Tankar om sjuksköterskejobbet

Ja, jag vet – jag har bara varit här i drygt två veckor. Det känns som betydligt längre! Jag tror jag går igenom någon sort identitetskris, det gillar jag inte, men samtidigt kan jag fascineras över mig själv och min egen reaktion.

Att jag är en rastlös själ har jag vetat länge men att jag skulle få myror i brallorna redan efter en vecka kunde jag aldrig tro. Jag trodde nog innerst inne att jag skulle kunna njuta, slappna av och göra precis vad jag ville. Men det är väl just det – precis vad jag vill – som är kruxet. För vad är det egentligen jag vill? Jag vill så förbannat mycket (träna yoga, lära mig spanska, lära mig surfa, läsa böcker, går på fjällturer, osv) samtidigt som det enda jag vill är att få vara sjuksköterska igen.

I sex år har jag identifierat mig som sjuksköterska. I tre år före det kunde jag säga att jag var sjuksköterskestudent. Jag är visserligen fortfarande sjuksköterska (det är trots allt bara 3 veckor sedan jag gjorde mitt sista arbetspass på intensiv) men när folk nu frågar vad jag gör, kan jag inte bara säga att jag är sjuksköterska. Jag tror kanske jag har lagt lite för mycket i min identitet att just vara sjuksköterska. Men långt inne i mitt djupaste hjärta så är jag trots allt just det – sjuksköterska. Jag älskar att vara sjuksköterska! Jag älskar att jobba (mycket!). Jag älskar att möta nya människor i större eller mindre kriser och jag älskar att ta hand om folk. Jag älskar att känna att jag gör något viktigt – för mig själv, min patient och samhället. Det är det jag saknar just nu – att känna att jag gör något viktigt. Jag behöver känna mig behövd på ett djupare plan än att E gärna vill ha sällskap och middag.

I dag stillade jag mitt behov av att känna mig behövd genom att hjälpa till och servera lunch till hemlösa. På GLIDE serverar dom frukost, lunch och middag till dem som inte ha råd med mat. På varje pass jobbar ca 20 frivilliga och idag serverades Hamburgare. Och vilken effektivitet dom har upparbetat till trots för att det stadigt kommer nya förvirrade volontärer som aldrig tidigare satt sin fot där. Via ett männskligt rullband serverades ca 800 (!!) hamburgare till hungriga människor. Först bröd, sen ost och hamburgare; så kål vid sidan om; tomat, rödlök, gurka och sallad på; sallad och chips vid sidan om och till slut en frukt, salt, peppar, ketchup, majonäs. Min uppgift var tomaterna – en skiva tomat på varje hamburgare – dvs ca 800 skivor tomater på mindre än 2 timmar. Roligt och lättsamt sätt att hjälpa till – jag kommer definitivt tillbaka!

Efter mitt skift gick jag ut på shopping för att stilla min rastlöshet. Inhandlade en fin yogamatta – absolut på tiden att ta upp yogan igen nu när jag är bosatt i (förmodligen) yogavärldens mekka (ja bortsett från Indien då). Jag lovar, jag ska tagga ned. Jag ska meditera mig till lugnet och till egoismen och lära mig att tänka på mig själv. Möjligheterna är där bara jag tar några djupa andetag och öppnar upp sinnet.

Och appropå identitetskris – min identitet som sjuksköterska har också förändrats. Förr skulle det vara aktion, blod och tårar. Nu är min största dröm att få jobba på en gratis kvinnoklinik. Därimellan har jag slagits med mig själv och mina förutfattade meningar.

Alla sa att det skulle bli tufft att flytta utomlands, pga av kulturskillnader och diverse chocker. Jag sliter nog mest med mig själv och mina tankar. Förhoppningsvis lugnar jag ner mig snart.

Nu ska jag ta och laga mat, man blir hungrig av att tänka så mycket.

Vi hörs!

