Att jobba som RN i USA

Januari avslutades med ännu en babyshower, denna gång i regi av mina kära arbetskollegor. Så himla fint och mysigt dem hade gjort med helt fantastisk brunchmat, kakor och tårtor – och den enda bild som blev tagen är ovanstående (!?). Dem hade stora planer om lekar och hela det amerikansk-babyshower-paketet men så blev vi så himla många och alla var så glad att se varandra utanför jobbet, iklädd något annat än scrubs och med mindre nattevaktsdimma och mera tid än mellan-skift-rapporten så det slutade med att vi bara pratade, skrattade och åt god mat. Helt fantastiskt! ♥

Jag blev påmind på FB häromdagen att det är 4 år sedan jag började på jobba på sjukhuset. Fyra år som känns som en liten evighet men samtidigt som igår. Jag tyckte det var jättejobbigt i början inte bara med språket, nya medicinska termer, medicinnamn, labvärden, droppkoncentrationer, ny sjukhushieraki och system, nytt journalsystem, osv. utan också (kanske framför allt) det rent sociala. Att vara introvert och ny på en arbetsplats i ett helt nytt land är fasiken inte lätt. Jag kände mig fortfarande osäker i min engelska och hade svårt att vara så där amerikanskt social med klämkäckt småprat osv. och kände mig missförstådd, undervärderad och ensam väldigt länge. Missförstå mig inte, de allra flesta av mina kollegor var suuuuupertrevliga och omhändertagande i början men jag kände mig annorlunda och kände mig begränsad i att jag inte hade detaljengelskan.

Men så gick visst månaderna och åren. Jag blir tryggare i min engelska och min amerikanska sjuksköterskeroll. Min arbetskamrater lärde känna mitt riktiga jag och jag lärde känna dem. Nattjobb blev till något positivt med en tightare arbetsgrupp och mer tid till att lära känna varandra. Också mindre småprat i nattevaktsdvalan och okej att vara tyst i perioder. Jag har en handfull arbetskollegor att tacka för att jag idag är en del av gruppen. Arbetskollegor som hela tiden inkluderade och fick mig att känna mig välkommen. Kollegor som visade en genuint intresse i vem jag var och vart jag kom ifrån och som också accepterade mig som den tysta lite blyga skandinav jag var. Men också kollegor som förstod min humor, som vänligt “drev” med mig, fick mig att öppna mig, skratta åt mig själv och åt dem. Som lärde mig amerikanska och kaliforniska och som ständigt utbildar mig i den amerikanska kulturen. Idag känner jag mig varken missförstådd, undervärderad eller ensam – snarare tvärtemot.

Mina arbetskollegor är dem som ger mig hopp om USA i dagens politiska kaos. Självklart är jag överväldigad och in i hjärtat djupt tacksam för den babyshower dem gav mig igår men kanske framför allt tacksam för att dem varje dag och varje natt bevisar för mig att USA inte är lika med Trump. Vi tar hand om dem som Trump vill isolera, kasta ut och ignorera. För oss är alla lika mycket värda oavsett om du är Silicon Valley’s multimiljadär eller den där galna hemlösa på gatan som han körde på.

Så tack kära arbetskollegor. Tack för en fantastisk babyshower. Tack för alla generösa gåvor till våra killar. Tack för att ni finns som stöd och support för en förvirrad immigrant. Tack för att ni får mig att känna mig värdesatt och lyckligt lottad för att jag fått precis er som arbetskollegor. Och tack för att ni gång på gång visar att USA kan vara något annat än vad media visar. Ni är dem bästa! ♥

Då var det officiellt! Jag har härmed jobbat min sista natt på (just nu) obestämd tid. Kanske 6 månader, kanske ett år. Maternity leave. Mammaledighet. Surrealistiskt men välbehövt. Jag kan fortfarande känna ett sting av dåligt samvete över att gå så pass tidigt – för jag mår ju egentligen bra. Jag har jobbat som sjuksköterska i nästan 12 år och alltid alltid alltid jobbat mycket. Sista året har jag bara jobbat heltid på sjukhuset (dvs i princip ingen övertid) men haft mitt pilatesjobb vid sidan om men innan dess blev det gärna en, två eller fem extravakter i månaden. Så att gå på total ledighet 8 veckor före beräknad födsel var inte direkt något jag planerade eller något som känns naturligt utan snarare något som jag aktivt måstat jobba med att acceptera. Senast imorse när jag lämnade jobbet tänkte jag att jag kanske borde jobba lite till.

