna min lilla björn här borta.

IMG_0118

Och appropå björnen, suddig bild som alltid när man ska försöka ta selfies samtidigt som man gosar med denna kille. Men det är så här vi har legat mest hela dagen för jag har en trött kille här hemma som är extra mattig idag. Inte matte emot alltså. Jag tror det är en kombo av att jag har varit borta mycket pga jobb, värmen och att han tappar tänder i rasande takt. Plus att han fortfarande lägger på sig ca ett kilo i veckan. Det måste vara jobbigt att växa så mycket. Idag var vi hos veterinären för att kolla upp hans öron igen (godkända!) och dem sa att han visst bara har en (!!) valptand kvar. Jag tror han har ont i munnen för han tuggar mindre på sina ben och mer på mjuka leksaker. Ibland blöder han från munnen så jag brukar ge honom isbitar att tugga på. Annars är han en 16 kg gladskit som fortfarande charmerar allt och alla (utom äldre hundar som tycker han är skitjobbig). Han är nog den enda hunden som älskar att åka till veterinären helt utan att bli mutad med godis. Vi har träffat samma läkare nu ett par gånger och det känns skönt att det är han som ska kastrerar Nelson senare i juli.

I helgen är det Pride helg här i SF men vi ska iväg till Tahoe istället och fira midsommar med bästa svenska gänget här borta. Så Glad Midsommar på er kära bloggläsare. Hoppas ni njuter och har kul! Ge er mamma och pappa en extra kram i helgen om ni kan. Jag önskar nämligen att jag kunde det precis just nu.

IMG_6994SF skyline från en av mina löpturer tidigare i veckan.

Livet alltså. Så ofattligt orättvist och sorgligt ibland. Och kampen om att få dö en värdig död när ens tid är inne. Mänsklig rättighet kan man tycka. Sju nätter i rad den här veckan. Jag har jobbat på en trauma ICU i nästan åtta år nu och sett och varit med om oändligt många sorgliga livsöden. I början var det svårt men sen vänjer man sig. Men vissa patienter griper tag i en mer än andra, engagerar en mer och stannar kvar i hjärtat längre. Den här veckan har varit ofattlig tung att jobba. Inte bara hektisk utan ätpauser och utan sovpauser utan också känslomässigt dränerande när man pressar in blod och mediciner samtidigt som man står och argumenterar för någons rätt till smärtlindring, sovmedicin och till syvende och sist, rätt att dö. Over and over again.

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar vad vi gör för patienterna. Att vi hjälper, fixar, läker. Men under denna stretch älskade jag varken mitt jobb eller vad vi gör för patienterna. Förlåt Joey. Förlåt grandma’. Förlåt okända trauma patient yankee. Jag hoppas ni får en fred snart.

Nu ska jag läka mig själv.
Sex dagar ledig. Pilates och kompishäng står på schemat.

Hur har ni det?

askbelievereceive1Jag har en dålig egenskap – ok jag har många – men en av dom är att jag vill vara bra, gärna bästa, på allt jag gör. Det innebär att jag ogärna provar något som jag vet, eller i alla fall tror, att jag kommer att suga på. Och om jag nån gång gör något som jag vet eller tror att jag är dålig på (tex spela dataspel eller fotboll) går jag sällan helhjärtat in för det, för då kan jag skylla på att jag ändå inte tog det seriöst och gjorde mitt bästa. Förstår ni logiken?

Med åren har jag ju förstått att detta är ett ohållbart koncept, speciellt i kombination med en rastlöshet som ständigt kräver nya erfarenheter och nya utmaningar. Man kan ju helt enkelt inte vara bästa på allt på en gång. Men den där olustkänslan av misslyckande finns i alla fall kvar vilket gör att jag sällan berättar om saker som jag gör eller provar före jag vet om jag är bra på det eller inte. Det är liksom en modifierad version av att inte göra det man inte är bra på, dvs att inte göra saker offentligt förrän man vet om man är bra på det.

