USA

Som sagt är växter mitt nya projekt för min mentala hälsa. Vi har inte jättemånga växter men mer än vi någonsin haft och jag kommer att fylla på mer så småningom. Idag var det stora växtpysseldagen då vi tog ut alla växter i bakgården, vattnade och sprayade ned dom i solen. Killarna fick också plantera lite frön – vi får se om dom växer.

Oliver gillar växter lika mycket som jag just nu och jobbade länge och koncentrerat med att spraya varje blad med vatten. Oliver är en väldigt fascinerande person. Han är den som är mest aktiv, energisk och fysisk stark med bra kroppskontroll. Han har helt sedan han var bebis älskar ordning och reda och gör allt väldigt ordentligt. Han är den som kämpar, övar och blir arg när han inte får till det han vill vilket gör att han också lär sig det han vill (men inte utan x antal utbrott, han är trots allt vara 3). Han älskar saker som att bygga, måla och skapa och har en koncentration som slår allas. När han gör något går han all in (som sin far) med kropp och själ och det inkluderar också att vattna blommorna. Jag älskar hans passion även om det av och till testar mitt tålamod. Han är en stor kille med stora känslor och stora mål. Som jag älskar våra stora lilla Oliver. ❤️

Efter att han vattnat alla växterna satt han och studerade sitt verk. Så frågade han mig om blommorna var glada nu och när jag sa att jag trodde dom var det sa han ”then I am happy too”. Och så gick han vidare och hoppade som en liten apa på trampolinen. Kontrasterna med denna kille slår mig alltid med häpnad.

Efter en lite hektisk lördag behövde vi alla en lugn söndag hemmahäng med huspyssel och mys. Vi alla har varit lite förkylda men nu peppar vi för en ny vecka.

Först och främst – tack för fina och omtänksamma ord efter förra inlägget. Och tack för att ni fortfarande efter alla dessa bloggpauser tittar in och hör av er. Era kommentarer värmer! ❤️

Sakta men säkert komma vi i ordning i vårt nya hem. Sakta är ledordet och mest känns det som ett steg fram, tre steg tillbaka då det är mycket som ska ordnas. Men ett hem växer fram och vi börjar bo in oss, trivas och känna oss som hemma. Första två veckorna kändes som ett enda kaos och vi satt aldrig ned utan ordnade hela dagarna och hela kvällar men nu har vi haft några kvällar då vi faktiskt har unnat oss att slappa av i soffan efter att barnen har lagt sig.

Köket var nog det jag ogillade mest med huset före vi målade om men är nu en plats jag faktiskt trivs i. Så småningom ska vi slå ut en eller två väggar och göra om helt men för nu så känns det både fungerande och mysigt. Jag längtar tills mina matlagningsinspiration kommer tillbaka. Det brukar vara ett tecken på att jag mår bra. Just nu går det i en väldigt tjatig spår med samma samma samma. Inte för att någon bryr sig i den här familjen. Helst ska det vara Mac n Cheese och köttbullar varje dag om dom tre minsta får bestämma.

Att få ha ett stort bord fyllt med stolar (och stora och små personer) gör mig lycklig långt in i själen. Att få ha stor familj (i våra mått mätt) är verkligen ett privilegium och mitt i vardagstjatet kan jag ibland stanna upp och verkligen känna att alternativet hade varit så himla himla mycket tråkigare.

Att få skapa en egen familj med egna rutiner och traditioner är mysigare än vad jag egentligen trodde jag skulle tycka. Att få ge sina barn en uppväxt som dom förhoppningsvis kan se tillbaka på med mestadels glädje är både underbart men också lite skrämmande med tanke på ansvaret man faktiskt har. Ju äldre barnen blir, ju mer dom kan uttrycka sig och sätta ord på sina tankar, känslor och upplevelser inser vi vilken makt vi har över deras liv.

Vi köpte precis det här huset för att vi såg en framtid för våra barn i det. Det ligger på en gata där barnen springer runt och leker ute. Det är stort nog för vår familj att växa i (växa som i äldre barn, inte flera!!!). Vi önskar att så småningom kunna vara huset där barnen hänger med sina kompisar efter skolan och på helgerna. Där vi kan bjuda över vänner på middagar, födelsedagsfester och högtider. Vi vill ha liv och rörelse i huset. Vi vill göra rum för kaoset vi skapat och ha ett hus som kan förändras genom det faser i livet vi kommer att gå igenom. Just nu är det småbarnskaos med leksaker överallt. Just därför känner jag att vårat beslut om att göra det största sovrummet till ett lekrum kanske var ett av vårt bästa beslut.

Lekrum där åtminstone större delen av leksakerna stannar. 🙏

Utomhusförråd turned in to lekrum.

