Hikes i USA

Oliver och Theodor, mamma och pappa glömde bort er 3 månadersdag igår. Eller snarare, vi trodde den var idag. Vi skyller på sömnbristen. Hur som helst, vi har besök av killarnas farmor och farfar. Eller besteforeldrer som det heter på norska. Vi har hyrt ett hus i närheten av Yosemite och njuter vacker natur och härliga hikes. Fler bilder kommer så småningom.

Men kära Oliver och Theodor. Jag älskar att ni är så chill och enkla att ha med överallt. Men jag uppskattar också att ni säger ifrån när det är nog. Som igår till exempel. Så idag tar vi en lugn dag hemma där ni får styra dagen precis som ni vill. Prata, ligga nakna och sprella runt, äta och sova om vart annat. Idag är eran dag. Tack för att ni lär mig att stanna upp. ❤️

Idag fyller killarna 2 månader och vi firar lika lång tid som tvillingföräldrar. Två månader alltså. Omvälvande, stundvis jobbigt och frustrerande men som oftast helt fantastiskt. Och vi har ju fått de mest chill bebisarna man kan få (bank i bordet). Killarna är mer vaken, pratar med oss, ler och har börjat att jollra lite. För varje dag känner jag att det blir roligare och roligare att hänga med dem just för att dem är mer vakna och ger lite mer respons. Det bästa som finns är att få ett leende när man kommer för att lyfta upp dem från vagnen eller sängen. Eller att kunna lugna en ledsen bebis med bara sin röst eller en klapp på huvudet och att få pussa så mycket man vill på tjocka bebiskinder. Det sämsta som finns är att vakna upp var tredje timme minst men vi försöker att tänka att det kunde vara så mycket sämre – speciellt med två. Och det är en begränsad tid.

Helgen spenderades med underbara vänner i Lake Tahoe, en plats som alltid kommer att ligga nära våra hjärtan. Naturen där är helt underbar både på sommar, vinter, höst och vår. Att andas fjälluft tillsammans med vänner i samma småbarnssituation kurerar definitivt dåligt humör pga sömnbrist.

Vi fick både sol, regn och snö på dem dagar vi hängde där uppe. Tre familjer med totalt 4 bebisar och en toddler under samma tak hade kunnat sluta i katastrof men inte med vår SF familj alltså. Vi softade runt i myskläder, hängde på stranden, åt hämtmat och drack vin varje dag (jepp!). Tjejerna tog barnvagnspromenader och killarna sprang i spöregn/snö. Några sov på soffan medans andra jobbade, hängde med kidsen eller bara tog en instagrampaus. Precis så avslappnat som det ska alltså.

Jag och E hade sett fram emot att ta en längre hike tillsammans med killarna men pga snö gick det inte att gå på dem trailsen vi hade tänkt. Vi hittade en liten park som vi trodde inte hade så mycket snö – men tji fick vi. 7 km i snö tog oss 5 timmar (med matpauser). Soligt och fint väder och bra träning så ingen av oss klagade direkt. Småkillarna hänger på utan problem i Ergoselen och har blivit van att få mat och ny blöja ute i naturen. Och jag och E mår verkligen bra av att få skogsmulla oss lite.

Nu är vi hemma i SF igen, har hämtat hem vår älskade tonåring som inte fick följa med den här gången, satt på tre miljoner tvättar, fyllt upp kylskåpet igen och landat i vardagen än en gång. Att vara föräldraledig i Kalifornien känns som en lyx speciellt när vi faktiskt har turen att få vara just lediga samt har nära vänner i samma situation. Jag älskar variationen och möjligheterna här borta. Fjällen ena veckan, Napa och vin andra. Stranden en tredje och skogen en fjärde. Eller kanske allt på samma vecka. Men nu ska jag slänga mig på soffan och faktiskt njuta av att vara hemma. ♥

img_0776Jag och min killar. ♥

Vi har precis kommit hem från en härlig SPA/skogsmulleweekend i Calaveras. I fredags firade vi som sagt 5 års bröllopsdag och samma dag var vi på ultraljud och fick vi reda på att vi väntar två små killar. ♥ Vi bägge hade haft detta på känn helt från början (även om jag hoppades på en av varje) så det kom inte som en chock utan kändes bara fint att få det bekräftat. Och det är svårt att beskriva men på något sätt har jag känt mig lyckligare och gladare sedan vi fick veta. Inte för att det är just två killar så klart – utan snarare för att det faktiskt är något (några) där inne. Att få veta könen har varit så essentiellt för oss för att på något sätt kunna bonda och förstå vad som är på gång. Jag vaknar gladare, njuter verkligen av att känna små rörelser där inne mest hela tiden och älskar känslan och tanken av att ha dem där inne – jag är liksom aldrig ensam. Och det gör mig också så där sentimentalt gravidglad över att veta att dem har varandra där inne i magen. På ultraljudet låg Baby A och gosade med Baby B’s huvud och det var så mysigt att se att även om dom ligger i varsin liten säck så ligger dom nära varandra och jag inbillar mig att dem redan leker med varandra där inne.