Men nu är vi alltså här och det känns innerst inne bra. Att vara gravid generellt, men kanske speciellt med tvillingar (inte för att jag vet något annat), har fått mig att tänka om på många plan och det är nyttigt. Att läsa om rekommendationerna angående sjukskrivning för tvillinggraviditeter hemma (vecka 25) och att ha en läkare som verkligen pushat för tidig leave har hjälpt. Att prata med andra tvillingmammor har också satt perspektiv på allt. Jobba kan man göra när som helst senare i livet. Just nu är det viktigast att killarna stannar kvar i magen så länge som möjligt. Att höra om andra som gått från att må bra till att föda (alldeles) för tidigt har också hjälpt mig att acceptera (lite mer) att jag nu behöver vila och inte springa runt tolvtimmar natten lång. Att jag sen blir trött av att stå, gå eller sitta längre än 1 timme i sträck eller andfådd av att bara sitta rakt upp och ned och att min rygg känns som det ska gå av efter 12 timmars jobbande – det i sig borde man kanske ta som ett tecken.

För att fira mina sista nätter före maternity leave hade jag beställt en stor smörgåstårta och prinsesstårta från min kära vän Maria som driver Ibsens Kakes. Vackrare och godare tårtor får man leta länge efter alltså. Och det blev en 100% succé bland mina amerikanska kollegor som skrapade varenda smula. Så om ni råkar bo i Bay Area och ska ha kalas, företagsfest, bröllop, begravning eller bara ha lust på någon svensk tårta rekommenderar jag verkligen att ta kontakt med Maria. Hon är fantastisk!

Men nu har jag alltså checkat ut, kramat goa arbetskamrater och varit lite sentimental (och tänkt att det här gör blivande mammor i Sverige/Norge hela tiden, säger tack och hej för ett år eller mer alltså). Jag har slängt scrubsen till tvätt en sista gång på väldigt länge, kastat både jobbskor och jobbryggsäck som gått på övertid hur som helst. Sagt hej då och vi ses snart med en sån där overklig och överväldigande tanke i huvudet att nästa gång jag sätter min fot där kommer jag vara tvåbarnsmamma. Hur sjukt är inte det egentligen? Jag kommer att sakna att jobba och jag kommer att sakna att träffa mina arbetskollegor på en regelbunden basis men nu ska det bli skönt att inte behöva vända dygnet fram och tillbaka och kanske få ta igen lite sömn innan huligarnerna kommer.

Jag börjar min maternity leave med att äta IKEA kakor och äntligen se på den norska serien SKAM som alla pratar om där hemma. Jag har många planer för min ledighet men samtidigt inga planer. En dag i taget känner jag. Barnrummet borde kanske prioriteras. Och att köpa bilstol och vagn. Tvätta upp lite barnkläder, läsa böcker och hänga med vänner. Men just nu är det alltså kakor och tv som står på programmet. Perfekt aktivitet i ett regnigt SF.

Det syns kanske inte så mycket på bilderna att magen växer (och en del av bilderna är suddiga eftersom jag har lite svårt att fokusera med självutlösaren) men jag kan skriva under på att det känns. Den här veckan är faktiskt första veckan som jag känner att det börjar bli lite gravidtugnt. Det är inte speciellt tugnt att gå men att stå och sitta. Mina lungor (och min magsäck) får liksom inte plats. Just nu går jag upp nästan ett kilo i veckan (!!!) och det skrämmer mig lite eftersom jag (förhoppningsvis) har 12 veckor kvar av denna graviditet. Men annars mår jag bra (förrutom lite halsbränna och kramp i benen av och till). Nästan lite oförskämt bra känner jag när jag läser vad andra twin-moms-to-be går igenom. Men jag känner också att jag tar en dag i taget för orken varierar verkligen dag till dag och mycket kan hända det kommande veckorna och månaderna.

