Mina tankar om livet

IMG_4356I mitt riktiga element. Så här känner jag mig hemma, levande och lycklig.

Jag kom till Norge första gången hösten 2004 och sedan dess har jag kännt mig mer norsk än svensk. Jag älskar Norge på ett sätt jag aldrig trodde att jag kunde älska ett land och kommer nog aldrig (jag vet!! man ska aldrig säga aldrig) flytta hem till Sverige igen (förlåt mamma o pappa!). Jag vet inte vad det är som gör att jag känner mig så hemma där, men det har förmodligen något att göra med den person jag blev när jag flyttade dit. Från att vara VÄLDIGT osäker och identitetssökande till att på nått sätt hitta ett inre lugn. Mycket har nog med att göra att jag råkade träffa de människor som sedan kom att bli några av de viktigaste i mitt liv samtidigt som jag blev färdig sjuksköterska och fick en identitet i och med det. Jag nyupptäckte min äventyrslust och mitt friluftsintresse och slutade försöka vara någon jag inte var.

Hur som helst, det var inte meningen att det här skulle bli ett långt, djupt nationalromantiskt inlägg utan det jag egentligen hade tänkt att reflektera över var språket. När jag bodde uppe i Tromsö pratade jag nästan bara norska. Många av mina patienter sa att dom knappt kunde höra att jag var ifrån Sverige. När vi flyttade ned till Oslo började svenskan återigen krypa in eftersom jag då umgicks och jobbade med fler svenska än tidigare. Nu när vi har flyttat över till USA har norskan nästan försvunnit (okej, jag veeet att jag lägger in många norska ord och ofta använder norsk meningsbyggnad). Jag har några svenska vänner som jag så klart pratar svenska med. Annars går det i engelska. Vi har i princip inga norska vänner härborta och jag har till och med börjat prata svenska med E (vilket i och för sig är bra träning för honom).

Men om det är nån gång jag både tänker och pratar på norska så är när det gäller sjuksköterskeyrket. Jag sitter o pluggar på PALS och kommer på mig själv att översätta ord till norska. När jag ska förklara något sjuksköterskeaktigt tänker och formulerar jag mig på norska. Häromdagen hade jag till och med svårt att komma på vad det svenska ordet för tap var (jag var tvungen att översätta det till engelska och så till svenska…det var visst förlust). Det finns visserligen en naturlig förklaring till detta fenomen men det skrämmer mig lite att jag faktiskt kan glömma bort vad ord är på svenska. Kommer jag någonsin att klara att prata rent längre? Just nu pratar jag varken ren svenska eller ren norska (och min engelska suger fortfarande).

 


Alla mina tankar går idag till familjen till Sigrid Giskegjerde Schjetne som idag fick det värsta beskedet en familj kan få. En enorm sorg, men kanske också en lättelse att äntligen få veta vad som hänt? Jag tänder ett ljus för Sigrid och reflekterar än en gång över hur skört livet kan vara. Ta vara på dagarna och ta vara på varandra!

Först bestämde jag mig för att sluta vänta på min sjuksköterskelegitimation och istället åka hem till Norge för 3 veckors jobb i sommar. Precis en vecka senare damp min California Registered Nurse license ned i posten vilket kan anses som dålig timing – men jag är bara lycklig över att väntan äntligen är över. Efter det åkte vi till Yosemite och fick andas fjälluft och slita ut kroppen ordentligt och nu äntligen kan jag känna att jag fått ro i själen.

IMG_6218

Nu kan jag andas med hela kroppen, njuta av att vara ledig och ha möjligheten till att göra precis vad jag vill (vilket just nu mest går i att träna, äta sunt och läsa böcker). Jag sover gott om natten, jag sover hela natten och jag vaknar utvilad utan en känsla av att jag borde och att jag måste. Jag söker lite jobb men vet att det egentligen är lite onödigt eftersom jag inte kan börja jobba förrän i augusti (här i USA vill dom gärna att man börjar nu på en gång – helst igår). Jag kan njuta av att vara ledig och bo i San Francisco. Jag kan utan dåligt samvete sitta på balkongen och läsa en bra bok. Jag kan gå på långa promenader utan att ha en gnagande känsla av att jag borde försöka mer och hårdare.