Och helgen blev så där avslappnad och bra som vi ville. Vi båda var trötta och ville bara ta det lugnt utan krav och måsten. Vi tog in på ett mysigt AirBnb i Murphys och sov som stenar första natten. På lördagsmorgon åt vi en lång frukost på terassen och började äntligen prata babynamn. Sen hade jag bokat in oss på masssage + mani/pedi för oss bägge och där hängde vi i flera timmar och bara njöt. Sen lunch i Murphys Downtown där det var Día de Muertos (Day of the Dead) Festival. Mobiltelefoner och kamera fick vila så tyvärr inga bilder men mysig liten stad med många vingårdar/vinsmakningsmöjligheter och restauranger. En liten promenad i skogen runt Arnold fick avrunda våran dag innan vi crashade i soffan hemma och fortsatte babyplanläggning.

Jag är stolt över oss – hur välplanerade vi faktiskt är. Jag trodde vi skulle vara ute i sista minuten med allt men här sitter vi och är nästan färdigplanerade när det gäller det viktigaste. Jag tror det har varit vårat sätt att bearbeta faktumet att vi faktiskt väntar två.

Söndagen hade vi sikte på Big Trees State Park. Vi vaknade tidigt tack vare att vi ställde tillbaka klockan den natten och var nästan först ute i parken. Tre timmars mulletur och jag var lycklig över att känna att jag orkade (och inte fick något ont i bäckenet heller). Frisk luft och vacker natur = lyckliga skogsmullar.

img_1719b

Allt som allt perfekt anniversary/babymoon helg där vi fick tid för varandra och oss själva. Starta namnvalsprocessen som jag har en känsla kommer ta låååång tid och planera hösten och vintern fram tills våra troll är här. En graviditet kan kanske kännas lång men jag kan inte förstå att det bara är 4 månader kvar tills dem är här (om inte tidigare).

Nu är vi hemma igen och har dragit igång nästa jobbvecka. För er som undrar vart Nelson var i helgen så var han på daycare och verkar ha älskat det (så klart). Nu är han hemma med oss igen och sover som en liten stock. Intensiv lekhelg = utslagen valp. Passar oss alla bra. ♥

img_0774

Okej. Som jag nämnt tidigare behöver min kära man minst en topptur för att liksom känna att han varit på fjället och inte bara i fjällen. Han hade sett ut tre toppar: Mt Price (3040 möh), Mt Agassiz (3038 möh) och Pyramid Peak (3043 möh) och läst någonstans på internet att man kunde göra alla toppar på en dag. Och det kan man absolut! Om man inte startar där vi startade, om man hittar rätt trail på en gång och om man inte sover till kl 9.30 och käkar frukost till kl 11.

 

IMG_0354

Men hur som helst. Vi satte siktet på Mt Price som vi trodde att vi såg ifrån våran camp. Turen började med en brant klättring upp för granitfjället…

 

IMG_0358

…och fortsatte med ännu mer klättring. Jag var sådär nöjd. Att klättra på stenblock är inte direkt min favoritsyssla.

IMG_0361

Ungefär här började jag vara ganska sur (mest pga min höjdrädsla). Ungefär här insåg vi också att den toppen vi trodde var Mt Price inte alls var den utan någon annan minitopp. Mt Price låg snarare längre bort (typ toppen ni ser i bakgrunden). Efter noga övervägande och en lång diskussion (läs: övertalning) bestämde vi oss för att fortsätta lite till.

IMG_0370

Och det gick bra helt tills vi kom hit (och for the record, kullen ni ser i bakgrunden är inte toppen). Här började till och med E tvivla på att vi någonsin skulle komma upp på den jäkla toppen men vi bestämde att vi bara skulle prova lite till.

IMG_0372

Sen insåg vi att vi nog hade tappat bort stigen (igen!) och gått fel. Det resulterade i att vi var tvugna att klättra över och ned på andra sidan fjällryggen…

IMG_0377

…för att sedan gå upp upp upp igen.

IMG_0379

Och efter 4 timmars klättrande kom vi faktiskt äntligen upp på toppen! Utsikten gjorde det såååå värt besväret.