Jag har äntligen klarat att boka in ett möte med vår HR avdelning nästa vecka så då ska min mammaledighet diskuteras vilket jag är lite nervös inför eftersom jag har sjukt dålig koll på mina rättigheter. Har pratat en god del med mina arbetskollegor och försökt läsa på om olika lagar men det är fasiken inte lätt. HR avdelingen är dessutom inte direkt känd för att vilja hjälpa och underlätta för en att vara hemma så länge som möjligt utan snarare tvärtom. Jag har en del skräckhistorier från arbetskollegor som tvingats tillbaka tidigare än vad dem velat så jag får försöka stålsätta mig. Lovar att berätta mer när det är lite mer på papper. Men en sjuk notice – för att få ett möte med HR avdelningen var jag tvungen att få en Doctor’s Note där min läkare/NP skriver när hon rekommenderar att jag slutar att jobba och när hon godkänner mig att gå tillbaka att jobba igen. Och regeln är att hon måste skriva att jag är redo att komma tillbaka att jobba heltid 6 veckor efter beräknad födsel (8 veckor om jag hade haft ett planerat snitt). Detta betyder så klart inte att jag på något sätt kommer att gå tillbaka och jobba 6-8 veckor efter att tvillingarna är född men om jag inte hade haft rätt till mammaledighet, en skyddad anställning och RÅD att stanna hemma så hade jag varit tvungen att gå tillbaka då. Helt sjuk alltså.

Nu ska jag återgå till att äta mina pepparkakor och lussebullar. Jul måste ju vara den bästa tiden att vara gravid om man craver bakverk. Och jag längtar sjuk mycket till semlorna i februari (kanske jag tjuvstartar redan i januari). Hoppas ni har det bra kära bloggläsare. Fjärde advent i helgen och en vecka kvar till jul. Kan ni förstå det?

img_0825Dagens frukost.

Jag måste säga att jag hittills har varit förskonad från den där extrema tröttheten som så många gravida pratar om där dom nästan somnar stående. Kanske det är för att jag är så van att jobba natt att jag egentligen hela tiden går omkring i konstant trötthetsdvala men även om jag definitivt känner att orken inte riktigt finns där som förr så har jag ändå känt mig okej. Men vissa dagar – som idag alltså – slår den där tröttheten bara till. Igår hade jag en pigg dag då jag orkade både handla mat, baka bullar och gå på långpromenad med Nelson. Idag har jag bokstavligt talat legat och sovit på soffan hela dagen. Jag är tacksam över att kunna göra det för det mesta när jag behöver.

Och appropå nattjobb och sånt. Det är många som undrar varför jag fortfarande jobbar natt. Det är både självvalt och samtidigt inte. Jag har jobbat natt nu i snart 4 år. Jag står på en väntlista på att få byta till dagtid och jag tror att jag kanske börjar vara nästa på listan eller något liknande. När jag blev gravid var det många av mina svenska/norska vänner och exkollegor så menade att jag var tvungen att komma mig över på dag ASAP. Även min läkare förespråkade (och gör det fortfarande) att byta till dag så fort jag kan. Tyvärr är inte reglerna samma här i USA som där hemma. Jag har inte automatiskt någon “rätt” att få dagtid bara för att jag är gravid. Min läkare kan sjukskriva mig om hon menar att det är fara för mig eller barnen och hon kan också skriva ett rekommendationsbrev till min chef. Min chef är tyvärr inte känd för att vara den mest flexibla människan och har visat flera gånger tidigare att hon helt enkelt inte bryr sig i om man är gravid eller inte. Seniority är seniority och om du inte är nästa på listan att “flytta upp” så är det inget hon anser sig kunna göra med det.