För första gången sedan vi flyttade hit kan jag slappna av och njuta livet och ledigheten – på riktigt. Nu efteråt kan jag märka på mig själv vilken konstant inre stress jag haft. Efter den initiala glädjen över att äntligen ha en kalifornisk sjuksköterskelegitmation i handen gick luften lite ur mig (inte fysiskt, men lite psykiskt). Jag använder denna gräsänketid till att komma ikapp mig själv. Om två veckor åker jag hem till Norge och där blir det ett hårdkör på intensiven i tre veckor. Sedan blir det 3 veckors Sverige/Norge semester och så tillbaka till SF i början av augusti. Då börjar helt säkert jobbsökarångesten deluxe – men det är då – just nu passar jag på att bara vara och njuta av att jag kan andas igen. Hösten kommer tids nog…

Om 2010 var året då jag blev vuxen så är 2011 året då ALLTING hände.

Januari månad gick mest åt till att stressa runt och plugga till det stora NCLEX exam som jag äntligen klarade i ferbruari. Som bonus fick jag lite tid tillsammans med allra käraste A-M i London.

I februari sa jag upp jobbet och vi bestämde på allvar att flytta över det stora blå.

I mars kom pappa på besök till Oslo och vi hejade på svenskarna på skid-vm uppe i Holmenkollen. Jag lärde mig baka det goda knäckebrödet som är det enda bröd vi äter i USA och fick dessutom en kalv uppkallad efter mig. SPA-helg i Göteborg och fiskehelg på Nordmøre.

I april packade vi ned vår lägenhet och körde våra saker upp till Nordmøre.

From första maj stod vi bostadslösa så E flyttade över till San Francisco. Jag drog till Cape Verde med allra käraste Marlen, åkte hem till mamma och pappa och flyttade sedan över till vårt efterlängtade San Francisco i slutet av maj. Min första helg i Kalifornien åker vi på zipline i Redwoodskogen, annars bestod dagarna mest åt att åka till och från IKEA samt att bygga möbler i vår nya lägenhet.

Juni månad bestod av att acklimatisera sig till vår nya hemstad och till livet som hemmafru. Känslan av lyxfruliv byts mot rastlöshet och frustration av att gå hemma. Jag går igenom en smärre identitetskris men rycker upp mig och hittar den fantastiska botaniska hagen. Vi både surfar och paddlar kajak för första gången – och älskar det! Sista juni kan jag äntligen säga att hösten börjar ta form

Juli månad började med 4th of July-helg i vackra Lake Tahoe. Jag blev förälskad i fantastiska Monterey och medans E jobbar spanade jag på sälar, sjölejon och uttrar. 20 juli landar vi i Oslo och jag ankommer intensiven för en två veckors comeback. 22 juli är dagen vi aldrig glömmer och jag är evigt tacksam för att jag befann mig i Oslo och på intensiven just denna ödeshelg. Efter 2 veckors dygnet-runt-jobbing åkte jag hem till mamma och pappa och restituerar med kantarellplocking.

Augusti månad bestod av socialisering med släkt och vänner i väntan på våra visum. Till slut får vi stämpeln i passet och återvänder till Kalifornien, en härlig vecka i Monterey och efter det kommer äntligen “sommaren” till San Francisco. I slutet träffar vi M & J för första gången och ganska snart blir dom våra bästa vänner i SF. Maria – jag är så glad att jag träffat dig!! ♥

I september började jag mina två volontärjobb samtidigt som jag började plugga pedagogik 100% nätstudier och plötsligt fick jag en hektiskt vardag. I september tar vi också beslutet om att gifta oss och resten av månaden bestod av bröllopsångest, bröllopsplanering och bröllopstankar. Klänningen och smokingen blir inköpt och resan till Hawaii bokad. I slutet av september fick vi också vårt första besök i SF och åkte ut till Alcatraz. I september flyttade in på lifestyleblogs.se (i flytten försvann tyvärr en del text från många inlägg).

