USA

Idag fyller killarna 2 månader och vi firar lika lång tid som tvillingföräldrar. Två månader alltså. Omvälvande, stundvis jobbigt och frustrerande men som oftast helt fantastiskt. Och vi har ju fått de mest chill bebisarna man kan få (bank i bordet). Killarna är mer vaken, pratar med oss, ler och har börjat att jollra lite. För varje dag känner jag att det blir roligare och roligare att hänga med dem just för att dem är mer vakna och ger lite mer respons. Det bästa som finns är att få ett leende när man kommer för att lyfta upp dem från vagnen eller sängen. Eller att kunna lugna en ledsen bebis med bara sin röst eller en klapp på huvudet och att få pussa så mycket man vill på tjocka bebiskinder. Det sämsta som finns är att vakna upp var tredje timme minst men vi försöker att tänka att det kunde vara så mycket sämre – speciellt med två. Och det är en begränsad tid.

Helgen spenderades med underbara vänner i Lake Tahoe, en plats som alltid kommer att ligga nära våra hjärtan. Naturen där är helt underbar både på sommar, vinter, höst och vår. Att andas fjälluft tillsammans med vänner i samma småbarnssituation kurerar definitivt dåligt humör pga sömnbrist.

Vi fick både sol, regn och snö på dem dagar vi hängde där uppe. Tre familjer med totalt 4 bebisar och en toddler under samma tak hade kunnat sluta i katastrof men inte med vår SF familj alltså. Vi softade runt i myskläder, hängde på stranden, åt hämtmat och drack vin varje dag (jepp!). Tjejerna tog barnvagnspromenader och killarna sprang i spöregn/snö. Några sov på soffan medans andra jobbade, hängde med kidsen eller bara tog en instagrampaus. Precis så avslappnat som det ska alltså.

Jag och E hade sett fram emot att ta en längre hike tillsammans med killarna men pga snö gick det inte att gå på dem trailsen vi hade tänkt. Vi hittade en liten park som vi trodde inte hade så mycket snö – men tji fick vi. 7 km i snö tog oss 5 timmar (med matpauser). Soligt och fint väder och bra träning så ingen av oss klagade direkt. Småkillarna hänger på utan problem i Ergoselen och har blivit van att få mat och ny blöja ute i naturen. Och jag och E mår verkligen bra av att få skogsmulla oss lite.

Nu är vi hemma i SF igen, har hämtat hem vår älskade tonåring som inte fick följa med den här gången, satt på tre miljoner tvättar, fyllt upp kylskåpet igen och landat i vardagen än en gång. Att vara föräldraledig i Kalifornien känns som en lyx speciellt när vi faktiskt har turen att få vara just lediga samt har nära vänner i samma situation. Jag älskar variationen och möjligheterna här borta. Fjällen ena veckan, Napa och vin andra. Stranden en tredje och skogen en fjärde. Eller kanske allt på samma vecka. Men nu ska jag slänga mig på soffan och faktiskt njuta av att vara hemma. ♥

Fuzzy små killar höll på att göra mig galen (tålamod tålamod tålamod) så jag stoppade dem i vagnen och tog mig en tur till MNT Studios. Dem sover alltid gott när vi är ute och går och det är jag verkligen tacksam för. Jag är också tacksam för att få vara del av MNT teamet och vara med om den här förvandlingen från en hemmastudio till en liten boutique studio till denna helt fantastiska tvåvånings-hightech-fancy-studio. Det är verkligen ett privilegium att få träna och undervisa där och jag är så himla glad att jag för 6 år sedan googlade på pilates near me för att jag hade hört att pilates skulle vara bra i kombination med löpning.

Har jag förresten berättat att jag ca en vecka före killarna blev född drömde att min förstfödda kille var rödhårig? Jag kommer ihåg att jag i drömmen var helt chockad över att han hade rött hår. Oliver är vår förstfödda och han är mörkblond – även om alla här i USA menar att han är såååå blond – men i vissa ljus ser han faktiskt lite rödhårig ut. Appropå det, jag tycker det är så himla roligt att det i Oliver pass nu kommer att stå att han är blond och blåögd. Speciellt eftersom det här passet kommer att gälla i 5 år och han förmodligen inte kommer att vara så blond och blåögd då (fast vad vet jag förresten?).

