Tankar om sjuksköterskejobbet

IMG_6994SF skyline från en av mina löpturer tidigare i veckan.

Livet alltså. Så ofattligt orättvist och sorgligt ibland. Och kampen om att få dö en värdig död när ens tid är inne. Mänsklig rättighet kan man tycka. Sju nätter i rad den här veckan. Jag har jobbat på en trauma ICU i nästan åtta år nu och sett och varit med om oändligt många sorgliga livsöden. I början var det svårt men sen vänjer man sig. Men vissa patienter griper tag i en mer än andra, engagerar en mer och stannar kvar i hjärtat längre. Den här veckan har varit ofattlig tung att jobba. Inte bara hektisk utan ätpauser och utan sovpauser utan också känslomässigt dränerande när man pressar in blod och mediciner samtidigt som man står och argumenterar för någons rätt till smärtlindring, sovmedicin och till syvende och sist, rätt att dö. Over and over again.

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar vad vi gör för patienterna. Att vi hjälper, fixar, läker. Men under denna stretch älskade jag varken mitt jobb eller vad vi gör för patienterna. Förlåt Joey. Förlåt grandma’. Förlåt okända trauma patient yankee. Jag hoppas ni får en fred snart.

Nu ska jag läka mig själv.
Sex dagar ledig. Pilates och kompishäng står på schemat.

Hur har ni det?

IMG_5503.JPG

Jag får fortfarande i princip varje vecka frågor om hur man går tillväga för att skaffa en amerikansk sjuksköterskelegitimation. Här kommer en liten påminnelse om var ni kan hitta alla mina inlägg:

Step-by-step hur det var för mig att skaffa amerikansk sjuksköterskelegitimation hittar ni här.

Här svarar jag på några FAQ om själva ansökningsprocessen.

Och här svarar jag på FAQ om hur det är att jobba i USA.

Här är alla inlägg som jag skrivit som handlar om hur det är att jobba som RN i USA.

Och här är en intervju med mig på sjuksköterskekarriär.se.

Och här sammanfattar jag mina 10 år som sjuksköterska.

Gilla, dela, kommentar om du vill! Jag blir glad för allt.

IMG_3600

Ingenting får mig att värdera livet så mycket som att jobba på en intensivavdeling – kanske speciellt på en trauma ICU. Att dagligen möta människor som från den ena sekunden till den andra fått sitt liv totalt vänt upp och ned utan förvarning gör något med en som person. Det har varit några tuffa veckor på vår avdelning. Många dödsfall, en del unga, en del oväntade och en del som vi jobbat hårt och länge för. Andra kämpar vi för att de ska få en värdig död. Den kampen är energikrävande när den drar ut på tid (månader) och när advokater blir inblandade känns det som om jag bara vill gråta. Är det verkligen så här det ska vara? Idag ringde dom dock och frågade om jag vill vara ledig i natt. Det betyder att det vänder nu. Ebb och flod som vanligt.

Livet är värdefull. Så oändligt skört ibland, så ovisst och så orättvist. Men ta vara på det du har och ta vara på varandra. I helgen åker jag och min man till fjällen. Det är så vi gör när vi känner att vi behöver ta vara på livet.

Ge någon en extra kram idag! ♥

img_0014Jag och min bästis från sjuksköterskeskolan. Gud vad vi kunde bråka för att vi hade olika meningar om hur skolarbeten skulle skrivas så till slut slutade vi göra dom tillsammans. Men gud vad kul vi kunde ha tillsammans. Jag hängde ofta hemma hos han i Farsta och hans mamma tog hand om när jag kände mig liten och förvirrad i stora Sthlm (en gång när jag hade influensa skickade hon hemmalagade soppa till mig).

Nu i dagarna är det precis tio år sedan jag tog sjuksköterskeexamen. Jag gick på Röda Korsets Högskola i Stockholm och det var enda skolan som jag sökte till. Jag hade läst att dom var specialiserade på internationell omvårdnad så jag bestämde att det var dit jag ville (det var jag otroligt glad över när jag flera år senare bestämde mig för att söka amerikansk sjuksköterskelegitimation och det visade sig att skolan redan hade alla kursbeskrivningar och betyg översatta till engelska).