Så över till mig och vad jag vill. I början när jag gick över till natt var allt jag kunde tänka på att komma mig tillbaka till dagtid. Men så gick månaderna och åren. Nu, snart 4 år senare, så vet jag inte längre vad jag vill. Jag trivs plötsligt att jobba natt. Älskar arbetskollegorna, arbetsflowen och lugnet. Jag sover relativt bra mellan mina skift och byter okej mellan nattrytm och dagrytm men hatar att vara konstant jetlag och trött. När jag blev gravid visste jag att det inte fanns ett alternativ att bara byta till dagtid så jag var inställd på att så länge jag mår bra, sover okej och att barnen växer och mår bra så stannar jag. Och det kan jag vara glad för än så länge. Tempot är lugnare på natten. Vi sitter mer, hjälper varandra mer, får i princip alltid vår timmes sovpaus (något dem nästan aldrig får på dagen) och vi har kul tillsammans. På dagen stressar dom mer, är sämre bemannade, mer irriterade och generellt mer missförnöjda. Så än så länge har jag inte pushat för att få byta. Blir jag erbjuden så tar jag förmodligen chansen men annars fortsätter jag så länge jag känner att jag orkar. Min läkare säger hur som helst att vecka 30 förmodligen är det absolut längsta hon vill att jag ska jobba och det är trots allt mindre än två månader kvar till dess.

Så det var lite om tröttheten och jobbet osv. Nu har jag faktiskt svirat om till klänning och ska möta upp ett härligt tjejgäng för middag. Efter en dag på soffan känner jag att det är nog precis det jag behöver.

Vi hörs! ♥

image

Färdig med fyra nätters jobbhelg och jag känner att jag börjar vara så himla less på att jobba helger och högtider. Efter 11 år som sjuksköterska är det ju inget nytt att man måste jobba när de flesta andra är lediga men gud vad less jag är. I går var det 4th of July, och inte för att vi firar det men jag saknade mina killar så himla mycket att jag tvingade mig upp lite tidigare för lite kvalitetstid före min sista natt. Det resulterade ju så klart i en väldigt trött nattvakt men så värt det ibland.

image

Vi lånade grannens cykelvagn och tog med Nelson på en liten premiärcykeltur. Aldrig hade väl E trott att han skulle cykla runt med en hund i en vagn men jag tror båda faktiskt tyckte det var mysigt. ♥ Nelson aka världens mest chill hund fann sig direkt i att ligga i vagnen och kika ut. Han till och med frivilligt hoppade i igen efter en snabb liten paus så kanske det här blir vårt nya helgnöje.

IMG_0269
Nelson klarade också 4th of July fyrverkerierna galant. Vi hade blivit varnade för valpens första 4th of July då 5 juli är en av årets mest busy dagar i hund shelters pga bortsprugna hundar så E höll sig hemma och enlig honom sov Nelson sig igenom hela kvällen utan att höja ett ögonbryn till trots för smällar och fyrverkerier 360 grader runt huset. Det är en generellt lite trött/lugn kille här hemma efter att han tappat alla valptänder. Han är glad och hyper (normalt valpig) när vi leker med honom, kommer och myser med oss ibland men lägger sig lugnt och sover när vi inte engagerar oss i honom. Vår (min) oro över att han är så “trött” börjar övergå till att inse att han nog helt enkelt är en mellow little guy. Han växer ju väldigt mycket hela tiden så kanske den där valptröttheten äntligen slagit till. Imorse lät han mig sova fram tills mitt alarm ringde kl 13 (E hade varit ute med honom kl 08) och nu sover han igen efter lite lek i parken och en promenad.

Jag tror vi båda liksom väntar på att han ska bli så där rabiat och jobbig som alla säger att valpar är (flera av våra vänner ha sagt att första valpåret var det värsta i deras liv) och därför varje dag förvånas över att ha en så lugn kille. Men bank i bordet, det kan ju fort ändras. Fram till dess njuter vi av #världensenklastevalp.

Nu ska jag mysa med min killar i två dagar innan det blir jobbhelg igen. Som sagt. Så. Himla. Less. Men jag har en plan för framtiden. Ska bara lösa logistiken först.

IMG_0261b

IMG_0251Nygroomad kille som fått på sig selen fel väg. Lika glad för det.