IMG_0381

Och jag kände mig som om jag var on top of the world!

IMG_0386

Lake Aloha i bakgrunden och inga sura miner längre. Vi träffade två andra hikare (som faktiskt gjort alla tre toppar på en dag) och tvingade dem att ta en bild på oss.

IMG_0393

Efter lite fika på toppen gick färden ned igen. Inte samma väg tillbaka, mindre upp och ned men lika mycket stenblock och stenrös.

IMG_0398

Sista branten ned mot Smith Lake igen.

. . .

Om jag skulle rekommendera att gå upp på Mt Price? Absolut! Men inte om du inte gillar klättring. Det är ingen lätt hike – inte ens om du faktiskt hade gått rätt väg. Jag som är lite höjdrädd var livrädd på flera ställen och till och med E som är den eviga optimisten var lite osäker ibland. Men absolut värt turen när du väl kom upp på toppen och blev belönad med utsikt över större delar av Desolation Wilderness (+ kaffe och hemmalagade crackers med mandelsmör på).

De killar vi mötte som gjorde alla tre toppar på en dag gick från Lyon Creek Trail upp på Pyramid Peak, till Mt Agassiz och till slut till Mt Price. Det tog dem 7 timmar att komma till Mt Price och skulle nog ta dem åtminstonde 3 timmar till att komma tillbaka till bilen. Om vi hade startat lite tidigare och gått rätt hela vägen hade vi utan problem klarat att gå upp på Mt Agassiz som bara låg en liten timme ifrån Mt Price men vi valde att hellre gå hem i tid (innan det blev mörkt) och bada i sjön istället.

Allt som allt en fantastisk dag. Lite sura miner från min del i början men efter det blev det mest till en utmaning för oss båda. Jag känner att min kropp är starkare än den någonsin varit vilket gör det roligare att pusha lite extra.

Och det får bli sista delen av Desolation Wilderness för den här gången. Vi förälskade oss verkligen i området och planerar redan nästa tur tillbaka.

IMG_0305Starting point: Wrights Lake med 20 kilo på ryggen.

. . .

Alltså – fantastiska Kalifornien! ♥ Vi har haft en helt underbar helg tillsammans. Jag älskar känslan av att vara så nära naturen, bo i tält och bara vara. Att använda kroppen, svettas och få mjölksyra en hel dag för att sedan bada (naken) i en kall fjällsjö och käka mat i det fria på en primus = total lycka för oss två skogsmullar.

På fredag kväll körde vi 4 timmar tills vi kom till Wrights Lake, ca 20 min ifrån South Lake Tahoe. I och med att jag undervisar Pilates på fredag kvällar så kom vi inte iväg förrän efter kl 19 och var alltså inte framme förrän närmare midnatt så vi slog upp tältet i mörkret bara en liten bit ifrån vägen. På lördag morgon gick vi sedan från Wrights Lake (ca 2100 möh) till Smith Lake (ca 2700 möh) där vi hade sökt permit om att få övernatta (man måste ha permit i själva Wilderness). Gåturen var bara ynka 5 km men med ca 600 meters stigning tog det oss runt 4 timmar att fullföra. På internet står det att hiken är strenuous och med 20-25 kg på ryggen är vi beredda att hålla med. Utan packningen skulle vi nog snarare kalla den moderate.

IMG_0443Smith Lake ligger uppe i fjällen där bak.

. . .

Trailheaden startar egentligen på den sydöstra sidan av Wrights Lake men parkeringen där var full så vi parkerade vid Rockbound Trailhead (på den sydvästra sidan av sjön) och följde sedan Loop Trail innan vi kom in på Grouse Hemlock Trail/Twin Lake Trail. Ungefär halvvägs upp delar sig trailen och ungefär där börjar det också gå kraftigt uppåt.

IMG_0442Grouse Lake – så fantastiskt vacker!

. . .

Fram till Grouse Lake är trailen relativt bra och tydlig. Många tar en dagstur hit från Wrights Lake och utan tung packning bör det nog bara ta ett par timmar. För dagsturer finns det obegränsat antal permits (man kan söka dem online eller signera en vid trailheaden) och de ges mest ut för att dem ska kunna hålla koll på hur många som använder sig av trailen. Om man däremot vill övernatta behövs ett speciellt permit och jag tror att det endast delas ut 3 per natt.

IMG_0312På väg upp till Hemlock Lake

. . .

Stigningen efter Grouse Lake upp till Hemlock Lake är brant och stenig. Vi fick några regnskurar på vägen upp, därav ingen bild på Hemlock (vissa bilder är också tagna på vägen ned, därav olika klädval). Sista delen upp till Smith Lake var brutal med näst intill ingen utmärkt stig. Vi tog egentligen bara sikte upp och klättrade på granitstenblocken.

