Volunteering

Jag har nu officiellt blivit en medlem av American Redcross Bay Areas Disaster Action Team (DAT-medlem). För att vara med i DAT måste man ha ett Disaster Preparness Kit för hemmet och ett Run&Go-Kit. Här i Kalifornien går man ju omkring och väntar på The Big One (jordbävning alltså) och Disaster Services menar att om man inte är förberedd hemma kan man inte heller vara förberedd på att springa ut och hjälpa andra. Så nu har jag en stor påse med nödmat, nödvatten, emergency blankets, ponchos, first aid kit, ficklampor osv osv osv. Inne i mitt huvud tänker jag så klart att jag aaaaldrig kommer att få behov av allt detta men det är väl bara att inrätta sig efter reglerna. Dessutom vore det ju fruktansvärt pinsamt att vara med i Disaster Services och själv inte vara föreberedd om det faktiskt (bank i bordet) skulle hända något. Nu ska det väl nämnas att dom flesta utryckningar DAT gör är INTE till gigantiska jordbävningar utan snarare husbränder, översvämningar osv.

Men nu är alltså både mitt @home-kit och Run&Go-ryggsäck hur som helst färdigställda.
Vad duktig jag känner mig!

Pumpor hittade på Hawai’i och höstblommor som jag köpte till mig själv idag.

San Francisco har faktiskt varit lite höstigt de sista dagarna. Luften är liiite kallare än vanligt och några regnskurar har allt kommit. Annars har jag generellt svårt att tro att vi redan kommit långt ut i november. Var och kikade lite på julskyltningen inne i centrum idag men kom av mig när jag insåg att Macy hade levande katter och hundvalpar i skyltfönstret! Herregud och FY fan! är min kommentar på det.

Även om jag har svårt att tänka på det så inser jag ju att julen närmar sig mer och mer. Jag älskar julen men hatar julstressen. Samma visa, varje år. Jag får ont i magen av bara tanken på att köpa julklappar och mår dåligt av att spendera så mycket pengar på så kort tid på saker som vi innerst inne inte behöver. Jag älskar att ge bort presenter men anser att födelsedagar borde räcka. Och de gånger då man faktiskt hittar en present som bara passar helt perfekt till en person.

I år har jag lyckats förhandla bort de allra flesta julklappsbytena och ger hellre pengar till Kirkens Bymisjon (NO), Maitri (USA) och Hundsamarit (SE). Resterande julklappar blev idag faktiskt inhandlade på mindre än en timme (och jag tror faktiskt jag blev ganska nöjd med dom) och nu kan jag njuta adventstiden i lugn och ro. Förra året missade jag hela adventstiden då jag åkte hem till Oslo första december för att jobba fram till jul. I år ska jag gå på SVEAs julmarknad, se den traditionella Nutcracker balletten, få lite julstämning på Maitri och baka pepparkakor i lugn och ro. Jag ska dricka glögg varje dag och ignorera tanken på att förmodligen kommer att vara ensam i SF på självaste julafton. Eller så ska jag jobba ihjäl mig…

Och appropå Maitri. Alla som i år har tänkt att ge mig julklappar får gärna hellre sätta in pengar till Maitri. För er som inte hängt med här på bloggen länge nog är Maitri det hospice jag volontärat på senaste 1,5 året. Jag hänger inte där lika ofta nu som förr men försöker att hjälpa till så ofta jag har tid. Maitri är San Franciscos enda hospice specialiserad för personer med AIDS. Man kan antingen komma dit för att få en s.k. tune up, dvs få hjälp att komma på rätt spår med behandling, mediciner, mat, boende osv. Eller så kommer man dit för att dö. Ibland övergår det ena till det andra (bägge hållen). Maitri dedikerar också 14 av sina 15 platser till s.k low-income people, dvs dom som i vanliga fall inte skulle ha råd att bo (eller dö) på ett hospice. Det innebär också att dom är beroende av de donationspengar som de får in. Jag kan med hela mitt hjärta säga att Maitri är den vackraste platsen på jorden. Ge dom pengar så att dom har råd att hjälpa fler personer!

Ok, det var årets tankar om julklappar. 17 november och redan färdig. Skönt!

Här sitter jag och hoppas på att min telefon inte ska ringa. Jag är On Call för Röda Korsets Disaster Action Team (DAT) och om telefonen ringer betyder det att en husbrand eller något liknade har skett (eller så kan det ju vara en alla de recruiters som ringer till mig innan dom läst min resumé…). Men OM (please please not) något skulle ske så är det mitt jobb att ringa runt och försöka få ihop ett team som kan rycka ut till branden/olyckan. Och jag som hatar att prata i telefon!

