USA

Vi är i Sverige och har det SÅ bra! 💙💛 Resan hit gick över förväntan till trots för inställt sista flyg. Glad/hyper barn och en hund som är en chill globetrotter. Efter 5 extratimmar på Arlanda landade vi äntligen hemma hos mamma och pappa/mormor och morfar mitt på natten. Nu njuter vi att bo på landet, kunna släppa ut både hund och barn i inhängnad hundgård/skog, promenera i naturen och kunna bada pool varje dag (även om det regnar och är kallt ibland). Jetlagen har också justerat sig i rekordfart för bägge killarna (och oss) så just nu känns det överkomligt och värt att ta med hund och barn till andra sidan jordklotet.

Så livet är ganska härligt just nu. Hoppas ni har det fint och får en härlig midsommar! ❤️❤️

För att jag inte hinner! Eller snarare inte prioriterar. Att har två små apor som springer runt och klättrar på allt och ingenting i tillägg till två jobb och en hund som kräver sitt räcker varken tiden eller orken till. Det är ena sanningen.

Andra sanningen är att jag lite tappade lusten ju större barnen blev. Jag vill visa bilder och skriva om allt i deras liv samtidigt som jag inte alls vill dela någonting utan vill värna om deras integritet och personlighet. Jag har svårt att hitta en balans som jag tycker är ok nu när dom faktiskt är två personer och inte bara bebisar. Båda har så stora och starka personligheter och hur mkt jag än skulle vilja dela med mig om deras utveckling, hyss och fasor känns det inte rätt i varken mammahjärtat eller mammamagen (eller pappahjärtat för den delen). Så därför blev det tystnad.

Hur som helst så kör vi inspurt här inför vår Sverige/Norge semester. Killarna har smygstartat dagis men det blev en kortvarig premiär då dagisbacillerna kom och tog oss med storm. Är inne på dag 10 av sjukdom och nu är vi less! Senaste veckan har varit den tuffaste sedan killarna blev födda så det säger sitt.

Jag började träna inför en halvmaraton och det gick bra helt tills jag blev tagen av feber, hosta och två skrikande barn. Kanske jag skriver mer om det i framtiden.

Men tre veckor kvar till Sverige! Första svenska midsommaren på typ…. 10 år, om inte mer. Hur firar man ens midsommar?

Nu kallar två små håller-tummarna-för-snart-friska-barn så det var väl det jag fick sagt. Hoppas ni alla har det bra så hörs vi kanske om ett par månader igen. Finns ni kvar då? ❤️

Vi visar ju inte många bilder på killarnas ansikten (förutom på deras instagramkonto) men denna bild får släppa igenom censuren för det är trots allt inte alla dagar man fyller ETT ÅR! I fredags – 9 mars – kunde vi alltså fira våra ettåringar och ett år som tvillingföräldrar. ❤️❤️

Herregud vilket år det har varit. Helt fantastiskt på alla sätt och vis men också helt otroligt jobbigt. För bara en liten vecka sedan hade jag en meltdown och ville inte vara mamma längre. Men jag är stolt över att vi tagit oss igenom första året som föräldrar på det sätt vi gjort och ser framemot många flera år tillsammans.

Att Oliver och Theodor kom till oss känns helt naturligt och det känns så självklart nu i eftertid att det var just dom som vi väntade på så många år. Så perfekta och underbara på så många sätt (och såååå jobbiga på så många andra sätt). En perfekt mix av oss och perfekta motpoler till varandra. Starka personligheter redan från tiden i magen som bara växer starkare och starkare för varje dag. Två perfekta små embryon som vuxit till två små härliga killar. Jag ser framemot att att följa deras resa vidare.

Kära Oliver och Theodor. Tack för att ni valde att göra oss till mamma och pappa. Tack för att ni är så bra och har gjort vårt första år tillsammans så enkelt och underbart det kunde ha blivit. Vi älskar er över allt på hela jorden. Fortsätt vara precis dom ni är, för ni är helt fantastiska. ❤️❤️

Ett år sedan. 🖤

E är som sagt i LA på jobbresa den här veckan och jag sa till mamma att det egentligen inte är något problem att vara ensam med barnen. Det var innan både dom och jag blev sjuka. Tack och lov för lite nannyhjälp och doggie daycare säger jag bara.

Tänk att den här lilla sötklumpen blev två år igår! Nelson, vår första bebis. Han som lärde oss att vara familj, att kompromissa, planera och koordinera oss. Han som tränade oss till att bli föräldrar med vakennätter och ansvar. Han som räddade oss från att falla långt ned i ett mörkt hål efter två misslyckade IVF försök. Han som fick oss att åka hem från sjukhuset med två små bebisar så tidigt vi någonsin kunde för att vi saknade honom så himla mycket. Han som jag grät stora tårar för när jag insåg att han inte var min enda bebis och min prio 1 längre. Han som vi skulle gå genom eld och vatten för. Helt enkelt han som tog våra hjärtan med storm från allra första gången vi såg honom och lärde oss att älska någon mer än oss själva och varandra.

