USA

Fredag igen och ännu en vecka har gått. Jag har undervisat pilates två förmiddagar och har ett par timmar till på söndag morgon. Jag har även hunnit med att träna lite själv och faktiskt joggat ett par gången så yay för mig alltså! Killarna har hängt med sin nanny och det har gått hur bra som helst. De andra dagarna har dom levt rövare med mig, Nelson och varandra. Jag tjatar nog lite men dom är så härliga just nu. Pratar, skrattar och “leker” med varandra och med Nelson. Bråkar ibland speciellt över leksaker men jag antar att det bara är en preview på vårt kommande liv. Men tvillingar alltså. Jag har sagt det förr men säger det igen: himla roligt! ❤️

Jag fick förresten en fråga om vad en nanny är, eller snarare vem en sådan kan vara rent utbildningsmässigt och skillnaden mellan en nanny och au pair osv. Det är nog väldigt olika. Vissa är så kallat career nannies som har gjort det nästan till en profession men för att kalla sig nanny krävs ingen speciell utbildning. De flesta nannies jobbar deltid och har andra jobb/studier vid sidan av. En au pair kommer från utlandet och bor och jobbar hos en familj som ett kulturutbyte. Detta är det billigaste child care alternativet om man har lust och möjlighet att ha någon boende hos sig. Vi har inte plats för någon au pair och är inte heller i behov av en heltidsbarnflicka och dagis/förskola kändes för tidigt just nu (och för dyrt!) så därför blev det nanny. Utan att utelämna vår tjej för mycket kan jag säga att hon inte har någon officiell utbildning men har flera års erfarenhet av barnpassning både heltid och deltid. Hon är en fantastisk tjej som jag känner mig komfortabel med och som jag litar på. Killarna är än så länge för små för att ge sitt godkännande men jag är säker på att dom kommer att älska henne så småningom.

I måndags var vi förresten på 6 månaders kontroll och killarna fick godkänt på allt. Oliver väger nu 9.1 kg och Theodor 8.7 kg och båda följer sina kurvor fint. Tre sprutor var i låren fick dom men verkar ha klarat det utan större problem. Nästa kontroll är inte förrän när dom är 1 år och det känns helt sjukt att tänka på att vi kommer att ha två ettåringar i huset om ett halvår. Kanske en eller bägge går då? Jag är så nyfiken på vilka personer dom kommer att utvecklas till. Dom har haft extremt starka och tydliga personligheter redan från födseln (egentligen från inne i magen) så vi anar vilka grundpersonlighetsdrag dom kommer att ha men jag längtar efter att få höra dom prata och lyssna på deras tankar och fundering.

Nu är kl 21 och jag har blivit skickad i säng av min kära man. Varje kväll hoppas jag på att killarna ska sova bättre och varje natt vaknar någon av dom en gång i timmen från kl 01. 😴 (kanske en av få nackdelar med att faktiskt ha två…). Samtidigt så läser jag Josefines blogg och om deras helvetes nätter med två diabetes1 barn och då känner jag att vårt övergående nattproblem med två friska barn är helt ok. Det är också det jag försöker fokusera på i min tröttdimma – att om några år kommer förhoppningsvis dessa nätter vara ett minne blott och att den här tiden trots allt bara är en så liten bråkdel av resten av barnens liv. Men trött är jag så god natt. 💤

En positiv sidoeffekt av att vi nu har nanny är att jag äntligen får lite tid att bonda på nytt med vår lilla tonåring till hund. Så småningom ska jag börja undervisa mer Pilates och också börja jobba på sjukhuset igen men just nu har jag lite extra tid de dagar vi har vår nanny och det ska tas till vara. Prio nr 1 är tid till egen träning. Sen Nelson. Eller kanske tvärtom.

När Nelson flyttade in hos oss spenderade jag varje ledig minut med honom. När jag var gravid och blev sjukskriven gick vi långa långsamma promenader tillsammans och sen vi låg i soffan och gosade resten av dagen. Sen kom killarna och allt ändrades. I början kunde jag inte gå ut med honom för jag hade för ont i mitt snitt och för lite magmuskler att kunna hålla i honom om/när han drog i kopplet (han väger trots allt 25 kg och är STARK!). Sen blev det automatiskt att E tog Nelson medans jag tog killarna och sakta men säkert gled vi isär – jag och Nelson alltså. Men nu ska vi bonda igen. Långa promenader, parkhäng och lek. Min första bebis. ♥

Våra tre killar. ♥♥♥

 


Oj vilken bloggpaus det blev! Tvillinglivet blev som över en natt så mycket mer hektiskt än tidigare. Från två nöjda killar som gillade att ligga och sprattla på lekmattan till två förvisso fortfarande nöjda killar men så mycket mer vakna och nyfikna. Dom älskar att bli burna runt och kika på omgivningen och tycker inte det är lika kul att ligga på mattan och leka själv. Bägge två rullar runt på golvet och Oliver ålar/kryper. Leksaker gick på bara några dagar från att vara ganska så ointressanta till superoliga och något som man kan kivas om. Dom har ditchat babysittern och sitter nu i matstolarna med minimalt stöd och käkar gröt (och annat) som två små hästar. 

