Läs Del 1: Fresh Cycle HÄR.

Både jag och E blev nog lite överrumplade av våran egen reaktion på vårt misslyckade första försök. Vi visste ju egentligen att vi bara hade ca 50% chans att lyckas vid första försöket men när beskedet kom blev vi totalt golvade. Vi är två optimister som alltid alltid alltid tror att allt kommer att ordna sig och det gjorde nog att vi blev extra besvikna när det negativa besked kom. Plötsligt började vi svartmåla framtiden och börja tänka tänk om…tänk om det aldrig fungerar. Vad gör vi då?

Fyra dagar efter att jag slutade med mina mediciner kom mensen. Mens from hell. Dagen efter började jag med p-piller igen för att “vila” kroppen inför nästa runda vilket inte blev inbokat förrän till 10 veckor senare. Om första runda kändes relativt enkel både fysiskt och psykiskt så kändes den här rundan evig lång. Jag gick in i en känslomässig svacka som förstärktes av alla mediciner jag så småningom började ta. Tack och lov blev det jul, ett nytt år och sakta men säkert började jag kunna fokusera på nästa runda.

Jag åt p-piller i ca 6 veckor och blev samma hormonmonster som tidigare. E passade på att åka till Norge i 3 veckor och det var nog bäst för han 😉 . Jag tog Lupron sprutor i magen vecka 5-8. Detta är en medicin som ges för att man inte ska få ägglossning och den skickar en in i en s.k. kemisk menopaus. Ungefär så härligt som det låter. Humörsvängningar, dåligt humör, hot flashes, huvudvärk, etc. etc. Detta i kombination med p-piller och nattskift = katastrof. Plötsligt en dag insåg jag också att jag börjat få en ganska kraftigt mustach och fick veta att en biverkning av Lurpon också är ökad fascial hair growth. Thank you very much!  Vecka 7 började jag ta östrogentabletter och trappade upp till ganska så hög dos. Till en början gillade min kropp att äntligen få lite kvinnliga hormoner igen och livet kändes äntligen lite ljusare. Det var dock en kortvarig glädje för ju högre dos jag kom upp i desto mer illamående blev jag och efter ett par veckor gick jag runt med ett konstant illamående som varken regelbunden mat eller akupunktur hjälpte särskilt bra på. Toppen av kakan kom när jag från vecka 9 började to progesterone sprutor i rumpan (skinkan) varje morgon samt tabletter i snippan 3ggr/dagen. Snipptabletterna är en sak. Men sprutorna i rumpan – en helt annan story. Sticket i sig var inte så farligt (ja, jag tog dom själv för jag litar inte på att E skulle ge dom rätt) men den konstanta ömheten/smärtan i skinkorna efteråt var en plåga.

Jag berättar inte allt det här för att ni ska tycka synd om mig. Absolut inte! Jag tror säkert det finns väldigt många andra som har haft en betydligt värre upplevelse än jag har haft och jag förväntade mig verkligen inte att allt skulle vara en dans på rosor. Men jag vill gärna dela med mig lite för att ni ska få en inblick i vad man går igenom och om ni har en vän eller familjemedlem som går igenom samma sak så kanske ni kan förstå varför vissa dagar är värre än andra.

Jag bestämde mig ganska tidigt för att jag ville köra akupunktur den här rundan. Jag hade läst en del om det och kände att jag ville göra det jag kunde. När du går igenom IVF så styrs ditt liv av mediciner, ultraljud, blodprover och läkarbesök. För att inte bli helt galen måste du verkligen lita på att din läkare vet vad den håller på med eftersom det är så lite du kan påverka själv (Google är tyvärr INTE din vän!). För mig blev akupunkturen “mitt”. Mitt sätt att ta lite kontroll, påverka lite och också min “me time”. Jag gick till Nest Acupunctur som är specialiserade inom fertilitet och fertilitetsbehandling/IVF och jag fick en behandling i veckan i 7 veckor samt dagen före och samma dag som embryo transfer. Jag somnade varje gång.

IMG_7118

24 februari var det dags igen. Med sprängfylld urinblåsa åkte vi ned till Fremont igen och fick träffa embryologisten som berättat att dom tinat ett 3AB embryo som överlevt till 100%. Det här var det embryot som spurtväxte sista 45 minuterna och kvalificerade oss till det så kallade eSET programmet. Embryologisten hade stor tro på det, min läkare lika så. En halvtimme senare hade det flyttat in i min mage och vi var hänvisade till den evigt långa väntan igen.

Ungefär i samma runda fick vi veta att vår greencard process gått vidare. Och vi bestämde oss för att köpa lägenhet. Vi gick på visningar varje helg, sökte lån, skickade in papper hit och dit och var upptagen med det 24/7 vilket gjorde väntan på blodprov något lättare.