Jag har dragit mig för att berätta för folk vad det är jag studerar och varför. Och om jag berättar slätar jag gärna över det med att vi får se vart det leder osv. Men utbildningen gick ut hårt på personlig utveckling och tryckte på mina ömma punkter. En av uppgifterna var att utforska sina rädslor. Min största rädsla är att misslyckas. Inför alla och inför mig själv. Inte med utbildningen för den kommer jag att klara utan några problem, men med att gå vidare efter utbildningen och göra det till något användningsbart. Kommer jag någonsin att coacha någon? Vem vill höra på råd från mig? Och vem är jag att tro att jag kan ge råd till någon annan?

Till slut bestämde jag mig för att outa det till min pilatesinstruktör. Jag berättade att jag studerade till Health Coach och hon undrade om jag ville göra en karriär utav det. Jag sa med liten röst att jag tror att jag nog skulle vilja göra det och hon erbjöd sig direkt att låna ut sin studio om jag ville hålla workshops, skicka ut reklam om mig i sina newsletters och hjälpa mig att starta upp. Där började jag hyperventilera och av rädsla (och av glädje).

Men jag ska fortsätta att jobba med den där obehagskänslan, klumpen i magen och rösten i huvudet som skriker att jag inte är bra nog. Jag lyssnar på föredrag, läser inspirerande böcker och tar babysteg mot att tro mer på mig själv (eller i alla fall låtsas att jag tror mer på mig själv). En dag kanske jag vågar ta steget att hålla en workshop i världens coolaste pilatesstudio och en dag kanske jag jag jobbar som health coach.

Och vad vill jag säga med inläggets titel? Put it out in the universe! And the universe will answer. Outa dina idéer till omvärlden och plötsligt kommer hjälp och inspiration till dig. För ett år sedan var jag på Dreamforce och lyssnade på bla Dean Ornish och Tony Robbins som inspirerade mig att börja kolla upp health coaching. Denna vecka pågår årets Dreamforce och igår var jag och lyssnade på Sheryl Sandberg (Facebook’s COO) som pratade om varför vi kvinnor har så lite tro på oss själva och vad vi ska göra åt det (prata om det, utmana, peppa varandra och utbilda folk i invanda genusmönster). Idag såg jag bland annat Deepak Chopra (hur coolt är inte det?!) som pratade om att kroppen är så mycket mer än bara en kropp, och framför allt att vi människor är så mycket mer än vår kropp. Kroppen är i ständig förändring, våra celler byts ständigt ut och den kropp vi hade för några år sedan är en helt annan än den vi har idag. Det som består genom all föränding är our mind och för att på riktigt göra livsstilsförändingar behöver vi göra förändringar i vårt psyke och inte bara vår kropp. Intressant och väldigt inspirerande. Och väldigt passande föredrag för den livsfas jag är i just nu, precis som förra årets föredrag passade mig just då. Så outa för världen dina tankar, drömmar och önskningar och är du öppen nog kommer hjälp och inspiration att komma  din väg. Sug åt dig!

Avslutar med en fråga som Sheryl Sandberg ställde oss:

What would you do if you weren’t afraid?

photo(68)Läsinspiration scorad på Dreamforce

Jag närmar mig the Big 3-0. Åtta veckor snackar vi. Jag har aldrig nojat över åldern (eller jooo, jag har velat se äldre ut) och trodde ärligt talat jag skulle slippa undan den berömda trettioårskrisen. Men för några månader sedan började den på allvar snika sig på och för varje dag får jag svårare och svårare att andas, tänka och coola ned. Ångest deluxe. Inte över att bli gammal (för ärligt talat – hur gammal är man egentligen när man fyller 30?) och inte över att jag måste åstadkomma något med mitt liv (carpe diem liksom!) utan över alla stora beslut man så småningom måste ta. Jaaa, jag snackar barn, hus, bil, hund och jobb. En dag ganska snart måste man väl sluta ta allt som det kommer, växa upp och faktiskt ta ett (flera) beslut. Alldeles för stora beslut för herr och fru vi-ta-det-som-det-kommer-och-klarar-bara-av-att-planera-till-nästa-helg-at-most!. Ibland när jag sitter och tänker får jag så svårt att andas att jag på allvar undrar om jag borde ta och prata med någon. Men psykolog? På engelska. Meh.