Det året vi tog examen var det extremt svårt att få ett sjuksköterskejobb som betalade mer än  16-17 000 i månaden. Jag fick några jobberbjudanden i Sthlm på gamla praktikplatser men hade väl redan bestämt mig för att jag ville bort ifrån stan. Jag kände mig aldrig riktigt hemma där och dessutom hade jag också E i Norge (vi hade varit tillsammans i ca ett halvår då). Jag bestämde mig för att söka sommarjobb i Umeå för att sedan söka mig vidare till Norge.

Mitt första sjuksköterskejobb var på en medicinsk avdelning som var sammanslagen med en annan medicinsk avdeling. Jag kommer ihåg att vi ofta var 3 sjuksköterskor varav 2 helt nyutbildade på ca 20-25 patienter plus 2-3 undersköterskor. Jag tror att vi fick ca 2 veckors inskolning innan vi var on our own. Jag kommer ihåg att jag stod i medicinrummet och jobbade så snabbt jag kunde för att hinna dela ut alla mediciner i tid samtidigt som jag var livrädd eftersom jag knappt visste vad hälften av medicinerna var för. Jag bad till högre makter att ingen skulle fråga mig något eller att någon patient skulle bli dålig eller dö under min vakt. Jag hatade det jobbet. Jag hade aldrig tid att prata med patienterna eller familjerna. Jag hade inte tid att äta mat eller dricka vatten än mindre gå på toaletten. Jag kommer ihåg att jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle lära mig att tackla yrket, eller lära mig medicininera och labvärdena utantill. Jag kom hem till mamma och pappa och grät för att jag var så trött, så hungrig, så full av intryck, och så full av mina egna och andras känslor och rädslor.

Efter en sommar där tackade jag för mig. Jag hade fått 3-4 jobberbjudanden på sjukhuset i Tromsö med betydligt högre lön än vad Västerbottens landsting erbjöd just då. Och jag hade E i Tromsö. Jag flyttade in i hans studentrum på 10 kvm och tog jobb på neurokirurgisk avdelning. Där fick jag 10 veckor inskolning, hade max 4 patienter, lärde mig mediciner och labvärden i lugn och ro och sakta men säkert lärde jag mig att älska sjuksköterskeyrket. Jag blev tryggare i mig själv och min yrkesroll. Insåg att jag faktiskt var ganska bra på det jag gjorde. Jag kommer fortfarande ihåg en av de allra första patienter som jag var primärsjuksköterska till. Han var lika gammal som mig med en hjärntumör som till slut tog hans liv. Två månader innan hade jag fått en julkort ifrån honom där han tackade mig för att allt jag gjort och sa att han mådde bättre. Jag grät den dagen jag fick beskedet att han gått bort.

Efter ett år på neurokirurgen ville jag vidare och sökte till hjärta/kärl/thoraxkirurgen (kirurgen 3) på samma sjukhus. Där var det en helt annan miljö och tempo än på lilla neurokirurgen. Där sprang vi tills våra fötter värkde och bad till övre makter om att allt skulle gå bra. När jag tänker tillbaka till tiden på Kirurgen 3 vet jag att det är den som gav mig skinnet på näsan och självförtroendet. Våra dagar där var crazy, men vi klarade det alltid. Och det var där jag lärde mig mycket av det som la basen till mitt intresse för intensivvården.

Ett år senare var jag redo att söka till IVA-vubben. Samma som med sjuksköterskeskolan så sökte jag bara på en. Distansutbildningen på Luleå Tekniska Universitet (LTU) så jag kunde fortsätta jobba deltid i Tromsö. Jag gjorde praktik i Kiruna, Umeå och Oslo. Till Oslo fick jag komma på praktik bara om jag skrev på ett kontrakt att jag skulle fortsätta jobba där efteråt. I så fall skulle dom ge mig stipend för resten av min utbildningstid. Jag sa ja tack till allt och efter att ha pendlat Tromsö-Kiruna-Luleå-Umeå-Oslo-Århus (E bodde i Århus) i ett år landade vi till slut i Oslo.