Jag känner att jag dör lite sötdöden av den här fluffbollen som precis varit på sin andra grooming session. Det är svårt att beskriva mjukheten men gud vad jag bara vill gosa ned mig i honom, speciellt eftersom jag vet att han redan imorgon kommer återgå till sitt vanliga shabby utseende som jag visserligen älskar. Inget dramatiskt klipp den här gången heller men dem sa att dem kunde raka honom nästa gång. Jag vet inte om jag är redo.

Amerikanerna gör sig redo för långhelg (4th of July). Jag gör mig redo för arbetshelg. Allt som vanligt alltså till trots för sprucket revben. Juli betyder nyexaminerade läkare. Kaos alltså. Det är bara att ta ett djupt andetag. Vi överlever det varje år.

id

Jag glömde att nämna mitt 3 års jubileum på SFGH (nu kallat Zuckerberg San Francisco General) som inträffade i början av månaden. 3 år i sig är kanske inte värt att fira men 3 år på SFGH markerar att jag jobbat längre som IVA-syrra här än vad jag gjorde i Oslo. DET i sig är STORT och värt att fira. Det betyder också att jag snart har jobbat 3 år natt vilket jag aldrig trodde jag skulle överleva och att min iPhone är 3 år gammal (mindre värt att fira).

För mig känns det surrealistiskt att jag jobbat längre här än vad jag gjorde i Oslo. Att jobbet här from nu blir mer och mer min norm och det där hemma bli det konstiga. Det har ju naturligtvis skett successivt men det slog mig lite så där plötsligt. Ibland när folk frågar mig nu vad som är skillnaden mellan USA och SV/NO vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Jag är säker på att en hel del har ändrats från då jag jobbade där och jag är inte helt säker på om jag är legit till att fråga längre. Vilket känns lite sorgligt. Men också bra. För det är här jag jobbar just nu. Jag är fortfarande långt ned på seniority listerna men jag känner mig hemma och bekväm. Och jag vet att min manager och mina charge nurses litar på mig. DET är en bra känsla.

 

IMG_5503.JPG

Jag får fortfarande i princip varje vecka frågor om hur man går tillväga för att skaffa en amerikansk sjuksköterskelegitimation. Här kommer en liten påminnelse om var ni kan hitta alla mina inlägg:

Step-by-step hur det var för mig att skaffa amerikansk sjuksköterskelegitimation hittar ni här.

Här svarar jag på några FAQ om själva ansökningsprocessen.

Och här svarar jag på FAQ om hur det är att jobba i USA.

Här är alla inlägg som jag skrivit som handlar om hur det är att jobba som RN i USA.

Och här är en intervju med mig på sjuksköterskekarriär.se.

Och här sammanfattar jag mina 10 år som sjuksköterska.

Gilla, dela, kommentar om du vill! Jag blir glad för allt.


I USA kramas inte sjuksköterskor och läkare. I alla fall inte residents och sjuksköterskor och i alla fall inte på jobbet för det kan uppfattas som något sexuellt (det är annars om man råkar träffas ute på en bar eller så). Minsta lilla kan uppfattas som något sexuellt i USA – speciellt om det sker mellan hierakiskikten – och det är man livrädd för. Sexual harassment är en reell skräck. När läkarna har kommit lite högre upp i graderna och blivit attendings kan det hända att dom slappnar av lite. Att dom känner sig lite tryggare och mindre intimidated av sjuksköterske-läkar-relationen (den professionella relationen alltså, inget annat!). Antingen det, eller så blir dom bara arroganta. 

Hur som helst. I USA kramar alltså inte läkare sjuksköterskor. Förutom mig då, för jag är uppenbarligen en väldigt krambar person. Det var en av mina (sjuksköterske)kollegor som gjorde mig uppmärksam på det häromdagen. Hur ovanligt det egentligen är alltså (för naiv som jag är har jag aldrig tänkt på det). Men läkare – inte alla så klart, men en del – har en tendens att spontant krama mig när dom ser mig. Både på och utanför sjukhuset. Och jag gillar det. Att kramas har alltid varit mitt sätt att sägs hej och hejdå på. I alla fall om du har träffats tidigare, pratas vid i telefon, mail eller liknande före eller helt enkelt bara spenderat mer än ett par minuter tillsammans. Ta i handen känns liksom lite för stelt och töntigt. Och puss på kinden lite väl europeiskt. När jag flyttade hit insåg jag ju dock fort att det kanske inte var helt acceptabelt att krama vem som helst i början och jag övergick fort till det lite mer distanserad amerikanska how are you?

