USA

34 år (igår). Åren efter 30 liksom bara rusar iväg. Varje gång någon frågar hur gammal jag är måste jag på riktigt räkna. Dagen firades i post-nightshift-koma med bara 3 timmars sömn. Mysigt häng i parken med våra killar och en vän och hennes son. Evigt tacksam för de mammavänner jag har att dela tankar och erfarenheter med. 🖤 Kvällen avslutades med taco- och spelkväll med kära vänner som funnits med sedan vår SF-start.

Sjuka barn kom väldigt otimat med tanke på lång flygresa på måndag. Förhoppningsvis går det över redan imorgon. ✊ Här packas det annars för fullt. Snart är vi redo för Sverige!

I natt har jag min första natt tillbaka på sjukhuset efter nästan 10 månader borta. Wish me luck! ❤️

8 månader idag och det firar vi med andra rundan av influensavaccin. Våra killar har så tjocka lår att jag tror knappt att dom kände sprutan för dom skrek i princip ingenting. Men så måste vi också använda storlek 12-18m på byxor. 😂

Oliver väger nu 9.9kg och är en bastant klump. Älskar diskmaskinen, sladdar och allt som låter. Han kryper, sitter, står och övar på att gå. Han går med hjälp av en walker och har inget stopp och inga gränser (och inget vett). Därav inte mindre än tre blåmärken i ansiktet. Mr Bruiser, Explorer och Bulldozer. Som vi älskar dig. ❤️

Theodor väger 9.6kg och är vår ”lilla” kille. Vanligtvis lugnet själv men får han syn på något han vill ha (oftast en napp eller Nelsons boll) kommer han ålandes snabbt som en alligator. Han han er imponerande teknik och ålar nästan lika fort som Oliver kryper och har precis lärt sig att sätta sig upp själv och att lägga sig ned från sittande utan att falla pladask. Han älskar just nu bollar, nappar, att titta under saker (tex mattor) och att bläddra i böcker. Och att ha långa konversationer. Mr Pratkvarn, Thinker och Filosof. Du grädden på moset i vår familj. Vi älskar dig. ❤️

I lördags firade vi förresten vår bröllopsdag med att ha barnvakt och gå ut och äta 5-rätters på fancy resturang. Vi kom fram till att det är något vi måste göra oftare (ha barnvakt alltså, inte nödvändigtvis äta på fancy restaurang). Det får bli ett nyårsmål helt enkelt.

Nu vaknade visst två små från sin eftermiddagsnap. Dags för middag och kvällsmys. Vi hörs! ❤️

Vi klarade det (så klart). Nio dagar utan pappan i familjen. Imorgon kommer han äntligen hem. Som vi längtar! 🖤 Och dessa tre alltså. De gör mig galen ibland (speciellt den större) men så mycket kärlek också. Våra tre killar. Vad gjorde vi egentligen innan er?

Nu ska jag sova – alldeles för sent. Ibland är det tråkigt att vara förnuftig och gå och lägga sig tidigt. Bara därför kommer säkert killarna att leva rövare hela natten och vilja kliva upp kl 04. Men det är ok! Imorgon får jag äntligen hem min (förmodligen jetlaggad) co-pilot. Hurra!

Bilden är från förra helgen men kunde ha varit från denna (förrutom att stranden var svart av uppsköljd aska denna gång). Fort Funston är vår nya söndagstradition, and I love it! ♥ Efter en vecka inomhus pga rök och aska i luften klarnade det äntligen upp i helgen och det kändes som hela San Francisco kom ut från ide. Alla i denna familj inklusive (kanske framför allt) Nelson blir galna av att hänga inomhus hela dagarna men lite häng på stranden kurerar allt. Jag tror jag har berättat om Fort Funston tidigare men det är i alla fall en strand och park där hundar får springa lös och det är helt fantastiskt. 🙏✨ Nelson var helt sprittandes galen av lycka och sprang runt i sanden och vattnet, jagade hundar och blev jagad, grävde i sanden och hoppade i vågorna. Det bästa som finns är verkligen att se hans lycka. Och småkillarna älskar att se hundar leka och skrattar högt av lycka när hundarna kommer springandes.

