Nelson

I helgen fick vi en ny hund. Han är kanske söt men inte lika söt som våran Nelson. 

Eller vänta nu…det är ju vår Nelson! Lika busig, lika galen i bubbelplast och paket och lika gosig med våra småkillar. Men typ 5 kg lättare och 10x gladare. Matte gråter dock en liten tår för att fluffbollen än en gång är borta – men som E säger: det växer ju ut igen! Han var långt overdue för en hårklipp och i och med att han hatar att bli borstad hade han hunnit bli lite tovig. Dessutom ska vi om en månads tid åka till fästingland och det får jag lite panik över så vill att han ska vara korthårig så vi ser om han blir biten.

E har sedan vi fick Nelson velat klippa honom själv men inte riktigt haft tid. Men i helgen hände det alltså! Och det gick långt över förväntan med våran annars trotsiga tonåring.

Och som sagt – Nelson är så himla mycket gladare när han får vara korthårig.
Och med tanke på att vi fyllde tre dammsugarepåsar med hans hår kan jag förstår varför.

Nu ska mattehjärtat bara sluta gråta så blir det nog bra om ett par veckor.


Idag fyller våran lilla gris 1 år!! Jag hade tänkt att vara crazy dogmom och köpa hatt och ljus och hela paketet men det slutade med att jag istället blev en dålig matte som glömde bort allt tills idag (skyller på gravidhjärnan). Så istället körde vi lite nose work här hemma med att söka gömda rostbiffbitar och så kanske han får extra god middag ikväll. Glad skit här hemma hur som helst.

Första bilden vi såg på Nelson innan vi träffade honom (9 veckor gammal).

Ett år alltså. Det betyder att han bott hos oss i 10 månader. Och vilka härliga 10 månader vi haft tillsammans. Nelson förändrade verkligen oss och vårt liv till det bättre på många sätt och plan. Vi trodde inte vi var redo för hund och verkligen inte en stor hund i en liten lägenhet mitt i stan men så blev det i alla fall. Och vi har inte ångrat en sekund. Vi kunde nog inte haft mer tur med hund fast då är ju också jag den som tror att det som sker det sker när det ska ske och på något sätt var det väl meningen att just Nelson skulle komma och rädda oss just där och då.

Första bilden hemma hos oss och fortfarande en av våra favoritbilder av honom.

Det är som sagt en chill liten kille vi har. En sann filosof med stor personlighet och många corky sidor. Veterinären i helgen sa att han var en väluppfostrad försiktig kille med en hint av bestämd vilja (jo tack). Han har ett kroppsspråk som inte går att missförstå och en vilja av stål när han bestämt sig för något. Man behöver sällan höja rösten till honom utan det räcker oftast med att prata med honom som till en person. Han är alldeles för smart ibland och förstår definitivt mer än vi tror, men det gillar vi.

Han ger oss kärlek och gott skratt varje dag och det bästa som finns är att släppa ut honom från buren varje morgon och se hans glädje över en ny dag. Att se honom lycklig gör mig varm långt in i hjärtat och att se kärleken mellan honom och E gör mig ännu lyckligare.

Nelson – ett år alltså. Vi hoppas på många år tillsammans. Det här är bara början.

Morgonmys i sängen. ♥

Jag vet inte hur många bilder jag har på Nelson när han sover men det finns ingen som kan sova så fridfullt i dem mest kreativa positionerna som han. Speciellt efter den så kallade zoomiestiden. Varje kväll runt kl 18-18.30 blir Nelson helt galen. Då springer han runt bordet som en galning, hoppar och krafsar i soffan, biter sönder alla sina leksaker och är bokstavligen complete crazy bananas. Det spelar ingen roll om han har tagit det lugnt hela dagen, varit på dagis, gått en långpromenad, lekt i parken eller någonting annat – kl 18-18.30 är det som en demon intar hans kropp – varje dag. Det är ingenting vi kan göra för att lugna ned honom, tro mig vi har provat, utan det är bara att ta skydd och vänta på att det går över. För ca kl 19-19.30 går det över och då slocknar han. Helt plötsligt kollapsar han och somnar och sover djupt fram tills det är dags för hans kvällspromenad runt kl 21. Och det är aldrig så lugnt som precis då.