Puss o kram /M

Ja, jag vet – jag har bara varit här i drygt två veckor. Det känns som betydligt längre! Jag tror jag går igenom någon sort identitetskris, det gillar jag inte, men samtidigt kan jag fascineras över mig själv och min egen reaktion.

Att jag är en rastlös själ har jag vetat länge men att jag skulle få myror i brallorna redan efter en vecka kunde jag aldrig tro. Jag trodde nog innerst inne att jag skulle kunna njuta, slappna av och göra precis vad jag ville. Men det är väl just det – precis vad jag vill – som är kruxet. För vad är det egentligen jag vill? Jag vill så förbannat mycket (träna yoga, lära mig spanska, lära mig surfa, läsa böcker, går på fjällturer, osv) samtidigt som det enda jag vill är att få vara sjuksköterska igen.

I sex år har jag identifierat mig som sjuksköterska. I tre år före det kunde jag säga att jag var sjuksköterskestudent. Jag är visserligen fortfarande sjuksköterska (det är trots allt bara 3 veckor sedan jag gjorde mitt sista arbetspass på intensiv) men när folk nu frågar vad jag gör, kan jag inte bara säga att jag är sjuksköterska. Jag tror kanske jag har lagt lite för mycket i min identitet att just vara sjuksköterska. Men långt inne i mitt djupaste hjärta så är jag trots allt just det – sjuksköterska. Jag älskar att vara sjuksköterska! Jag älskar att jobba (mycket!). Jag älskar att möta nya människor i större eller mindre kriser och jag älskar att ta hand om folk. Jag älskar att känna att jag gör något viktigt – för mig själv, min patient och samhället. Det är det jag saknar just nu – att känna att jag gör något viktigt. Jag behöver känna mig behövd på ett djupare plan än att E gärna vill ha sällskap och middag.

I dag stillade jag mitt behov av att känna mig behövd genom att hjälpa till och servera lunch till hemlösa. På GLIDE serverar dom frukost, lunch och middag till dem som inte ha råd med mat. På varje pass jobbar ca 20 frivilliga och idag serverades Hamburgare. Och vilken effektivitet dom har upparbetat till trots för att det stadigt kommer nya förvirrade volontärer som aldrig tidigare satt sin fot där. Via ett männskligt rullband serverades ca 800 (!!) hamburgare till hungriga människor. Först bröd, sen ost och hamburgare; så kål vid sidan om; tomat, rödlök, gurka och sallad på; sallad och chips vid sidan om och till slut en frukt, salt, peppar, ketchup, majonäs. Min uppgift var tomaterna – en skiva tomat på varje hamburgare – dvs ca 800 skivor tomater på mindre än 2 timmar. Roligt och lättsamt sätt att hjälpa till – jag kommer definitivt tillbaka!

Efter mitt skift gick jag ut på shopping för att stilla min rastlöshet. Inhandlade en fin yogamatta – absolut på tiden att ta upp yogan igen nu när jag är bosatt i (förmodligen) yogavärldens mekka (ja bortsett från Indien då). Jag lovar, jag ska tagga ned. Jag ska meditera mig till lugnet och till egoismen och lära mig att tänka på mig själv. Möjligheterna är där bara jag tar några djupa andetag och öppnar upp sinnet.

Och appropå identitetskris – min identitet som sjuksköterska har också förändrats. Förr skulle det vara aktion, blod och tårar. Nu är min största dröm att få jobba på en gratis kvinnoklinik. Därimellan har jag slagits med mig själv och mina förutfattade meningar.

Alla sa att det skulle bli tufft att flytta utomlands, pga av kulturskillnader och diverse chocker. Jag sliter nog mest med mig själv och mina tankar. Förhoppningsvis lugnar jag ner mig snart.

Nu ska jag ta och laga mat, man blir hungrig av att tänka så mycket.

Vi hörs!