Istället fortsätter jag att stoppa huvudet i sanden (och det hjälper inte att min partner-in-crime här i livet gör exakt samma sak) och hoppas på att allt bara ska lösa sig utan att vi behöver ta dom där stora besluten själv. Hyperventilerar ibland och vaknar kallsvettig om natten. Det kallas livet har jag hört.

 

Skulle rensa min externa hårddisk (även kallat mitt forna liv) och hittade inte bara gamla bilder och skolarbeten utan också mina elektroniska dagböcker från 2002-2005. Jag skrattar så jag gråter över all drama, alla känslor och tankar som åker berg och dalbana upp och ned. Herregud vilken liv man levde!

 

Mitt favoritcitat: “Sovit för lite. Festat för mycket (även om det bara varit varje helg)”. Hmmm, bara varje helg. Jamen dåså!.

 

Eller det här: “Det positiva med att bo längst upp på berget är att när man går vilse så vet man att man alltid är på väg hem när man går uppför”. VEM klarar att gå vilse i Tromsö?!

 

Och jag påminns om saker jag hade glömt, upplevelser som betydde så mycket då men som glömts bort med tiden. Tankar jag hade när jag flyttade hemifrån, när jag pluggade och när jag var nyfärdig sjuksköterska. Stoltheten över att stå på egna ben men paniken över att växa upp, måsta planera och söka jobb. Att bli kär, göra slut, världens undergång, bli kär igen, bli sambo och bli pyttelite vuxen.

Jag kan förundras över alla de stora och mörka känslor som fanns, alla existentiella frågor och all ångest som skriker igenom varje inlägg. Var livet verkligen så svart? Jag har väl egentligen aldrig sett mig som en ångestfylld människa även om tonåren var en enda lång och ilsken känslostorm. Men när jag läser om mina tankar och känslor från de tidiga 20 åren känns det helt plötsligt inte så farligt att fylla 30 i år (va?! fyller jag verkligen 30 i år!?).

 

IMG_8043Imorse slog det mig – när jag stod där i shortsen och skar upp frukt och bär till min morgonsmoothie – hur ska vi kunna flytta härifrån? Det är första gången sedan vi flyttade hit som jag tänkt tanken (eller snarare känt känslan) så där riktigt på riktigt. Och det skedde när jag gjorde något så banalt som att laga frukost. Tanken slår oss så klart lite nu och då men inte med den där djupa sentimentala magkänslan utan snarare med den där vi-har-det-så-jävla-bra-just-nu-men-vi-kommer-ju-att-flytta-hem-nån-gång-känslan.

Och jag vill ju flytta hem nån gång. Eller i alla fall hemåt. Närmare mamma och pappa, närmare bonusläkten och vännerna. Eller vill jag egentligen det? Eller är det bara mitt huvud som vill det för att man borde vilja det? För att alla flytta hem nån gång. För att om man inte skulle vilja flytta hem så älskar man inte sin familj och sina vänner där hemma lika mycket som dom som längtar hem varje dag.

Vi får nästan varje dag en fråga om när vi ska flytta hem. Både från folk där hemma och från folk härborta. Vi vet inte när. Och idag kunde jag för första gången också känna känslan av att vi kanske inte heller vet om. Vi får se. Allt kan hända.

IMG_8030

Red Rock Park and Amphiteater utanför Denver.

Kanske flyttar vi till Colorado istället…

 

beinloveAre you in love with your life?
I know I am. Every second of it.