Förr gick han alltid och sov på golvet långt ifrån oss. Han älskade att vara i soffan men somnade sällan där utan ville ha sin privacy när han sov. Nu däremot, är det soffan som är it-platsen. Och han kan ta jäkligt stor plats om han vill så det är bara att krypa ihop för att få plats. Jäkligt bortskämd hund alltså. Och det är ytterligare en av dem saker vi borde ta tag i men har valt att ignorera inför bebisarnas ankomst. Något vi säkert kommer att ångra, men den dagen den sorgen.

img_1891

Den här bilden tog i farten när jag var på väg ut dörren för att åka till jobbet och jag kan inte sluta skratta. Dessa killar alltså. ♥ E har åkt till Norge och Nelson saknar honom så himla mycket (jag också så klart men inte lika uppenbart som Nelson). Varje morgon springer han runt i hela lägenheten och letar efter husse. Först in i sovrummet, sen till duschen och toan, extrarummet och tillbaka till köket/vardagsrummet. Om någon av dörrarna är stängda gnäller han tills jag öppnar dem och när han inte hittar husse kommer han och stirrar på mig. Och när jag säger att husse inte är hemma fnyser han som han alltid gör när han är missförnöjd. Samma veva när vi kommer in från någon promenad. Och varje dag runt den tiden då E brukar komma hem från jobbet lägger sig Nelson och stirrar på dörren och hoppar upp för minsta ljud utanför. Himla gulligt men också lite hjärtskärande, speciellt för mitt gravidhjärta som blivit extra blödigt speciellt när det gäller lilla Nelson.

Jag tänker ganska mycket på hur  det blir för Nelson när twinsen kommer. Inte att jag direkt är orolig för hur Nelson kommer att ta det för han är en chill kille utan mer hur vi ska komma ihåg och ha tid att ge han den kärlek och uppmärksamhet som han är så van vid och förtjänar. Han är verkligen vår lilla bebis och jag vet att det kanske är töntigt och många påstår att det ändras när man får barn men jag vill att han ska få fortsätta vara det. Så kanske borde vi förbereda honom mer på vad som komma skall och vänja honom vid mindre uppmärksamhet men istället så gosar vi med honom mer än någonsin. Bad strategy? We’ll see…

img_1867

Jag kan fortfarande inte komma över Nelson nya utseende men det hjälper att vakna till en GLAD kille som skuttar på som aldig förr. Jag tror han gillar den lite lättare looken och verkar inte det minsta brydd att han är skamklippt från topp till tå. Jag har också fått ett nytt objektiv till våran systemkamera i födelsedagspresent och Nelson få vara model som alltid (han får väl konkurens tids nog…).

Vår lilla kille (ja, han är fortfarande våran lilla kille) slutar aldrig att förvånas hur smart han egentligen är. Han har ju alltid varit en thinker och en liten filosof och vi har alltid pratat med honom om allt och ingenting som om han vore en människa. Egentligen har vi väl inte tänkt att han förstår så mycket av vårt babbel men det är mysigt att ha någon att prata med när man är ensam hemma. Men så har vi insett att han förstår mer än vi tror. Kanske inte allt vad vi säger men mycket och han plockar också upp signaler så himla snabbt.

Som tex när jag sitter i soffan och han kommer och luktar på mitt vattenglas och jag säger att “det är mattes glas och du får gå och dricka i din egen skål” och han därpå hoppar ner från soffan och faktiskt går och dricker ur sin vattenskål. Kanske ett sammanträffande, kanske inte.

Eller som när jag sitter och äter frukost vi köksbordet och han kommer och vill leka med en boll men släpper den så den hamnar under bordet och jag säger att “där får ju inte matte tag i den” och han då går och hämtar den och lägger den direkt i mitt knä, gång på gång på gång.

Eller som när vi är färdig att äta middag och E alltid lägger sina bestick ned på tallriken och Nelson tar det som ett tecken att det är hans tur att få en smakbit. För det får han alltid efter middagen. Han tigger aldrig medans vi äter men så fort besticken läggs ned är han redo.

Eller som när han alltid spottar ut godsaker när han vet att något är på gång. Vi brukar att ge honom ett tuggben när vi ska lämna honom ensam. Nelson ÄLSKAR tuggben men vägrar att ta det när han vet att vi ska åka iväg (sen tuggar han upp det i alla fall när vi väl har gått).

Eller som när han hör när E är färdig att borsta tänderna. Jag brukar lägga mig tidigare än E och medans han borstar tänderna brukar Nelson får komma upp i sängen (ingen mer kissolycka tack och lov!). I sängen brukar Nelson gå bärsärk och rulla runt som en galning både över och under täcket men så fort han hör att E stänger av sin eltandborste lägger han sig knäpp stilla och hoppas att han inte ska synas för att han vet att det snart är dags att gå och lägga sig i sin bur. Han blir lika besviken varje gång husse kommer och säger “sengetid”.