Det blev inte alls så mycket träning som jag ville och hade planerat för det var som sagt två fuzzy små. Det är verkligen min lärdom i mammalivet att acceptera att ting inte blir som planerat och att det är ok. Jag är så himla van att kunna göra exakt vad jag vill, när jag vill, hur länge jag vill men nu har jag inte bara två som är beroende av mig och som styr dagens schema utan också beroende av E på ett helt annat sätt än jag någonsin varit. Jag kan till exempel inte bara boka in en träningstimme utan att först checka med E att det fungerar för honom också. Jag kan inte boka in någonting utan att veta samtidigt veta att allt kan ändras om killarna bestämmer sig för att tex vilja ha mat just då. Det gör mig frustrerad och ibland irriterad samtidigt som försöker ta ett djupt andetag och påminna mig om att så är livet nu men inte för alltid. Och det är ok. 

Nu har E äntligen kommit hem och avlöst mig efter att ha varit ute och tagit ett par öl med ett par kompisar. Vi försöker att vara generösa med egentid när det behövs. Att ge och ta, välja sina strider och vara snäll med varandra. Snällhet föder snällhet och hellre ge ge ge än att kräva och tjata. Om bägge ger så får ju bägge mer utan att behöva be. Förstår ni vad jag menar? 

Men nu blir det sen middag (eftersom killarna bestämde sig för att vilja ha mat precis när vi skulle äta) och sen blir det sängen för mig. Håller tummarna för en bättre natt och mer harmoniska killar imorgon. ❤️


Idag har jag varit mamma i en månad. Världens snabbaste månad som också känns som en evighet. Oliver och Theodor har ju blivit en så naturlig del av vår familj nu. Det var dem som gjorde oss till familj. Men jag måste erkänna att jag fortfarande känner att jag har svårt att på riktigt relatera till att jag är mamma. För att inte tala om tvåbarnsmamma. Jag kan inte riktigt greppa det samtidigt som det känns som den mest naturliga saken i världen att ta hand om just Oliver och Theodor. Men jag ser mig själv i spegeln och tänker att jag borde se annorlunda ut. Liksom mammig (hur man nu ser ut som en mamma).  Det har ju hänt en så betydligt stor förändring i mitt liv – och så ser jag ut som vanligt!? Känner mig som vanligt också, kanske lite tröttare, lite mer förvirrad och betydligt mer hungrig men jag känner mig som mig själv. Mitt pre-gravida mig själv. Min kropp är också i princip tillbaka till sig själv (förrutom den där mjuka magen då). Jag kan ha mina vanliga kläder, jag kan gå på långpromenad igen, röra mig obehindrat och jaga Nelson runt bordet igen. En Uber chaufför frågade mig härom dagen om jag hade barn och det kändes helt surrealistiskt, nästan som att jag ljög när jag svarade att jag hade två små killar hemma. Konstig, ovant – men helt fantastiskt så klart. 

Men en månad som mamma alltså. Jag antar att jag mer och mer kommer att växa in i rollen och känna mig som mamma. På riktigt. Jag känner mig inte särskilt orolig men gillar att reflektera. Imorgon börjar E jobba igen. Bara halvtid till att börja med och jag känner mig överraskande coollugn över tanken av att vara själv med grabbarna. Bebisbubblan har varit underbar men nu känner vi oss båda redo att liksom komma igång med livet igen.

