Hade du frågat mig för 5 år sedan hade jag nog aldrig trott att vi skulle gå igenom det vi nu gått igenom. För 5 år sedan visste jag knappt hur man blev gravid än mindre om jag faktiskt ville ha barn. Men så en dag bestämde vi oss för att börja prova. Med skräckblandad förtjusning i början och med en liten lättnad varje månad mensen kom. Men månaderna gick och ingenting hände. Vi blev mer och mer otåliga, började plugga på när och hur man blir gravid, synka liggen, kissa på ägglossningsstickor, olika ställningar, olika dieter, you name it. Men ingenting hände.

Efter ungefär 6 månader hade jag en rutincheck hos min primary physician som undrade lite försiktigt om vi funderade på barn. En fråga som tidigare irriterat mig så till de grader men som nu var så otroligt välkommen. Jag berättade att vi aktivt försökt i ett halvt år men att vi fortfarande kände oss relativt lugna. Hon sa att dom vanligtvis hänvisar en till en fertilitetsspecialist om man är över 30 år och provat i mer än 6 månader. Jag var inte riktigt redo, inte E heller. Men vi gick med på att bli hänvisad till min OB/GYN läkare som kunde börja ta lite prover och undersökningar.

Blodprover, ultraljud och röntgen togs. Det mesta såg okej ut. Hon sa att vi kunde återkomma om vi ville när vi provat aktivt i 12 månader och om vi fortfarande inte blivit gravid så skulle hon skicka vidare oss till en Reproductive Endocrinologist (RE). Månaderna gick, ingenting hände. Vi blev mer och mer otåliga samtidigt som fler och fler av våra vänner blev gravida. Känslomässiga ups and downs som för oss båda var något nytt och obehagligt. Samtidigt var det mycket annat som hände privat vilket gjorde att 2014 gick till historien som det sämsta året någonsin.

Efter ett år var vi less på att vänta och tog svansen mellan benen och uppsökte en RE. Där gjordes fler prover, ultraljud och röntgen. Det mesta såg återigen normalt ut men pga av några av våra resultat fick vi direkt erbjudande om antingen artificiell inseminering (IUI) eller IVF. Pga av statistik bestämde vi oss för att hoppa direkt till IVF, något en del har ifrågasatt. Men vårt liv, vårt beslut.

I mitten av oktober 2015 drog IVF cyclusen igång med Birth Control Pills. Efter att ha aktivt jobbat för att bli gravid i nästan två år kändes det minst sagt absurt att börja käka p-pillar. Men det var nödvändigt för att låta äggstockarna vila och också för att synka in mig tillsammans med alla de andra 20 kvinnor som skulle göra IVF samma vecka. Jag har ätit p-piller i 10 år tidigare och visste med mig att jag blir ett hormonmonster de första 2-3 månaderna innan kroppen har vant sig. Och denna gång var inget undantag. Så där satt vi på Hawaii och skulle njuta en sista semester innan allt drog igång och jag var sur 80% av tiden. Not so fun.

IMG_6678

16 november togs ett baseline ultraljud + blodprover och den 19 november började jag med de så kallade stim-medicinerna. Jag hade tack och lov fått sluta på p-pillrena ett par dagar tidigare och började känna mig någorlunda som mig själv igen. En spruta på morgonen och en spruta på kvällen. Easy peasy för en sjuksköterska.

50IU Follistim AM + 75IU Menopur PM

16 nov: Estradiol (E2) <50. Progesterone 0.2.

22 november sprang jag min sista springtur och efter det var det tränings (och sex!) förbud. Jag kände fortfarande inte av något av medicinerna och var lite orolig att dom inte fungerade.

23 november var det dags för ultraljud/blodprover igen. Det visade att medicinerna fungerade alldeles utmärkt och min största äggblåsa (follicle) hade redan hunnit bli 12 mm stor (utan stimulering är dom ca 3-4 mm och målet är att få dom upp till 18 mm). Detta innebar absolut ingen mer träning för mig (risk för ovarian torsion/vriden äggstock) och jag blev satt på ytterligare en spruta på kvällen för att undvika för tidig ägglossning.

50IU Follistim AM + 75IU Menopur och 250 mcg Ganirelix PM

23 nov (Stim D5): Estradiol 517. Progesterone 0.3.