IMG_0313Smith Lake.

. . .

Väl uppe möttes vi av denna syn och då kändes allt värt besväret. Enda nackdelen med Smith Lake var att det var svårt att hitta bra tältplatser. Runt både Grouse och Hemlock var det utmärkta tältplatser där man fick slå upp tältet men runt Smith Lake var det fritt fram men desto svårare att hitta platser.

IMG_0316

Till slut hittade vi en liten spot och var glada över att vi köpt ett nytt mindre (och lättare!) tält som faktiskt fick plats. Vårt gamla tält väger över 4 kilo och är stort som ett litet hus. Detta tält väger ynka 1.7 kilo och får plats på en yta på typ 220×120 cm.

Okej, det var lite om våran hike upp till Smith Lake. Nästa gång ska jag visa lite mer bilder ifrån området och sen bilder ifrån vår hike upp till Mount Price. Men nu får det vara nog för den här gången.

IMG_0307

Tillbaka till civilationen efter tre fantastiska dagar ute i Desolation Wilderness. Jag har massor av bilder att visa så småningom men just nu vill jag mest säga hej och vi hörs! Puss!

IMG_9768

Innan vi körde hem på måndagen passade vi på att turista lite i området. Tack vare lågsäsongen var vi ensam på de flesta turistattraktionerna.

trees

Founders Grove ligger precis vid Avenue of the Giants och Highway 101. Det är en lätt liten loop (0.5 miles) som snirklar sig igenom en tjock skog. Förmodligen ingen plats vi skulle ha stannat till på i vanliga fall men vi fick den rekommenderad av de 3 personer vi mötte under helgen och det var en perfekt lite promenad före vår 5 timmars körtur hem.

IMG_9792

Maffiga rötter! (eller rothus som jag sa att det hette till E…det gör det nog inte).

drivethru

Vi stannade också till i Leggett för att köra igenom Chandelier Tree. Sen fick det vara nog med turistande.

IMG_9782

Du och Jag ♥

Favoritbilden från denna helg. Hur sura vi än kan vara på varandra ibland så är vi ändå ett bra team. Vi har (nästan) alltid roligt tillsammans och kan skratta så att vi nästan dör. Vi connectar alltid extra bra ute i naturen när inget annat distraherar oss och varje gång känner jag en djup tacksamhet för att jag har gift mig med en man som jag kan ständigt utvecklas tillsammans med.

IMG_4886

Redwoods. Så otroligt ståtliga. Träd får mig alltid att känna mig ödmjuk över naturen, tiden och vår existens. Att tänka på hur länge dessa träd har stått där dom står och vad dom varit igenom under sin livsstid känns så stort och vackert (och ibland lite sorgligt).

redwoods1

Jag skulle kunna strosa runt i skogen hela dagen medan E gärna vill klättra upp på något fjäll. Första dagen gjorde vi mig glad och sprang ett långsam avkopplande springtur bland träden och bäckarna.

IMG_9686

Andra dagen gjorde vi E glad och gick upp på Humboldts högsta fjäll – Grasshopper Peak (ca 1000 möh). På vår 25 km hike tog vi uppenbarligen bara bilder på toppen (dåliga fotografer).

IMG_9694

Glädjehopp!

IMG_9734

Och den obligatoriska pussbilden ♥

 

IMG_9765

Både jag och E är betydligt bättre människor när vi kommer ut i naturen. Vi är framför allt ett bättre par – gladare, mer harmoniska och snällare mot varandra. Vi har både haft en relativt busy start på året och har till tider gått varandra på nerverna, något vi vanligtvis inte gör och inte heller vill ha som vana att göra. Så Time Out it is!

Efter nästan 4 år i Kaliforninen har vi nu utforskat större delen av vårt närområde. Vi hyrde därför en bil (nej, vi har fortfarande inte köpt oss en bil) och styrde kosan norrut. Vi började dock dagen med världens största (onödvändiga) bråk (till mitt försvar hade jag bara sovit 2.5 timme och till Es försvar hade han jobbat som en galning under veckan för att kunna ta ledigt två extra dagar) men för var kilometer vi lämnade bakom oss desto gladare och mer avslappnad blev vi. 5 timmar senare ankom vi Humboldt Redwoods State Park, tog in på hotell första natten (för mörk för att hitta en campingplats) och kände att vi äntligen kunde andas igen.

