Läs Del 1: Fresh Cycle HÄR.

Läs Del 2: Frozen Cicle (FET) #1 HÄR.

5 dagar efter att jag slutade med medicinerna kom missfallet. Jag hade svårt att se det som ett missfall utan tänkte att det var en vanlig mens – men det kändes (och såg ut) som allt annat än en vanlig mens. Tack och lov hade jag en liten valp att fokusera på och hann inte riktigt ligga och tycka synd om mig själv. Jag hann däremot inte heller reflektera och bearbeta utan det kom några månader senare. Jag kommer ihåg frustrationen över att min kropp verkar fungera så bra; den reagerade som den skulle på medicinerna, reagerade som den skulle när medicinerna avslutades, mensen kommer alltid regelbundet som den ska och har alltid gjort det, jag har ägglossning som jag ska osv men ändå klarar den inte av att bli gravid. Eller det gjorde den ju, det var bara jag som inte insåg förrän långt senare att det här misslyckade försöket räknandes som ett lyckat.

När jag fick beskedet att nästa runda skulle bli i juli kändes det som en evighet till dess (3.5 månad) men med valp, flytt, jobbflytt till nytt sjukhus och långdragen sjukdom sprang tiden iväg och tredje rundan kom nästan som en chock. Den började som de två andra med p-piller, sen lupron, östrogentabletter, progesteronesprutor och snipptabletter. Den här rundan kände jag mig inte alls peppad och var inte fokuserad som jag varit på det två andra omgångarna. Ibland hade jag dåligt samvete för att jag inte kände mig peppad men samtidigt kände jag att det får bli som det blir. Jag hade fullt upp med att hålla mig över ytan med livet som det var och kände att IVF:en fick ta mindre plats i mitt liv – på gott och ont.

Jag tog en paus från akupunkturen när jag fick besked om missfallet men tog upp det igen när nästa runda drog igång. Det är svårt att säga vad som hjälper och inte hjälper med rent psykiskt kände jag att akupunkturen hjälpte. Min IVF läkare är absolut bra på det hon gör men inte särskilt bra på den mänskliga aspekten och har inte en enda gång efter mitt missfall frågat hur jag mår. Min akupunktör (och min husläkare) däremot har fokuserat mycket på det känslomässiga som jag själv nog glömde lite bort i valpsvängen. Det viktigaste orden min akupunktör sa till mig var när jag berättade att jag inte alls kände mig peppad inför den här rundan. Då frågade hon mig om jag trodde att jag inte var redo mentalt och skulle känna mig mer redo/peppad om vi väntade några månader eller om jag faktiskt kände mig redo men inte peppad. Där och då visste jag att jag var redo både mentalt och fysiskt men förmodligen inte skulle få tillbaka den där enthusiasmen och “glädjen” inför en ny runda.  Man måste på något sätt skydda sig själv.

Det var mycket som nästan gick fel den här omgången. Jag glömde nästan att ta min medicin i tid flera gånger (ett tecken på min ofokusering). Vi fick i sista minuten veta att vi var tvugna att själv ringa och få våra embryon överflyttade till kliniken (även om vi frågat flera gånger tidigare) och om vi inte ringt den dagen vi gjorde hade vi missat nästa transport och nästa omgång. Samma med ett par consent som hade gått ut på datum och var tvungen att akut signeras och skickas över. Mitt i allt blev E accepterad som speaker på en viktig konferens i Tokyo precis över vår transferdag. Dom andra rundorna har jag känt att han måste vara med men den här gången kände jag att det får vara nog med att sätta livet på vänt och ändra planer. Genom våra IVF år har vi avbokat många resor, både hem till Sverige/Norge och andra resor. Vi har tackat nej och missat mycket eftersom det antingen varit läkarbesök, blodprov, ultraljud, äggplock, transfers, väntan och osäkerhet. Så den här gången gav jag han ok att åka även om han var osäker själv – och kände mig faktiskt ok med det. Mitt i hela karusellen bestämde vi oss för att kastrera Nelson samma vecka. Why not?

◊ ◊ ◊

Den 12 julitvå år efter att min kära vän lämnade oss – tog jag BART (tunnelbana) ned till Fremont där vår klinik ligger. Jag hade inte berätta för någon (förrutom mina föräldrar och min läkare) att E var bortrest för jag ville inte att dem skulle bli sur på honom. Jag var okej med att åka ned själv men jag vet att en del vänner skulle bli upprörda över att E inte var med.

