Att söka jobb

IMG_7631a

25 augusti 2009 skrev jag detta inlägg. Då hade jag precis påbörjat processen om att få en amerikansk sjuksköterskelegitimation och allt kändes spännande, förvirrande och innerst inne väldigt hopplöst. Den amerikanska drömmen var då fortfarande lite diffus och ingenting var egentligen bokat (det var snarare bara min kära E som hade en barndomsdröm om att flytta över det stora blå).

I februari 2010 lämnade jag in den officiella ansökan om legitimation (RN-license) till Board of Nursing i Florida eftersom vi då trodde att vi skulle flytta till Tampa, FL (E’s jobb planerade då att öppna ett kontor där). Ett år senare (feb 2011) klarade jag NCLEX-RN (det amerikanska sjukskötersketestet) och fick min inaktiva RN license. Ytterligare ett år senare (feb 2012) hade jag äntligen fått ett Social Security Number och jag kunde aktivera min license i Florida och söka över den till Kalifornien. I maj 2012 fick jag till slut en CA RN license och idag – 3 år och 5 månader efter mitt första inlägg – kunde jag äntligen skriva under dom sista papprena och kvittera ut min ID badge till mitt första “riktiga” amerikanska sjuksköterskejobb!

Jag vet det blir lite tjatigt det här med mig och mitt jobb – men det är en STOR deal för mig. 3.5 års slit har fått belöning. Så idag klappar jag mig själv på axeln och säger grattis till mig själv!

Jag gillar förresten min avslutning på inlägget jag skrev augusti 2009:

Men när motivationen försvinner brukar jag försöka tänka att ingenting är omöjligt. Dessutom – hur cool är det inte när vi väl har fått ordning på allt?

Ja, hur coolt är inte det…

Min vän C sökte ett jobb för tre veckor sedan, blev kallad på intervju dagen efter, fick veta att hon fått jobbet en vecka senare och började jobba idag.

Jag sökte jobb i mitten av september, blev kallad på intervju i slutet av oktober, fick veta att jag fått jobbet i början av november och börjar jobba i början av februari.

Behöver jag säga vem som jobbar privat och vem som jobbar offentligt?

D58861FE-BC8B-4E84-BC33-3BB5390C6B3C17.jpg
Jag har äntligen fått okej-stämpel i rumpan av Human Resources. I alla fall för min tillfälliga timanställning (per diem) som jag ska börja jobba på. Det var visst enklare att få en per diem anställning genom HR djungeln så vi började med det. Min permanenta anställning går kanske igenom nästa vecka (jag har ett system till jag ska registreras i samt två andra kontor att besöka) men hur som helst är jag nu cleared till att få börja jobba 4 februari. Hurra! Då tar vi helg!

Här är klockan bara 10 på morgonen och jag har en lugn dag framför mig. Ska träna, läsa böcker och bara vara. Ikväll har jag lovat att hämta upp min kära man i Santa Clara innan vi ska till Palo Alto för att fira att denna donna fått jobb!

Livet är så fantastiskt spännande ibland. För mindre än ett år sedan satt vi båda och beklagade oss över hemmafrulivet, den hopplösa jobbsituationen, den amerikanska kulturen osv. Nu ska vi båda börja i våra nya jobb – våra amerikanska jobb! Hemmafrulivet kommer att bli ett minne blott och kanske vi sitter om ett år och längtar tillbaka till dom där slöa dagarna då allt cirkulerade runt vad man skulle äta till middag. Vem vet?

Det enda jag vet är att bara man är öppen för möjligheterna kommer dom till en. Lita på processen! Jag är så otroligt imponerad över min vän som inte bara gjort sin barndomsdröm verkligen genom att packa sitt pick och pack och flytta till andra sidan världen. Hon har också bytt karriär (totalt!), tagit ny utbildning och nu också rott i land detta fantastiska jobb. Hurra för henne! 🙂

end

IMG_7520

…and here, here, here, here, here, here and here.

