Volunteering

Härligt att vara tillbaka på Maitri. Jag blir lugn av att vara där (alla mina egna problem och frustrationer verkar så små i jämförelse). Härom veckan lämnade en av våra kära residents denna värld. Idag sa vi hej då och lycka till till en annan som faktiskt blivit så bra att hon flyttar hem igen. Kontrasterna är stora. Det är fantastiskt att se vilken familj som skapas på hemmet. Folk glädjs med varandras framgångar, gruvar sig tillsammans till varandras läkarmöten och sörjer andras bortgång. Jag har sagt det förr, och säger det igen: Maitri påminner mig om vad som är viktigt här i livet.

Min första Thanksgiving började på Maitri (åh vad jag älskar att hänga på Maitri!). Hjälpte till att ställa till storfest för alla som bor där och deras gäster. Maitri har 3 kockar som är heltidsanställda (tror jag) och dom lagar frukost, lunch, middag och mellanmål från grunden varje dag. Thanksgiving är USAs största högtid och mat mat mat är i fokus och ovan kan ni se vad som serverades på Maitri. Jag skalade och hackade grönsaker till svetten rann.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – Maitri är en plats fylld av värme, omsorg och kärlek. Dem som bor där har glatt sig som barn till den stora Thanksgivingfesten (oh, turkey, mashed potatoes, sweet potatoes, stuffing and gravy!!) och även om de flesta har minimal matlust (pga sin sjukdom) ställer man hur som helst till med hejdundrade fest bara för att skapa stämningen. Detta är någonting dom har pratat om i månadsvis och att få lov att vara en pytteliten del utav det hela värmer hjärtat. Vi var många volontärer som hjälpte till; hackade grönsaker, ordnade bord och stoler, pyntade, tände ljust, tog bilder, servade, diskade, höll med sällskap osv.

Thanksgiving handlar om att vara tacksam för det man har.
Jag är tacksam för att få vara del av Maitri.

Har spenderat dagen på SF General Hospital tillsammans med en resident på Maitri. Han hade en timme hos sin ögonläkare som helt enkelt drog ut på tid. A lot!! Det gjorde iofs inte så mycket för mig, men tyckte mer synd om honom som klivit upp kl 04.45(!!) för att åka på dialys i 3 timmar före läkartimmen för sen sitta i ett väntrum i 4-5 timmar. Några timmar i ett väntrum på ett icke-privat sjukhus här i USA ger en dock mycket att tänka på.

Jag vet att jag brukar tjat om att man ska uppskatta det man har för att man aldrig vet hur länge man får behålla det och jag vet att det kan låta lite väl pretentiöst men från djupet av mitt hjärta menar jag det och tänker på det varje dag. Jag kan ibland bli lätt irriterad och uppgiven över människor som klagar över sina liv utan att göra någonting åt det. Inte för att man inte har rätt att klaga (ibland är jag också på riktigt klagohumör) utan mer för att jag tänker på alla de människor jag mött och möter som inte kan få det dom vill hur mycket dom än önskar och försöker. Jag möter människor med HIV/AIDS plus cancer, njursvikt, leversvikt +++ som mistat större delen av sin kompiskrets i sjukdomen. Människor som kämpat med drogproblem, alkoholism, hemlöshet och ensamhet. Människor som inte bara blivit av med jobben, huset och vännerna utan också mistat hörsel, syn eller förmågan att gå. Människor som blivit behandlade som skit och alltid blivit prioriterad sist i kön. Till trots för att dessa människor vet att de lever på sluttampen av sina liv, är dessa de personer som förmedlar mest livsglädje utav alla.

Jag kan förstå att alla kan ha en bad day. Jag har många utav dom själv. Men kroniskt klagande och negativism är något jag aldrig kommer att vänja mig vid. I mina ögon är glaset alltid halvfullt…

Jag är glad att jag har hälsan i behåll. Att jag har mina fem sinnen intakta och ben att gå med. Jag är glad att jag har en sjukförsäkring, att jag har pengar att betala den med, tak över huvudet och möjligheten att åka på semester när jag vill.