Och trampolin! Med grannarnas kaniner på besök. 🥰

Förutom dessa rum har vi tre andra sovrum (vårt, killarnas och Odas), ett allrum som också är Es kontor och en övervåning med eget sovrum, kök och vardagsrum som vi ska försöka hyra ut ett år eller två. Fler bilder kommer allt eftersom vi kommer i ordning. Det känns som vi bott här i alla evighet men när jag inser att det bara gått 3 veckor känns det ok att vi fortfarande bor i kaos. Fråga mig igen vid jul. ☺️

Och när dagarna känns tyngre, livet lite övermäktigt och kaoset kvävande försöker jag fokusera på mina växter som blivit mitt projekt för mina mentala hälsa. När jag går runt och känner på jorden, vattnar lite här och där, ser nya knoppar och blad komma tänker jag på min mormor som älskade växter och känner att allt kommer att bli bra till slut. 🙏

Ångestattacker. Stressmage. Extrem utmaning. Ilska, irritation och depression. Jag gick nog nästan i väggen. Eller kanske jag till och med gjorde det? Jag var på väg att börja äta antidepp vilket i sig inte hade varit något nederlag och fortfarande är en möjlighet men jag började (långsamt) träna igen, tog högdos vitaminer (en månad, nu är jag tillbaka till vanlig dos), drog ned på screentime (dvs onödigt scrollande på telefonen) och försökte andas och fokusera på september. För i september skulle allt kanske inte bli plötsligt bra igen men så mycket bättre för då hade vi flyttat, Oda börjar dagis och mitt jobbschema betydligt mer humant.

Toppen – eller botten – kom när vi samtidigt flyttade, skolan stängde, luften blev fylld med rök, covid icu exploderade igen och vårat nya hus behövde mer initial kärlek än vad vi räknat med och där och då trodde jag nog att jag inte skulle klara det till september.

Men så kom september. Vi gav vidare nycklarna på vårt hyreshus, vårat nya hus behövde visserligen fortfarande kärlek, organisering och uppackning men inget akut, luften klarnade för ett par dagar, jobbet fick en välbehövd break där covid icu stängde några dagar, Oda började dagis och jag sov. I tre dagar sov jag kanske 18-20 timmar per dygn och vaknade och kände mig äntligen lite som mig själv igen.

Och så började jag med växter. Ett akut behov att omge mig av gröna växter kom som en blixt från klar himmel. Så där är jag nu. Fortfarande emotionellt skör. Fortfarande på stapplande ben men lite mer mig själv and vad jag varit senaste halvåret. Utan E hade jag inte klarat det. Utan E hade vi inte klarat oss.

Tänk att våran lilla stjärna har hunnit bli ett år! I tisdags förra veckan flyttade vi äntligen till vårt nya hus och efter det har det varit nonstop. Killarnas skola var stängd resten av veckan, Oda bestämde sig för att lära sig att gå på riktigt, gamla huset var tvunget att bli fixat innan överlämningen och det här huset har krävt sin kärlek. I tillägg har vi varit utan internet och tv och instängda pga dålig luftkvalitet. Jag har nog aldrig varit så trött/utmattad i hela mitt liv. Men nu är vi på plats, killarna (och Oda!) är tillbaka på förskolan, vi har lämnat över nycklarna till gamla huset och kan äntligen fokusera på att komma i ordning. Men först sova!

Vi flyttade alltså i tisdags och på onsdagen fyllde Oda ETT ÅR. Det firades mitt i kaoset med ballonger, tårta och sång. Hon går nu! Började för ett par veckor med några stapplande steg och går nu mer och mer. Hon älskar att vara ute och gå hand i hand och det får mitt hjärta att banka lite extra hårt. Jag, hand i hand med min dotter. ❤️

Och sen vips var det måndag igen och killarnas förskola öppnade och det var dags för Odas första dag på dagis. Killarnas har väntat på den dagen sedan hon blev född och var så stolta när hon äntligen fick följa med dom in. Oda däremot var inte riktigt lika exalterad när hon insåg att hon inte skulle följa med mamma hem. Idag kör hon sin andra halvdag och jag försöker motivera mig till att packa upp fler flyttkartonger fast jag helst bara vill dra täcket över huvudet och sova några timmar till. Jobbhelg, flyttkaos och stressmage. Nu tar vi nya tag.