IMG_0321

Allt gick bra och efter planen. Två små 4BB embryos (eller blastocyster som dom egentligen kallas) var tinade och fick flytta in i min mage. Vi valde att sätta tillbaka två den här gången för att det var vårt sista “gratis” försök. Så blev jag skickad hem med en valium om bord och överlämnad till den eviga väntan. Jag hade bokat in akupunktur på eftermiddagen och somnade så fort nålarna var satta.

Från att vara så opepp och ofokuserad inför denna runda gick jag in i någon sort djup och genuin tro och hopp om det faktiskt skulle fungera den här gången. Gångerna innan har jag på något sätt så klart hoppats på att det ska gå men också skyddad mig själv från att verkligen tro på det. Den här gången kändes det så rätt in i hjärtat. Jag la bilden på embryonen som bakgrundsbild på min telefon och sa godnatt till dem varje kväll.

Jag hade inte tänkt testa hemma men dag 7 vaknade jag från nattvakt och kände mig så opepp på allt (framfor allt mediciner). Hittade ett graviditetstest från förra rundan och testade mest för skoj skull. På fel tidspunkt (alltså inte på morgonen) och alldeles för tidigt. Gick och duschade och kom ut och såg ett tydligt positivt svar.

IMG_0375

Betydligt starka än det jag tog 2 dagar senare på förra rundan vilket kändes hoppfullt. Genast kändes det värt att fortsätta ta alla mediciner och vi började på riktigt tro att det faktiskt skulle gå vägen den här gången.

21 juli – på min allra bästa och käraste barndomskompis födelsedag – åkte jag sen in för att checka hcg-värdet. Jag hade jobbat natten innan och gick och la mig för att väckas ett par timmar senare med av ett telefonsamtal från IVF-kliniken. ‘I am calling with very good news…’. Hcg 852!! Congratulations, you are 4 weeks pregnant!

852 alltså. Jag kunde knappt tro mina öron. Mitt första mål var att slå förra värdet som var 29 och mitt andra mål var att ha över 100. Men 800+?!? Det var vad jag hade när jag testade i vecka 7 vid missfallet. Tankarna började direkt fladdra mot tvillingar men jag visste att hcg värdet i sig inte är någon bra indikator på just det så fick fint hålla mig. Nytt blodprov ordinerat till 4 dagar senare.

4 dagar senare – 25 juli – hade värdet gått upp till 7048 vilket är bra och HÖGT. Jag mailade min doktor och frågade vad hon tänkte och fick som svar: I think you may have twins! Ultraljud beställt till 12 augusti. Evig. Lång. Väntan.

◊ ◊ ◊

Jag hade konstant molvärk i magen. Ungefär som mensvärk men lite dovare. En kompis sa till mig att det var ett bra tecken för då växer livmodern. I början mådde jag inte direkt illa men om jag glömde att äta kunde jag må lite kyvens. Men det gjorde jag av medicinerna också så det var direkt inget nytt. Jag sov som en kratta. Både på dagen och på natten. Vaknade var och varannan timme även om jag var trött som bara den. Jag fick munsår väldigt tidigt och min hosta blev igen lite värre. Min akupunktör förklarade att kroppen sänker immunförsvaret för att inte stötta ifrån embryot/fostret så många blir sjuka i början.

Från vecka 5 började jag må riktigt dåligt. Att jobba natt vara tortyr då illamåendet blev värre av lite sömn och konstiga mattider. Jag överlevde si så där genom att äta något varje timme men spydde både hemma och på jobb.

2 august (v 5+5d) åkte jag in och tog en ny hcg check. Jag hade bett min läkare att beställa en extra eftersom värdet slutade att stiga förra gånger. Två och en halv veckas väntan till ultraljudet kändes för länge. Värdet kom tillbaka 91573(!!). Efter den checken började vi förbereda oss på att det faktiskt kunde vara ett, två eller TRE små liv där inne (ja, min läkare sa att det kunde ju vara triplets också..).

12 augusti (v 7) var det äntligen dags for ultraljud. E var såklart med och höll mig hårt i handen. Ingen läkarstudent denna gång utan bara vi och vår läkare som följt oss genom alla tre försöken. Ultraljudsbilden poppade upp och vi drog en lättnadens andetag: det var någonting där inne den här gången! Raskt hittades embryo nr 1 och ett starkt hjärta hördes. Över till embryo nr 2 och efter någon sekunds letande hörde vi även där en tickande hjärta. Congratulations, your are having twinkies!

Herregud.

Om du vill läsa mer om min tvillinggraviditet kan du klicka vidare här.


Mikaela - in the world © 2013. All Rights Reserved.