USA

Efter en nästan 3 timmars hike tillsammans med bästa gänget är vi alla möra i kroppen på ett härligt sätt. Frisk luft och fri lek bland redwood träd tar till och med “knäcken” på våra tornados och är bättre än vilken lekplats som helst. Alla tre kiddos somnade både fort och gott ikväll och det tackar vi för efter en intensiv och lång dag.

Att få uppleva världen genom barns ögon är verkligen ett privilegium och killarnas fantasi, tankar och nyfikenhet är så roliga att följa just nu. Dom pratar verkligen konstant vilket gör att vi får en liten inblick i deras huvuden.

Jag önskar vi tagit fler bilder för naturen var verkligen vacker idag men varken tiden eller lusten fanns att dra fram telefonen. Jag jobbar aktivt för att dra ned min screentime speciellt när jag hänger med barnen. Så dagen idag sparar vi långt in i hjärtat istället. Tacksamheten över att få följa dessa tre. Lyckos oss. 🖤

Ikväll kände jag att det var skönt att vi är två om föräldraskapet för just ikväll hade jag varken energi eller tålamod för två trotsiga fredagströtta tornados och en skrikande bebis. Jag kan verkligen inte klaga för Oda sover i princip så mycket man kan förvänta (eller mer) av en knappt tvåmånaders bebis. Men trött är jag i alla fall. Och hyperaktiva tvåochhalvtåringar är tålamodsprövande precis hela tiden (även när dom bara är glada och sjunger ABC på högsta volym precis vid den trötta bebisens öra). Då är jag tacksam för att ha en man som kliver in och plockar fram det tålamod mamman tappat bort och som slänger los tornados i badkaret så bebisen får somna i fred och mamman får gömma sig med henne på sovrummet.

Och nu har jag landat i soffan med ett glas rött och tänker att det är tur att det kommer en ny mammadag imorgon.

När resten av familjen är fullständigt galen känner jag att jag uppskattar min lilla tjej lite extra. Jag är säker på att hon tids nog kommer att springa runt tillsammans med sina tornadobröder men just nu njuter jag bebismys även om hon är en liten skrikis just nu (magont – förhoppningsvis löser det sig snart).

Idag var dagis stängt pga Indigenous People’s Day/Columbus Day och jag känner att det har varit en lång helg. Att vara ensam med bara killarna är intensivt men helt ok och ganska roligt. Att slänga på en hund kan vara trixigt logistiskt ibland men också relativt enkelt. Att ta hand om en bebis är en breeze och bebis plus hund likaså. Men att ta alla fyra just nu i detta stadie är en utmaning speciellt när man sover max 2-3 timmar i sträck. Helt överkomligt så klart men definitivt tålamodsprövande och mentalt och fysiskt dränerande med brist på annat ord. Så imorgon ska det bli skönt att skicka dem äldre på förskolan.

Min lilla tjej. Min dotter. Tänk att du kom till oss. Vår bonus. 🖤

I did it! (som Theo så glatt ropade när han äntligen klarade att klättra ur spjälsängen alldeles själv) Jag överlevde ett dygn på egen hand med alla fyra troll. Snart börjar E resa igen med jobbet så då blir det längre än bara ett litet dygn så det var en bra test. Natten gick bra med bara två uppvak från Oda och två från Theo (han blir ibland lite mörkrädd när han vaknar och vill bara att man ska komma in och lägga om han igen). Morgonen gick också bra med glada barn och en mamma som fuskade med frukost framför tvn.

Efter frukosten packade jag in hela gänget i bilen och körde ca 10 min bort så Nelson kunde få gå lös och killarna springa av sig lite energi. Dessa killar alltså. Så mycket spring i benen! Nästa gång tar jag Oda i bärselen så vi kan gå en lite längre hike på stigarna uppe i hillsen. Det går relativitet bra att ta alla ensam nu när Oda är så liten och mest hänger med. Blir nog svårare sen när hon börjar ha mer behov av att krypa/gå/leka. Men rätt så stolt över mig själv är jag ändå. 🙂

Men nu kommer snart pappan i familjen hem och det ska bli skönt. 🖤

Hösten är nog trots allt min favoritårstid. Älskar att det känns som en nystart (tror det hänger igen från skolåren), den friska luften, dom fina färgerna, att ta på sig lite varma kläder och krypa ihop under en filt med en kopp te eller ett glas rött. Älskar rotfrukterna, sopporna och grytorna. Hösten alltså. Så fantastisk vacker. 🧡

Idag tog vi en familjetur till en pumpkin patch. Killarna älskade det och sprang runt och plockade pumpor och jag ångrade lite att vi inte satte vår familjefotografering hit. Jag älskar att hitta på sånna här grejer nu när killarna är lite äldre och uppskattar det mer. Känns fint att skapa minnen och traditioner för dom. Tänk att vi är en liten familj.