Två dagar senare, 25 november, var det dags för ytterligare ultraljud/blodprover. Nu hade jag äntligen (?) börjat känna av att äggstockarna svullnat upp. Det sprängde och det var obehagligt att gå. Jag kunde knappt ha på mig mina vanliga byxor utan bodde mest i träningsbyxor. Min största äggblåsa hade nu vuxit till 13.3 mm och jag blev skickad hem igen med en ny tid 2 dagar senare.

25 nov (Stim D7): Estradiol 1196. Progesterone 0.6.

27 november, Black Friday och min sista arbetsnatt. Nu kände jag mig ordentligt “full” och kunde varken sitta ned ordentligt eller ligga i en bekväm ställning. Största äggblåsan hade kämpa sig upp till 17.5 mm och var sååå nära målet. Men min läkare ville gärna vänta en dag till och jag fick fint se till att pallra mig dit dagen efter. Det enda dom var lite orolig för var min något höga östrogennivå och min läkare sa att dom gärna inte ville att den skulle bli högre än 4500 för då hade jag ökad risk att bli sjuk av trigger-shoten samt minskad pregnancy rate. Jahapp? Thanks for leaving me hanging..

27 nov (Stim D9): Estradiol 3125. Progesterone 0.6.

IMG_6680

28 november. En äggblåsa hade äntligen kryssat den magiska linjen och vuxit sig till 18.6 mm. Jag hade ca 12 blåsor på höger sida och 3 på vänster. Mina östrogennivåer var acceptable och jag fick order om att ta en extra hormonboost kl 18.30 exakt samt två trigger shots (ges för äggmognad) kl 22.30 exakt. Så den kvällen tog jag 5 spurtor i magen och visste att jag 36 timmar senare skulle infinna mig på sjukhuset för äggplock. Sen gick vi ut och köpte vår första julgran tillsammans.

28 nov (Stim D10): Estradiol 4054. Progesterone 1.0.

Men om jag trodde att jag skulle slippa sjukhusbesök för en dag trodde jag fel. Dagen efter var jag tvungen att åka in för blodprover igen för att checka att trigger shotsen faktiskt fungerat (vilken den hade) och efter det tog E med mig på en körtur upp på Mt Diablo för att distrahera mig/oss.

IMG_6657

Jag är så himla glad att jag gick igenom detta med just E. Jag är så glad att vi aldrig låtit hela bli-gravid-karusellen påverka oss eller vårt förhållande. Att vi fortsatt kan vara kära även om vi ibland (ganska ofta) varit tvugna att ha oss när vi kanske inte alls ville ha oss. Att vi fortfarande skrattar tillsammans, har lust på varandra och aldrig aldrig bråkat om just detta. Men framför allt så är jag så otroligt tacksam över att vi genom hela processen vetat att vi kommer överleva, oavsett resultatet. Ja, vi vill ha barn – men inte till vilket pris som helst.

30 november var dagen D. Dags för äggplock. Jag hade fastat sen dagen innan pga narkos men hade sovit förvånandsvärt bra. Jag kände mig lugn, E var mest nervös för sin del. För en gång skull var vi tidiga, ca 1 timme för tidiga. Men vi fick komma in på en gång och jag fick byta till OP kläder, fick en nål, antibiotika, träffa anestesiläkaren och min läkare. Ca en halvtimme före min utsatta tid rullade jag in på OP, somnade på lite Fentanyl och Midazolam och vaknade en halvtimme senare av att någon säger att dom är färdiga och att dom tagit ut 17 ägg. SJUTTON ÄGG!!

En liten halvtimme senare blev jag betrodd till min man som körde hem mig. Jag mådde relativt bra, hade inte särskilt ont men vilade på soffan för säkerhetsskull. Lite senare på kvällen fick jag en mail ifrån min läkare som sa att jag hade 14 mogna ägg och alla var fertiliserade via ICSI. Fjorton små embryon i en inkubator. ♥