Jag fortsatte att jobba på den kirurgiska intensivvårdsavdelningen i 3 år innan vi flyttade till San Francisco och pendlade tillbaka i ytterligare ett år och jobbade 2-4 veckor i sträck. En av dem gångerna var 22 juli 2011. Dagen då en psykopat bestämmer sig för att bomba regeringskvartalet samt skjuta 100-tals av ungdomar på Utöya. Det var den värsta veckan i mitt sjuksköterskeliv men jag är ändå tacksam över att jag var hemma och jobbade just då.

Två år senare jobbar jag på SF’s Trauma ICU när ett av Asiana Airlines flyg crashar på SFO. Tre döda och över 200 skadade. Till vårat sjukhus. Och jag kan inte sluta tänka att vi alltid jobbar som bäst när det är som sämst. Två katastrofer hanterade på fantastiska sätt. Vi är som bäst när vi måste. Det i sig är en trygghet.

Nu har jag jobbat 2.5 år på ICU här i SF och vet att jag aldrig någonsin kommer att lära mig allt. Jag är en mer ödmjuk sjuksköterska idag än vad jag var för några år sedan. När du börjar jobba när du knappt har fyllt 21 år (och ser ut som om du är 14) måste du tuffa dig, visa att du kan och vet även om du inte gör det. Idag är jag 31 och har 10 års erfarenhet bakom mig. Jag vet att jag inte behöver veta allt, att det är okej att fråga och att ingen tjänar på att jag jobbar ihjäl mig, tar på mig andras känslor och rädslor eller tar med mig jobbet hem. Som ny sjuksköterska fick jag psykiskt sammanbrott åtminstone en gång i veckan. Nu händer det bara kanske ett par gånger om året. Jag har blivit bättre på att ta hand om mig själv vilket gör mig till en bättre sjuksköterska.

Tio år. Ett decennium. Jag är tacksam för de patienter jag har mött genom mina år. Och för de anhöriga. Tack för att jag fått förtroendet att ta hand om er i den svåraste tiden i erat liv. Tack till er alla som blivit bättre, och tack till er som jag har fått hålla i handen när ni lämnat detta liv. Jag är tacksam för de handledare jag haft som lärt mig allt jag kan och för de jag varit handledare för själv som pushat mig till att bli en bättre sjuksköterska och person. Tack arbetskollegor som skrattat tillsammans med mig så där hysteriskt över bisarra situationer, som fångat upp mig när jag krashat, som gråtit med mig, som alltid funnits där och som gjort mig till den jag är idag.

Tio år. Ett decennium. En bråkdel av ett liv. Förhoppningsvis. En fantastiskt bråkdel. 

Tack. 

photo(63)

Jag blir så där löjligt lycklig av att dricka en kopp (mugg!!) Philz Coffee. Philharmonic är min absoluta favorit. Om ni undrar om det är värt att betala $3 för en kaffe så tror jag att alla mina fellow Bay Area friends kan skriva under på att det är det. Punkt slut.

En veckas ledighet är slut och ikväll är det dags att checka in på jobbet igen. En veckas välbehövd göra-absolut-ingenting-ledighet som försvunnit i ett nafs. Jag har fortfarande inte helt vant mig med att ha regelbundna långledigheter (dvs mer än ett par dagar) utan kan fortfarande känna den där stressen av att måsta “ta vara på” ledigheten och hitta på nått. När jag jobbade hemma var det lyx att ha mer än ett par dagar ledig i sträck, och en hel vecka räknades nästan som semester. Här jobbar jag som sagt ofta intensivt en vecka för att så ha en vecka ledigt. Absolut skönt! Men också viktigt att komma ihåg att andas och tillåta sig att komma ikapp. Jag har under den här veckan återupptagit mitt läsintresse och har plöjt bok efter bok. Jag har tränat men bara lite så där lagom (ja, förutom att vi sprang den där halvmaraton i söndags) och jag har legat på soffan och stirrat upp i taket. Ibland behöver jag checka ut ifrån det hektiska storstadslivet och bara lufsa runt i pyjamas hela dagarna. Och jag känner mig oändligt tacksam över att jag har ett sådant jobb som gör det möjligt att totalt checka ut när man lämnar jobbet. Långt ifrån alla har den lyxen.