IMG_7132bJag är inte dyslektiker, skriver bara på norska 🙂

Den här gången hade jag bestämt mig för att inte ta en massa hemmatest. Jag har kissat på oändligt många graviditetstest och aldrig någonsin fått ett positivt svar så jag kände att jag inte orkade besvikelsen. Men samma morgon (4 mars) som jag skulle in och ta blodprovet (beta hcg) tog jag ett test för att förebereda mig. I början såg jag ingenting och tänkte att det blev väl negativt som alla andra gånger men efter ett tag såg jag ett svagt svagt litet streck och kunde nästan inte tro mina ögon. Lämnade en lapp till E innan jag åkte iväg till sjukhuset.

Senare samma dag ringde sjuksköterskan och sa att jag var gravid men kanske inte gravid i alla fall. What?! Mitt Hcg var bara 29 och sjuksköterskan sa att dem gärna önskade ett värde högre än 60. Hon sa att antingen kunde det vara en late implanter eller så var det en chemical pregnancy.  Mer kunde dem inte säga förrän nästa blodprov.

Vi hade redan bestämt oss för att åka bort under helgen och det visste min läkare så hon sa att jag skulle komma tillbaka på tisdagen (48t x2 senare) för att checka om värdet hade ökat.

IMG_7166

Vi åkte bort på vår weekend i Monterey. Jag var ledsen och kände mig inte alls hoppfull medans E, den eviga optimisten, ville fira att jag var gravid (tekniskt sett var jag gravid). Samtidigt hittade vi en lägenhet som vi trodde var drömhemmet, åkte hem och gick på visning och la ett alldeles för högt bud men förlorade i alla fall. Så tiden gick relativt fort och jag var fortfarande inställd på att det skulle bli en IVF runda till även om hemmatestet kanske visade ett liiiiiite mörkare sträck än tidigare.

8 mars var det dags för blodprover igen. Jag jobbade natt både natten före och natten efter och fick inte särskilt mkt sömn mellan skiften. Min läkare mailade mig (jag hade bett henne skicka mail istället för att ringa eftersom jag skulle försöka sova) och sa att värdet gått upp till 188 vilket var bra. Hcg ska dubblas ca var 48t så för mig ville dem gärna se en fyrdubbling. Mitt värde gjorde en 6x vilket var ett bra tecken men värdet i sig var fortfarande lågt för att vara så många dagar efter embryo transfer. Jag blev ordinerad att komma tillbaka 48t senare för ett nytt blodprov.

Jag som vanligtvis är en optimist kände mig inte alls optimistisk trots ökning. Jag var livrädd för att krasha igen och försökte skydda mig själv från besvikelsen. Jag fortsatte akupunkturen en gång i veckan mest för att få hjälp att slappna av.

10 mars åkte jag in för nytt blodprov igen. Mot min vilja hade ett litet litet hopp börjat gro. Värdet hade ökat till 400 (alltså dubblats igen) och min läkare sa att vi nu bara kunde vänta på ultraljudet som blev inbokat till 25 mars. Två veckors väntan. Kanske dom längsta veckorna i mitt liv. Jag försökte leva “normal” samtidigt som jag hela tiden sökte efter graviditetstecken. Inga tecken alls. Inte ens pyttelite illamående från medicinerna. Mina vänner sa att jag borde vara glad att jag inte hade några symptom men jag var mest orolig och rädd.

25 mars åkte vi bägge in till ultraljudet. På morgonen hade jag tagit ett nytt graviditetstest hemma som fortfarande visade att jag var gravid. Läkaren kom in tillsammans med en student och hon frågade om det var okej att hon var med och det sa vi att det var. Hon frågade hur jag mådde och jag sa att jag mådde okej men att jag var nervös och rädd. Helt normal, sa läkaren.

Så tittade dom med ultraljud. Blev tysta och tittade lite till. Jag har sett nog med ultraljud som sjuksköterska och kunde nästan på en gång se varför dom blev tysta. Det var ingenting där. Inte ens en lite prick. Hon sa att jag nog varit gravid men att embryot förmodligen slutade utvecklas i vecka 6 ungefär. Så blev jag skickad på nya blodprover som bekräftade den teorin. Värdet hade gått upp till till 800-någonting (kommer inte längre ihåg) men borde ha varit betydligt högre om jag hade ett levande foster. Chemical pregnancy blev diagnosen. Eller missed abortion. Jag blev ordinerad att sluta med alla mediciner och att ta blodprover en gång i veckan fram tills värdet sjunkit till noll.

Där och då bestämde vi oss för att skaffa hund. Dagen efter träffade vi Nelson för första gången och några dagar senare flyttade han in hos oss. Han räddade oss. Eller i alla fall mig. Från att falla långt långt ned. Han tvingade mig att fokusera på allt annat än IVF, missfall, barnlöshet och tankar om framtiden. Han hjälpte mig att läka och han hjälpte mig igenom tiden fram till försök nr 3.

Läs fortsättningen och Del 3 HÄR.

Om du vill läsa mer om min tvillinggraviditet kan du klicka vidare här.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.