USA

Orelaterad bild men 12 juli kommer för alltid vara en minnesdag med blandade känslor. Tre år sedan vår kära vän Erik lämnade oss. Och ett år sedan Oliver & Theo flyttade in i min mage. 🖤

Killarna har hunnit fylla 4 månader och det händer så mycket nu att vi inte riktigt hänger med. Oliver vänder sig från rygg till mage och det är i princip det enda han vill göra från morgon till kväll. Theo som egentligen inte har visat något intresse i att vända på sig gjorde det plötsligt här om dagen utan till synes någon träning alls. Så typiskt han alltså. Dom växer så det knakar och hoppade från stl 56 till 68/74 på bara några få veckor. Jag blir alldeles svettig av bara tanken på hur snabbt dom växer. Snart springer dem runt. Bägge två är hungriga killar och har börjat äta mer och oftare. Det gör oss också svettiga så för ett par dagar sedan började vi lite smått med gröt och smaksportioner. Förhoppningsvis blir dom lite mättare så småningom och kanske kan sova lite länge än ett par timmar i sträck. 

Annars så är det två små killar som förmodligen går igenom den där 4 månaders sleep regression och kanske också håller på att få tänder så vi kan väl bara säga att vi är lite trötta just nu. Men det går bra. Andas in. Andas ut. 


Att vakna till den här vyen varje morgon är helt ok. Vi har det bra här. Det är verkligen en lyx att ha en sån här plats att komma till. E har åkt på jobbresa men jag och killarna hänger kvar på ön och tar det lugnt. Andas frisk luft, går på barnvagnspromenader och hänger med alla som vill hälsa på småkillarna. Igår fick dom träffa sin gammelfarmor/oldemor (eller blir det kanske gammelmormor när det er Es mormor?) för första gången och det var riktigt fint. Tänk att få uppleva barnbarns barn. ❤️


Nelson är i paradiset och älskar att få springa lös hela dagarna även om han är lite rädd för korna. Här är det alltid någon som har tid och lust att leka med honom och när ingen har lust kan han alltid bita Onkel Hero i öronen. Vi var lite osäkra på om vi verkligen tagit rätt beslut om att ta med honom över halva jordklotet men efter att ha sett honom skutta runt här hela dagen lång är vi inte längre i tvil utan pratar snarare om att göra det fler gånger. Det värmer husse- och mattehjärtat att se honom så glad varje dag (och så trött varje kväll). 

Killarna verkar ha vänt dygnet ok nu då dom är pigga på morgonen/dagen och trötta på kvällen/natten. Jag är trött mest hela tiden men inte värre än vanligt. Att få lite avlastning nu och då hjälper mycket även om killarna fortfarande vaknar och vill ha mat en eller två gånger om natten. Det känns som att vår omgivning stressar mer med att dem ska sova genom natten än vad vi gör. Självklart hade det varit skönt och tids nog sker det får vi hoppas. Men just nu så tar vi det med ro är tacksamma för att dem faktiskt bara vaknar, äter och somnar på en gång igen utan vyss eller tröst. Det hade kunnat vara värre helt enkelt. Och jag tror att det är det som fortfarande präglar min och Es inställning. Vi hade helt enkelt förberett oss på något mycket värre (typ två kolikbarn) så vårt tvillingliv just nu känns som en lek. Men som många gärna påminner oss om, vi får det nog hett om öronen tids nog. Så vi njuter just nu när vårt största problem är att inte få ett övertrött barn. 

Vi har det bra här helt enkelt. 

3 flygningar och 30 timmar senare har vi äntligen kommit fram till Norge och landat hos Es föräldrar. Resan har gått hur bra som helst med extremt snälla barn som sov mest hela tiden och en hund som imponerar oss mer än någonsin. Vi var oroliga över hur Nelson skulle klara resan men han bevisar än en gång att han är världens mest chill hund.


Nu tar vi det lugnt och försöker komma ikapp på sömnkontot så gott det går. Nelson har fått sig en hundkompis som han leker med mest hela dagen och småkillarna verkar tack och lov inte vara alltför påverkade av jetlagen (bank i bordet). Just nu sover hela familjen och jag borde också försöka sova mer men passar istället på att ta en lugn morgon på egen hand innan hela huset vaknar upp. Njuter tystnade och vackra Nordmøre som just nu bjuder på strålande väder. Tacksam för att ha en sådan här plats att komma till. ❤️

Oliver och Theodor, mamma och pappa glömde bort er 3 månadersdag igår. Eller snarare, vi trodde den var idag. Vi skyller på sömnbristen. Hur som helst, vi har besök av killarnas farmor och farfar. Eller besteforeldrer som det heter på norska. Vi har hyrt ett hus i närheten av Yosemite och njuter vacker natur och härliga hikes. Fler bilder kommer så småningom.

