Att söka jobb

Stop calling me before you have actually read my resume!!! Min telefon går var dag varm men varje gång får jag svara – nej jag har ingen US experience – nej jag är inte US citizien. Det är frustrerande att få SÅ många telefonsamtal – utan någon positiv respons. Ett litet hopp väcks liksom varje gång någon ringer men krossas gärna redan efter ett par minuter. Upp som en sol, ned som en pannkaka alltså.

Jag tror jag ska sluta svara i telefonen.

 

Jag råkade anmäla mig på en nurse recruiting site (jag trodde jag sökte på ett jobb) och hela morgonen har emailen och telefonen gått varm (jag hade 3 missade samtal innan kl 07 imorse). Jag bara önskar att dom faktiskt läst min resume före dom ringde. Det börjar bli lite tröttsamt att varje gång höra “oh, you don’t have any US RN experience?“… Nej, men jag har 7 år ifrån Norge!!!

Åh, vad jag älskar Moment 22 situationer.

 

Jag har precis sökt på mitt drömjobb – som jag inte tror att jag kommer att få. Nån som har tips på hur jag ökar mina chanser att få komma på intervju? Sjukhuset har en sån just-online-applications-policy och den har jag så klart fyllt ut och skickat in. I annonsen står det namn, email och telefonnummer till Nurse Manager (den som man vanligtvis kommer på intervju till efter att recruitern/HR valt ut de mest intressanta sökarna) som man kan kontakta om man har några frågor. Ska jag ringa och höra om jag får komma o se på avdelningen? Ska jag skicka henne blommor? Ska jag occupera hennes kontor tills hon lovar att ge mig ett jobb? VAD ska jag göra?! HJÄLP!

Idag är jag betydligt flitigare och bockar av på gårdagens to-do-lista. Det blev dock inga hembeställda scrubs eftersom jag inte klarade att bestämma mig vilka jag ville ha. Däremot blev det ett lätt (som visserligen kändes blytugnt) löppass (eller ska jag kalla det promenad) på löpbandet. En veckas förkylning och en vedvarande hosta hjälper inte på konditionen.

Och som ni vet, söker jag jobb för fullt. Det är varken kul, inspirerande eller givande. Det är bara fruktansvärt frustrerande och skickar självförtroendet ned i botten. Jag har varit på några intervjuer men har tyvärr inte hört tillbaka från nån. Jag hatar att klä upp mig i kostym, sitta framför en panel och svara på den ena personliga frågan efter den andra. Jag hatar att skryta om mig själv och säga att jag är störst, bäst och vackrast. Jag vill att dom ska se på mina papper, på min erfarenhet och på mina rekommendationer och avgöra utifrån dessa om jag är bra nog för jobbet. Jag är alltså världens sämsta intervjuobjekt.

Jag har sökt 30+ jobb. Dom allra flesta hör jag aldrig ifrån. Vissa hör av sig och säger att jag behöver US erfarenhet. Andra kallar mig på intervju bara för att sen säga att jag behöver US erfarenhet. Thank you – I know!

♦♦♦

Och precis när jag sitter här o klagar som mest, ringer det en recruiter från Manpower (jag har sökt ett jobb via dom). Han tog sig faktiskt tid (vi pratade i 30 min!) till att peppa mig och gav mig flera god intervjutips (typ, sluta vara så f-ing europeisk!) och skulle gör allt för att prata stort och brett om mig till en hiring manager. Så håll tummarna kära vänner!

Med mig ifrån Mexico fick jag inte bara goda minnen utan också en förkylning deluxe. Jag hade därför tänkt mig ett par lugna dagar så att jag snabbt skulle komma mig på benen igen. Med mindre än 5 veckor (!) kvar till halvmaraton har jag inte riktigt tid att vara sjuk direkt. Men de lugna dagarna förvandlades fort till busy days istället – och egentligen är jag ju glad för det! För det dagarna fylls med är jobbintervjuer!

Idag hade jag först ett par telefonintervjuer som ledde vidare till att jag blev inkallad på intervju face-to-face. Och idag har jag också signerat för ett bemanningsfirma/rekryteringsfirma som ska prata stort och brett om mig för att försöka få någon hiring manger att förstå att US-experience inte är allt. Good luck with that!

Imorgon har jag intervju på Stanford Hospital – därav också ett akutinköp av en kostym. När jag började voluntära på Stanford fick jag skriva under ett papper på att jag visste om att dom hade en dresscode på sjukhuset (bland de som jobbade där, inte patienterna alltså). Jag fick inte ställa som volontär i jeans, shorts eller leggings utan dresscoden var classy office. Detta följdes väl i verkligheten lite si så där men jag tycker det säger mycket om sjukhuset i sig. Ungefär lika mycket som det här.

suit

Jag vågar inte hoppas på något jobb – speciellt inte det på Stanford. Men bättre att ta det säkra före det osäkra och optimalisera allt som går – även om det handlar om fåniga dresskoder (jag har dessutom läst att de flesta hiring managers förväntar att man ställer i kostym, speciellt om man har lite erfarenhet och inte är nyutbildad sjuksköterska). Det är också kul att det faktiskt kommer någonting ut av det stora jobbsökar-svarta-hålet som slukat alla mina ansökningar.