< örra veckan var en ganska tuff vecka med griniga och mammiga barn. Tror det framför allt är tänder som är på G hos bägge även om den första inte ploppat fram hos Theo ännu. Oliver är en bulldozer som vanligt men har också blivit väldigt mycket mer mammig och vill gärna bli buren och sitta i knät så fort han ser mig vilket är jättemysigt men också frustrerande när du har en annan liten som också behöver uppmärksamhet. Theo har precis börjat lära sig att krypa och är lite gnällig för att han inte kommer fort nog fram. Det börjar lossna för honom så snart har vi två små som far fram som virvelvindar. I tillägg till detta har vi alltså varit tvungna att hålla oss mestadels inomhus pga brandluften. Nu har vi en ny vecka och den har börjat med lite varierande luftkvalitet. Tack och lov verkar dom ha börjat få kontroll på bränderna och luften har blivit klarare. Vi följer med på AirNow och försöker hålla oss inne om det är oranget eller värre. Vi har också köpt en air purifier och det känns bra med tanke på småkillarna.

Vi har förresten bytt till framåtsittande vagn på prov men jag fick lite smått ångest av att inte se dom första gången vi var ute. Så vi får se om vi byter tillbaka men killarna verkade egentligen gilla det och sitter dessutom betydligt bättre i den framåtsittande delen. Nackdelen med vår vagn är att man inte lätt kan byta mellan framåt och bakåt utan man måste välja vilket man vill ha. Så vi provar och ser. Mammahjärtat måste kanske bara bli lite vant.

Idag åkte E iväg på jobbresa och kommer inte tillbaka förrän nästa vecka. Så jag kör solo i 10 dagar nu. Känner att jag blir svettig av bara tanken. Tack och lov har vi vår älskade nanny några av dagarna. Killarna har redan vaknat två gånger mer än vad dom brukat göra och klockan är bara tio ännu. Så jag borde nog hoppa i säng och så håller vi tummarna för en bra natt (och gärna en morgon som inte start klockan fem….).

Vi hörs!

I måndags fyllde dessa godingar sju månader och Oliver firade med att plötsligt börja krypa på knäna (han har ålat sig fram med hjälp av armarna från han var 5 månader). I tisdags ploppade också hans första tand fram. Han sätter sig upp själv och sitter stadigt utan stöd. Han drar sig upp till stående på knä och om han riktigt vill helt upp till stående på fötterna. Han har också hittat sin röst och älskar gälla skrik. Han far fram som en bulldozer och ingenting stoppar honom. Han klättrar gärna över sin bror och det är så där populärt som ni nog förstår. Theo har precis börjat visa intresse i att krypa och förflyttar sig kanske någon centimeter med lite vilja. Han blir desto mer frustrerad över att inte komma någon vart när Mr Bulldozer flyger fram och tar alla hans leksaker, så oftast ligger vi på golvet och hjälper honom fram. Han tar sig inte upp men sitter stadigt när vi sätter honom vilket har gett honom ett helt nytt perspektiv. Båda sover mer eller mindre igenom natten (halleluja!) och har gjort det senaste två veckorna. Vilken lycka alltså! Vi njuter så länge det varar.

Som ni kanske har läst brinner norra Kalifornien. Jag tror det är 15 wildfires som hittills tagit 23 liv, 100-tals är skadade och 1000-tals har förlorat sina hem. Det hemskt att följa vad som sker och jag tror väldigt många känner sig maktlösa just nu. Vi i San Francisco håller oss inomhus pga rök och aska i luften och försöker göra det vi kan härifrån. Mina arbetskollegor på sjukhuset har bland annat dragit igång en donationdrive och MNT studio håller en dontation-based class för att kunna köra upp kläder och supply i helgen. Jag och E har samlat ihop det vi har för att skicka upp och ger pengar till dom som organiserar hjälp.

Jag har satt mig ned och börjat blogga flera gånger sista veckorna men blir alltid avbruten. Jag är helt säker på att det var något jag tänkt att berätta för er men det är helt borta just nu så jag tror jag tar en kopp kaffe istället och njuter tystnaden nu när både hund och barn sover.

Hur har ni det?

I fredags packade vi alltså bilen och begav oss inåt i landet mot Oroville/Chico. Vi kände att vi behövde lite miljöombyte och familjetid. Vi hyrde en liten stuga via AirBnB och hade egentligen inga planer mer än att hänga ute i naturen. Vi är båda tröttare än vi någonsin varit så även om vi gärna gjort längre och mer spännande hiker kände vi att vi helt enkelt inte orkade (dessutom väger killarna 9+ kg nu så det börjar vara tugnt att bära dom en längre tid på magen som vi är tvugna att göra om vi ska ha ryggsäck med med mat, blöjor och dricka). Men det blev ett par småhiker, en runt Bald Rock i Plumas National Forest och en i Bidwell Park i Chico och det kändes alldeles lagom. Speciellt eftersom killarna inte heller tycker det är superhärligt att sitta fastspända en hel dag utan så klart måste få sprattla av sig för att inte bli griniga (helt förståeligt alltså!).