Puss o kram /M

Jag har alltid varit en katastrof när det gäller frisyrer. Jag har på min höjd klarat en hästsvans, slarvig knut eller fläta. Efter tre år som intensivvårdsjuksköterska och tre år med frenetiskt slit för att rädda håret till (framförallt) unga tjejer har jag nu äntligen lärt mig att göra inbakade flätor. Inte bara på sovande patienter utan även på mig själv!

Ibland känns det som att sjuksköterskeyrket är lite av ett skådespel. Du ta på dig en roll tillsammans med sjukhusuniformen och sätter dig själv lite åt sidan. För hallå?! Vem är det egentligen som på riktigt är så där glad, positiv, tålmodig, imöteskommande och intresserad i allt och ingenting? Inte jag i alla fall. Gör det mig till en dåligare sjuksköterska?

Idag kände jag att jag hade en sån dag där dag då jag egentligen inte hade ork eller engergi till att vara trevlig och tålmodig. Men så är jag också av åsikten att man på jobb ska göra sitt bästa för att bidra till en positiv stämning. Ingenting blir ju bättre av att jag går omkring och är sur.

Men av och till så är det skönt när patienten är sederad (sover) – då får du liksom jobba i din egen takt, bestämma när och vad du ska göra och slipper stort sett att vara trevlig eller social (herregud vilken sjuksköterska jag är!).

Min patient idag var absolut inte sederad. I tillägg hade jag en student med mig (missförstå mig rätt – jag tycker egentligen om att ha student, bara inte just idag!). När någon då i tillägg pratar om väder och vind, sina egna sjukdomar och problem, andra världskriget, amerikanska skådespelare och vilket mat som köpts – i samma andetag – känner jag att mitt tålamod sätts på prov.

Men då tar jag ett extra andetag. Sätter på mig skåderspelarleendet, nickar, svarar och ler utan att egentligen känna något som helst intresse för någonting. Snacka om falskhet.

Gör detta mig till en dålig sjuksköterska?
Kanske jag borde byta yrke…

Ibland känns det som att sjuksköterskeyrket är lite av ett skådespel. Du ta på dig en roll tillsammans med sjukhusuniformen och sätter dig själv lite åt sidan. För hallå?! Vem är det egentligen som på riktigt är så där glad, positiv, tålmodig, imöteskommande och intresserad i allt och ingenting? Inte jag i alla fall. Gör det mig till en dåligare sjuksköterska?

Idag kände jag att jag hade en sån dag där dag då jag egentligen inte hade ork eller engergi till att vara trevlig och tålmodig. Men så är jag också av åsikten att man på jobb ska göra sitt bästa för att bidra till en positiv stämning. Ingenting blir ju bättre av att jag går omkring och är sur.

Men av och till så är det skönt när patienten är sederad (sover) – då får du liksom jobba i din egen takt, bestämma när och vad du ska göra och slipper stort sett att vara trevlig eller social (herregud vilken sjuksköterska jag är!).

Min patient idag var absolut inte sederad. I tillägg hade jag en student med mig (missförstå mig rätt – jag tycker egentligen om att ha student, bara inte just idag!). När någon då i tillägg pratar om väder och vind, sina egna sjukdomar och problem, andra världskriget, amerikanska skådespelare och vilket mat som köpts – i samma andetag – känner jag att mitt tålamod sätts på prov.

Men då tar jag ett extra andetag. Sätter på mig skåderspelarleendet, nickar, svarar och ler utan att egentligen känna något som helst intresse för någonting. Snacka om falskhet.

Gör detta mig till en dålig sjuksköterska?
Kanske jag borde byta yrke…

Jag undrar hur det är att ligga och vänta på döden. Att själv veta att nu har dom “fryst” min behandling; dvs. om jag blir dåligare nu så får jag ingen ökad behandling. Eller kanske inte helt  veta men egentligen förstå. Att inse att denna sjukhussäng och detta sjukhusrum är det sista jag kommer att uppleva och att den enda som alla väntar på är att jag ska dö. Sekunderna tickar, minuterna, timmarna och dagarna går och du är överlåten till att bara ligga där – tänka, känna, kanske ångra något, vara tacksam över något, fundera över livets mening och dödens inträde. Det hörs helt förfärligt ut.