Och det kommer flera bilder ifrån Mexico. Men just nu ligger jag däckad i soffan och försöker kurera min förkylning med te. Vi får höras en annan dag!

2012-09-05

Idag har jag varit på min första ordentliga jobbintervju – ever! Jag har nog varit lite bortskämd och har alltså aldrig behövt gå på intervju när jag tidigare har sökt jobb. Jag har helt enkelt bara skickat in mina papper, gått in på avdelningen eller ringt och frågat om jag kan få jobb. Lätt som en plätt. Här i USA är det allt annat än lätt som en plätt. Dresscode, vett och etikett, traditioner och så-ska-det-vara. Allt som Mika hatar alltså. Men jag tog på mig dom finaste kläderna jag hittade, sminkade mig, skrev ut alla nödvändiga papper och satte på mig det bredaste leendet jag hade.

Jag förväntar mig inte att få jobbet. Och jag blir inte ledsen om jag får ett nej. Men i min värld är det stort att bara få komma på intervju och jag ser det som en träning i jobb-sökar-teknik. Nästa gång är jag kanske också mindre nervös. En erfarenhet rikare alltså.

Nu förväntas det utav mig att skriva ett Thank you-letter. Det är alltså vanligt att man skrivet ett tackbrev till dom som intervjuat en, och dom som inte gör det checkas smidigt ut av processen. Dessa manéer alltså…

En kaffe i väntan på intervju.

 

2012-08-28

…i Florida!

Nog för att jag har en aktiv sjuksköterskelicense även där, men än så länge har jag inte blivit så desperat att jag har lust att flytta till östkusten för att jobba. Men KUL att bli kontaktad. Jag var dessutom så ful att jag frågade om hon kunde skicka vidare min resume till en Nurse Recruiter i California (haha, alltid värt ett försök…).

Hur som helst, jag fortsätter att skicka in ett ovisst antal applications in det stora Human Resource-Black Hole och hoppas att det någon gång kommer ut någonting på andra sidan. Igår gick jag på en härlig kvällspromenad med min söta vän Clarissa som jobbar inom Human Resource (dock inte inom hälsosektorn) och hon menar att allt hänger på att ha kontakter här i USA. Hon får in 200+ ansökningar per anställning och första urvalet går nästan alltid på om någon känner någon… Thank you America! I have no contacts.

 

2012-08-27-012

Kaffe, te och vatten. En iPad, en Mac och en gammal, gammal MSI Wind (som varken har fungerande batteri, WiFi eller musplatta). MSI:en har åkt fram jobbsökarsystemet kräver Microsoft Windows(!!!).

Det är ett heltidsjobb att söka jobb. Jag blir visst aldrig nöjd med min resume. Och cover letters lär jag mig aldrig att skriva. Nån som vill bli min jobbsökarassistent? Jag betalar i kaffe.

Update: Har äntligen lyckats knäcka koden på denna sida och klarat att lämna in tre ansökningar. Jag tror väl egentligen inte att jag kommer att få något utav det (jaaa, jag veet att man ska tänka positivt men efter att ha surfat runt på olika sjuksköterskeforum och grupper ser jag inte för mig att få ett jobb förrän vårt visum går ut i 2016).

LinkedIn-Logo

Okej, jag är tillbaka i fantastiska San Francisco men har absolut ingenting roligt at rapportera. Jag har alternerat mellan att sitta vid vårt kökbord eller uppe i loungen och det enda jag gjort är att söka jobb. Jag har skrivit min resumé, skrivit om den och så skrivit om den en gång till. Jag har skrivt x-antal cover letters och surfat runt på x-antal sjukhus websidor och jobbsökar sidor. Jag kan bara informera att det finns VÄLDIGT få sjuksköterskejobb ute i SF Bay Area. Och jag har sökt på dem alla.

Efter att ha surfat runt på olika sjuksköterskeforum rådet om att lägga ut en profil på LinkedIn. Målet är visst att få så många connections som möjligt (så ser det ut som man är populär?). Jag har för tillfället 7 st. Så populär är alltså jag.

Nu tar jag helg.

PS. Om det är någon som känner den där supersnälla Nurse Recruitern i SF kan ni väl be han/hon ta kontakt med mig?

Screen Shot 2012-08-22 at 3.06.38 PM

Jag håller på att få allvarligt psykbryt!! Sitter o försöker söka på ett jobb men varje gång jag försöker att ändra något av det förifyllda så blir det error. Den fantastiska jobbsökarsidan försöker ju fylla i fälten om arbetserfarenhet genom att scanna igenom resume-pdf-filen. Det är en god tanke men funkar inte så bra när man inte kan ändra på det som sedan fylls i utan att kastas ut av sidan och vara tvungen att börja på nytt. Jag har nu suttit i en timme och försök och varje gång jag försöker ändra något så loggas jag ut och kommer tillbaka till startsidan. Och när jag tar kontakt med Human Resource avdelningen får jag som svar att jag måste lämna in ansökan via websidan. Härligt!

Kära UCSF. Jag skulle gärna jobba hos er men tyvärr klarar jag inte att lämna in min ansökan. Snart börjar jag skrika! Lika bra att ge upp och gå o träna istället…


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.