Och appropå det, förr kunde jag tänka att man var en sämre sjuksköterska om man inte emotionellt engagerade sig i varje patient. Mitt första år som arbetande syrra drunknade jag i ständiga känslomässiga översvämningar just för att jag aldrig klarade att stänga av. Efter det har jag lärt mig att sålla, att visserligen engagerar mig i varje patient men också att lämna jobbet på jobbet. Självklart möter man alltid personer som ruskar tag i en lite extra, men i längden behöver inte alla patientmöten lämna lika stora spår. Idag  klarar jag i princip att “glömma” min patient den sekunden jag lämnar sjukhuset. Det är min överlevnadsstrategi. Och att springa.

 

…never go on break!

Jag skulle bara gå på en pytteliten rast för att få en liten blund. Min patient var stabil och ingenting skulle hända. Trodde jag. När jag kom tillbaka var alla lampor på och rummet fullt av folk. Full kalibalik pågick. Då känner jag mig lite så här.

Jag hatar att komma tillbaka från rast för att mötas av kaos. Det händer ovanligt ofta här borta. Ibland önskar jag att dom kunde respektera att man har rast lite mindre och faktiskt komma och hämta en när något händer. Det känns som om jag måste hävda mig så mycket. Ropa högt, armbåga mig fram och bevisa att jag har kontroll. Därför kommer dom inte heller och hämtar mig när något händer med min patient när jag är på rast. Istället tror dom att dom kan lösa problemet utan att känna patienten. Många problem hade nog kunnat undvikas om kommunikationen varit lite bättre. Både oss sjuksköterskor imellan, och bland läkarna.

Och appropå kommunikation. I natt hade tillhörde min patient fyra olika team (ICU, Trauma, Neuro Surg och Ortho). Ingen av teamen pratade med varandra utan istället kom varje team till mig och frågade vad dom andra teamen pratat om. I natt blev det till och med så rörigt att till och med läkarna själv var uppgivna över att det inte existerade någon kommunikation teamen imellan (och tackade mig för att jag stod i mitten och förde vidare besked). Ingen av dom kom dock på tanken att ta upp en telefon och ringa den andra.

När inte bara RT:n (Respiratory Therapist) utan också läkarna frågar mig vad vi ska göra för att lösa patientens problem känner jag att jag lika gärna hade kunnat göra allt själv. Välkommen till nattevakter! (missförstå mig rätt alltså, jag uppskattar att dom frågar mig som sjuksköterska om råd och tankar men ibland undrar jag vems jobb jag egentligen gör).

Nu ska jag hoppa i säng och drömma mig tillbaka till Santa Cruz. I helgen prata vi alla om att flytta dit. Efter denna natt lockar det ännu mer. Ovanstående bild är en iPhonebild av en polaroidbild tagen av Christinas man. Jag blir lycklig av att se på den. Vin, veranda, sol och hav. Kan knappast bli bättre.

God natt.

Vissa vakter är hysteriska. Dagar då vi springer runt, på och över varandra. Andra vakter är lugna som bara den. Dagar då vi slåss om att få tömma soporna. Denna vakt var mer sorglig än många andra. Vila i fred. Det är ni värda.

Två dödsfall. Den ena omgiven av hela sin stora familj, den andra helt ensam. Det sätter perspektiv på livet.

Sen jag blev gift får jag ibland en känsla jag aldrig känt förrut. Ett sånt där sug i hjärtat som påminner mig om vad jag kan mista. Det är som om man är mer sårbar när man lovat varandra evig kärlek. För evigheten är lång, samtidigt som den kan vara så innmari kort.

Här ligger jag o ser på nattliga kriminalserier o väntar på att min kära ska komma hem från julbord. Då ska jag krama extra hårt på honom.