Men han fick dö till slut. Förhoppningsvis utan ångest och utan rädsla. Rest in peace (och hälsa mormor!)

2010-06-22-214349

Idag fick jag Sykepleien som är vår tidning från fackförbundet/fagforbundet. Och nog måste det vara ett tecken när deras tema är just USA? En del fakta om Obamas hälsoreform samt 10 sjuksköterskor som berättar om sin jobbvardag. Spännande! Jag tar det i alla fall som ett tecken på att vi snart är på väg över Atlanten (eftersom ingenting annat tyder på att vi rör oss åt det hållet).

Jag har förresten också fått klarhet i vad Nurse Practitioner är – detta är en sjuksköterska som har en masterutbilning som är mer kliniskt inriktad. Antingen kan man bli Clinical nurse specialist som har en mer rådgivande funktion eller alltså Nurse practitioner som har en mer praktisk och utövande funktion och likställs med tex assisterande läkare. I Sverige är Nurse Practitioner en Avancerad specialistsjuksköterska medan det i Norge än så länge inte finns någon motsvarande titel.

Nurse Practitioner – alltså inte att förväxla med Practical Nurse (PN) som motsvarar Sveriges undersköterska.

Jag skulle (så klart) kunna tänka mig att ta en klinisk master istället för en ren akademisk master. Men än så länge har jag inte bestämt mig helt vad som är min nisch. Jag älskar intensivvården med all dens utmaning men ser det samtidigt inte som det ena och alena. Det är så himla många andra områden som jag skulle kunna jobba inom. Jag tar det lite som det kommer och gör det som faller mig in. Kanske jag ramlar över något som får mig att verkligen brinna. Eller så kanske jag blir en specialitéhoppare som aldrig riktigt får bestämt mig vad som definiera min sjuksköterskeroll. Egentligen så spelar det ju ingen roll. Sjuksköterska som sjuksköterska. Jag är alltid mig.

Nog yrkesfilosfi så här på en tisdagskväll.

Puss o kram /M

Byt skor!

Jag har gått med samma par joggingskor på jobbet i ca 2 år. Skönt med joggingskor – speciellt när det blir mycket ståing och gåing och lite sitting. Men sista halvåret har jag alltid haft ont i fötterna och varit sliten i benen efter en dag på jobb. Visserligen har E varit snäll o ställt upp med härlig fotmassage men jobbigt har det varit. Men efter tre dagars shopping i New York kom jag hem med inte bara ett men två par nya joggingskor och det ena fick följa med till jobbet. Och herregud vilken skillnad! Nu har jag aldrig ont i fötterna längre och jag är inte sliten i benen, inte ens efter en hektiskt dag på jobbet.

Så kära medsystrar  – byt skor! Minst en gång om året är rekommenderat.

Puss o kram /M

Byt skor!

Jag har gått med samma par joggingskor på jobbet i ca 2 år. Skönt med joggingskor – speciellt när det blir mycket ståing och gåing och lite sitting. Men sista halvåret har jag alltid haft ont i fötterna och varit sliten i benen efter en dag på jobb. Visserligen har E varit snäll o ställt upp med härlig fotmassage men jobbigt har det varit. Men efter tre dagars shopping i New York kom jag hem med inte bara ett men två par nya joggingskor och det ena fick följa med till jobbet. Och herregud vilken skillnad! Nu har jag aldrig ont i fötterna längre och jag är inte sliten i benen, inte ens efter en hektiskt dag på jobbet.

Så kära medsystrar  – byt skor! Minst en gång om året är rekommenderat.

Puss o kram /M


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.