Besök hos Human Resources för att signera papper. Inget riktigt kontrakt ännu – det vore ju för bra för att vara sant – bara massa confidentialities, oaths och releases. 23 signaturer satte jag totalt, plus 15 set av initialer. Oboy! Nästa vecka väntar hälsocheck och fingeravtryck och sen återbesök hos HR och sen kanske jag får ett kontrakt där jag faktiskt får veta hur mycket jag ska jobba och vad jag får i lön. Har fått utsatt startdatum till fjärde februari men det känns helt okej. Då har jag en månad på mig att träna och njuta friheten. 🙂

Ikväll kommer min kära äntligen tillbaka till SF. Jag hade ett svagt ögonblick och sa att jag skulle komma och hämta honom på flygplatsen med bil. Vart kom det ifrån egentligen?! Jag hatar ju att köra bil…

Jag hatar verkligen att ingenting i USA fungerar utan att man tjatar. För 1,5 månad sedan fick jag alltså ett muntligt jobberbjudande som jag (så klart) tackade ja till. Efter det hörde jag ingenting. Tjatmåns och otålmodig som jag är började jag emaila och ringa efter 2 veckor för att höra vad som egentligen skedde. Ingen visste nånting.

Får två veckor sedan fick jag däremot ett email om att jag behövde fylla ut ett Conviction History Form, vilket jag gjorde och skickade tillbaka. Jag fick också veta att dom pratat med mina referenser men behövde ett bekräftelsebrev ifrån min tidigare arbetsgivare om att jag faktiskt varit anställd där vilket jag ordnade och skickade in. Efter det ingenting.

Idag blev jag less på att vänta (igen) och ringde Human Resource (HR) och undrade vad som egentligen skedde. Blev skickad hit och dit fram och tillbaka, tills som dom kunde konstaterade att min handläggare inte kommit till jobbet idag. Mina papper hade hur som helst inte ankommit HR avdelningen (what?!) utan var stuck i Nursing Administration (vad nu det är). Suck.

Så inget signerat kontrakt i sikte. Min blivande chef förväntar sig däremot att jag börjar i januari men ingen vet vilket datum. Jag får däremot email om att jag snart kommer att få min datatillgång på sjukhuset så jag antar att jag finns med i systemet nånstans. Jag skulle bara må lite bättre om jag faktiskt hade ett kontrakt i handen.

Jag hatar att ingenting går automatiskt utan att man alltid måste ligga på själv, tjata och ta reda på om det behövs något mer. Jag hatar att man aldrig får någon information om vad som händer och att dom aldrig klarar att svarar på ens frågor. Men nu är jag färdig med mitt utbrott och ska lugna ned mig med en joggingtur i solen. Mitt blodtryck har förresten börjat gått ned och jag är övertygad om att det var p-pillrenas fel även om min läkare inte trodde det (utan hellre tyckte jag skulle gå ned i vikt, börja träna och äta mer hälsosamt). Jag började dagen idag med att ta en bunt blodprover som jag fått tjatat mig till ifrån min läkare och ska visst automatiskt få svaren skickade på email om en vecka (jag tror det inte förrän jag ser det…).

Hoppas ni alla har en något mindre frustrerad dag än jag. Puss!

IMG_7445

 

Ibland är man ju lite dummare än vanligt. Senaste veckorna har jag inte känt mig särskilt smart. Okej, i början av månaden fick jag alltså veta att jag fått det där jobbet som jag så väldigt gärna ville ha. Jag fick besked om att det enda som fattades var en bunt med papper som skulle gå igenom papperskvarnen, godkännas osv. Hurra! tänkte jag och förberedde mig på att börja jobba – typ imorgon (gärna igår). Hur lång tid kan det egentligen ta att fylla ut lite papper och göra en background screen osv?!? Jag har uppenbarligen inte lärt mig någonting av mina 1,5 år här i USA utan fortsätter att vara den eviga optimisten med en tro på ett effektivt system. Men dagarna har gått och blivit till veckor och nu börjar november snart övergå till december och jag vet fortfarande inte när jag börjar jobba.