Ikväll, i natt och imorgon kör jag solo här hemma med hund och barn. E fick i födelsedagspresent en hotellnatt så han kunde gå ut och fira med sina vänner och slippa vakna upp till två tornados och en skrikande bebis. Så ikväll klappar jag mig själv lite på axeln då alla tre barn var nattade (och sov!) redan kl 19.30. Nu är kl 21 och jag ska krypa i säng. Oda vill ibland äta runt den här tiden men ibland skippar hon det och vaknar inte förrän kl 23-00. Jag chansar alltid och försöker få in en liten timmes sömn med någon förhoppning om att hon så småningom ska sova längre och längre.

Så god natt från mig. Imorgon blir en hektiska dag. 😅

Foto: Sarah Eichstedt Photography

Alltså så många som skiljer sig nu. I bloggvärlden (bland dom få bloggar jag fortfarande läser) och runt oss. På något sätt kan jag förstå det – för fy f vad småbarnsåren tär på förhållandet!

Jag och E firar 15 år tillsammans nu i höst (8 år som gifta). 15 år alltså. Hur sjukt är inte det? Våran relation har varit igenom sina turer men det som absolut utmanat den mest är det första året med killarna. Nätter med minimalt av sömn men kanske framför allt skillnaden att gå från bara oss (och Nelson) till att ha två små som var konstant beroende av åtminstone en av oss. Vi var vana att kunna göra vad vi ville utan att planera och utan att “fråga om lov”. Nu var vi tvungna att checka av med varandra, prioritera och ge och ta. Första året var vi duktiga på att ge varandra egentid men inte så duktiga på att prioritera varandra. Egentid är viktig men så är också partid vilket är lätt att glömma mitt i allt. Så år två skärpte vi oss och bokade in date nights. Och när killarna fyllde två kände vi att vi äntligen kommit oss utan av tunneln och fått huvudet över vattnet igen och kunde se varandra i ögonen igen, ta ett djupt andetag och välja varandra igen.

Så kom Oda och just nu handlar det mest om överlevnad och att få kabalen att gå runt. Lite tid för både egentid och partid men den här gången vet vi vad vi gett oss in på och vet att det blir bättre till slut. När Oda kom sa vi “hej då och ses på andra sidan tunneln om si så där två år”. Lite på skoj men också lite på allvar. Och så stjäl vi någon timme (halvtimme) här och där då vi kan sitta hand i hand och dricka vin.

15 år. Tre länder, en hund och tre barn senare. Här står vi. Tillsammans. ❤️

Igår firade denna mage 6 veckor postpartum och idag blev jag officiellt klarerad att börja träna igen. Vilket egentligen inte alls betyder någon skillnad eftersom kroppen inte plötsligt blir klar för att träna hårdare bara för att man passerat 6 veckors strecket. Och 6 veckor är verkligen ingen tid. Förra gången väntade jag på den här dagen och kände mig så lycklig över att äntligen få börja träna igen. Den här gången har jag “smygstartat” med mammamageträning, yoga och lättare pilatesövningar och massor av promenader så den här dagen känns mindre viktig. Jag kommer att fortsätta med mitt upplägg och successivt öka eftersom jag känner mig redo.

Jag tjatar om att jag längtar efter att börja springa igen men egentligen känner jag mig ganska lugnt i att veta att den dagen kommer så småningom. Jag behöver köra massa rehab före jag kan springa något längre eller snabbare men kan säkert köra igång med lättare joggning snart. Och det känns ok. Jag vet att Oda är vår sista bebis vilket också betyder att detta är min sista “postpartum”. Jag tränade mellan mina graviditeter men körde liksom inte all in eftersom jag visste att vi önskade ett syskon ganska snart. Men nu kan jag fokusera på mig och min kropp. Självklart låta det ta tid men också kanske lite mer målinriktat.

Jag fick massor av streckmärken under tvillinggraviditeten och hade också kvar en muskelseparation innan jag blev gravid igen. Nu har jag ca 3-4 cm muskelseparation, absolut inga abs, dålig hållning och ingen kondition. Precis som det ska vara si så där 6 veckor postpartum. Sakta men säker ska jag bli starkare i min kropp men just nu hyllar jag den för att den har skapat och burit fram tre perfekta barn på under tre år. Tack kroppen! Du är fantastisk! 🙏❤️

Foto: Sarah Eichstedt Photography

September kom och gick som en enda stor bebisgosbubbla. Men i september blev min stora killar alltså också 2.5 år och jag tänkte det var på tiden med en liten uppdatering. När jag kom hem med killarna som nyfödda grät jag över att Nelson aldrig mer skulle vara vår enda bebis och när jag kom hem med Oda grät jag över att jag aldrig någonsin mer kommer att se mina små killar som bebisar. För gud vad dom växte från den sekund att Oda blev född. Nu känns dom så stora att det nästan känns absurt att byta blöja på dom. Men innerst inne i mitt mammahjärta kommer dom alltid vara mina bebisar. Två år eller 18. Spelar ingen roll.