Vi har hunnit byta land och är nu i Sverige hos mina föräldrar sedan ett par veckor tillbaka. Vi har också hunnit ha två namnfester (en i Norge och en i Sverige) och allt detta ska jag visa bilder på när jag hinner. Killarna är 5 månader och jag har officiellt gett upp att hinna skriva vecko- och månadsuppdateringar.

Så vi hörs när vi hörs. Men vi lever och har det bra. Livet är härligt. ❤️

  

Orelaterad bild men 12 juli kommer för alltid vara en minnesdag med blandade känslor. Tre år sedan vår kära vän Erik lämnade oss. Och ett år sedan Oliver & Theo flyttade in i min mage. 🖤

Killarna har hunnit fylla 4 månader och det händer så mycket nu att vi inte riktigt hänger med. Oliver vänder sig från rygg till mage och det är i princip det enda han vill göra från morgon till kväll. Theo som egentligen inte har visat något intresse i att vända på sig gjorde det plötsligt här om dagen utan till synes någon träning alls. Så typiskt han alltså. Dom växer så det knakar och hoppade från stl 56 till 68/74 på bara några få veckor. Jag blir alldeles svettig av bara tanken på hur snabbt dom växer. Snart springer dem runt. Bägge två är hungriga killar och har börjat äta mer och oftare. Det gör oss också svettiga så för ett par dagar sedan började vi lite smått med gröt och smaksportioner. Förhoppningsvis blir dom lite mättare så småningom och kanske kan sova lite länge än ett par timmar i sträck. 

Annars så är det två små killar som förmodligen går igenom den där 4 månaders sleep regression och kanske också håller på att få tänder så vi kan väl bara säga att vi är lite trötta just nu. Men det går bra. Andas in. Andas ut. 


Att vakna till den här vyen varje morgon är helt ok. Vi har det bra här. Det är verkligen en lyx att ha en sån här plats att komma till. E har åkt på jobbresa men jag och killarna hänger kvar på ön och tar det lugnt. Andas frisk luft, går på barnvagnspromenader och hänger med alla som vill hälsa på småkillarna. Igår fick dom träffa sin gammelfarmor/oldemor (eller blir det kanske gammelmormor när det er Es mormor?) för första gången och det var riktigt fint. Tänk att få uppleva barnbarns barn. ❤️


Nelson är i paradiset och älskar att få springa lös hela dagarna även om han är lite rädd för korna. Här är det alltid någon som har tid och lust att leka med honom och när ingen har lust kan han alltid bita Onkel Hero i öronen. Vi var lite osäkra på om vi verkligen tagit rätt beslut om att ta med honom över halva jordklotet men efter att ha sett honom skutta runt här hela dagen lång är vi inte längre i tvil utan pratar snarare om att göra det fler gånger. Det värmer husse- och mattehjärtat att se honom så glad varje dag (och så trött varje kväll). 

Killarna verkar ha vänt dygnet ok nu då dom är pigga på morgonen/dagen och trötta på kvällen/natten. Jag är trött mest hela tiden men inte värre än vanligt. Att få lite avlastning nu och då hjälper mycket även om killarna fortfarande vaknar och vill ha mat en eller två gånger om natten. Det känns som att vår omgivning stressar mer med att dem ska sova genom natten än vad vi gör. Självklart hade det varit skönt och tids nog sker det får vi hoppas. Men just nu så tar vi det med ro är tacksamma för att dem faktiskt bara vaknar, äter och somnar på en gång igen utan vyss eller tröst. Det hade kunnat vara värre helt enkelt. Och jag tror att det är det som fortfarande präglar min och Es inställning. Vi hade helt enkelt förberett oss på något mycket värre (typ två kolikbarn) så vårt tvillingliv just nu känns som en lek. Men som många gärna påminner oss om, vi får det nog hett om öronen tids nog. Så vi njuter just nu när vårt största problem är att inte få ett övertrött barn. 

Vi har det bra här helt enkelt. 

3 flygningar och 30 timmar senare har vi äntligen kommit fram till Norge och landat hos Es föräldrar. Resan har gått hur bra som helst med extremt snälla barn som sov mest hela tiden och en hund som imponerar oss mer än någonsin. Vi var oroliga över hur Nelson skulle klara resan men han bevisar än en gång att han är världens mest chill hund.


Nu tar vi det lugnt och försöker komma ikapp på sömnkontot så gott det går. Nelson har fått sig en hundkompis som han leker med mest hela dagen och småkillarna verkar tack och lov inte vara alltför påverkade av jetlagen (bank i bordet). Just nu sover hela familjen och jag borde också försöka sova mer men passar istället på att ta en lugn morgon på egen hand innan hela huset vaknar upp. Njuter tystnade och vackra Nordmøre som just nu bjuder på strålande väder. Tacksam för att ha en sådan här plats att komma till. ❤️

Oliver och Theodor, mamma och pappa glömde bort er 3 månadersdag igår. Eller snarare, vi trodde den var idag. Vi skyller på sömnbristen. Hur som helst, vi har besök av killarnas farmor och farfar. Eller besteforeldrer som det heter på norska. Vi har hyrt ett hus i närheten av Yosemite och njuter vacker natur och härliga hikes. Fler bilder kommer så småningom.