Bild från sayingimages.com

Fin dag på Maitri. Jag börjar lära känna en del av klienterna/residents och dom börjar lära känna mig, vilket betyder att dom vågar öppna sig mer = djupare och intressantare samtal. Som volontär har man ju massor av tid medan de anställda är lite mer upptagna och inte alltid har tid att lyssna. Jag sitter gärna och diskuterar stjärntecken, böcker, film, filosofi, religion, sjukdomen, symtomen, biverkningarna m.m. Andra vill bara ha sällskap medan de röker och några vill berätta om sitt liv före Maitri. En del vill att man ska följa till affären och några vill ta en promenad i solen. Jag älskar att ha tid att säga JA (som sjuksköterska hade du sällan tid till att göra något utöver dina absolut måsten av arbetsuppgifter. Kanske små saker i det stora perspektivet men ändå så viktigt för personens livskvaltiet). Och jag tar av mig hatten för dessa personer som fortfarande står, går, ler och skrattar (och på toppen av det hela faktiska har energi nog till att fråga hur jag har det). All heder till dem!

Idag har jag sprungit skyttetrafik mellan Safeway (mataffär), hospicet och cigarettaffären. Skönt att ha någonting att göra. Jag offrade dessutom min lunchpeng för att en av klienterna skulle ha råd att köpa en mycket efterlängtad ring. Hon lyckades pruta ned priset från $135 till $95 men hade bara $90 dollar själv. För att se hennes glädje när hon fick den ringen på sitt finger hade jag kunnat offra många lunchpengar. Fantastiskt!

Bild ifrån sayingimages.com

En dag på Maitri ger mig perspektiv på mitt eget liv. Det är fascinerandes hur mycket man kan få höra om man bara tar sig tid att stanna upp och lyssna. Livshistorier, berättelse, upplevelser och erfarenheter. Jag ser det som ett privilegium att få ta del av dessa människors liv. Tänk vad mycket dom har varit med om! Sjuka människor, människor som levt med en denna sjukdom i många år och till slut kommit till insikten att kampen är över. De har ett annat sätt att se på livet (och döden) och jag fascineras över deras styrka och stora hjärtan.

Lyssna, ta till dig och få kontakt.

Ja, generellt – tänk på att lyssna på dina medmänniskor – lyssna ordentligt och inte bara hör. Du har mycket att vinna på att ta dig tid och höra efter vad som egentligen säg. Vi springer så fort igenom livet, tänk så mycket många av oss missar utav det allra viktigaste – nämligen närkontakt.

God morgon till er där hemma i Skandinavien. Här säger vi nu god natt.

Puss o kram /M

Hemma o käkar lite lunch. Morgonen har tillbringats på sjukhuset tillsammans med en klient. Hon är på sin undersökelse/minioperation nu och jag ska hämta upp henne lite senare för att följa henne hem igen. Jag ska bara vara där som stötte och sällskap för henne och det är hon som ordnar upp det mesta själv. Och vilken stenkoll damen har! Riktigt imponerad (påminde mig lite om dig mamma!).

Men det är lite intressant att sitta på andra sidan, dvs inte vara sjuksköterska utan på patientens sida, o observera hur denna människa blir bemött. Utan att avslöja för mycket så kan jag säga att hennes utseende nog har sett sina bättre dagar. Med tanke på att Maitri är ett hospice för AIDS sjuka där personer med low income är prioriterade kan ni nog själv dra konklusion om vilket klientel vi jobbar med. Men när det yttre sviktar oss är det lätt för dom vi möter att nonchalera, dra slutsatser om att denna person är dum, inte vet och inte borde veta. När det dessutom står stämplat AIDS i journalen börjar skräcken ta vid (kanske något mindre här i SF än hemma i Sverige/Norge) och ännu några förutfattade meningar byggs upp. Men denna dam är intelligent och skärpt och har fullständig kontroll över sina sjukdomar, mediciner och sin kropp. Hon har levt med HIV/AIDS i många år och lärt sig att tolka sjukdomens och medicinernas symtom och verkan. Hon vet vilka mediciner hon tål och vilka hon inte tål och hon vet var man kan sticka för att ta blodprover och vart det är helt omöjligt att träffa. Om man lyssnar på henne kan man få mycket information som skulle göra allt mycket lättare.