Han här försöker övertala mig att stanna i sängen med honom. ☺️

Vi är officiellt husägare! Det har varit en lång process men nu har vi nycklarna i handen och har börjat renoveringsprojektet. Ska visa mer bilder så småningom men just nu går det mest i kulörval, packning, utrensning, organisering och repackning (eftersom tre barn gärna gräver upp allt jag packat ned i lådor). Senaste månaderna har varit helt galna med många ups and downs och jag har en känsla av att augusti inte direkt kommer att vara lugnare. Men vi visualiserar oss i september, inflyttade i nymålat hus, tre (!!!) barn på förskolan ett stenkast bort och Nelsons springstig en liten backe upp. Oda på förskolan innebär också att jag inte kommer att behöva jobba varje helg som jag gjort sedan mars vilket i sin tur betyder mer familjetid och återhämtning.

Så vi välkomnar augusti med flyttkaos mitt i pandemilivet. Snart har vi också en ettåring i huset och det är både härligt och sorgligt. Men nu ska jag sova efter tre jobbnätter utan rast och utan mat. Covid 19 sucks. Men nu kan 2020 också få vara året då vi köpte vårt första egna hus (vi äger en lägenhet men det är inte riktigt samma sak).

Vanligtvis jobbar på jag kirurgisk/trauma intensiven men sista månaderna har jag i princip varit stationerad på Covid ICU. Vi ser nu vår andra topp (första kom i mars) där vi än en gång har öppnat upp två extra intensivavdelningar för covidpatienter. Våra patienter är sjuka – väldigt sjuka – rädda, ensamma och isolerade. Vi är underbemannade (som alla andra), trötta och ofta oroliga för vår egen och våra familjers hälsa men trots det är humöret och teamandan på covid ICU den bästa jag varit med om på länge. Jag har jobbat som sjuksköterska i 15 år men att jobba under denna pandemi är något helt speciellt. På samma sätt som det var att jobba i Oslo juli 2011 (Utøya) eller i San Francisco juli 2013 (Asiana Airplane Crash) – bortsett från att det här är ett maraton utan slutdatum. Och patienterna är ensamma och isolerade. Just det är nog det sorgligaste av allt. Mitt i den här pandemin där vi vill stå tillsammans isoleras människor. I hemmen, på sjukhusen och i samhället. Där vi sjuksköterskor kanske är den enda mänskliga kontakt våra patienter har och vi har inte ens tid att hålla handen för vi har alltid något annat vi måste hinna göra. Och när vi äntligen har tid står vi där i full mundering med skyddsrock, dubbla handskar, munskydd, glasögon m.m. där ingen hudkontakt kan ske, det enda man kanske kan se är våra ögon och våra rösten blir förvrängda av alltför tighta masker. Vad är det ens för kontakt? Och det handlar inte om timmar eller dygn utan veckor och ibland månader. Den sorg jag känt för mina patienter senaste månaderna är större än vad jag känt under hela min sjukhuskarriär.

Hur sammanfattar man de senaste 4 månaderna? Covid 19 kom och vi gick in i shelter in place och kom aldrig ut. De senaste månaderna har varit tuffa och nästan surrealistiska. Vi mår bra och har det bra. Bättre än många andra tror jag med öppen förskola och två säkra jobb. Men att jobba och leva mitt upp i en pandemi har varit och är fortfarande mentalt krävande. Och mitt i allt har vi en snart ettåring som kryper alldeles för fort och snart springer runt och två 3.5 åringar som växer för fort både kroppsligt och mentalt. Och så köper vi hus. Så livet just nu är både högt och lågt och allt därimellan. Jag ska berätta mer om allt så småningom men just nu vill jag nog mest bara berätta att vi lever. Hur har ni det? 🤍

Igår kom en order om “Shelter in place” för de 6.7 miljoner invånare som bor i Bay Area (tidigare var det bara frivillig men rekommenderad social distancing). Förväntat efter vad som sker i världen men ändå lite overkligt. Vi ska alltså till största mån stanna hemma (och helst inomhus), inte träffa någon annan än dom man bor med och inte göra onödiga ärenden. Restauranger och barer är stängda (förutom dom som erbjuder take out), affärer bortsett från mataffärer är stängda, gym, museum, biografer osv är så klart också stängda. Alla som kan jobba hemma och dom som inte kan men inte har essentiella jobb är utan jobb (government går in med någon ersättning). Nödvändiga restriktioner för att stoppa spridningen.

Vi må klaga till varandra och våra vänner – tre veckor (minst) i “husarrest” med vilda barn är inte superkul – speciellt inte efter att vi redan haft dom från förskolan i 3 veckor – men innerst inne vet vi att vi inte kan klaga. Så mitt i allt treårstrots, utbrott, skrik och gnäll försöker vi hålla humöret uppe och fokusera på det vi har och kan vara tacksamma för.

– Vi får faktiskt lov att gå ut. Vi kan använda vår bakgård, vi kan gå på promenader, hike och jogga ute så länge vi håller 6 feet avstånd till andra.

– Vi har ström, vatten, internet, tak över huvudet, mat och trygghet.