Det blir ju så klart lite extra styr att packa in två små och en hund och åka iväg bara för en helg. Mycket ska med och dit man åker är ju sällan lika tillrättalagt som hemma. Vi kom nog hem aningens tröttare än vad vi var när vi åkte men det positiva med miljöombyte och famljetid får ändå väga tyngre än själva bekvämligheten så vi känner oss nöjda med att vi drog. Vi har lovat oss själva att vi inte ska tillåta oss att bli allt för bekväma och lata utan vill gärna utmana oss så vi kommer ut och känner oss tacksamma att vi än så länge har både hund och barn som med lätthet hänger med på det mesta.

Annars så har det gjorts framsteg här borta. Oliver sitter nu upp relativt stadig och länge utan stöd och klarar oftast att falla mjukt så han inte slår huvudet. Han klarar också att sätta sig själv upp från liggande och jag och E är barnsligt stolta över vår lilla bulldozer. Theo tar livet med ro som vanligt och det är skönt samtidigt som vi lite längtar tills han fattar grejen med att förflytta sig själv. Det är ju så härligt att se sina barn utvecklas och mästra nya skills. Men gladare unge än Theo får man dock leta länge efter.

Och sömnen! Jag kommer säkert att ångra att jag skriver det här nu men… två nätter i rad har BÅDA killarna sovit genom hela natten (19-06)!!! Halleluja! För bara några dagar sedan kändes det som att vi aldrig skulle få uppleva en hel natts sömn igen. Det gör vi inte ännu heller för både jag och E vaknar automatiskt runt kl 02 för att vi är så vana att göra det men i två nätter har det alltså varit knäpptyst från barnrummet och vi har knappt vågat andas. Det kan så klart bara vara en lyckoträff och jag är säker på att vi kommer att gå tillbaka tillbåde vaknätter och nattmatningar men vi hoppas på en liten trend i alla fall.

Annars rullar livet på här i SF. E jobbar och ska iväg på jobbresa ett par dagar så då roddar jag ensam här hemma. Tack och lov har vi vår nanny! Jag undervisar och träna Pilates och det är så härligt att vara tillbaka igen. Det har också lossnat lite med mitt sjuksköterskejobb så snart kan jag nog gå tillbaka och jobba en natt eller två där också vilket blir bra för vår ekonomi. Det känns som att vi har landat här nu och kommit in i ett lunk. Dagarna med killarna är intensiva men roliga. Klockan sju på kvällen när vi lagt dem käkar vi middag och sjunker sen ner i soffan en timme innan kvällsbestyret med Nelson och en s.k. dreamfeed till killarna före vi däckar i sängen. Bästa sömnen är mellan 22-02 för det är i princip den enda “säkra” sömnen vi får. Men som sagt, vi håller tummarna för en trend…

Hur har ni det?

Fredag igen och ännu en vecka har gått. Jag har undervisat pilates två förmiddagar och har ett par timmar till på söndag morgon. Jag har även hunnit med att träna lite själv och faktiskt joggat ett par gången så yay för mig alltså! Killarna har hängt med sin nanny och det har gått hur bra som helst. De andra dagarna har dom levt rövare med mig, Nelson och varandra. Jag tjatar nog lite men dom är så härliga just nu. Pratar, skrattar och “leker” med varandra och med Nelson. Bråkar ibland speciellt över leksaker men jag antar att det bara är en preview på vårt kommande liv. Men tvillingar alltså. Jag har sagt det förr men säger det igen: himla roligt! ❤️

Jag fick förresten en fråga om vad en nanny är, eller snarare vem en sådan kan vara rent utbildningsmässigt och skillnaden mellan en nanny och au pair osv. Det är nog väldigt olika. Vissa är så kallat career nannies som har gjort det nästan till en profession men för att kalla sig nanny krävs ingen speciell utbildning. De flesta nannies jobbar deltid och har andra jobb/studier vid sidan av. En au pair kommer från utlandet och bor och jobbar hos en familj som ett kulturutbyte. Detta är det billigaste child care alternativet om man har lust och möjlighet att ha någon boende hos sig. Vi har inte plats för någon au pair och är inte heller i behov av en heltidsbarnflicka och dagis/förskola kändes för tidigt just nu (och för dyrt!) så därför blev det nanny. Utan att utelämna vår tjej för mycket kan jag säga att hon inte har någon officiell utbildning men har flera års erfarenhet av barnpassning både heltid och deltid. Hon är en fantastisk tjej som jag känner mig komfortabel med och som jag litar på. Killarna är än så länge för små för att ge sitt godkännande men jag är säker på att dom kommer att älska henne så småningom.