En månad alltså. Imorgon börjar mammaledighet del två. Häng med om ni vill. ❤️


Jag tycker det är så mysigt att tänka på att killarna började livet inne i min mage tillsammans, att dom kom ut tillsammans och nu kommer att få växa upp och utvecklas tillsammans. Tänk att ha en kompis vid din sida genom stort och smått. Jag hoppas dom kommer att vara bästa vänner livet ut vilket man så klart inte kan ta för givet bara för att dem är syskon/tvillingar. Dem visar redan tydligt att dem är väldigt olika personligheter och jag hoppas dem kan lära och ha glädje av varandra. Tänk vilket privilegium vi har att få vara deras föräldrar och få dela en del av deras resa. Familj alltså. Helt fantastiskt. ❤

Tre veckor idag. ❤ Våra älskade småkillar som växer så det knakar. Dem är nog fortfarande för små för att på riktigt interagera med varandra men det är så gulligt att se att dem ofta speglar varandra när dem sover och att dem vänder sig mot varandra även om dem sover separat (som i vagnen). Jag älskar också att se att dem blir så lugna när dem får ligga tillsammans. Snart har dem vuxit ur att dela babynest och det kan göra mig lite sorgsen även om det kanske är nyttigt att successivt bli självständigare och tryggare var för sig själv. Dem kommer fortsätta få dela säng om än i separata nest och förhoppningsvis kan dem känna en liten trygghet i det. 

Här hemma börjar vi komma in i en liten rutin och sakta men säkert också börja tänka på livet utanför bebisbubblan. E ska ju tillbaka till jobbet så småningom, vi bägge vill börja träna igen (jag så fort jag blir godkänd av läkaren), helgturer vi vill göra och den stora resan hem i sommar. Vi pratar mycket om barnens framtid både det praktiska men också tankar om uppfostran. Jag och E har väldigt lika värderingar vi vill föra vidare men vi märker också att vi har en del olik syn på vissa saker. Det känns som att vi lär känna varandra på nytt och på en annan nivå och dimension vilket är lite fint efter nästan 13 år tillsammans. 

Imorgon är det killarnas due date och även om vi hela tiden visste att jag inte skulle gå så länge kommer det vara ett speciellt datum. Det är också exakt ett år sedan Nelson flyttade in hos oss. Det känns fortfarande lite ofattbart att vi gått från att bara vara vi två, precis fått veta att vår andra IVF runda slutat som missed abortion till att bli med hund samt tvåbarnsföräldrar på bara ett litet år. Livet alltså. Blir kanske inte som man tänkt sig när man tänkt sig det men det blir oftast bra i alla fall. ❤

En liten hälsning från bebisbubblan. Oliver och Theodor blev födda 9 mars kl 16.31 och 16.32. ❤❤ Vi hade planerat snitt den 10 mars men i och med att jag fick akuta symtom på havandeskapsförgiftning bestämde dem sig för att ta dem ut en dag tidigare (v 36+6). Allt gick hur bra som helst och både jag och killarna mår bra. Vi blev hemskickad dag 3 och har varit hemma sedan dess. Allt går förvånansvärt bra och vi myser med våra skatter i bubblan. 

Oliver: 3270 g och 51 cm. 
Theodor: 2830 g och 49 cm. 

Vi har inte bestämt hur mycket vi vill exponerar dem här i bloggen. Jag kommer självklart skriva om livet som tvillingmamma men just bilder får komma lite eftersom vad som känns rätt så småningom. Vänner och familj kan följa dem på Instagram @oliverandtheodor.

Nu: Tillbaka till bubblan! 

Amen jag vet att det är 6 mars idag men inlägget skrevs igår men sen blev jag så trött att jag glömde att posta det.

Idag, 5 mars, skulle min kära mormor fylla 100 år. Hon lämnade oss dock för 8 år sedan men minnet av henne lever kvar hos oss alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag hade ju en förhoppning om att våra killar skulle få dela födelsedag med henne men det ser inte ut att hända. Men coolt hade det varit i alla fall. Min mormor var en stark kvinna före sin tid på många sätt. Klar i knoppen helt fram till den dag hon gick bort. Hon var limmet och centrum i vår släkt och efter att hon gick bort blev ingenting sig likt. Jag saknar henne varje dag men kanske extra mycket nu när jag själv väntar tvillingar. Det är så mycket jag skulle vilja fråga henne, tex hur det var att föda tvillingar för 70 år sedan, vad hon tänkte under sin graviditet och hur hon överlevde småbarnstiden.