Oktober månad startade i Las Vegas där vi firar Es 27e födelsedag. Jag fick också för mig att utmana mig själv i armhävningar och situps (ja, jag blev starkare). Annars bestod oktober månad mest utav träning, plugg och volontärande. I mitten av månaden fick vi vårt andra besök till SF och tar en limosintur upp till Napa Valley. Månaden avslutas med Halloweenfest a la americanstyle tillsammans med världens bästa tjejgäng.

November månad. Åh, november månad. Vad kan jag säga? Månaden började på vackra Hawaii och 4 november sa jag äntligen ja till min E. Hösten kommer till Kalifornien men vi fortsätter att surfa. Månaden avslutas med cave crawling och härligs thanksgiving fest.

Och december månad kommer vi väl fortfarande ihåg? Jobbmaraton, besök hos svärföräldrarna och så jul i tomtehuset.

Ja, det var mitt 2011. Hade tänkt o sätta in bilder ifrån året men här tog mitt tålamod slut.

Tack för ett fantastiskt år! ♥

Gott nytt år kära bloggläsare!

Vissa vakter är hysteriska. Dagar då vi springer runt, på och över varandra. Andra vakter är lugna som bara den. Dagar då vi slåss om att få tömma soporna. Denna vakt var mer sorglig än många andra. Vila i fred. Det är ni värda.

Två dödsfall. Den ena omgiven av hela sin stora familj, den andra helt ensam. Det sätter perspektiv på livet.

Sen jag blev gift får jag ibland en känsla jag aldrig känt förrut. Ett sånt där sug i hjärtat som påminner mig om vad jag kan mista. Det är som om man är mer sårbar när man lovat varandra evig kärlek. För evigheten är lång, samtidigt som den kan vara så innmari kort.

Här ligger jag o ser på nattliga kriminalserier o väntar på att min kära ska komma hem från julbord. Då ska jag krama extra hårt på honom.

God natt alla där ute! Krama på varandra.

Även om den här bilden ser ut att komma från 70-talet så är den nog bara runt 10 år gammal (det var i alla fall på den tiden då digitalkameran var rätt så ny (och dyr) så vi körde fortfarande på vanlig analog kamera). Har suttit o gått igenom min gamla bilder och fått mig en riktig nostalgitripp. Herregud vad mycket som har hänt de sista 10 åren!

Jag kommer ihåg den dagen detta kort blev taget på som om det vore igår. Jag kommer ihåg vem som tog det, vem jag var, vad jag tänkte och vad jag kände. Samtidigt känns det som en evighet sedan – som om jag idag är en helt annan person än den ni ser på bilden. Förmodligen kommer jag att sitta om 10 år o se tillbaka på idag och tänka samma sak. Vart tar tiden vägen!?

Jag hoppas ni kan se tillbaka på de senaste 10 åren och känner er förnöjd med vad ni åstadkommit. Jag hoppas ni har följt era drömmar och skapat ert eget liv. Livet går så fort, ta vara på det ni har. 

Ok, det var kvällens pretensiösa inlägg. Nu ska jag återgå till pluggandet.

Puss o kram /M

Första bilden jag tog på buketten

Första bilden jag tog på buketten

När brudbuketten kom till hotellrummet kl 14.45 den 4 November 2011 var jag först lite rädd för den. Den var liksom stor och ståtlig samtidigt som den blev symbolen för att det nu var på allvar – på riktigt. Jag o E hade bestämt oss för att inte berätta för så himla många att vi skulle gifta oss (våra familjer visste om det, och några vänner). Inte för att det egentligen var hemligt, utan snarare för att vi behövde tiden själv. Tid att tänka på vad som var viktigt för oss och hur vi ville ha det.

