Att jobba som RN i USA

En av mina arbetskollegor fick en stroke i början av februari (hon är inte ens 30 år!).
Sedan dess har det samlats ihop nästan $30.000 för att hjälpa henne med medical expenses.

http://www.gofundme.com/lsixsw

Man kan tycka vad man vill om det amerikanska hälso(??)systemet och donationer hit och dit,
men detta är en av miljoner anledningar till att jag älskar mitt sjukhus.

Att det aldrig tar fel.

Det är en varm fredagskväll i oktober. Staden är tyst, sjukhuset tyst, avdelningen är tyst. Obehagligt tyst. Vi checkar in på jobbet och säger till varandra: “this is going to be a crazy night…for sure!”. Alla är eniga – det är FÖR tyst, för lugnt (och för fint väder för att vara en oktobernatt). Det är en vibrerande energi i luften. Lugnet före stormen. Och det tar aldrig fel. 

Plötsligt står vi mitt uppe i kaoset. Den ena patienten ramlar in efter den andra. Den ena dåligare än den andra. Och den ena läkaren mer förvirrad än den andra. Från att kl 7 pm få höra att “ni kommer att ha en såååå lugn och fin natt” (så det gör inget att ni är 3 personer kort) till att kl 10 pm se på varandra och inse att det här är vakten då INGEN av oss får en rast. Hepp!

Det tar aldrig fel.

photo(63)

Jag blir så där löjligt lycklig av att dricka en kopp (mugg!!) Philz Coffee. Philharmonic är min absoluta favorit. Om ni undrar om det är värt att betala $3 för en kaffe så tror jag att alla mina fellow Bay Area friends kan skriva under på att det är det. Punkt slut.

En veckas ledighet är slut och ikväll är det dags att checka in på jobbet igen. En veckas välbehövd göra-absolut-ingenting-ledighet som försvunnit i ett nafs. Jag har fortfarande inte helt vant mig med att ha regelbundna långledigheter (dvs mer än ett par dagar) utan kan fortfarande känna den där stressen av att måsta “ta vara på” ledigheten och hitta på nått. När jag jobbade hemma var det lyx att ha mer än ett par dagar ledig i sträck, och en hel vecka räknades nästan som semester. Här jobbar jag som sagt ofta intensivt en vecka för att så ha en vecka ledigt. Absolut skönt! Men också viktigt att komma ihåg att andas och tillåta sig att komma ikapp. Jag har under den här veckan återupptagit mitt läsintresse och har plöjt bok efter bok. Jag har tränat men bara lite så där lagom (ja, förutom att vi sprang den där halvmaraton i söndags) och jag har legat på soffan och stirrat upp i taket. Ibland behöver jag checka ut ifrån det hektiska storstadslivet och bara lufsa runt i pyjamas hela dagarna. Och jag känner mig oändligt tacksam över att jag har ett sådant jobb som gör det möjligt att totalt checka ut när man lämnar jobbet. Långt ifrån alla har den lyxen.

Och appropå det, förr kunde jag tänka att man var en sämre sjuksköterska om man inte emotionellt engagerade sig i varje patient. Mitt första år som arbetande syrra drunknade jag i ständiga känslomässiga översvämningar just för att jag aldrig klarade att stänga av. Efter det har jag lärt mig att sålla, att visserligen engagerar mig i varje patient men också att lämna jobbet på jobbet. Självklart möter man alltid personer som ruskar tag i en lite extra, men i längden behöver inte alla patientmöten lämna lika stora spår. Idag  klarar jag i princip att “glömma” min patient den sekunden jag lämnar sjukhuset. Det är min överlevnadsstrategi. Och att springa.

 

Jag har skrivit/klagat om det här med läkarteamet förrut. I natt rann bägaren över. Efter nästan 8 månaders jobb i det amerikanska systemet börjar pusselbitarna vad det gäller läkarteamet och läkargraderna att falla på plats och för det mesta har jag inte något problem att hänga med på vem som bestämmer vad och vem jag ska ringa när. Men när en patient tillhör olika “team” och när läkarna har så stort ego att det nästan inte får plats någon annan rummet vill jag bara tacka för mig och gå hem. But not possible.

I natt hade jag en patient som tillhörde Neurology fram tills den sekund han rullade in på intensiven och då över gick till att tillhöra ENT (Öra-Näsa-Hals). Men i och med att ENT inte har rätt att skriva ordinationer på intensiven blev ICU hans primary team (ICU tar i vanliga fall bara hand om respiration, pain och lines medans primary team tar hand om resten). Vanligtvis är det inget (nåja…) problem med detta upplägg även om det kan kännas lite tungrott ibland. Men så kom Gen. Surg temaet in och vill vara co-primary team med ENT eftersom dom ansåg sig vara bättre på postoperativa patienter och mer van vid intensiven och dessutom hade rätt att skriva ordinationer (javisst, men bara på sina egna patienter). Ok, tre team – tre viljor. Detta ska jag tackla, tänkte jag.

Men så får patienten en misstänkt stroke och ICU (pt’s primary team) vill involvera Neurology (som tar hand om alla strokes) igen medan Gen. Surg. (som egentligen inte har något med patienten att göra) helst vill lämna dom utanför och mitt i allt detta glöms ENT (som faktiskt är pt’s “riktiga” primary team och dom som opererade patienten) bort.