Dagen efter ringde dom och meddelade att 12 embryos överlevt natten, vilket var ett bra resultat. Jag hade annars min värsta dag hittills med uppsvullen mage, förstoppning och illamående. Jag blev skickad hem med strikta instruktioner för att förebygga Ovarian Hyperstimulation Syndrome (OHSS) vilket jag låg i riskgrupen för pga min östrogennivå, min ålder, mitt BMI och mina många ägg. Så highprotein, high sodium diet men minimalt av frukt och grönsaker. Jäkligt lätt för en vegetarian alltså. Dessutom skulle jag helst bara dricka Gatorade/sportsdryck. Det gick så där ska jag säga…

IMG_6682

Dag 1 och dag 2 efter äggplocket kände jag mig inte så hot. Jag hade börjat ta östrogentabletter 3 gånger om dagen som gjorde mig illamående och gav mig halsbränna samt Progesterone tillskott i snippan i tillägg till Cabergoline tabletter för att undvika OHSS. Och så lite Colace för förstoppningen och Tums för halsbrännan. Om jag kände mig som en sprutnarkoman tidigare kände jag mig definitvt som en pillnarkoman nu. Men humöret var okej. Jag förvånade mig själv och min kära man med att inte alls bli hormonmonster av hormonsprutorna. E ordnade filmkväll varje dag och kära vänner skickade pepp-sms så jag hade det helt okej trots illamående och minimal aptit.

Mina lifesavers under värsta illamåendet: snabbnudlar, vitt bröd (typ baguette) och grekisk yoghurt.

Dag 3 efter äggplocket vaknade jag upp som en ny människa. Fortfarande illamående och halsbränna (jäkla Estrace tabletter!!) men min mage var tillbaka till normal storlek, jag kunde ha mina vanliga byxor och vägde normalt igen (jag gick upp ca 3-4 kg som värst). Sjukhuset ringde och sa att dom små embryosen hade det bra och att det inte blev embryo transfer dag 3 utan dag 5. Ett bra tecken för oss. Jag fick reklam om KP Half Marathon och började fundera på om det var orimligt att springa 21 km i februari. Ett klart tecken på att jag vara tillbaka till mig själv.

embryo

5 december. Dags för Day 5 Transfer!! Jag kunde inte sova natten före. Inte för att jag var särskilt nervös för själva ingreppet, vi hade gjort ett trial transfer tidigare och jag visste att det knappt kändes, men nervös för att få veta hur många embryon som överlevt och om dom var bra nog.

Vi kom tidigt igen. Min urinblåsa var sprängfylld som ordinerat och väntan blev längre än förväntat men till slut blev inkallade. Vi mötte med vår doktor och embryologisten som tagit hand om våra embryos. Vi fick veta att dom låtit oss vänta lite längre bara för att dom så gärna ville att vi skulle kvalificera för deras program eSet. Detta program innebär att om man frivilligt går med på att bara sätta tillbaka ett embryo så betalar dem för upp till två till frusna försök om man inte blir gravid. Men för att kvalificera måste man ha minst 3 high quality embryon på dag 5. Vi hade två en timme för vår utsatta tid. Men så väntade dom ytterligare en timme och då hann det ena embryot spurta och kvalificera sig (och oss). Vilken lättnad!

Sen fick vi se på våra 12 embryon som alla överlevt men var i olika tillväxtsgrader. Vi fick se på det embryo som dem rekommenderade oss att sätta tillbaka. Det som skilde sig ut ifrån alla andra och var det bästa – bättre än school book example (enligt embryologisten). En liten 4AA blastocyst flyttade så in i min mage. Vi fick se allt via ultraljud, en liten stjärna, en vit liten prick blev inskjutsad och därefter blev vi skickade hem med råd om att fortsätta med våra normala aktiviteter (minus träning och att ha sig).

Tog grav.test dag 4, 6, 7 och 9. Alla negativa. Googlade ihjäl mig på alla som fått negativa hpt (home pregnancy test) och ändå positiva bloodprover. Försökte vara positiv men modet sjönk varje dag.

Blodprov på dag 9. Upp tidigt för att kunna få testresultat samma dag. Ett par timmar senare ringde sjuksköterskan och sa att hon tyvärr inte hade bra nyheter. Tårarna rann och överraskade nog mer mig själv än sjuksköterskan.

Så. himla. besviken.

Läs Del 2: Frozen Cicle (FET) #1 HÄR.

Läs Del 3: Frozen Cicle (FET) #2 HÄR.

Om du vill läsa mer om min tvillinggraviditet kan du klicka vidare här.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.