I måndags var vi förresten på 6 månaders kontroll och killarna fick godkänt på allt. Oliver väger nu 9.1 kg och Theodor 8.7 kg och båda följer sina kurvor fint. Tre sprutor var i låren fick dom men verkar ha klarat det utan större problem. Nästa kontroll är inte förrän när dom är 1 år och det känns helt sjukt att tänka på att vi kommer att ha två ettåringar i huset om ett halvår. Kanske en eller bägge går då? Jag är så nyfiken på vilka personer dom kommer att utvecklas till. Dom har haft extremt starka och tydliga personligheter redan från födseln (egentligen från inne i magen) så vi anar vilka grundpersonlighetsdrag dom kommer att ha men jag längtar efter att få höra dom prata och lyssna på deras tankar och fundering.

Nu är kl 21 och jag har blivit skickad i säng av min kära man. Varje kväll hoppas jag på att killarna ska sova bättre och varje natt vaknar någon av dom en gång i timmen från kl 01. 😴 (kanske en av få nackdelar med att faktiskt ha två…). Samtidigt så läser jag Josefines blogg och om deras helvetes nätter med två diabetes1 barn och då känner jag att vårt övergående nattproblem med två friska barn är helt ok. Det är också det jag försöker fokusera på i min tröttdimma – att om några år kommer förhoppningsvis dessa nätter vara ett minne blott och att den här tiden trots allt bara är en så liten bråkdel av resten av barnens liv. Men trött är jag så god natt. 💤

En positiv sidoeffekt av att vi nu har nanny är att jag äntligen får lite tid att bonda på nytt med vår lilla tonåring till hund. Så småningom ska jag börja undervisa mer Pilates och också börja jobba på sjukhuset igen men just nu har jag lite extra tid de dagar vi har vår nanny och det ska tas till vara. Prio nr 1 är tid till egen träning. Sen Nelson. Eller kanske tvärtom.

När Nelson flyttade in hos oss spenderade jag varje ledig minut med honom. När jag var gravid och blev sjukskriven gick vi långa långsamma promenader tillsammans och sen vi låg i soffan och gosade resten av dagen. Sen kom killarna och allt ändrades. I början kunde jag inte gå ut med honom för jag hade för ont i mitt snitt och för lite magmuskler att kunna hålla i honom om/när han drog i kopplet (han väger trots allt 25 kg och är STARK!). Sen blev det automatiskt att E tog Nelson medans jag tog killarna och sakta men säkert gled vi isär – jag och Nelson alltså. Men nu ska vi bonda igen. Långa promenader, parkhäng och lek. Min första bebis. ♥

Våra tre killar. ♥♥♥

 


Oj vilken bloggpaus det blev! Tvillinglivet blev som över en natt så mycket mer hektiskt än tidigare. Från två nöjda killar som gillade att ligga och sprattla på lekmattan till två förvisso fortfarande nöjda killar men så mycket mer vakna och nyfikna. Dom älskar att bli burna runt och kika på omgivningen och tycker inte det är lika kul att ligga på mattan och leka själv. Bägge två rullar runt på golvet och Oliver ålar/kryper. Leksaker gick på bara några dagar från att vara ganska så ointressanta till superoliga och något som man kan kivas om. Dom har ditchat babysittern och sitter nu i matstolarna med minimalt stöd och käkar gröt (och annat) som två små hästar. 

Vi har hunnit byta land och är nu i Sverige hos mina föräldrar sedan ett par veckor tillbaka. Vi har också hunnit ha två namnfester (en i Norge och en i Sverige) och allt detta ska jag visa bilder på när jag hinner. Killarna är 5 månader och jag har officiellt gett upp att hinna skriva vecko- och månadsuppdateringar.

Så vi hörs när vi hörs. Men vi lever och har det bra. Livet är härligt. ❤️

  


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.