Men uppenbarligen utstrålar jag att det är okej att krama mig. Och det känns fint. Det är så jag vill att det ska vara. Kanske speciellt mellan mig och läkarna. Vi ska vara vänner, buddies och kollegor på samma nivå. Vi ska kunna kramas för att vi är glada att se varandra utan att det för den skull behöver leda till en date. Jag jobbar bättre med folk som jag kan krama. Och jag litar mer på folk som har självförtroende och integritet nog till att våga ge och ta emot kramar.

Så kramas mer! Det behöver inte vara en intim kram, men lite kroppskontakt mår alla bra av.

Och så var det med det. Nu ska jag sova lite innan jag tar långhelg. Äntligen.

IMG_5301

Appropå förra inlägget, idag känns det som om jag gärna byter min mage mot någon annans. Å andra sidan vet jag att det är mitt eget fel så idag dricker jag lite extra Aloe Vera och försöker återställa min mage med probiotica och sund mat. Igår firades nämligen Cinco de Mayo med kära sjuksköterskearbetskollegor. Taco, sangrias och margarithas som sig bör! Men idag mår magen så där alltså.

Jag har fantastiska arbetskollegor och det är definitivt inte pga dom som jag vill byta karriär. Om det inte vore för dom hade jag snarare nog slutat tidigare. Av naturliga själv omgås jag mest med de som jobbar natt. Det är ganska så uppdelat mellan natt och dagpersonalen, dels för att vi nästan aldrig jobbar med varandra utan bara ger rapport men också för att det är lite motsättningar mellan de olika skiftet (lite grubb som liksom aldrig blir löst).

Har jag berättat hur det funkar det här med natt- och dag förresten? Här i USA (åtminstone utifrån vad jag har förstått) börjar alla nya på natten och sen flyttas man upp till dagen utifrån seniority. Eller alltså, först har man ofta inskolning på dagen och när man är färdig med den och cheferna känner sig trygga nog att skicka ned en går man över till att jobba natt. Sen får man jobba natt till tillräcklig många dagskift bestämmer sig för att antingen sluta, byta jobb eller pensionera sig. Vilket tar tid. Speciellt om man hela tiden blir omsprungen av nya syrror som kommer med längre seniority (på vårt sjukhus räknas seniority inom City and County, dvs som du kommer från en annan avdelning så får du ta med dig din tid. Vilket både känns rättvist och orättvist beroende på vilken dag du frågar mig).

Oavsett, pga av detta system blir det ofta så att det nya, ‘unga’ jobbar natt (förrutom några ingarvade som jobbat natt forever) och det äldre jobbar dag. Generellt sett alltså. Och vi har det himla kul på natten. Vi har många killar på avdelningen som defintivt livar upp stämningen och balanserar ett annars vanligtvis väldigt kvinnodominerat yrke. Det är många skift jag kommer på och är den enda eller en av få tjejer. Jag går egentligen generellt bäst överrens med killar så jag klagar inte.

En annan sidenote är att jag fått inse att jag faktiskt inte tillhör det unga längre. När man är 21 år när man är färdig sjuksköterska bli man liksom van att alltid vara yngst. Jag har varit yngst på alla mina avdelningar helt tills jag började jobba här och plötsligt är 5-6 år äldre än många. Definitivt en jobbig upptäckt.

Ja ja, det här blev ju ett väldigt svamligt inlägg. Får återgå till min bok istället. Om ni inte läst The Power of Now (heter Lev livet fullt ut på svenska) av Eckhart Tolle och tycker om sånna böcker så rekommenderar jag verkligen den.

IMG_5297

Härliga Cinco de Mayo gänget!


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.