Foto: Sarah Eichstedt Photography

Och egentligen så är dom ju just bara 2.5 år. Alltså typ fortfarande bebisar vilket ibland är svårt komma ihåg när man har en nyfödd bebis som är så himla mycket mindre. Dom har tagit ann storebrorrollerna så himla fantastiskt bra med absolut ingen svartsjuka utan bara nyfikenhet och kärlek vilket vi är så himla tacksamma för. Och ibland får vi påminna oss att dom faktiskt bara är 2.5 år och inte äldre än så. Det är full rulle och fullt ös från morgon till kväll med dessa två men tvååringar är ju också för härliga (inklusive trots och meltdowns över allt och ingenting). På dagis har dom bekräftat att vi har två väldigt aktiva killar även om vi trodde det var helt normalt för deras ålder. Där har dom blivit delade på till olika grupper för dom var helt enkelt för silly och goofy tillsammans. Separerade klarar dom att sitta still och faktiskt lyssna och lära men tillsammans blir det för mycket skratt, bus och hyss. Yep, welcome to our life.

Foto: Sarah Eichstedt Photography

Oliver fick vara ensambarn i hela 1 minut och han är verkligen familjens Storebror med stor S. Ordning och reda ska det vara och det är han som håller koll på att rätt är rätt. Han är en liten clean freak och det blir gärna världens undergång om något går sönder eller om något är skitigt. Full fart hela tiden. Hoppar, dansar, klättrar, springer, kryper. Och pratar eller sjunger HELA tiden. Älskar dans och musik på skolan och säger alltid att han ska “leka friends” när vi kommer till förskolan. Oliver hörs och syns och tar plats både högt och lågt. Han är all in “no like”, “I want”, “no” och “mine” just nu. Han ger dom bästa kramar man kan få och lyckan att hämta honom på dagis när han kommer springande och slänger sig i famnen är total. Han älskar sin lillasyster och hon är det enda som kan lugna ned vår lilla tornado. Han kan sitta länge och stryka henne på huvudet och kinden och säga “I love you baby” och “baby töt (söt)”. Oliver är egentligen vår myskille men för det mesta har han inte tid att mysa och kramas på dagen något han gärna tar igen vid läggning och klockan fem på morgonen istället så han är anledningen till våra tidiga mornar. Oliver är fortfarande mammas kille och det tycker mamma är mysigt. Världens härligaste mest intensiva unge. ❤️

Foto: Sarah Eichstedt Photography

Theodor, vår kära Theodor. Så sweet and gentle. Theodor var världens enklaste baby. Sen blev han ett litet monster mellan 18-24 månader men är nu tillbaka till sitt fina omtänksamma jag. Theodor tänker alltid på andra och tycker det är viktigt att alla får. Får han något gott frågan han direkt efter samma till Oliver tex. Han är vår kille som älskar att säga “please” och “thank you” och den som alltid hittar nappen eller någon leksak när Oda skriker. Men låt er inte bedras av denna killes mjuka sida och härliga leende för bakom det göms familjens clown och världens största retsticka. Han är inte heller sen på att hitta på hyss och sen skylla det på Oliver. Han har alltid glimten i ögat och har redan kommit på att man kan förhandla sig till det man vill. Han tänker mycket, observerar allt och har ett minne som en häst. Inte sällan får man höra ett “aha!” (med ett pekfinger i luften) och så springer han iväg och hämtar något han har kommit på. Theodor är definitivt pappas kille och det tycker pappa så klart är helt ok. Vår fina snälla omtänksamma lilla retsticka. ❤️

Nästa steg i våra killars liv är tre jobbiga som mamman och pappan inte direkt ser framemot: potträning, sluta med napp och byta säng. Men gud vad skönt det kommer att vara när det väl är gjort. Tänk att bara ha ett blöjbarn tex. 😉😇

Äntligen tillbaka på MNT! Körde ett litet träningspass där idag medan E tog en pilatestimme och killarna hängde i barnrummet. Oda hängde så klart med mig och jag tror (bank i bordet) att vi kommit oss igenom det första utvecklingssprånget. Hon har som sagt varit lite extra grumpy sista veckan och skrikigt mycket och mest varit missförnöjd de få stunder hon varit vaken men idag har hon varit tillbaka till sitt goa glada jag så antingen var det ett språng eller så har kanske hennes magen äntligen börjar komma lite i ordning. För herregud så mycket hon pruttar och bajsat sedan hon blev född. Vi har räknat ut att vi använt ca 20 blöjor om dagen hittills. Det är mer än vad vi använde på killarna tillsammans. 😅