Här borta har vi haft en bra helg. Nelson har fått sig en ny frisyr igen, min mage växer och spricker mer och mer för varje dag och vi har gjort tappra försök att promenera ut dessa bebisarna men dem verkar inte redo att komma ut från värmen. Det enda som har hänt är att jag har fått ont i blygdbenet/foglossning och får nog inse att långpromenaderna nu får läggas på hyllan tills ungarna är ute. Men det är okej. Nästan 37 veckor gravid med tvillingar – då känns det okej att bara ligga på soffan sista dagarna. Dessutom har jag börjat läsa Big Little Lies och är helt fast (och längtar efter att se HBO serien när vi landat lite i bebisbubblan).

Hoppas ni alla haft en härlig helg.

Äntligen mars. ÄNTLIGEN bebismånad! ♥♥ Den här månaden VET vi att vi kommer få möta våra killar. Skräckblandad förtjusning. Min kropp är redo men mentalt vet jag inte riktigt vad vi gett oss in på. Jag vet ju så klart att det kommer en bebis – men TVÅ?!? Försökte prata med E men han är cool som en filbunke som alltid. Vi får se hur länge till..

Hade en mini inläggelse på sjukhuset igår igen pga borderline blodtryck. Allt annat såg dock bra ut den här gången också så blev hemskickad efter några timmars observation. Hade det varit Sverige/Norge hade dem nog aldrig reagerat (i alla fall inte lagt in mig) men i hälsoförsäkringsamerika tar dem det säkra före det osäkra kanske lite för allvarligt. Men jag tackar för uppföljningen och klagar inte. Min läkare sa att hon aldrig trodde att jag skulle gå så här långt i min graviditet, speciellt eftersom bägge killarna hela tiden mätt stora till och med jämfört med singelbabies. Vi har också äntligen fått ett datum att förhålla oss till och det känns skönt. Ett slutdatum om ingenting händer före dess. Så nu känns det lite som jag kan slappna av och faktiskt njuta lite av tiden som är kvar.

Annars så är varje dags höjdpunkt min timmes promenad med Nelson just nu. Solen har äntligen kommit tillbaka till SF och det är så härligt att strosa med min lilla björn. Det blir så klart tyngre och tyngre att ta sig runt våran lilla runda men jag känner mig så himla tacksam över att jag fortfarande kan. Och det gör så bra för kropp och själ. ♥

Alltså jag börjar ju tjata om semlor så fort den sista lussebullen är konsumerad (ca 26 december alltså) men brukar vara alldeles för lat för att baka egna. Det är liksom för mycket jobb för bara ett par semlor och dessutom brukar jag ha turen att ha kompisar som är mer baksugna än jag. Men igår när jag ändå bakade kanelbullar passade jag på att göra några semmelbullar också av samma deg. Och det blev den där perfekta degen så jag ångrade starkt att jag bara gjort halv sats men jag hade inte nog med vetemjöl hemma för en hel. Det blev norska semlor (fastelavnsboller) med sylt i istället för mandelmassa. Jag gillar egentligen bättre de svenska semlorna med mandelmassa men jag hade ingen hemma (och inget mandelmjöl att göra egen av som jag gjort de tidigare åren) och E är så klart mer förtjust i den norska varianten. Gott blev det hur som helst och jag känner mig förnöjd att äntligen ha ätit årets första semla. Fettisdag är visst på tisdag så det var ju inte allt för dålig timing.

Idag är jag trött och sur men det är fint väder ute så jag ska snart ta med mig Nelson på en långpromenad (lång och lång, snarare långsam) och se om vi kan locka ut grabbarna i magen på något sätt. Jag vet att det är bra att dem är aktiva i magen men ibland får jag panik när dem rör på sig så himla mycket och det verkligen inte finns plats. Plus att det känns som varje rörelse dem gör bokstavligen suger kraft och energi ifrån mig. Det blev visst mycket gnäll från mig så här på slutet av graviditeten. Att vara höggravid är definitivt inte min grej kan vi i alla fall fastslå.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.