Jag har aldrig drömt om att gifta mig. Jag lekte aldrig bröllop när jag var liten och hade inte gjort mig en bild över hur mitt drömbröllop skulle vara. Jag har snarare alltid tänkt att jag inte kommer att gifta mig, att det är onödigt att skriva under ett papper så länge man vet att man har varandra. Samboskap is the shit! Dessutom hade vi fått höra från flertalet människor att förhållandet förändras när man blir gift (alltifrån att mannen blir a giant baby och kvinnan en bitch from Hell). Och vi har det ju bra som vi har det…

Men så en dag bestämde vi oss alltså för att gifta oss i alla fall och det triggade igång ångest hos oss bägge. När, var, hur och i vilkas närvaro? Det är konstigt hur något så fint och så vackert kan sätta igång så många ångestfulla tankar och frågor. Vi tvivlade aldrig på varandra eller på vårt oss utan snarare på bröllopet i sig. Egentligen ville jag bara vara gift, utan att behöva gifta mig.

Så nej, vår bröllopsplanering var inte fylld av rosa moln utan snarare ångest och ont i magen. När vi väl tagit beslutet om Hawaii, bara oss två, på en strand  – var det som att en sten lyftes från mina axlar.
Inga tår klivna på – eller snarare – allas tår klivna på.

Och när beslutat var tagit var det bara att få det gjort! Från beslut till ‘I do’ – 1,5 månad. 

Men vi var tvugna att få lov att leva i vår bubbla. Känna efter vad vi ville och hur vi ville ha det utan input ifrån andra. När man inte har ett eget drömbröllop att jobba emot är det så lätt att påverkas utav andras åsikter om hur det borde vara (och gud vad andra har åsikter och tankar!).

Och så kom alltså dagen och brudbuketten – och plötsligt blev allt så stort och så allvarligt. Vi skulle gifta oss! På riktigt. I början var jag livrädd för buketten – är den verkligen min? Är det nu det sker? Du och jag – för alltid? Under photoshoten tyckte jag den mest var i vägen. Jag ville inte hålla i en gigantisk blombukett (blommor har väl egentligen aldrig varit min grej? Eller?) utan jag ville hålla E i handen (åh, hans stadiga i hand i min). Så till slut lät jag den ligga, ensam bland mina skor (som jag inte heller ville ha) och större delen av photoshoten föregick utan brudbuketten – vackra vackra brudbukett.

Så kom dagen då vi skulle åka därifrån och plötsligt blev jag väldigt sentimental angående buketten. Ska vi åka ifrån den nu? Ska den hamna ibland soporna? Symbolen på vårt äktenskap!! Ska vi verkligen kasta den?! (ja, jag var en aningens känslomässigt berörd av situationen). Så precis innan taxin kom och hämtade oss för köra oss till flygplatsen var vi tvungen att ta många många bilder utav vackra vackra orkidébukett.

buketten

Några av de sista bilder som blev tagna.

PS! Bröllopet var helt fantastiskt och helt perfekt! ♥ E har än så länge inte visat tendenser till att bli en jättebebis och jag försöker hålla tillbaka lusten att bli the bitch from hell. Livet är härligt (även om vi bägge är förkylda). Jag saknar min fina brudbukett men hoppas den snart blir jord igen så att nya orkidéer kan växa.

Och till alla er som går i bröllopstankar – skit i alla måsten! Det er NI som är det viktigaste.

Tack till Bridal Dream Hawaii som gjorde vår dag till den perfekta dagen!