Men som sagt, äntligen tillbaka på MNT och äntligen lite pilates igen. Jag kör det kroppen har lust att köra så idag blev det lite ben, rumpa och armar. Och stretching. Så skönt att bara röra på sig obehindrat igen. Jag kör så klart inga tunga övningar utan lättare motstånd, långsammare tempo och färre reps. Det är fortfarande tidigt efter ett snitt (knappt 6 veckor) så tar det verkligen lugnt med många pauser för amning, bebismys och bara andas och njuta tystnaden (som sällan infinner sig på helg tillsammans med två 2.5 åriga pratkvarnar).

Jag älskar att ha min pilatesstudio att komma till. Lite längre körtid nu när vi flyttat så inte lika lättillgängligt men lyxigt att ha fri tillgång till en studio med all utrustning man kan tänka sig behöva. Jag kommer att träna en del hemma och en del på studio/gym. Ska köra några privattimmar med en av mina pilateskollegor nu i början och sen träna grupptimmar och sen förhoppningsvis komma igång med lite lätt jogging senare i höst. Sen blir det många barnvagnspromenader och hikes med Oda i bärselen. Så pepp på denna höst alltså! 💛🍁🍂

Mina dagar just nu är rätt så härliga (förutom att Oda är inne i en ganska så gnällig period). Mycket kompishäng och många promenader. Precis som jag vill ha det. Igår var jag och Oda på vår första Baby and Me yogatimme och det gick så där. Skönt att röra på sig lite igen men Oda ville äta två gånger och byta blöja tre gånger under den 1.5 långa timmen så det blev inte så mycket yoga på mamman. Men så får det vara. Jag lär mig mer och mer att sänka (ta bort helt) förväntningarna på hur ting ska bli och vara och istället bara ta det som det kommer och för vad det blir. Varje gång jag i förväg bestämmer mig för något blir det hur som helst inte så så det är bättre att bara släppa det. Oda is the boss. Punkt slut.

Jag älskar att kunna ta långpromenader igen. Tack och lov sover Oda bra i vagnen så nästan varje dag försöker vi komma ut på någon trail. Vi var tvungen att reklamera på vår liggdel som gick sönder så därför kör vi bilstol nu men förhoppningsvis får vi en ny snart. Men också skönt med bilstol när vi nu bor som vi bor och är mycket on the go. Kul att tänka på att jag verkligen hatade att köra bil innan vi flyttade hit till Pacifica i april och fick nästa ångest av tanken att köra ensam, speciellt med barnen. Nu kör jag obehindrat vart som helst utan problem, utan ångest och kan till och med tycka att det är härligt att köra. Jag lyssnar på mycket ljudböcker när jag kör och har hunnit beta av en hel del deckare.

Hösten börjar komma hit till Pacifica och det är härligt. Fortfarande varma dagar men verkligen kalla nätter (typ 5 grader). Vi har börjat tända ljus på kvällarna och kurar ihop oss i soffan med te (eller ett glas rött), en filt och en serie på kvällarna. Vi får se hur länge det varar men just nu lägger vi alla tre barn samtidigt runt 19-19.30 vilket betyder att vi får ett par timmars lugn och ro bara vi två innan jag hoppar i säng. Typ bästa tiden på dygnet. 🙏

Jag vet inte om det är hösten som kräver en nystart eller faktumet att jag inte är gravid längre men jag känner att jag kliar efter en ny klädstil. Eller inte ens en stil utan bara kläder som inte är scrubs eller träningskläder. Brukar älska att gå runt in träningsbyxor, hoodie och gympaskor och har typ bott i det dom sista 3-4 åren men nu känner jag att jag verkligen är så less på det. Idag fick jag lite nog att vara “in between” storlekar och köpte nya jeans. Kanske kommer dom vara för stora om några månader, kanske inte. Ska också lägga in en beställning på lite nya tröjor och skor. Jag tror inte jag har uppdaterat min garderob sedan före killen så det börjar väl vara på tiden.

Oktober är här och jag ser fram emot en höst att hitta mig själv igen. I min trebarnsmammaroll och i mig själv. Nånstans på vägen mot dessa tre barn känns det nämligen lite som jag tappade bort mig.

Men nu ska det ammas, bytas bajsblöjor, lagas middag, röjas leksaker och vikas tvätt. Ja ni ser, inte konstigt att man tappar bort sig själv.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.