Imorgon ska jag på en kurs där jag får veta lite mer om vad DAT-teamet faktiskt gör ute på plats. Tanken är ju att jag ska bli del av teamet som rycker ut och inte bara sitta hemma och ringa in folk. Spännande!

Men idag känner jag mig lite hängig. Alltid denna förkylning som lurar bakom hörnet. Det har varit en vecka som gått i 100 och egentligen hade jag många planer för dagen. Men jag tror jag istället tar mina Health Coach böcker och stannar hemma i soffan tillsammans med en kopp te.

Happy Friday everyone!

Jag måste vara det mest ivriga kontorsarbetaren just nu. Har spenderat både måndagen och tisdagen på Röda Korsets kontor och fördrivit tiden med att skriva in journalnotat i datasystemet, sortera papper, kopiera papper, svara i telefon och ringa follow-up-samtal. Sånt som ingen annan orkar göra alltså 😉

Även om man så klart inte ska hoppas på flera bränder så hoppas jag lite på att vi ska få in några klienter snart. Jag irriterar mig redan på allt dubbelarbete och det hopplöst ineffektiva datasystemet dom har men försöker att gilla läget. Ibland undrar jag om jag inte bara ska omskolera mig inom informatik och utveckla mer logiska och effektiva system. Men innerst inne vet jag ju att det inte är datamaskiner jag vill jobba med utan människor.

Jag har också påbörjat min kurs mot att bli Certified Health Coach och jag känner mig lite som en förstagluttare på väg till min första skoldag (även om kursen går online). Jag kommer nog alltid vara den eviga studenten, lika ivrig varje gång.

Cashade förresten in min första amerikanska lönecheck häromdagen. Och jag älskar min kära make för att han kan vara lika barnsligt lycklig över det som mig.

Och så har jag lite nya idéer för Scandinavians in USA – sidan. Stay tuned!

Ok, slut på detta vimsiga inlägget. Kort sagt kan vi konkludera med att livet just nu är ganska bra. Punkt slut.

Redo för mitt första sjuksköterskeuppdrag i USA (obetalt). First Aid Nurse på Arab Cultural Festival via American Red Cross. Jag trodde jag skulle vara på antingen Fleet Week eller American Cup (ja, det är en crazy weekend) men jag blev alltså placerad med två andra på denna festival istället. Jag är inte riktigt säker på vad jag kan förvänta mig för patienter men spännande ska det bli! Och det är ju bara ett stort plus att få vara med på festivalen.

Wish me luck!

Första dagen tillbaka på Maitri – och som jag har saknat det. Kärt återseende av några residents, roligt möte med nya. Jag älskar att hänga där; bara vara, umgås, prata och finnas till. Hänga ute i bakgården, sitta vid någons säng. Gå på en liten promenad eller diskutera dokusåper framför tvn. Bilden ovan kommer ifrån mediationsrummet som jag försöker ta mig tid att besöka varje gång. Kanske inte för att aktivt meditera, men bara för att landa och vara. Jag skrattar aldrig så gott som på Maitri.

Jag har bestämt mig. OM jag inte åker hem i jul. Och om jag inte har ett jobb som jag måste åka till. Då ska jag tillbringa julen på Maitri. Jag kommer ihåg att jag ångrade mig lite förra året då jag åkte hem 1 december och därmed missade all förjulsstämning och alla förberedelser. I år vill jag gå på Nötknäpparen, julkonserter och spana in skyltfönster a la American Style.  Och julen på Maitri kan ju inte vara nåt annat än vacker...

Idag följde jag en person till sjukhuset för att ta blodprover. Det tog ca 2 timmar totalt och under den tiden pratade denna person konstant. Hon pratade om livet på Maitri, känslan av att mista kontrollen och tron på sig själv. Hon pratade om att känna sig överkörd, översedd och om frustrationen av att vara sjuk och bli sedd som smitsam. Hon berättade att det alltid har varit hon som ordnat upp, hjälpt andra och ställt upp men att nu när hon är sjuk är det ingen som finns där. Ja, hon pratade om allt mellan himmel och jord; klagade en del, svor en del, skrattade mycket och delade hela sitt hjärta med mig. Ibland var det svårt att hänga med i svängarna men det enda jag behövde göra var att humma med och ibland lägga in ett “really?” eller “oh, I understand..”. Den längsta meningen jag sa på dessa två timmarna var nog “It’s frustrating, huh?”.