Varje vardag vaknar jag och tänker att idag ringer dom nog och vill att jag ska börja jobba. Varje eftermiddag/kväll är jag lika besviken över att jag inte hört något. Och medans jag väntat på det där telefonsamtalet klarar jag nästan inte av att göra någonting annat än att just vänta när jag egentligen borde vara ute och göra allt som jag inte kommer ha tid till att göra när jag väl börjat jobba. Snacka om att sätta livet på vänt…

Jag kommer förmodligen att få jobba tillräckligt mycket tids nog så jag måste nog ta tag i mitt liv. Ta vara på dagarna heter det väl…?

IMG_7313

Ja, det är sant. Drömjobbet är mitt. På riktigt! Jag fick beskedet medans vi var på Hawaii men det är så stort och overkligt att jag nästan inte kan andas. Jag har lyssnat på meddelandet på telefonsvararen om och om igen, nypit mig i armen för att verkligen checka att jag är vaken och hör rätt. I am interested in hiring you. I’m offering you a position. Och det är verkligt. Jag drömmer inte. Jobbet är verkligen mitt!

Jag vet inte vad som charmerade dom mest och just nu bryr jag mig inte riktigt. Det viktiga är att jag faktiskt klarat att bryta igenom det hopplösa amerikanska systemet. Jag har de senaste månaderna sökt på över 100 jobb. På sjukhus, kliniker och sjukhem. På vårdavdelningar, akutmottagningar, postoperativa och intensivavdelningar. I och utanför SF Bay Area. Jag har haft kontakt med ett 20-tal recruiters som antingen direkt nekat mig hjälp på grund av brist på amerikansk erfarenhet eller sagt att jag nog aldrig kommer att få ett sjukhusjobb utan måste sikta in mig på att jobba på en klinik i alla fall de första åren. Ingen erfarenhet – inget jobb. Jag har pratat med åtaliga amerikanska sjuksköterskor som sökt jobb i både två och fem år utan att ens fått komma på en ynka intervju. De har sagt åt mig att jag valt fel delstad, fel stad och fel tidspunkt Här finns inga jobb. Inga kontakter – inget jobb.

Ändå sitter jag här – efter knappt 3 månaders aktivt jobbsökande – med ett jobb – på en intensivavdelning – på ett sjukhus – i San Francisco! Utan recruiters, utan kontakter. Bara genom att vara mig själv. Idag är jag stolt av mig själv!

Never ever give up!

Min kära man överraskade mig med en helikoptertur för att fira att jag fått jobb. Jag trodde han skulle surfa och jag skulle jogga på stranden. Istället drack vi champange och njöt utsikten över fantastiska Maui :)

Min kära man överraskade mig med en helikoptertur för att fira att jag fått jobb. Jag trodde han skulle surfa och jag skulle jogga på stranden. Istället drack vi champange och njöt utsikten över fantastiska Maui 🙂

Jag chockerade mina intervjuare med min organiserade mapp och dom tyckte nog det var waaaay overkill. Första intervjun jag varit på där man bara – och då menar jag BARA – fokuserar på skills och erfarenhet. Inga frågor om hur jag tacklar stress och konflikter eller vad mina strengths och weaknesses är. Ett skriftligt läkemedelsuträkningstest (30 min), ett skriftligt skills test (30 min) och ett muntligt skills test (30 min). Done.

Jag blev så chockerad över de uteblivna frågorna om varför jag skulle vara den bästa kandidaten att jag kände mig tvingad att smyga in lite skryt om mig själv – bara för att. Men kanske det kommer en intervjurunda 2 där dom tänkt att grilla mig med personliga frågor? (glömde att fråga).

Nu är det i alla fall bara att vänta och se.

Jag ska försöka fokusera på annat. Hawaii till exempel.