En tvååring som tyckte det var så där kul att ta bild.

Allra käraste Nelson. Som vi älskar dig. Du gör oss galna precis varje dag och men vi skulle inte byta ut dig för någonting på jorden. Tack för att du valde oss till din familj. ♥ Du är precis lika corky som du alltid varit. Du tycker tex fortfarande inte om att kissa på nya ställen och framför allt inte om det är vått på marken. Du ylar fortfarande varje gång du hör sirener och tvättar husses hår varje kväll. Du tror du är en knähund och ibland tror du nog att du är en katt när du ligger på soffkanten och trampar med dina tassar. Du älskar din familj över allt på denna jord och vi älskar dig lika mycket tillbaka.

Igår firades Nelson med att klippas kort igen. Sen fick han välja sin egen födelsedagspresent inne på leksaksaffären (det blev en pipande flodhäst) och lite torkat torskskinn. Hemma väntade ballonger och en hamburgertårta. Och två små killar som blev överlyckliga att Nelson var hemma igen. ♥

. . .

Idag är vi alla trötta för en kille vaknade och ville sova inne hos mamma och pappa från kl 03 och den andra ville in kl 04.30. Det blev inte mycket sömn efter det i våran queensize säng. Snart måste nog en större säng införskaffas. Men idag gjorde vi också premiär på en sång/lekträff på ett av biblioteken. Killarna tyckte nog det var en hit (så många barn och så många leksaker!) medan mamman blev lite lättare svettig av att ha två små som inte vill sitta still en enda sekund medans alla andra barnen satt fint och följde med i sångerna. Nu ligger dom och sover och jag försöker samla kraft (läs: dricka kaffe) till att faktiskt orka gå ut och käka med ett gäng andra svenska mammor ikväll. Kära Oliver och Theodor, imorgon kan vi väl sova till kl 05 i alla fall?

I helgen var vi i Lake Tahoe igen, en plats som verkligen är ett av våra må-bra-ställen här i Kalifornien. Varje gång önskar vi att vi kunde stanna längre men det blir oftast inte länge till nästa gång hur som helst. För nästan precis ett år sedan var vi där tillsammans med samma vännepar som i år men då var det betydligt mer snö. Första gången killarna var i Tahoe var i maj ifjol och då var det också betydligt mer snö än i år.

Nelson var också med så klart.

Den här gången bodde vi i Tahoe City vilket var perfekt med barnen. Vi hade hyrt ett stort hus tillsammans med våra kompisar och det var bara en liten 10 min promenad ned till sjö. Ena dagen hade vi familjedag, gick en långpromenad, lekte i lekparken och tog en härlig lunch på en uteservering. Andra dagen hängde jag med barnen (och Nelson) medans dom andra åkte slalom (frivillig från min sida att hänga med barnen alltså). Då tog jag en långpromenad längst älven och njöt av fjälluften.

Lycklig mama. ♥

10 månader idag. TIO! Sanslöst. Dessa små är all over the place just nu och det börjar mer och mer kännas som att vi har två små barn istället för bebisar. Roligt! Men också lite vemodigt.

Oliver är en bulldozer som vanligt. Han väger 10.5kg och är stark som en oxe. Han övar just nu på att stå på egen hand, går obehindrat med lite stöd och klättrar upp på allt som går. Han har lärt sig att öppna alla våra dörrar (skjutdörrar) och älskar vår städmopp (?). Han gillar allt med hjul och allt som låter. Och mat så klart. Mat är det bästa som finns. Han har lärt sig att peka så nu pekar han hej vilt på allt som han vill ha – till exempel våra högtalare när han vill att vi ska sätta på musik så han kan dansa. Förra veckan fick han två till tänder så nu gör det ONT när han biter en. Och just bita vill han gärna göra när han blir exalterad och glad. Kära Oliver, du är en så härlig klump. Vi älskar dig över allt på hela jorden. ❤️

Theodor våra lilla charmör har verkligen blomstrat sista månaden och har lärt sig så mycket nytt. När vi kom till Sverige i början av december ålade han sig fram men inte så mkt mer. Nu sätter och ställer han sig upp obehindrat och cruisar längst möbler tillsammans med brorsan. Theo väger 10.1 kg och är en liten ål som klarar att krypa in, under och genom minsta lilla vrå. Han älskar bollar, att kasta saker och att riva byggklosstorn. När han inte tycker om den mat han får slänger han ned den diskret men bestämt på golvet eller matar den direkt till Nelson. Nelson och han är med andra ord buddies och det finns ingen som kan få honom att skratta så högt som just Nelson. Kära Theodor, du är vår lilla spillevink som får oss att skratta varje dag. Som vi älskar dig! ❤️

Dom leker mer och mer med varandra och för långa konversationer sinsemellan. Ibland känner man sig nästan som femte hjulet där dom sitter och pratar och skrattar med varandra. Men det finns inte nåt härligare än att höra deras skratt tillsammans. Då svämmar mitt hjärta över varje gång. Tänk att vi har två små ⭐️⭐️. 🙏❤️

Dom bråkar också mer och mer. Det gör oss galna ibland. Om leksaker, mat och uppmärksamhet. Vi känner att det nog kommer blir en och annan utmaning i framtiden. Men en dag i taget.