Livet har så klart ups and downs, men jag ser det lite som att vara i en relation. Allt är liksom inte rosa moln hela tiden men jag fortsätter ju vara lika kär i min partner hur som helst. Samma med livet. Man behöver inte gilla allt med livet på samma sätt som man inte gillar precis allt med ens partner (jag ogillar tex väldigt mycket att E glömmer tid och rum när han är inne i sitt jobb). Men jag är alltid kär i honom precis som jag är alltid är kär i livet. Vi måste nog lära oss att älska livet precis med allt vad det innebär. Och har man ett liv som man inte gillar kanske det är på tiden att tänka över det, gå i terapi eller rent av “göra slut” och hitta/skapa ett annat liv. På samma sätt som man gör med en relation. Antingen så jobbar man med sig själv och sin relation, förändrar eller går vidare. Väljer man istället att stanna i en relation som man inte trivs med – med andra ord leva ett liv som man inte tycker om – så har man på nåt sått även gjort det valet. Att stanna kvar.

Förstår ni vad jag vill ha sagt, eller blev det för flummigt? Jag har just i denna minut varit vaken i 24 timmar. Så vi pratar alltså lite post-nightshift-filosofering. Men nu har jag en stadig frukost i magen och ska krypa ned i sängen (bland rena lakan som min kära man föreberett åt mig!).

Be in love with your life! Every second of it.
För det är du värd! Och livet också…

IMG_7445

 

Ibland är man ju lite dummare än vanligt. Senaste veckorna har jag inte känt mig särskilt smart. Okej, i början av månaden fick jag alltså veta att jag fått det där jobbet som jag så väldigt gärna ville ha. Jag fick besked om att det enda som fattades var en bunt med papper som skulle gå igenom papperskvarnen, godkännas osv. Hurra! tänkte jag och förberedde mig på att börja jobba – typ imorgon (gärna igår). Hur lång tid kan det egentligen ta att fylla ut lite papper och göra en background screen osv?!? Jag har uppenbarligen inte lärt mig någonting av mina 1,5 år här i USA utan fortsätter att vara den eviga optimisten med en tro på ett effektivt system. Men dagarna har gått och blivit till veckor och nu börjar november snart övergå till december och jag vet fortfarande inte när jag börjar jobba.

Varje vardag vaknar jag och tänker att idag ringer dom nog och vill att jag ska börja jobba. Varje eftermiddag/kväll är jag lika besviken över att jag inte hört något. Och medans jag väntat på det där telefonsamtalet klarar jag nästan inte av att göra någonting annat än att just vänta när jag egentligen borde vara ute och göra allt som jag inte kommer ha tid till att göra när jag väl börjat jobba. Snacka om att sätta livet på vänt…

Jag kommer förmodligen att få jobba tillräckligt mycket tids nog så jag måste nog ta tag i mitt liv. Ta vara på dagarna heter det väl…?

 

defineyourlife

För ett tag sen frågade Gabriella mig om USA förändrat mig på något sätt. Massor! Jag skrev att jag hittade hem och hittade mig själv när jag flyttade till Norge, men vad har då USA gjort med mig?

Flytten till USA har framför allt tvingat mig till att lära mig att definiera mig som någonting annat än bara sjuksköterska. Tidigare var jag sjuksköterska 24/7. Nästan alla mina vänner där hemma är sjuksköterskor, jag älskade jobbet och visste att det var någonting jag var bra på. När jag presenterade mig blev det automatiskt “Hej, jag heter Mikaela och jag är sjuksköterska”.

Här borta är ingen av mina vänner sjuksköterskor eller ens inom hälso- och sjukvårdsbranchen. Här borta jobbar folk med data, marknadsföring, forskning osv. Ingen förstår när jag pratar om blodgaser, preload, afterload eller cardiac output. Jag saknar ibland att kunna prata om sjuksköterskeämnen (men det finns ju 1000 tals forum online till det) men uppskattar faktiskt att det har tvingat mig till att bli något mer än sjuksköterska. Jag måste väl ändå vara intresserad av nånting annat än blod och mediciner?!