Alltså Nelson, som du har berikat vårat liv. Och som vi älskar dig. E kanske tyckte jag var lite töntig som blev så upprörd över din nya look igår men han har allt ett litet blödande hjärta han också för vår lilla gris och gick och köpte massa gott till dig på djuraffären efteråt. Så lilla smarta Nelson vår, fortsätt vara ditt corky jag. Fortsätt vara en livsglad filosof som då och då hittar på hyss. Dina småbröder kommer att älska dig och förhoppningsvis kommer du att älska dom lika mycket tillbaka.

img_1869

Alltså. Någon tog min söta lilla (stora) fluffboll till valp och ersatte honom med denna fullvuxna (skamklippta) hund. I början ville jag nästan grina (hej gravidhormoner!) men nu har jag smält första chocken lite och han verkar tack och lov inte särskilt traumatiserad efter nästan 5 timmar hos groomer till trots att hans stackars öron blivit helt rakade. Nelson går igenom pälsbyte just nu (från valpäls till vuxenpäls) och hans uppfödare varnade oss redan när vi fick honom att i princip alla labradoodles måste rakas helt runt denna ålder pga stora tovor. Åtminstone kan han se någonting nu…

img_1820Nelson för ett par dagar sedan.

img_0788Här försökte jag jobba lite men det gick så där bra med en sovande hund och två killar som levde rövare i magen.

Nelson har plötsligt blivit rädd för trafik. Vi har bott vid samma gata helt sedan vi fick honom och gått längst den flera gånger om dagen. Men nu sista veckorna har han börjat bli så himla rädd för motorcyklar, spårvagnar och lastbilar något som han aldrig brytt sig i förr (motorcyklar har han varit lite rädd för men inte alls på den här nivån). Idag var han så rädd att vi var tvugna att stanna flera gånger eftersom han vägrade gå innan jag kramat om honom och sen sprang han hem och nu ligger han helt utslagen här hemma. Enligt vår labradoodle FB grupp så är detta helt normalt och kallas typ Second Fear Period så förhoppningsvis växer han ifrån det så småningom. Inte roligt att vara så rädd alltså.

img_0792Annars mår han bra alltså…

 

img_0777

Igår sprang Nelson sin första joggingtur med husse. Och så här trött blir man dagen efter. 🙂 Redan innan vi skaffade valp pratade vi om hur mysigt det skulle vara att ha en hund att springa med och helt sedan vi fick Nelson har vi längtat efter att han ska bli stor nog till att kunna hänga med. Vi har en målbild om att vi ska kunna springa hela familjen tillsammans – twinsen i joggingvagn och Nelson vid sidan – så planen är att E ska lära upp Nelson nu före killarna blir födda och medan dem är för små för att sitta i springvagn (när kan man förresten börja springa med bebisar i vagn?). Nelson är fortfarande i yngsta laget till att hänga med långa turer men igår blev det alltså en liten långsam runda på 3.5 km tillsammans med favvohusse (E är verkligen hans stora favorit just nu). Och det hade gått över förväntan! Vi trodde egentligen att det skulle bli fiasko för varje gång vi har sprungit bara ett halvt kvartal tidigare har han trott att vi leker med honom, bitit i kopplet och försökt att fånga oss och våra ben men den här gången hade det visst gått bra. Och idag är han trött och gosig vilket passar mig perfekt. ♥

 

img_0694

Nelson har varit helt rumsren sedan han var 4 månader gammal. Han håller sig mycket hellre än att kissa på “fel” ställe vilket har varit skönt att veta även om det också resulterat i långa promenader när vi är på nya ställen innan han fattat vart han får kissa. Vi går alltid ut med honom i 21-tiden för att han ska få kissa av sig före natten och igår var inget undantag – förrutom att vi gick och gick utan att nått hände. Han har sitt vanliga kiss-ställe där han alltid kissar på en gång men ingenting. Så gick vi förbi hans kiss-ställe nr 2 och 3 och 4 men ingenting hände. Irriterade gick vi hem och förberedde oss på att bli väckta mitt på natten av en kissnödig hund. Så kröp vi ned i sängen – som var BLÖT! Hundjäkeln hade faktiskt kissat i vår säng! Han får vanligtvis inte vara i sängen ensam utan bara komma upp på morgonen för att säga godmorgon. Den senaste veckan har vi dock blivit lite lata med att stänga sovrumsdörren och han har fått vara där inne för han tycker det är så mysigt. Igårkväll smet han in och vi tänkte att han nog bara låg och tuggade på en leksak som han brukar men skenet bedrog. Nu är han portad från sovrummet på heltid igen. Idag är han lite molefunken som man säger på norska (nede? lätt deprimerad? vet inte riktigt hur man ska översätta det), väldigt lugnt och lite extra till lags så jag tror han vet att han gjorde något fel. Men vad hände? Engångsföreteelse, trots, eller något annat?


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.