Men kära Oliver och Theodor. Jag älskar att ni är så chill och enkla att ha med överallt. Men jag uppskattar också att ni säger ifrån när det är nog. Som igår till exempel. Så idag tar vi en lugn dag hemma där ni får styra dagen precis som ni vill. Prata, ligga nakna och sprella runt, äta och sova om vart annat. Idag är eran dag. Tack för att ni lär mig att stanna upp. ❤️

I helgen fick vi en ny hund. Han är kanske söt men inte lika söt som våran Nelson. 

Eller vänta nu…det är ju vår Nelson! Lika busig, lika galen i bubbelplast och paket och lika gosig med våra småkillar. Men typ 5 kg lättare och 10x gladare. Matte gråter dock en liten tår för att fluffbollen än en gång är borta – men som E säger: det växer ju ut igen! Han var långt overdue för en hårklipp och i och med att han hatar att bli borstad hade han hunnit bli lite tovig. Dessutom ska vi om en månads tid åka till fästingland och det får jag lite panik över så vill att han ska vara korthårig så vi ser om han blir biten.

E har sedan vi fick Nelson velat klippa honom själv men inte riktigt haft tid. Men i helgen hände det alltså! Och det gick långt över förväntan med våran annars trotsiga tonåring.

Och som sagt – Nelson är så himla mycket gladare när han får vara korthårig.
Och med tanke på att vi fyllde tre dammsugarepåsar med hans hår kan jag förstår varför.

Nu ska mattehjärtat bara sluta gråta så blir det nog bra om ett par veckor.

Idag fyller killarna 2 månader och vi firar lika lång tid som tvillingföräldrar. Två månader alltså. Omvälvande, stundvis jobbigt och frustrerande men som oftast helt fantastiskt. Och vi har ju fått de mest chill bebisarna man kan få (bank i bordet). Killarna är mer vaken, pratar med oss, ler och har börjat att jollra lite. För varje dag känner jag att det blir roligare och roligare att hänga med dem just för att dem är mer vakna och ger lite mer respons. Det bästa som finns är att få ett leende när man kommer för att lyfta upp dem från vagnen eller sängen. Eller att kunna lugna en ledsen bebis med bara sin röst eller en klapp på huvudet och att få pussa så mycket man vill på tjocka bebiskinder. Det sämsta som finns är att vakna upp var tredje timme minst men vi försöker att tänka att det kunde vara så mycket sämre – speciellt med två. Och det är en begränsad tid.

Helgen spenderades med underbara vänner i Lake Tahoe, en plats som alltid kommer att ligga nära våra hjärtan. Naturen där är helt underbar både på sommar, vinter, höst och vår. Att andas fjälluft tillsammans med vänner i samma småbarnssituation kurerar definitivt dåligt humör pga sömnbrist.

Vi fick både sol, regn och snö på dem dagar vi hängde där uppe. Tre familjer med totalt 4 bebisar och en toddler under samma tak hade kunnat sluta i katastrof men inte med vår SF familj alltså. Vi softade runt i myskläder, hängde på stranden, åt hämtmat och drack vin varje dag (jepp!). Tjejerna tog barnvagnspromenader och killarna sprang i spöregn/snö. Några sov på soffan medans andra jobbade, hängde med kidsen eller bara tog en instagrampaus. Precis så avslappnat som det ska alltså.

Jag och E hade sett fram emot att ta en längre hike tillsammans med killarna men pga snö gick det inte att gå på dem trailsen vi hade tänkt. Vi hittade en liten park som vi trodde inte hade så mycket snö – men tji fick vi. 7 km i snö tog oss 5 timmar (med matpauser). Soligt och fint väder och bra träning så ingen av oss klagade direkt. Småkillarna hänger på utan problem i Ergoselen och har blivit van att få mat och ny blöja ute i naturen. Och jag och E mår verkligen bra av att få skogsmulla oss lite.

Nu är vi hemma i SF igen, har hämtat hem vår älskade tonåring som inte fick följa med den här gången, satt på tre miljoner tvättar, fyllt upp kylskåpet igen och landat i vardagen än en gång. Att vara föräldraledig i Kalifornien känns som en lyx speciellt när vi faktiskt har turen att få vara just lediga samt har nära vänner i samma situation. Jag älskar variationen och möjligheterna här borta. Fjällen ena veckan, Napa och vin andra. Stranden en tredje och skogen en fjärde. Eller kanske allt på samma vecka. Men nu ska jag slänga mig på soffan och faktiskt njuta av att vara hemma. ♥


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.