USA har också förändrat mitt intresseområde inom sjuksköterskeyrket. Intensivvård kommer alltid vara nära mitt hjärta. Jag älskar komplexiteten och kravet på att tänka stort och brett men samtidigt in i minsta detalj. Men efter att ha flyttat hit har jag insett att intensivvård nödvändigtvis inte behöver vara det enda alternativet. Jag har fått ett ökat intresse för att jobba med förebyggande arbete – dvs. jobba med individer FÖRE dom hamnar på intensiven. Mitt eget ökande intresse för träning och hälsa har gett mig inspiration till att eventuellt kunna dela med mig av min kunskap och mitt intresse till andra (tex jobba på en kardiologisk klinik och motivera dessa personer till att förändra sin livsstil så att dom slipper hamna på intensiven efter en stor hjärtinfarkt).

Efter att ha varit på en del föreläsningar och läst många, många böcker har jag nu fastnat för health coaching och motivational interviewing. Det var lite som en aha-upplevelse att inse att hälso- och sjukvården faktiskt borde utgå ifrån patienternas egna önsker och mål och inte utifrån vad vi eller samhället tycker dem bör göra. Jag vet att det låter banalt och som en självklarhet men trust me! det är det inte.

Jag har nu börjat rikta in mig på att försöka bli Certified Health Coach vilket är en online utbildning (det finns många att välja på men jag tror att jag kommer att ta den via NSHC) där man lär sig att coacha patienten/klienten utifrån dennes mål och dennes kapacitet och motivation. Istället för att säga vad han/hon bör och inte bör göra jobbar man med att motivera personen till att själv ta “rätt” beslut utifrån sin egen kapacitet och sina egna mål (absolut inte manipulation utan motivation. viktig skillnad!). Detta leder förhoppningsvis till en mer långsiktig livsstilsförändring där patienten själv känner att han/hon har kontroll över sitt eget liv.

Även om jag kanske inte kommer att jobba med coaching direkt (fast vem vet?) tror jag att det är en nyttig utbildning att ha. Speciellt eftersom synsättet tvingar en att reflektera över sitt eget liv, attityd och mål. Jag tror att jag kommer att kunna använda coachingsynsättet och motivational interviewing oavsett var jag kommer att jobba i framtiden, men framför allt får det mig till att känna att jag använder min arbetslösa tid till något förnuftigt.

Det leder oss in på min plan för ett eventuellt icke-jobbande-liv. Jag har som sagt tänkt, funderat, diskuterat och känt efter vad jag egentligen vill med mitt liv och kommit fram till att det viktigaste är att jag till syvende och sist känner att jag gjort något förnuftigt och meningsfullt även om jag inte klarar att få ett betalande jobb. Men vad är egentligen förnuftigt och meningsfullt för mig?

So here is my plan:

  1. Utbilda mig till Certified Health Coach = få en utbildning, få ny kunskap och utvecklas både som sjuksköterska och som person.
  2. Engagera mig mest möjligt i American Red Cross = meningsfullt tidsfördriv och värdefull erfarenhet.
    – Jag kommer att vara del av First Aid-gruppen där jag jobbar som första hjälpen-syrra på olika event.
    – Jag kommer också vara del av Disaster Services och förhoppningsvis efter en del kurs och erfarenhet vara del i det team som rycker ut när någon katastrof (stor eller liten) sker. Här i SF är det mest utryckningar på husbränder.
    – Jag kommer att jobba (gratis) som sjusköterska när detta behövs men framför allt som Client Caseworker (en del av disaster services) på en förhoppningsvis mer regelbunden basis. Som Client Caseworker jobbar du inne på Röda Korsets kontor, möter personer eller familjer som tex förlorat sitt hem i en brand. Du går igenom vilken hjälp de behöver, vad ev Röda Korset kan hjälpa dem med och vem dom annars kan hänvända sig till. Jag ser fram emot att komma igång med detta (börjar inskolningen imorgon!), dels för att det känna som en meningsfull sysselsättning och dels för att det får mig att känna som att jag har ett “riktigt” jobb (även om jag inte får betalt).
  3. Ta alla små betalande jobb jag kan få men inte spendera 110% av min tid till att söka jobb (max ett par timmar om dagen) = tjäna lite pengar.
  4. Fortsätta att jobba på intensiven där hemma så ofta jag får möjlighet (och känna mig tacksam för att jag faktiskt har den möjligheten till att åka hem och jobba) = tjäna mycket pengar på lite tid samt upprätthålla sjuksköterskekunskapen.