– Vi har varandra. Hur crazy det än är i vårt hus just nu så hade alternativet varit så mycket tråkigare. Jag är tacksam för att jag inte sitter ensam just nu och tänker speciellt på de äldre som bor ensamma och kanske inte har nära och kära som kan hjälpa i en sån här situation.

– Vi har trygga jobb. E kan jobba hemma och jag är tillbaka på sjukhuset och kommer att få jobba precis så mycket som jag vill och kan. E är så klart beredd att ta ut semester/pappaledighet om vi kommer till en situation där jag behövs på sjukhuset. Men fram till dess försöker han jobba så mycket han kan i ett hem med tre ungar och barn.

– Våra barn har varandra. Hur busy det än är att ha tre barn är vi ändå tacksamma för det. Oliver och Theodor har varandra att leka med och Oda har killarna som underhållning. Just nu är det mycket bråk och slåssing men plötsligt så leker dom bra tillsammans i flera timmar.

Alla tre barnen är snoriga och lite hostiga men pigga och rastlösa. Bakgården är flitigt använd och planen är att använda tiden till att få ordning trädgården lite efter vintern – just nu ser det ut som en djungel. Killarna älskar att vara där ute och leka med vatten och sanden, tvätta bilar, blåsa såpbubblor och leta sniglar och maskar.

Vi har också bestämt oss för att passa på att potträna killarna när vi ändå måste vara hemma. Det känns som våra killar är senast av alla och mycket beror nog på att jag och E varit lata så nu kör vi på riktigt!

En tur ut på förmiddagen och en på eftermiddagen är ett måste. Att cykla är en favorit just nu och det är så roligt! Båda har äntligen fattat balanscykeln så nu går det undan. Det är lite med andan i halsen som vi springer efter dom med Oda i vagnen.

Annars kör vi hemmaträning och har lovat varandra en joggingtur var varannan dag. För vår mentala hälsa och för Nelson. Och så dricker vi vin på kvällarna och försöker inte tänka på hur länge det här kan hålla i sig.

Hoppas ni alla andra överlever denna isolering och att vi klarar att “flatten the curve”. Jag som intensivsjuksköterska känner att vi alla verkligen måste göra det vi kan för att sakta ned spridningen (eftersom dom menar att vi inte klarar att stoppa den helt). Min avdelning har ännu bara haft ett fåtal fall men förväntar oss en boom inom en snar framtid. Alla står standby att jobba det vi kan och lite till och försöker att ta vara på familjetiden medans vi kan.

Ta vara på varandra – och kom ihåg att även om vi fysiskt ska isolera oss behöver det inte betyda helt socialt. Hör av er till varandra. Skicka sms, ring, FaceTime eller kör Google hangout. Stay connected nu om någonsin. Ta vara på familjetiden hur jobbigt det än kan kännas. Tänk på lokala företag som nu kanske går i konkurs. Tänk på grannen som kanske sitter ensam. Tänk på dom som ligger sjuka. Stötta där ni kan och visa solidaritet. Det här är större än individen. 🖤

Liten bloggpaus och så hann så mycket hända. 3 veckor i Sverige/Norge tillsammans med familj och vänner. En runda magsjuka som gjorde att vi var tvungna att omboka flygbiljetter och bo på hotell i 3 dagar. En veckas jetlag + sommartid och så har jag börjat jobba igen. Men nu börjar vi äntligen komma i vater igen. 🙏

26 februari fyllde Oda 6 månader och det känns som något att fira. Hon är den gladaste bebisen du kan hitta samtidigt som hon har ett humör som tar andan av oss ibland. Vi har bestämda killar men vågar nog säga att Oda är det mest bestämda barnet vi har. Hennes leende är något av det bästa som finns och sprider glädje runt alla som hon möter. Efter mycket kämpande och övning har hon nu äntligen lärt sig att krypa/åla fram och tar sig nu dit hon vill vilket gör att hon kan var nöjd länge ensam på golvet. Hon älskar mat och älskar sina bröder. Skrattar högt varje gång hon får syn på någon av killarna och dom är bästa underhållningen speciellt när hon är kvällstrött. Hon sov igenom natten före vi reste och vi hoppas vi snart kommer tillbaka till det igen. Hon älskar fortfarande att samsova om hon får (vilket vi har gjort mycket nu under resan och när vi kom hem) och är nog den bebisen som velat ha mest närhet. Hennes goa kinder och knubbig lår blir pussade på tusen gånger om och jag känner att jag inte kan annat än känna en djup tacksamhet för att precis hon är våran dotter. Lilla älskade starka goa Oda Kristine – vi älskar dig så våra hjärtan exploderar. Du är den bästa bonusen vi kunde få. ❤️


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.