Men kära Oliver och Theodor. Jag älskar att ni är så chill och enkla att ha med överallt. Men jag uppskattar också att ni säger ifrån när det är nog. Som igår till exempel. Så idag tar vi en lugn dag hemma där ni får styra dagen precis som ni vill. Prata, ligga nakna och sprella runt, äta och sova om vart annat. Idag är eran dag. Tack för att ni lär mig att stanna upp. ❤️

I helgen fick vi en ny hund. Han är kanske söt men inte lika söt som våran Nelson. 

Eller vänta nu…det är ju vår Nelson! Lika busig, lika galen i bubbelplast och paket och lika gosig med våra småkillar. Men typ 5 kg lättare och 10x gladare. Matte gråter dock en liten tår för att fluffbollen än en gång är borta – men som E säger: det växer ju ut igen! Han var långt overdue för en hårklipp och i och med att han hatar att bli borstad hade han hunnit bli lite tovig. Dessutom ska vi om en månads tid åka till fästingland och det får jag lite panik över så vill att han ska vara korthårig så vi ser om han blir biten.

E har sedan vi fick Nelson velat klippa honom själv men inte riktigt haft tid. Men i helgen hände det alltså! Och det gick långt över förväntan med våran annars trotsiga tonåring.

Och som sagt – Nelson är så himla mycket gladare när han får vara korthårig.
Och med tanke på att vi fyllde tre dammsugarepåsar med hans hår kan jag förstår varför.

Nu ska mattehjärtat bara sluta gråta så blir det nog bra om ett par veckor.

Idag fyller killarna 2 månader och vi firar lika lång tid som tvillingföräldrar. Två månader alltså. Omvälvande, stundvis jobbigt och frustrerande men som oftast helt fantastiskt. Och vi har ju fått de mest chill bebisarna man kan få (bank i bordet). Killarna är mer vaken, pratar med oss, ler och har börjat att jollra lite. För varje dag känner jag att det blir roligare och roligare att hänga med dem just för att dem är mer vakna och ger lite mer respons. Det bästa som finns är att få ett leende när man kommer för att lyfta upp dem från vagnen eller sängen. Eller att kunna lugna en ledsen bebis med bara sin röst eller en klapp på huvudet och att få pussa så mycket man vill på tjocka bebiskinder. Det sämsta som finns är att vakna upp var tredje timme minst men vi försöker att tänka att det kunde vara så mycket sämre – speciellt med två. Och det är en begränsad tid.

Helgen spenderades med underbara vänner i Lake Tahoe, en plats som alltid kommer att ligga nära våra hjärtan. Naturen där är helt underbar både på sommar, vinter, höst och vår. Att andas fjälluft tillsammans med vänner i samma småbarnssituation kurerar definitivt dåligt humör pga sömnbrist.

Vi fick både sol, regn och snö på dem dagar vi hängde där uppe. Tre familjer med totalt 4 bebisar och en toddler under samma tak hade kunnat sluta i katastrof men inte med vår SF familj alltså. Vi softade runt i myskläder, hängde på stranden, åt hämtmat och drack vin varje dag (jepp!). Tjejerna tog barnvagnspromenader och killarna sprang i spöregn/snö. Några sov på soffan medans andra jobbade, hängde med kidsen eller bara tog en instagrampaus. Precis så avslappnat som det ska alltså.

Jag och E hade sett fram emot att ta en längre hike tillsammans med killarna men pga snö gick det inte att gå på dem trailsen vi hade tänkt. Vi hittade en liten park som vi trodde inte hade så mycket snö – men tji fick vi. 7 km i snö tog oss 5 timmar (med matpauser). Soligt och fint väder och bra träning så ingen av oss klagade direkt. Småkillarna hänger på utan problem i Ergoselen och har blivit van att få mat och ny blöja ute i naturen. Och jag och E mår verkligen bra av att få skogsmulla oss lite.

Nu är vi hemma i SF igen, har hämtat hem vår älskade tonåring som inte fick följa med den här gången, satt på tre miljoner tvättar, fyllt upp kylskåpet igen och landat i vardagen än en gång. Att vara föräldraledig i Kalifornien känns som en lyx speciellt när vi faktiskt har turen att få vara just lediga samt har nära vänner i samma situation. Jag älskar variationen och möjligheterna här borta. Fjällen ena veckan, Napa och vin andra. Stranden en tredje och skogen en fjärde. Eller kanske allt på samma vecka. Men nu ska jag slänga mig på soffan och faktiskt njuta av att vara hemma. ♥

Fuzzy små killar höll på att göra mig galen (tålamod tålamod tålamod) så jag stoppade dem i vagnen och tog mig en tur till MNT Studios. Dem sover alltid gott när vi är ute och går och det är jag verkligen tacksam för. Jag är också tacksam för att få vara del av MNT teamet och vara med om den här förvandlingen från en hemmastudio till en liten boutique studio till denna helt fantastiska tvåvånings-hightech-fancy-studio. Det är verkligen ett privilegium att få träna och undervisa där och jag är så himla glad att jag för 6 år sedan googlade på pilates near me för att jag hade hört att pilates skulle vara bra i kombination med löpning.