Summa summarum, visa respekt! Du vet ingenting om den människan du just mött. Hennes yttre kanske visar en sak, men vad vet du om vad denna person har gått igenom eller sliter med varje dag? Och det gäller alla vi möter, kanske kassadamen precis gjort slut med sin man, eller han som trängde sig i busskön kanske precis har fått ett tråkigt besked. Det är mycket vi inte vet om varandra, respektera det!

Oj, långt inlägg. Nu måste jag visst tillbaka till sjukhuset!

Vi hörs!

Jag älskar lunch! Dagen: Plain omelett med lite mascarpone ost, cottage cheese och sallad. Loved it!

Tidigt uppe idag. Idag är det min dag på Maitri och egentligen skulle det vara mitt första skift på egen hand, men istället ska jag följa en av klienterna till sjukhuset för en 3 timmars lång undersökelse. Egentligen så vet jag inte riktigt vad som förväntas av mig men det går nog bra.

Hoppas ni alla har en superfin dag!

Puss o kram /M

Här hittar ni mig varje torsdag förmiddag. Första skiftet färdigt. Det var en lugn dag för oss volontärer men det var trevligt att få hälsa på alla som bor där. Det är 15 platser och alla har eget rum. Man är antingen där för end-of-life-care (ren hospicevård alltså) eller något som dom kallar “respite”, dvs tillfälligt för att få hjälp att komma sig vidare. Ibland övergår respite till end-of-life-care och ibland (kanske mer sällan) tvärtom. Min uppgift som volontär är bland annat att följa till och från läkarmöten, gå på promenader, göra ärenden, spela spel, servera mat och bara finnas till för sällskap och samtal. Jag kommer säkert kunna berätta mycket mer efter några gånger där. Men nu är jag igång i alla fall!

NU: Spinning!

Här hittar ni mig varje torsdag förmiddag. Första skiftet färdigt. Det var en lugn dag för oss volontärer men det var trevligt att få hälsa på alla som bor där. Det är 15 platser och alla har eget rum. Man är antingen där för end-of-life-care (ren hospicevård alltså) eller något som dom kallar “respite”, dvs tillfälligt för att få hjälp att komma sig vidare. Ibland övergår respite till end-of-life-care och ibland (kanske mer sällan) tvärtom. Min uppgift som volontär är bland annat att följa till och från läkarmöten, gå på promenader, göra ärenden, spela spel, servera mat och bara finnas till för sällskap och samtal. Jag kommer säkert kunna berätta mycket mer efter några gånger där. Men nu är jag igång i alla fall!

NU: Spinning!

E tyckte jag skulle lägga upp en bild på min Stanford Auxiliary uniform men istället blev det en uppställd bild på Fånge nr xx. Haha.

Idag har jag i alla fall tillbringat dagen på Stanford ICU. Min andra (och sista!) inskolningsvakt så nästa vecka är jag on my own. Min handledare lämnade mig ensam i en halvtimme för att gå o käka lite lunch och precis då gick brandalarmet. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra men försökte se lugn ut och sa åt alla att stanna där dom var. Så kom min handledare tillbaka o sa att det gick falskt brandalarm minst en gång i veckan så jag gjorde precis det man skulle – strunta i det. Puh!

Resten av eftermiddagen har jag suttit o postat inlägg på vårt pedagogikseminarium. Det är mycket att sätta sig in i nu i början och det känns lite skrangligt men förhoppningsvis går det lite lättare när jag kommit in i det. Det är konstigt att ha en hel klass (vi är många!) som man aldrig möter men pratar med via forum, mail och chat. Jag läste ju på distans när jag tog vidareutbildningen till IVA-syrra men då hade vi ju ganska många träffar på campus så där fick man en annan klasskänsla. Detta är ett 100% internetstudium men det känns som om Umeå Universitet har ett okej upplägg.

Imorgon ska jag ha min första inskolningsvakt på Maitri Hospice. Mycket nytt denna vecka och fullt upp. I like!


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.