Mål: Vara nöjd med det jag gör och innerst inne veta att jag göra något meningsfullt med mitt liv även om jag inte tjäna en miljon.

Läser ni fortfarande? Världens längsta inlägg alltså. Men det passar bra för nu kan det hända att det blir en liten bloggpaus eftersom jag får besök av världens allra bästa Marlen i en vecka. Nu vet ni i alla fall vad som föregår i mitt liv och uppe i mitt huvud.

Vi hörs!dontwastyourlife

 

 

Ibland kommer dom där dagarna – ja, ni har hört om dom tidigare – dom där dagarna då livet inte är så rosa. Då existentiella frågor liksom tar över hela tillvarelsen och man undrar vad f* man håller på med. De sista veckorna har jag pendlat mellan hopp och förtvivlese angående min (icke-befinnande) jobbsituation. Jag har använt dagarna till att söka så många jobb att jag nu har tappat räkningen. Samtidigt har jag kännt en ökande stress över att dagarna, veckorna och månaderna går och över att jag inte gör NÅGONTING (vilket i och för sig absolut inte är sant, men i den icke så rosa tillvaron känns det så).

Så jag har grävt långt inne i mig själv; tagit tid att fundera, diskutera, känna efter och lägga en plan över (ve och fasa!) livet-utan-jobb. Jag har bestämt mig för att jag inte kan låta jobbsökarlivet ta över allt. Jag kan inte sätta livet på vänt bara för att jag eventuellt kanske får ett jobb ganska snart. Jag måste leva livet här och nu och faktiskt ha en plan för vad jag vill göra som icke-jobbande. Får jag ett jobb är jag så klart överlycklig – men får jag inte ett jobb så ska jag vara lycklig i alla fall. That’s my goal!

Jag har nämnt det tidigare – min skräck över att vakna upp som en gammal bitter tant som ångrar att hon inte levt livet som hon velat. Jag har mött nog många utav dem. Min stora skräck just nu är att vi plötsligt ska ha bott här borta i fem år och jag vaknar upp och inser att jag inte gjort ett skit med mitt liv i USA. Att jag hela tiden bara gått omkring och väntat på det eventuella jobbet när jag egentligen har kunnat göra så mycket annat. Tiden går så fort, så det är faktiskt helt möjligt att det skulle ske. Vi har redan bott här i 1.5 år…

Fast samtidigt så är jag ju stadigt den där rastlösa själen som ser till att ha dagarna fyllda. Jag vill väl bara att dagarna ska vara fyllda med något som jag kommer att komma ihåg som något meningsfullt. Inte med sånt som jag kommer att glömma bort nästa vecka.

Men jag har en plan. Eller i alla fall en struktur på en plan. Jag ska berätta mer om den en annan dag. Idag har jag haft långa möten hela dagen (om mitt nya liv) och nu är jag så trött och full i huvudet att jag ska knyta mig i sängen. E är på väg med “red-eye” över till New York (för att jobba där i 4 timmar och sen ta flyget tillbaka hit imorgon eftermiddag). Jag missunnar han det inte. 

Vi hörs en annan dag! Until then…


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.