Alltså det här med amerikansk camping… ibland har jag så himla svårt för det. Stora campingplatser nära huvudvägen med toaletter, dusch osv. Not my cup of tea. Samtidigt vill vi inte förstöra parkerna och naturen genom att slå upp vårat tält på orörd mark, men vi vill inte heller vakna till tältgrannarnas snarkningar. Tack och lov är det off-season just nu så skogen var nästan tom. Vi hittade en avlägsen campingplats med endast rådjur och hjortar som grannar. Där slog vi upp tältet, hade tillgång till fire pits (enda platsen man får elda på) och en bäck att bada naken i. 😉

IMG_9749

Frost på morgonen. ♥ Varmt på dagen men ned mot nollgradigt på natten. Vi älskar våra sovsäckar som håller oss varma utan problem. Vårt tält är köpt i Norge för många år sedan och våra fancy liggunderlag har vi fått av pappa. Restan av vår campingutrustning kommer mestadels från REI (världens bästa affär?!?). Vi försöker köra så minimalistiskt som möjligt men ändå med lite inslag av lyx (tex kuddar).

food

Campingmat. Kanske det viktigaste på hela turen? Det finns ingenting så gott som campingfrukost eller middag efter en lång hike. Vi har en minigrill som vi ofta tar med oss i tillägg till vårt Primus kök. Hemma i Norge/Sverige använde vi ofta Trangia kök men efter att ha köpt Primus känns det som om vi nog aldrig går tillbaka. Eftersom våra campingturer ofta blir bestämda i sista minuten utan tid för planering blir det ofta standardmat (och eftersom vi ofta äter middag i mörker har vi bara bilder på våra frukostar).

Frukost: Havregrynsgröt med frukt, bär och nötter + mackor med ägg (scrambled, stekt eller kokt).

Hikinglunch: Mackor med kokt ägg, ost, eller annat pålägg. Alltid minst en macka med mandelsmör och banan/äpple. Nötter, bars, frukt och choklad som snacks.

Middag 1: Grillad fisk eller kyckling med quinoa/risblandning (jag kokar hemma eller köper färdigkokt så det bara behöver värmas i stekpannan). Sallad, avokado, nötter.

Middag 2: Grillad korv (veg.korv för mig) och potatismos (jag har äntligen hittat mitt favoritpulvermos!) med massor av extra smör. Sallad, avokado, nötter.

Extra: Kaffe, te och varm choklad, öl och vin, chips och godis (allt är lov när man hikar 6-7 timmar).

moon

Och i matkoma, framför bålen, kan man sen spana i månen och stjärnorna och filosofera om livet fram tills det är dags att krypa ned i sovsäcken igen.

IMG_8117Efter fredagens något ambitiösa hike bestämde vi oss att ta det liiiite lugnare på lördagen. Vi blev tipsade av locals att göra 20 Lakes Basin Loop som startar vid Saddlebag Lake. Detta är en ca 8-9 miles (typ 12-13 km??) relativt enkel roundtrip (dvs nästan ingen stigning men fortfarande på 3000 moh). Man kan antingen ta en liten taxibåt från parkeringen till andra sidan sjön (där trailheaden officiellt börjar), eller så gör man som oss och promenerar.

IMG_8120Varför åka båt när man kan gå?

IMG_8126Så vackert och så avslappnande!

IMG_8131Här ville jag grina lite igen – för att det var så vackert alltså.

IMG_8134Behöver jag säga någonting?

IMG_8136Den enda lilla klättringen på denna loop är upp till det där vattenfallet. Fast egentligen är vi inte riktigt säker på att den klättringen faktiskt var en del av loopen. Det kan hända att vi gick lite fel för att vi blev så upptagna av att vi verkligen ville äta vår matsäck där uppe. Vi hamnade hur som helst lite off-trail ett tag – men vad gör det i denna underbara natur?

IMG_8146Jag veeeet att det är samma som den här instagrambilden men är vi inte ganska söta då? 😉

IMG_8151 Glad hiker!

IMG_8155Filosoferande hiker.

IMG_8163Linslus.

IMG_8164Det finns en anledning till att det kallas 20 Lakes Loop (även om vi aldrig räknade sjöarna).

IMG_8168Och så avslutningsvis en gruppbild med Mt Dana i bakgrunden.

Jag skulle kunna visa er naturbilder i en evighet men jag tror jag stannar här. Det är väl begränast hur kul det är att se bild efter bild av Mika framför en sjö. Men om ni är ute efter att göra en ganska enkel men ändå relativt lång hike (jag tror vi var ute och strosade i ca 5 timmar) kan jag verkligen rekommendera denna. Nästa gång tror jag vi ska ansöka om wilderness permit och campa där ute (vi hittade många potentiellt underbara tältplatser).


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.