Pt blir ordinerad Heparin dropp av Gen Surg., ICU ifrågasätter och ringer Neurology som inte tror att pt fått en stroke i alla fall och ENT – som till slut blev informerad och inkluderar – vill absolut inte ha Heparin pga postoperativ blödningsrisk. Gen Surg blir arg och defensiv, Neurology lämnar skeppet, ENT skriker lite högre, ICU försöker hänga med och mitt i allt står jag och försöker försvara patientens rätt. Excuse me – can we please be adults and professional here!?

Egentligen ville jag bara skrika: Suck it up! Svälj ditt ego och din stolthet, jobba som ett team, prata med varandra och LYSSNA på varandra. Och framför allt – kom ihåg att det till syvende och sista, enbart och alena handlar om vad som är bäst för patienten. Nånstans på vägen i natt glömde mer än en person och ett team bort detta. Sorgligt nog.

Men droppen som fick bägaren att rinna över kom (för mig och för patienten) när vi äntligen blivit eniga om behandlingsstratgi så där någolunda i alla fall och ca 20 stk olika läkare fortsätter att komma – vid olika tillfällen – mellan kl 04-06 för att göra sina egna “neuro checks” (open your eyes, squeeze my hand, give me a tumbs up, wiggle your toes etc etc) bara för att alla ville ha sin “egen” exam och inte litade på någon annans ord (och framför allt inte på mitt ord). Till slut kastade jag ut alla ifrån mitt rum och förbjöd dom att komma tillbaka förrän dom hade hela sitt team och sin “senior” samt en faktiskt mening och mål med sin exam (inte bara för att vi tycker det är kul att göra våra egna neuro exams). Då blev det tyst och stilla för patienten – i ca 30 min. Stackars man.

Ok, dagens utbrott.

Over and out.

Jobbat min första natt av fem.
Kommer hem, äter frukost i vanlig ordning, hoppar i säng.
– t r ö t t som en vad-man-nu-säger.

Somnar.

Vaknar ett par timmar senare av att polisen har en motorcykel show utanför mitt fönster.
Inklusive MEGAFONER!

REALLY!?!?!

Jag har ju klagat förr över att vara tvungen att köpa och tvätta mina egna scrubs. En annan anledning till att ogilla det är att man därmed också kan glömma sina scrubs hemma när man har lite bråttom till jobbet. Jepp, been there, done that!

(Antagligen är jag väl dock ensam om detta problemet eftersom jag är den enda som vägrar att cykla till och från jobbet i mina scrubs. Tyvärr.)

IMG_7850Börjar ni vara less på Coloradobilder nu? Men är det inte sagolikt vackert i alla fall? Det är också dom ända bilder jag har just nu eftersom vardagarna annars går mest i jobb. Jag har lite av ett på-av-schema just nu med hårdkör en vecka och sen helt ledigt en vecka. Skönt men också lite slitigt. Nätterna här är generellt mer hektiska än hemma och att jobba 6-7 vakter på en dryg vecka tar på krafterna (speciellt när man prioriterar att träna istället för att sova). Självklart kunde nätterna där hemma också vara hektiska men en hektiskt natt där är ungefär som normalläget här. Jag vet egentligen inte varför (eller jo det vet jag – två patienter är dubbelt så mycket som en patient och den mest psykiskt krävande patienten där hemma är vår “snälla” patient här) men jag har aldrig sprungit runt så mycket på natten som här. Som tur är gör det också att nätterna går snabbt och vips har 12-13 timmar gått.

Jag firar förresten snart 6 månader på jobbet. Tiden flyger! Jag känner mig fortfarande nyare än nyast men börjar definitivt känna mig som en i gänget – och den känslan är nästan viktigast av allt.

Och appropå psykiskt tunga patienter – denna vecka har jag blivit påmind om vilket klientel vi egentligen tar hand om med både skabb (!!) och löss. Välkommen till det härliga sjuksköterskelivet alltså.

Nu – sängen!

20130607-081110.jpg

Sakta men säkert, steg för steg klättrar jag i respektgrader hos mina arbetskollegor (både sjuksköterskor och läkare). Jag kan verkligen känna hur skönt det är att jag faktiskt hade några år på nacken som sjuksköterska innan jag började jobba här i USA. Här behöver man allmänt skinn på näsan för att överleva den amerikanska kulturen och det kan vara svårt när man är ny och grön. Men nu när jag har kommit över den värsta kulturchocken, börjat förstå hur deras system är uppbyggt och lärt mig alla förkortningar och medicinnamn kan jag lite luta mig tillbaka på den erfarenhet jag faktiskt har. Nu låter det som att jag tror att jag är urgammal och mest erfaren i hela världen men det är inte det jag menar. Det är dock stor skillnad att ha 8 års erfarenhet eller ingen.

Jag känner att jag kan argumentera för min patient på ett helt annat sätt än vad jag skulle ha gjort om jag var mindre erfaren. Jag märker också att faktumet att jag har erfarenhet från tre olika länder (sv, no och usa) med tre olika arbetssätt och synsätt gör att jag är lite bredare i mitt tänk än åtminstone de stackars gröna interns:en. Flera gånger har nu läkare (interns) kommit och sagt att dom föreslagit mitt förslag på behandling till sin “senior” och att det faktiskt blivit godkänt. Det är kul att höra att jag faktiskt har någorlunda koll och att dom faktiskt lyssnar på vad jag säger. OCH att dom faktiskt kommer efteråt och berättar/erkänner att det var tack vare mitt förslag som dom tog upp det överhuvudtaget.

Så sakta men säkert scorar jag respektpoäng och det gör att jag kan börja sänka skuldrorna litegrann. Och med sätter jag punkt får dagens after work tankar.

Bums i säng!


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.