Tvillinglivet är hektiskt men helt fantastiskt. Det blir roligare och roligare för varje dag och ibland känner jag att jag nästan tycker synd om dom som inte får uppleva detta.

Tio månader alltså. Snart ett år! Sanslöst alltså. Helt sanslöst.

Dom fina byxorna har dom fått från vår fantastiska nanny som köpt dom på semester i Thailand.

Alltså, vart december tog vägen vet jag inte riktigt men nu är det visst januari och nytt år. Vi är tillbaka i SF och kör jetlag x4 igen. Ungarna vaknar mitt på natten och vill leka och är sen gnälligare än någonsin på dagtid. Jetlag, tänder och lite magont. Halleluja! Jag och E sover på skift och försöker skrapa ihop några timmars sammanhängande sömn samtidigt som vi vet att det är vårt eget fel att vi drar barnen fram och tillbaka över halva jordklotet. Så värt det i alla fall! Och om en vecka eller så är vi förhoppningsvis tillbaka i vater.

Julen var härlig och vi har många bilder som inte är sorterade och förmodligen inte kommer att bli det på ett tag heller. Just nu hinner vi inte mycket mer än att springa efter två små som är överallt på nolltid. Hur som helst otroligt tacksam för att ha fått fira killarnas första jul tillsammans med både mor- och farföräldrar. Kunde inte har blivit bättre.

Nyårsafton försvann dock obemärkt och vi bägge somnade före tolvslaget (jag kl 20.30 och E kl 23). Nya året startade dock kl 01.30 av två små som prompt skulle upp och leka en timme. Gott nytt år till oss!

2017 har av naturliga själ varit ett helt fantastiskt år. Det bästa på många sätt. Att få äran att bli föräldrar slår allt och att få följa Oliver och Theodors utveckling är så spännande och kul. Men 2017 har också varit ett tufft år på många plan så att välkomna 2018 just nu känns ändå helt ok.

Så hej då 2017. Du kommer för alltid att vara ett viktigt år för oss. 2018 – bring it on!

I lördags fyllde killarna 9 månader och jag var alldeles för upptagen med att springa efter dem för att hinna skriva någonting här. Nu sover dom och jag chansar att jag hinner skriva lite.

Nio månader alltså. Tiden flyger samtidigt som jag ibland glömmer bort att dom bara är just nio månader.

Oliver går med sin gåvagn, med och längst möbler. Sitter aldrig still, försöker klättra och slår sig titt som tätt. Han älskar mat över allt på hela jorden och äter gärna med fingrarna. Han är inget stort fan av snön och gillar inte att ha på sig overall och mössa. Sova i vagnen är däremot ganska skönt.

Theodor vår lilla livsnjutare har blivit kvick som en pil. Kryper in i varje vrå och har nu lärt sig att både sätta sig och ställa sig upp själv. Snart går han med gåvagnen som brorsan! Han älskar snön och skrattar högt av att bara sitta och se snön falla. Hundarna är också roliga att prata med och varje morgon kryper han för att säga godmorgon till dem. ❤️

Vi kom ju till Sverige för en dryg vecka sedan och landade mitt i norrländska vintern. ❄️ Så himla härlig!! (men också så himla jobbigt med två små att klä på). Jag måste faktiskt erkänna att jag är glad att vi inte bor permanent i det här vädret. Jag som är van att gå minst 1-2 timmar med vagnen varje dag känner mig lite låst och begränsad med denna snö. Men samtidigt älskar jag att vara här. Det är så fantastiskt vackert med snö och jag kan verkligen älska den bitande kylan i kinderna.

Resan gick också bra. Jag flög ensam med killarna sista sträckningen och det gick bra även med två ledsna/trötta killar. Nu har dom kommit över 9-timmars jetlag och kommit in i sin vanliga rutin. Att resa kortare än 3-4 veckor känns oaktuella nu med två små som behöver minst en vecka på sig att vända dygnet. Är så himla glad att vi båda har en jobbsituation just där vi faktisk kan välja att spendera en längre period hemma i Skandinavien. Nästa gång blir till sommaren alltså.

Nu hör jag två små som börjar vakna igen. Vi hörs när jag hinner igen!

God förjulstid på er! ❤️

34 år (igår). Åren efter 30 liksom bara rusar iväg. Varje gång någon frågar hur gammal jag är måste jag på riktigt räkna. Dagen firades i post-nightshift-koma med bara 3 timmars sömn. Mysigt häng i parken med våra killar och en vän och hennes son. Evigt tacksam för de mammavänner jag har att dela tankar och erfarenheter med. 🖤 Kvällen avslutades med taco- och spelkväll med kära vänner som funnits med sedan vår SF-start.

Sjuka barn kom väldigt otimat med tanke på lång flygresa på måndag. Förhoppningsvis går det över redan imorgon. ✊ Här packas det annars för fullt. Snart är vi redo för Sverige!


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.