Har spenderat dagen på SF General Hospital tillsammans med en resident på Maitri. Han hade en timme hos sin ögonläkare som helt enkelt drog ut på tid. A lot!! Det gjorde iofs inte så mycket för mig, men tyckte mer synd om honom som klivit upp kl 04.45(!!) för att åka på dialys i 3 timmar före läkartimmen för sen sitta i ett väntrum i 4-5 timmar. Några timmar i ett väntrum på ett icke-privat sjukhus här i USA ger en dock mycket att tänka på.

Jag vet att jag brukar tjat om att man ska uppskatta det man har för att man aldrig vet hur länge man får behålla det och jag vet att det kan låta lite väl pretentiöst men från djupet av mitt hjärta menar jag det och tänker på det varje dag. Jag kan ibland bli lätt irriterad och uppgiven över människor som klagar över sina liv utan att göra någonting åt det. Inte för att man inte har rätt att klaga (ibland är jag också på riktigt klagohumör) utan mer för att jag tänker på alla de människor jag mött och möter som inte kan få det dom vill hur mycket dom än önskar och försöker. Jag möter människor med HIV/AIDS plus cancer, njursvikt, leversvikt +++ som mistat större delen av sin kompiskrets i sjukdomen. Människor som kämpat med drogproblem, alkoholism, hemlöshet och ensamhet. Människor som inte bara blivit av med jobben, huset och vännerna utan också mistat hörsel, syn eller förmågan att gå. Människor som blivit behandlade som skit och alltid blivit prioriterad sist i kön. Till trots för att dessa människor vet att de lever på sluttampen av sina liv, är dessa de personer som förmedlar mest livsglädje utav alla.

Jag kan förstå att alla kan ha en bad day. Jag har många utav dom själv. Men kroniskt klagande och negativism är något jag aldrig kommer att vänja mig vid. I mina ögon är glaset alltid halvfullt…

Jag är glad att jag har hälsan i behåll. Att jag har mina fem sinnen intakta och ben att gå med. Jag är glad att jag har en sjukförsäkring, att jag har pengar att betala den med, tak över huvudet och möjligheten att åka på semester när jag vill.

Bild från sayingimage.com

Ibland kan jag bli så trött av att alltid måste förklara hela min livshistoria på den enkla frågan:
Where you from?

Det har varit så helt sedan jag började resa utomlands. Man möter en random människa som frågar var man är ifrån. Säger man Sverige eller Norge krävs en lång förklaring till varför man inte ser skandinavisk ut. Säger man att man är född i Korea men uppvuxen i Sverige går dom utifrån att man har koreanska föräldrar och en koreansk kultur. Säger man att man är adopterad från Korea är det nästan ingen som förstår (inte här i USA i alla fall). Vaddå, så dina föräldrar är kvar i Korea? (nej, mina föräldrar är svenskar och bor i Sverige).

Att det ska vara så svårt att förstå. I Sverige eller Norge är det ingen sak, adoption är vardag och de flesta går nog utifrån att om man ser koreansk ut är man som oftast adopterad. Här borta pratar många som är adopterade (antingen från utlandet eller inom USA) om sina adoptivföräldrar eller adoptivbarn medan jag pratar om mina föräldrar och mamma och pappa skulle nog aldrig presentera sig som mina adoptivföräldrar. Riktiga föräldrar. Punkt slut.

Jag har ingenting emot att prata om att vara adopterad. Jag delar gärna med om mina upplevelser, tankar och funderingar. Men inte till vem som helst, när som helst (och framför allt inte i presentationsfasen). Jag blir trött av människors okunskap om adoption, det är faktiskt inte så ovanligt! Jag behöver inget stackars dig och medlidande. Jag behöver inte heller något good-for-you. För mig är det ingenting konstigt eller någonting jag går omkring och tänker på. Enda gången jag tänker på att jag inte ser ut som en svensk är när någon säger Really? Are you sure? till mitt svar om att jag är ifrån Sverige.

Dagens utbrott. Nu är det helg!


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.