Har jag förresten berättat att jag ca en vecka före killarna blev född drömde att min förstfödda kille var rödhårig? Jag kommer ihåg att jag i drömmen var helt chockad över att han hade rött hår. Oliver är vår förstfödda och han är mörkblond – även om alla här i USA menar att han är såååå blond – men i vissa ljus ser han faktiskt lite rödhårig ut. Appropå det, jag tycker det är så himla roligt att det i Oliver pass nu kommer att stå att han är blond och blåögd. Speciellt eftersom det här passet kommer att gälla i 5 år och han förmodligen inte kommer att vara så blond och blåögd då (fast vad vet jag förresten?).

Det blev inte alls så mycket träning som jag ville och hade planerat för det var som sagt två fuzzy små. Det är verkligen min lärdom i mammalivet att acceptera att ting inte blir som planerat och att det är ok. Jag är så himla van att kunna göra exakt vad jag vill, när jag vill, hur länge jag vill men nu har jag inte bara två som är beroende av mig och som styr dagens schema utan också beroende av E på ett helt annat sätt än jag någonsin varit. Jag kan till exempel inte bara boka in en träningstimme utan att först checka med E att det fungerar för honom också. Jag kan inte boka in någonting utan att veta samtidigt veta att allt kan ändras om killarna bestämmer sig för att tex vilja ha mat just då. Det gör mig frustrerad och ibland irriterad samtidigt som försöker ta ett djupt andetag och påminna mig om att så är livet nu men inte för alltid. Och det är ok. 

Nu har E äntligen kommit hem och avlöst mig efter att ha varit ute och tagit ett par öl med ett par kompisar. Vi försöker att vara generösa med egentid när det behövs. Att ge och ta, välja sina strider och vara snäll med varandra. Snällhet föder snällhet och hellre ge ge ge än att kräva och tjata. Om bägge ger så får ju bägge mer utan att behöva be. Förstår ni vad jag menar? 

Men nu blir det sen middag (eftersom killarna bestämde sig för att vilja ha mat precis när vi skulle äta) och sen blir det sängen för mig. Håller tummarna för en bättre natt och mer harmoniska killar imorgon. ❤️


Idag har jag varit mamma i en månad. Världens snabbaste månad som också känns som en evighet. Oliver och Theodor har ju blivit en så naturlig del av vår familj nu. Det var dem som gjorde oss till familj. Men jag måste erkänna att jag fortfarande känner att jag har svårt att på riktigt relatera till att jag är mamma. För att inte tala om tvåbarnsmamma. Jag kan inte riktigt greppa det samtidigt som det känns som den mest naturliga saken i världen att ta hand om just Oliver och Theodor. Men jag ser mig själv i spegeln och tänker att jag borde se annorlunda ut. Liksom mammig (hur man nu ser ut som en mamma).  Det har ju hänt en så betydligt stor förändring i mitt liv – och så ser jag ut som vanligt!? Känner mig som vanligt också, kanske lite tröttare, lite mer förvirrad och betydligt mer hungrig men jag känner mig som mig själv. Mitt pre-gravida mig själv. Min kropp är också i princip tillbaka till sig själv (förrutom den där mjuka magen då). Jag kan ha mina vanliga kläder, jag kan gå på långpromenad igen, röra mig obehindrat och jaga Nelson runt bordet igen. En Uber chaufför frågade mig härom dagen om jag hade barn och det kändes helt surrealistiskt, nästan som att jag ljög när jag svarade att jag hade två små killar hemma. Konstig, ovant – men helt fantastiskt så klart. 

Men en månad som mamma alltså. Jag antar att jag mer och mer kommer att växa in i rollen och känna mig som mamma. På riktigt. Jag känner mig inte särskilt orolig men gillar att reflektera. Imorgon börjar E jobba igen. Bara halvtid till att börja med och jag känner mig överraskande coollugn över tanken av att vara själv med grabbarna. Bebisbubblan har varit underbar men nu känner vi oss båda redo att liksom komma igång med livet igen.

En månad alltså. Imorgon börjar mammaledighet del två. Häng med om ni vill. ❤️


Jag tycker det är så mysigt att tänka på att killarna började livet inne i min mage tillsammans, att dom kom ut tillsammans och nu kommer att få växa upp och utvecklas tillsammans. Tänk att ha en kompis vid din sida genom stort och smått. Jag hoppas dom kommer att vara bästa vänner livet ut vilket man så klart inte kan ta för givet bara för att dem är syskon/tvillingar. Dem visar redan tydligt att dem är väldigt olika personligheter och jag hoppas dem kan lära och ha glädje av varandra. Tänk vilket privilegium vi har att få vara deras föräldrar och få dela en del av deras resa. Familj alltså. Helt fantastiskt. ❤


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.