2012-10-30-123

Före jag flyttade till USA hade jag alltså aldrig varit på en arbetsintervju. Att kastas in i det amerikanska intervjusystemet var både hårt och brutalt men efter ett par rundor börjar jag förstå lite mer hur det fungerar. På min första intervju hade jag bara med mig en kopia av min resume och ingenting mer. Jag hade föreberett några frågor om arbetsplatsen och övat på de vanligaste intervjufrågorna men inte så mycket mer än det. Den intervjun gick inte så bra –  men jag tror i och för sig att det mest handlade om att de egentligen inte var intresserade av mig (och jag var bara måttligt intresserade av dom). På min andra intervju hade jag lärt mig lite mer och i alla fall inköpt en kostym. Jag hade med mig min resume, mina certifikat och mina letters of recommendations (som jag i och för sig glömde bort att ge till dom). Den intervjun gick lite bättre men slutade ändå med att jag inte fick jobbet med motivation att jag inte hade nog med amerikansk erfarenhet. Men jag lär mig sakta men säkert…

Idag (om några timmar!!) går jag in i intervju med färdigfyllda mappar till alla intervjuare (jag fick veta pr telefon att det skulle vara tre stycken). I mapparna har jag lagt en kopia av min handlingsplan (varför jag vill jobba på just denna avdelning och detta sjukhus, vad mina mål är de första 6 månaderna och hur jag ska nå dom), min resume, mina letters of recommendations, kopior på alla mina certifika (RN, BLS, ACLS, PALS) och en kopia av vår dagboksstudie som blev publicerad i Nursing in Critical Care (en brittisk tidsskrift) i 2008.

Kanske overkill – men den här gången ska jag i alla fall känna att jag kommer förberedd. Jag har förberett mig så gott jag kunnat på math-test och skills-test och övat i sömnen på intervjufrågor (ex. berätta om en konflikt du haft med antingen en patient eller kollega. hur hanterade du den och vad lärde du dig?).

2012-10-30-124

Nu ska jag käka frukost/lunch, andas lite och försöka att fokusera.

Många inlägg idag. Mycket som händer – både stora och små saker – och min hjärna går på högvarv. Ibland känns det som om jag är hamstern i hjulet som kämpar med att hänga med. Då är bloggen bra till att kunna skriva ned, sortera och senare gå tillbaka och komma ihåg vad som faktiskt hände mitt upp i allt.

Kommer ni ihåg det där drömjobbet jag nämnde för en månad sedan? Efter att ha pratat med Nurse Managern och varit på besök, stoppade jag allt in i glömmeboken. Jag hörde ingenting och konkluderade helt enkelt med att dom inte var intresserad pga min brist på US erfarenhet (som alla andra) och började planera för ett liv utan jobb.

Men för en timme sedan ringde dom från avdelningen och ville ha mig till intervju! Nästa vecka. Jag specificerade klart och tydligt över telefon att jag inte har någon US hospital erfarenhet utan “bara” erfarenhet ifrån Norge (kanske dumt gjort men börjar vara less på att ha intervjuer, över telefon eller in person, bara för att få höra att dom inte är intresserad om jag inte har amerikansk erfarenhet). Men dom ville ha mig in på intervju i alla fall. Nästa vecka!! 

Och nu är jag så nervös att jag nästan börjar grina. Plötsligt blev jag handlingsförlamad, jag borde läsa på om avdelning, plugga sjuskötersketermer på engelska, skriva en intervjuplan osv, men helst vill jag bara – paradoxalt nog – avboka intervjuen, krypa under täcket och låtsas som att jag aldrig sökt på jobbet. Jag är dålig på att tackla nederlag och besvikelser…

Jag har svårt att välja vilken strategi jag ska gå för. Ena sekunden försöker jag intala mig själv att jag inte kommer att få jobbet i nån tro om att jag kommer att bli mindre besviken då. Andra sekunden försöker jag säga till mig själv att så klart jag kommer att få jobbet i ett hopp om att få lite självförtroende och energi.

Jag hatar som sagt intervjuer, men jag antar att jag i helgen ska coacha mig själv till att älska det. Wish me luck!

(och detta är sista inlägget för idag. promise!)


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.