God natt alla där ute! Krama på varandra.

Från kaos till vardag på 72 timmar. Fortfarande en lika stor tragedi och sorg men sjukhuset och intensiven har övergått från en kokande myrstack till sin vanlig hektiska vardag. Inga väpnade poliser, inga gigantiska klungor av gråtande människor och slut på ett stadigt inflöde av nya patienter. TVn är avslagen och ibland kan man nästan inbilla sig att allt bara varit en ond dröm. Men så fort man pratar med någon; en patient, en anhörig, en kollega eller en tillfällig förbigående människa får man  berättad de mest förfärliga historierna, och genast inser man att mardrömmen fortfarande är sann.

Idag tog också mitt adrenalin slut. Tröttheten har tagit över, så idag har jag gått på autopilot. Jag har varit arg och irriterad. Bitsk mot mina kollegor och osocial mot min omgivning. Jag orkar inte en onödig fråga (speciellt inte hur jag har det i USA, vilket förståeligt nog är en väldigt populär fråga) och jag vill helst ha det på mitt sätt, nu på en gång. Hårt, brutalt och kompromisslöst. Höjden av trevlig kollega alltså. Tack och lov kommer det nu nya friska krafter som kan avlösa oss som kamperat i helgen. Imorgon tar jag min sista vakt, debriefar med helgens kollegor och åker på onsdag hem till mamma och pappa. Det ska bli skönt med lite distans.

Jag tänker på alla som måste leva med detta för resten av livet, som aldrig kan åka “hem” och få lite distans. Jag tänker på alla som mistat en familjemedlem eller vän och jag tänker på alla som sett något som vi andra aldrig kommer att kunna förstå. Förr eller senare kommer min vardag att återgå till det normala men för vissa människor kommer livet aldrig att bli det samma. Herregud, jag tänker på er alla!

och till alla er bloggläsare – fånga dagen och ta vara på varandra! Krama varandra och visa kärlek. Och till sist, TACK för all omtanke jag fått de sista dagarna, det värmer.

Från kaos till vardag på 72 timmar. Fortfarande en lika stor tragedi och sorg men sjukhuset och intensiven har övergått från en kokande myrstack till sin vanlig hektiska vardag. Inga väpnade poliser, inga gigantiska klungor av gråtande människor och slut på ett stadigt inflöde av nya patienter. TVn är avslagen och ibland kan man nästan inbilla sig att allt bara varit en ond dröm. Men så fort man pratar med någon; en patient, en anhörig, en kollega eller en tillfällig förbigående människa får man  berättad de mest förfärliga historierna, och genast inser man att mardrömmen fortfarande är sann.

Idag tog också mitt adrenalin slut. Tröttheten har tagit över, så idag har jag gått på autopilot. Jag har varit arg och irriterad. Bitsk mot mina kollegor och osocial mot min omgivning. Jag orkar inte en onödig fråga (speciellt inte hur jag har det i USA, vilket förståeligt nog är en väldigt populär fråga) och jag vill helst ha det på mitt sätt, nu på en gång. Hårt, brutalt och kompromisslöst. Höjden av trevlig kollega alltså. Tack och lov kommer det nu nya friska krafter som kan avlösa oss som kamperat i helgen. Imorgon tar jag min sista vakt, debriefar med helgens kollegor och åker på onsdag hem till mamma och pappa. Det ska bli skönt med lite distans.

Jag tänker på alla som måste leva med detta för resten av livet, som aldrig kan åka “hem” och få lite distans. Jag tänker på alla som mistat en familjemedlem eller vän och jag tänker på alla som sett något som vi andra aldrig kommer att kunna förstå. Förr eller senare kommer min vardag att återgå till det normala men för vissa människor kommer livet aldrig att bli det samma. Herregud, jag tänker på er alla!

och till alla er bloggläsare – fånga dagen och ta vara på varandra! Krama varandra och visa kärlek. Och till sist, TACK för all omtanke jag fått de sista dagarna, det värmer.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.