När vi väl var tillbaka på Maitri tackade hon mig för att jag hjälpt henne att inse värdet med livet. Jag hade visst nog hjälp henne att inse att hon måste använda sin energi på sig själv och sin hälsa och inte på yttre omständigheter och hon hade nu insett att det var hennes tur att ta emot hjälp och det skulle hon göra med öppna armar. Hon kunde nu slappna av, ta emot och släppa irritationen, frustrationen och ilskan.

Vad jag vill säga med det här inlägget är att det ibland bara behövs att man finns där och lyssnar. Man behöver inte försöka hitta en lösning, säga något klokt eller väl genomtänkt utan man kan låta personen själv hitta svaren bara genom att sitta tyst och lyssna. Jag är inte på Maitri för att lösa problem. Jag är inte deras psykolog, socialarbetare eller sjuksköterska utan jag är där enbart för att finnas till. För att lyssna och för att humma med. Ge närhet och kramar. Hålla händer och dela tystnaden.

Första gången jag blev presenterad som en vän när jag följde en av dessa personerna till ett sjukhus kändes det lite konstigt. Men efter 8 månader på Maitri inser jag att det är precis det vi är för dom. En vän. Som lyssnar. Som säger att det är okej att vara frustrerad, arg och besviken. Som delar deras glädje och deras sorg. Men framför allt, en vän som bara finns där. Sitter tyst och lyssnar. Hummar med ibland, men annars bara finns. 

Så var inte rädd för att lyssna. Oftast ställs inga krav på professionell respons eller svar. Och var inte rädd för tystnaden. Försök inte fylla dessa pauser med ytligt prat (tro mig, jag har gjort det många gånger!). Tystnaden är ofta ett tecken på reflektion och det behövs för att man ska ha tid att hitta svaren hos sig själv. Ge kramar och ge närhet! Det kommer vi långt med här i livet.

Okej, nu ska jag avsluta detta allvarliga inlägget. Imorgon bitti flyger vi till San Diego så det blir bloggpaus fram till nästa vecka. Tid för reflektion alltså.

Jag önskar alla mina kära norrmän en glad 17 mai! Och alla er andra (som inte bor i USA) en härlig långhelg.

Vi har köpt biljetter till Snow Patrols koncert i Oakland i maj!
Jag längtar!!

Annars har jag haft en fin dag på Stanford. Jag har fortfarande lite varierande känslor angående Stanford. Å en sidan är det kul och spännande att vara del av ett så fint och fancy sjukhus (om än bara som volontär). Å andra sidan känns det fel och lite frånstötande att vara en del av detta rika sjukhus, speciellt när du vet hur ett statligt sjukhus kan se ut (ex SFGH). De flesta som jag träffar i “min” korridor är jättetrevliga (förrutom en) och lokalerna är fräscha, väl underhållna osv. Jag är inte i tvil om att Stanford Hospital är ett av USAs absolut toppsjukhus. Samtidigt så vet dom just det och dom lever lite på sitt rykte. Dom är rika och det märks också på klientelet patienter i jämförelse med ex SF General Hospital. Så som volontär räddar du inte liv på Stanford. Och man kan inte undgå att få känslan av att vara pyttelite utnyttjad (för dom hade faktiskt haft råd att någon att göra det vi volontärer gör).

Härom året bytte dom högsta chef på sjukhuset och han har satsat stenhårt på att utbilda sin personal i trevligt bemötande. Tidigare var Stanford känd för att vara på världstoppen när det gällde behandling och kirurgi men långt ner i botten när det gällde bemötande (det säger nånting om sjukhusets status). Så alla, inkl städare, volontärer, sjuksköterskor, läkare, vaktmästare osv, måste genom gå en s.k. C-I-CARE (See I care) utbildning före du får börja jobba. Där du får lära dig att du måste presentera dig, att du måste berätta vem du är och att du måste ta dig tid att lyssna på vad den andre har att berätta. Man skulle ju kunna tro att sånt var naturligt på ett sjukhus…

Hur som helst, jag känner att jag får balansera mitt samvete genom att också vara en del av Maitri där man, om inte räddar liv, i alla fall hjälper personer och ett företag som annars inte skulle ha råd. Och när jag förhoppningsvis en dag får börja söka jobb kommer nog inte Stanford ligga på min översta lista (hur fancy det än må vara).

Nu ska jag ta mig en liten joggingtur innan min spanskalektion ikväll.

Vi hörs!


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.